Helena Nimbratt

My triathlon stories

Vårkänslor i klungan mitt i september

bild-16-kopia-5-1

Ett fullblods sommardag, som startade 07.30 med klungkörning med cykelklubben, en stor hemlagad glass på Söder, en tupplur i solen, 1200 m sim och sen en brakgrillmiddag med familjen. Trala, la, la la! Kan en söndag bli bättre?!

Magin fortsätter. Vattnet är en smula svalare och nästan klart.

Jag har inte ens hunnit dricka efter-maten-kaffet eller sätta tänderna i den nygräddade mjuka pepparkakan som ska avsluta kvällens grillmiddag.
Jag vill sova! Min kropp är galet slut och så nöjd efter en helt fantastisk dag som varvats med hård fysisk träning och softande i vår underbara sensommarvärme.

I dag cyklade jag med cykelklubben Fredrikshof  och uppslutningen var imponerande. 20 personer, precis som en riktigt vårklunga när alla jagar mil inför Vättern, kvittrade några av cyklisterna som jag hakade på.

– I dag har vi bara två grupper, en snabb och en medel och det är inga problem för dig att köra i medelgruppen, deklarerade cykelentusiasten Anders som höll i nybörjarkursen förra helgen.

Det fanns inget utrymme att protestera. Och som vanligt så tar jag gärna en utmaning när den dyker upp. Jag hann inte ens tänka tanken klart så hade klungan runnit iväg, ut ur hamnen och upp för backen genom Gustavsberg centrum. Jupp … jag fick pinna på ganska så ordentligt för att täppa igen luckan som uppstod på tre sekunder och sen hade jag två och en halv timmar slit framför mig.

Galet jobbigt och väldigt kul. Under den första halvtimmen tänkte jag att det gick för fort och att jag aldrig kommer orka hålla tempot hela turen. När en av de riktigt trevliga cykeltjejerna drog ner på tempot, hämtade upp mig och drog mig fram till klungan, och undrade om hon och jag skulle köra ensamma så sa jag nej … jag vill testa lite till. Och det gick. Men jag slet, trampade, utmanade mig i kurvor och kopplade på pannbenet i backarna. 

Jag lärde mig att skrika ”lucka”(blev väldigt bra på det faktiskt …hehe), att snabbt dricka och tugga i mig en bit av en bar under de snabba stoppen och så fick jag trevliga pratstunder med alla klungmedlemmar. Jag hittade flera triathleter i gänget, en tjej som kört Ironman och en som kände igen mig från Stockholm Triathlon, en annan undrade om jag ville köra halvättern och så fick jag mängder av tips, råd och välkommen draghjälp under de sista kilometrarna när mina ben dog nästan helt och jag hamnade sist. Två killar plockade upp mig och sa att de också varit i samma läge en gång och nu var det ”pay back time”! Och det fick mig att kämpa ännu lite hårdare! Gissa om att kaffet och frallan smakade ljuvligt under fikat i Gustavsberg.

6,7 mil. 30,8 km/h i snitt! Wohoo!!! Vilket rekord! Och det tack vare det här supertrevliga gänget. Nästa gång kommer jag ju att ta i ännu mer! För deras skull.

Och trots att jag var mer än nöjd med dagens träning så var jag bara tvungen att simma. Hur många helger i september får man uppleva en sådan här värme. Och nu har Roger slutat att gulla med mig i vattnet. Nu kör han lite mer hårda bandage och kommenderade mig att köra med stora paddlar. Både igår och idag siktade vi på en boj ännu lite längre ut och med paddlarna sa det bara vips, så var vi framme och vips så var armar och axlar helt slut.

Och paddlarna var en riktigt bra idé. Jag tvingades att sträcka mig ännu lite längre fram vid varje simtag och när de låg på bryggan igen for jag iväg som ett skott genom vattnet. Jag gled på tagen, simmade med kraft och pang var jag vid den där bojen igen!
Jag bara jublar! Nästa triathlonsäsong … då sjutton blir det revansch i vattnet!

Massor med trevligt folk i Fredrikshof  cykelklubb.

Fullt med cyklar utanför fiket i hamnen.
Jo, den här bilden här nedan gillar jag … fast jag har ju ingen mjölk … !!! 😉

Genrep inför sommarens utamning

bild-15-kopia-3-1

Nu är det knappt en vecka kvar till ITU World Triathlon Stockholm. Jag har gjort det mesta jag kunnat för att förbereda mig för racet. Läst på, spanat in hur andra gör, lyssant på råd och kämpat hårt för att bli vän med vattnet. Nu gäller det!

TACK ITU World Triathlon Stockholm för fantastiska träningskvällar.

Tycker ni inte, när ni ser den här bilden, att jag växt i mina triathletkläder lite, lite ändå! Jag känner mig fantastisk mycket mer varm i dem i alla fall och hyfsat redo inför den stora utmaningen på söndag när jag ska köra olympisk distans, mitt i vackra Stockholm.

Jag kanske inte är världens vassaste triathlet. Men jag har lagt ner själ och hjärta i träningen och förberedelsarna och drivits av äkta träningslädje och nyfikenhet.
Trots att jag tvivlat, oroat mig en del, haft bakslag i vattnet och med löpningen och i bland tyckt att jag varit riktigt kass så måste jag ändå summera den här triathlon sommaren så här:

Jag har fått en ny vän i mitt liv. Jag har fallit för sporten triathlon.

Mina icketräningsvänner tycker att jag blivit en smula knäpp. Och det förstår jag verkligen!! De ler överseende och jag vet att det gillar mig ändå. De känner mig. Jag gör sällan något halvhjärtat. Efter tävlingen på söndag ska jag ta en liten, liten triathlonpaus, smälta allt och unna mig att spendera lite tid med vännerna som fått mycket mindre av min tid under de senaste året och framförallt ska jag unna mig att träna enbart för njutningens skull!! Utan att behöva känna press inför en tävling.

I kväll deltog jag i World Triathlon Stockholms fantastiska träningsarrangemang vid Sjöhistoriska. 330 triathleter som alla ska vara med på söndag var där för ett sista genrep. Galet många, så det blev riktigt trångt i vattnet, på vägarna och under löpningen. Jag kunde inte riktigt trycka på och fick ta skydd när jag hamnade bredvid ett par simmare som helt klart var drabbade av samma trängselchock som jag fick känna på under min allra första träningsstart.

Även om det inte gick så där superbra som jag hoppats ikväll så är jag nöjd med att jag numera kan hantera kaoset. Jag vet vad som kommer, hur det känns och att det ingår, mer eller mindre. Det gör mig trygg.
Cyklingen kändes ofantligt mycket lättare än tidigare – tack för det cykleintervaller och Öländsk motvind!

Fantastisk uppslutning! Här ser ni mina motståndare på söndag!
Information innan start.
I kväll skrämde Mikael Rosén upp oss ordentligt när han pratade om kaoset i vattnet.

Dags för simstart. Ikväll höll bryggan på att sjunka.

Mest nöjd med cyklingen ikväll. Stor skillnad på känslan i benen!

Så nu ska jag bara se till att ha roligt och tänka på alla duktiga triathleter som ger kraft och inspiration och köra järnet!
Lina är en favoritinspirationskälla här på bloggen. Jag såg henne svischa förbi under Ironman i helgen. Vilken grym triathelt! (Tänk om jag kan bli lite som Lina när jag blir stor …)

Lina vinkar glatt!

6 frågor till en Iron virgin

IMG_8426

En orolig och kort natts sömn kvar. Imorgon kl 05.00 ringer klockan och jag kliver upp med Roger som ska köra sitt livs första Ironman. I två år har förberedelserna pågått. 

Glad, med alla pinaler i påsar checkade Roger i in idag i växlingsområdet.

6 nyfikna frågor 

till Roger, 37år, som långdistansdebuterar i triathlon i år – Ironman Kalmar 2013

1. Hur föddes tanken på att du skulle anta utmaningen och satsa på Ironmandistansen, 3,8 km simning, 18 mil cykling och 4,2 km löpning?

– Jag tyckte att det var fascinerande med triathlon och förstod inte att folk kunde göra en sådan tuff grej som Ironman. I min värld var en halvironmandistans galet långt. Jag tyckte det var helt omänskligt och coolt och därför ville jag själv testa och se om jag kan klara det.


2. Vad kommer att bli roligast imorgon?


– Att gå i mål!!! Haha … nej min målsättning är att försöka njuta av cyklingen och inte längta till att den ska ta slut som jag har gjort under många andra tävlingar. När jag körde en halv iron i Vansbro i juni så lyckades jag har riktigt roligt på cykeln hela tiden. Det vill jag uppleva igen.


3. Vilken del i traithlon gillar du bäst?


– Det är inte simningen. Den vill jag bara få överstökad. Man ligger bara där i sörjan och vevar på. Det är mörkt och långtråkigt. Löpningen är jobbigast men under den är man närmast publiken så den delen är trevligast.

4. Vad är det för tankar som kretsar i ditt huvud just nu, så här precis kvällen innan?

– Just nu tänker jag väldigt mycket på om min fot som jag har haft problem med under sommaren ska hålla. Jag har ordning på alla saker, jag känner mig trygg i att jag är förberedd för tävlingen. Jag har kontroll på allt utom den här foten. I övrigt är jag oväntat lugn.

5. Vad har du för strategi att klara en svacka när motivationen sjunker?

– Jag ska tänka på alla som drömmer om att få uppleva en sådan här tävling men inte har möjlighet och att jag är väldigt priviligierad som får genomföra Ironman och att det därför skulle vara en skam att bryta loppet.

6. Hur vill du att målgången ska bli?

– Jag ska springa och se glad ut och verkligen känna att nu har jag gjort något väldigt bra! Det ska jag tillåta mig själv att njuta av.

 
Dagen före. Hela Kalmar sjuder av förväntan

Ghaa vilken galen vision!!!

Och jag då ..?!
Ja, här tränas inga Ironman-monster-pass men väl ett trevligt litet brickpass har jag diskat av under eftermiddagen. 24 km så-hårt-jag-bara-kunde cyklade jag mellan Eriksöre och Mörbylånga och sedan tillbaka igen, på finfina nysopade vägar för alla Ironmens skull. En lyx som jag passade på att njuta av.

Väl hemme vid stugan tog jag ett skutt av hojen. Dundrade in för att byta pjuck och så ut på 4 km stolpig löpning som kändes helt ok efter halva distansen.

Det ÄR jobbigt med triathlon. Man blir sjukt trött av att hålla på att stapla olika fysiska träningsformer på varandra så där. Så när jag sprang idag så sa jag till mig själv:

– Det gör ont med triathlon. Bara koppla bort huvudet och köra.

Och i dag cyklade jag och sprang i mina allra första triathlonkläder. Inhandlade på Ironman-expot till ruggigt bra pris! Svart har jag alltid gillat. Får komplettera med ett färgglatt linne nästa år!

Nykittad med tvådelat triathlonset från 2XU.

Titta, jag springer och det är verkligen så himla skönt!!

Träning på Sjöhistoriska lönar sig

bild-15-kopia-8-1

Alla simtimmar börjar ge utdelning. Känslan under tisdagens triathlonträning vid Sjöhistoriska blev överraskande positiv. Träning lönar sig.

Upp ur vattnet. 3 min snabbare än första gången.

Det var ett tag sedan sist. Semester, regn och lite annat stök har bidragit till att veckorna gått sedan jag var med och körde under Stockholm Triathlons träningskväll vid Sjöhistoriska.
Den här veckan blev det deltagarrekord. 174 triathleter var på plats och åtminstone ett 20-tal var skulle för första gången testa ett triathlon. Nästan alla ska vara med den 25 augusti och tävla.

Micke Roséns tips är handfasta och efterfrågade.

Den här gången bestämde jag mig för att lyssna på simexperten Mikael Roséns tips istället för att satsa på att vänja mig vid vattnet och simma in 15 min innan start. Jag ville se hur jag skulle klara mig utan min förberedelse ritual. Därmed fick jag chansen att snappa upp några riktigt bra råd och blev lugnad av att höra att det finns de som ska ställa upp i tävlingen (tom stora starka män) som satsar på bröstsim, till hundra procent. Phu! Simning är en tuff puck för väldigt många. Jag är inte ensam.

För mig blev just den här kvällen den succé som jag så väl behövde. Mina två barn var på plats för att stötta och kolla in vad det är som har gjort deras mamma så besatt.
Dessutom gjorde jag stora framsteg i simmet, crawlade hela distansen och höll pulsen i schack trots en mördande spark i bröstkorgen utdelad av en tung, arg dam och rejält krig kring bojen som alla skulle runda.

Min taktik att ligga långt bak i startfältet för att inte bli överkörd av duktigare simmare är inte helt klockren. Här ligger alla som bröstsimmar och som är färligast med tanke på sparkar och slag. Här ligger allra de långsammaste som faktiskt är betydligt långsammare än den Helena som nött simning hela sommaren.

Strax innan start. Jag håller mig långt bak för att inte hamna mitt i turbulensen.

Jag fick helt enkelt lägga mig i ytterkant för att få fritt spelrum. Trots att sträckan därmed blev längre förbättrade jag simmet med 2 minuter jämfört med förra tillfället.

Totalt kapade jag min tid med 4 min, 39:41 blev min sluttid för 400 m sim, 7 km cykling, 2,7 km löpning. Jag kände mig supernöjd och kunde konstatera att:

  • Jag var lika snabb eller snabbare än flera vältränade män.
  • Jag crawlade hela sträckan och föredrog crawl framför bröstsim.
  • Jag förbättrade tiden ordentlgit trots att jag irrade runt och letade efter min cykel.
  • Jag cyklade och sprang om ganska många.
  • Jag var GLAD när jag gick i mål och löpningen kändes brutalt mycket bättre än sist.

Växling till cykel, andfådd av simning, glad och vimsig.

I mål. Hade krafter kvar att ta i och spurta.
Mina fina barn var med och kikade på vad som tar så mycket av min tid.

Det kommer många som man kan inspireras av under träningarna.

Firade med en god grekisk middag på söder.

I
dag har jag lyckat få till ett strukturerat simpass, intervaller om
1×300 meter 3×150 meter plus insim och ett besök på Ikea! Tuffa grejer!

Nu simmar jag så fort jag får tillfälle. Även i regn.

Brickpass i kvällssolen

bild-15-kopia-7

Så där ja! Ett stycke brickpass avdiskat. Lika väl som det är bra för konditionen, styrkan och rutinen att cykla och sedan springa, så satt det fint för mitt huvud. Så här ska relevant träning se ut inför ett triathlon.

Så otroligt vackert så här års. Den regniga måndagshimlen sprack precis upp.

En av sommarens absoluta fördelar är de långa, ljusa och ljumma kvällarna. Utan problem går det att klämma in ett sent kvällspass.
I dag har jag jobbat, varit en sväng till optikern för att skaffa linser som är betydligt mer praktiskt när man sportar än glasögon, ätit en god middag med ungefär hälften av familjeskaran (man och ett barn av tre) och sen var det dags för en tur på cykeln med fokus på intervaller. Helt enligt min plan som jag bestämde mig för i helgen.

Måndag: Brickpass 1

75 min cykling
uppvärmning
intervaller med så hård cykling jag klarade
2×10 min
1×5 min
2×2 min
Sista biten pustade jag lite.

Total sträcka 33,7 km 1:10 min.
Efter uppvärmningen så snittade jag 28 km/h.
Kadens 86 i snitt.

Analys: Kul att jag satte nytt fartrekord. Hur ska jag någonsin lyckas cykla uppemot 30 km/h i mil, efter mil??
Bricklöpning
Av hojen, ett glas vatten och på med löpardojrona och sedan ut på en minitur.
2,7 km
5:40 tempo

Analys: Kände mig piggare än under förra veckans löprundor. Kändes även lättare att springa efter cykling än mina andra försök. Det hann bli lite väl mörkt så jag kunde inte springa avslappnat bland rötter och stenar. (Lite läskigt också, tyvärr ..)

Summering av dagens träning

Supernöjd över att ha fått till relevant träning inför den stundande utmaningen. Det stärker både kroppen, flåset och självförtroendet. Nu är det bara att fortsätta så här …!!!
Sist men inte minst!

Tack snälla för att jag fick så peppande kommentarer efter gårdagens inlägg. Det var bra för mig att få skriva av mig en smula, lyfta upp tankarna i ljuset så att de fick en chans att landa igen på en ny, bättre plats. Det känns lite mer hoppfullt redan nu!

Lurad ut på extra långt långpass

bild-13

I bland har jag svårt att säga nej. I synnerhet till en utmaning. Bära eller brista tänkte jag när Roger föreslog en liten nätt avstickare under vårt långpass på cykel  – förbi Åkersberga, till Brottby och sedan Vallentuna. Cykelturen som i mitt huvud kanske skulle bli 4 mil växte och slutade på 12 mil.

Fortfarande pigg på färjan mellan Rindö och Vaaxholm.

Jag har varit i Täby idag. Täby är trevligt. Det ligger på andra sidan stan dryga 4 mil hemifrån. Men mitt huvud gillade inte alls den känslan. Jag var nämligen där utan bil – på cykel och hade redan matat benen med 8 mil cykling.

Jisses vad trött jag var, mycket, mycket tröttare än efter Tjejvättern. Jag vill cykla långt. Jag vill bli bra på att cykla långt och det var en fantastisk tur jag och Roger betade av idag. En ganska klassisk cykeltur som betraktas som riktigt lång! Lite hardcore faktiskt.

Den gick från Gustavsberg, tvärs över Värmdölandet, över Öxdjupet med färja, genom vackra Vaxholm, till Åkersberga och sedan Brottby där vägen kantades av hästhagar, rapsfält, vackra skogar och vatten. Vi passerade Vallentuna och Täby, lyxiga Danderyd och sedan in i stan via Roslagstull, Birger Jarlsgatan, Kungsträdgården, Skeppsbron och ut igen längs Stadsgårdskajen. En liten sväng in i Hammarbysjöstad, Sickla, Nacka, Orminge och så till sist, tillbaka till Värmdö och genom Gustavsbergs hamn.

Phu!

Brottby är vackert och ligger svindlande långt borta från Gustavsberg.

Det är en sak att ligga och mata landsväg. Men att trixa sig fram längs cykelvägar, korsa gata efter gata, riskera livet längs 90-vägar och vingla runt i stan … det är tufft.
Det var en varm dag i dag också. Molnfritt och 27 grader. Jag hade svårt att hålla vätskenivån och humöret var riktigt i botten ett tag.

Vi stannade flera gånger för min skull. En glass- och bananpaus. En vatten och jag-måste-bara-få-ligga-i-skuggan-paus, en lunchpaus (jag slukade en stor portion thaimat).
Under sista biten piggnade jag till tack vare en flaska läsk, en iskall Piggelin och en hanfatsdusch på Preem.

Smakade bra med en stor portion thai, i skuggan i Täbykyrkby.
Halvdöd av värmen men jag repade mig.

Med facit i hand så var inte mina batterier fulladdade idag. Första semesterdagen, helt slutkörd och jag vaknade med huvudvärk. Men jag brukar bota sådant med lite fysisk aktivitet – dock i betydligt mindre doser än att sätta distansrekord i cykling. Hehe …

Ja, det har sina sidor att leva ihop med en man som tränar för en Ironman och som lätt glömmer att jag faktiskt inte är en Ironwoman – än!!

Triathlon på hjärnan

bild-12-kopia-7

Det kommer förändra den du är, det du tänker på, vem du vill vara. Jag bara varnar dig. Börjar du med triathlon så var beredd – det sätter sig på hjärnan!

Nu undrar jag – när blir man triathlet? Är det när man har bestämt sig, börjat träna eller är det när man har gjort alla grejerna, simmat, cyklat, sprungit efter varandra och börjat få koll på tävlingsrutinerna som man får kalla sig triathlet? Eller måste man först ha genomfört ett lopp, börja prestera bra tider?

Eller har man blivit triathlet när man inser att triathlon har fastnat på hjärnan? När man som jag pratar om det varje dag och har tejpat upp World Triathlon Stockholms kampanjaffisch på jobbet? Är man tritahlet då?

Det är tur att jag har Roger hemma som är lika insnöad på sporten som jag. Annars skulle säkert mina kolleger på jobbet storkna av mitt surr om simning, nya framsteg, svårigheter och framför allt av glädjen.
Det är en fantastisk roligt projekt att träna triathlon. Det finns så många utmaningar, så mycket att lära sig, en mängd detaljer att upptäcka och slipa på. Det tar helt enkelt aldrig slut.

I morse vaknade jag med skön träningsvärk djupt inne i kroppen. Jag har nästan aldrig upplevt träningsvärk på det här sättet. Efter gårdagens race så känner jag att kroppen har jobbat på riktigt, om än kort. Men på ett helt annat sätt än den är van vid. Och jag älskar det! (Tjohoo vad vältränad jag ska bli!)

Jag längtar tills jag har blivit mer van, mer varm i triathlonkläderna (och köpt mitt första set) det ska bli så kul att komma till den punkten att jag har kontroll på alla moment. Det är svårt att skynda långsamt när det är roligt och nu … gör det plötsligt ont i benet igen … Jag gör mitt bästa att försöka se träningen ur ett längre perspektiv. Ta det lungt. Vara nöjd med de framsteg jag gör.

I dag satsade jag min kväll på gymmet. En effektiv timme. Jag började förbereda mig redan när jag lämnade jobbet och klev ut på Gävlegatan och gick mot tunnelbanan. Jag laddade med musik i lurarna, solen sken genom regnmolnen och mitt ansikte blev blött av ljummet sommarregn. Redan där började mitt pass. Jag går in i mig själv, känner in kroppen och håller sedan samma fokus genom alla övningar. Rygg, axlar, bröst och armar. Fullt kontroll och totalt kontakt med musklerna. Det ger utdelning.

Fokuserad på gymmet, då är jag inte social. Enda stunden när jag är helt tyst …

Efterlängtad simlektion

vårby4

”Nu crawlar du!” Tre ynka ord med en fantastiskt innebörd. I synnerhet när de kommer ifrån min simlärare Trotte.

Trotte är simlärare i MSD Stockholm Simskola. Han får mig att simma!  

Det var nästan en månad sedan sist. När jag träffade min simlärare Trotte senast då klarade jag inte att hantera andning och armtag samtidigt. Den här gången kunde jag stolt visa upp en hel bassänglängd crawl – egentligen utan att riktigt tänka på vad jag gjorde. För så här bra gick det ju inte förra gången.

Sist jag var i simhallen gick allt fel under en hel timme. Nu blev det tvärtom. Jag gjorde bra ifrån mig i början av passet, (Förutom när Trotte bad mig att simma bröstsim med huvudet under ytan … det gick åt skogen eftersom det enda som cirkulerade i mitt medvetande var crawl.) men ju längre vi höll på desto tröttare blev jag och ju sämre simmade jag.

I dag simmade jag benspark med platta och fenor. Armtag med fenor. Armtag med paddlar och dolme … funkade inte alls. Och så simmade jag helt utan flythjälpmedel och andra trick. Det gick inte fort men …

… jag kan!!! Bara jag håller fokus och gör allt som jag lärt mig så precist som möjligt och DET är verkligen tröttsamt. Phu!
Det som inte riktigt funkar och som jag måste öva på är att inte lyfta huvudet när jag ska hämta luft. Jag måste sträcka fram armen ordentligt för att få till rotationen och lita på att det går att andas med huvudet ordentligt nere i vattnet och munnen nära vattenlinjen. Jag ska ta sikte på linjen i bassängbotten och hålla nacken neutral … Visst låter det lätt?

Efter en timme var mitt huvud helt slutkört och jag kände mig precis som vanligt efter ett simpass – full av energi, inspiration och så ofantligt glad och stolt!

Simning är som poesi! Vem kunde tro det?

Härligt att sakta gå ut ur simhallen i Vårby …
 och ta tunnelbanan hem, fulltankad av ny simkraft och stärkt ända långt in i själen! Med den känslan så var det lätt att se det vackra i den tuffa Stockholmsförorten. 
I can! Never quit!

Cykeltur med 1000 frågor

cykelfrågor2

Hur sitter man på sadeln på en racercykel? Hur håller man huvudet? Varför blir jag trött i skulderbladen? Rumpan ska inte den göra jäkligt ont …??

Skärgårdstur. Njöt av våren på Ingarö. Tog vätskepaus i Björkvik.

I dag har jag varit ledig från jobbet. Det var inte planerat men jag såg ett litet, litet andrum och grep det. Lång frukost, en timme i bikini i solen och sen hoppade jag i cykelkläderna och gav mig ut på mitt livs första tur på egen hand.

Den här första nervositeten har lagt sig. Pedalerna klickade jag i och ur utan problem men trafiken känns en smula jobbig. Nackdelen med att bo nära Stockholm och ute i skärgården är att det sällan är helt lugnt på vägarna.

Jag tog sikte på Björkvik ute på Ingarö och cyklade hem på en mindre trafikerad väg som jag som bilist inte ens tagit notis om. Oj vad underbart! Utan en massa lastbilar som slickar farligt nära vågade jag trampa på och det var då frågorna dök upp i huvudet:

Hur mycket grus är farligt? Vad ska man tänka på när man tränar cykling? Hur snabbt är snabbt och vad är för långsamt? Vad händer om kedjan hoppar? Hur känsliga är de där supersmala däcken?
Och framförallt: Hur lägger man upp ett träningspass på cykel för att bli bättre?

Dags att göra lite efterforskningar, snacka med cyklister och läsa på.

Hemma igen! Jag betade av 35,6 km.

Jag har också försökt skissa lite på min träningsplanering för att försöka klämma in det här med att cykla … och så måste jag ju sätta det här med simningen, springa intervall är ju kul och nu när jag är tillbaka på mitt gamla gym måste jag ju genast boka ett body pump-pass … Haha … Min lilla lapp blev fullklottrad.

Frågan är: Måste man verkligen jobba?

Självbild i förändring

sim3

Låter du dina värderingar om dig själv styra dig och kanske rent av
begränsa dig? 

Plötsligt inser jag att jag har
värderat mig själv och mina egenskaper och låtit det bli en begränsning
för min utveckling istället för att våga, prova och sedan låta
erfarenheten sätta begränsningen.

Så  har det varit för mig i förhållande till vattnet. Jag bestämde mig någon gång för länge sedan att jag inte är en vattenmänniska och de som känner mig vet att jag är envis, för så här har livet sett ut:

  • Helena på bryggan i solen.
  • Helena på däck i båten.
  • Helena simmandes fina långsamma bröstsimlängder med torrt och fint hår och hakan högt över ytan.
  • Helena klättrandes ner för badtstegen, baklänges och långsamt.

Alla mår bra av att använda sin
intellektuella förmåga
och varför inte bara ta sig an varje ny uppgift
med syftet att göra så gott det går – att göra det bästa?
Jag har nog tänkt så i teorin. Det har blivit något helt annat i praktiken. 

För ett år sedan hade jag aldrig trott att jag skulle simträna.

I dag hade jag en helkväll i simhallen igen. Tankarna om den gammla icke-vattengillande-bröstsimmaren tog kommandot över mig och jag plaskade och frustade mig fram längs bassängen i ett försök att vara under vattnet, anads ut och upp igen. Alla framsteg som jag gjorde sist var som bortblåsta men med dem i minnet fortsatte jag bara att försöka, försöka och försöka igen.

Precis som de andra träningskvällarna behöver jag nästan en hel timme innan jag lugnar ner mig, litar på min egen förmåga, blir vän med vattnet och börjar slappna av. Efter en timme börjar jag dessutom blir riktigt sur och skäller tyst ut mig själv och bestämmer mig:
– Fokus. Slappna av och tänka positiva tankar om vattnet.

Och det är då som bitarna faller på plats och jag har tagit ett litet steg framåt.

I dag har jag paddlat mig fram med armarna, försökt ta i och känna att jag får tag i vattnet.
Armtag. Neutral nacke. Andas ut. Slappna av. Lugn och fin. Upp och ta luft och så kraftiga armtag!

Never quit!
I can!

© Allt material tillhör Helena Nimbratt. Citera gärna om du uppger källan. Sidan är skapad av Johan Eklöf.