Ett läkarbesök. Ett knippe nya kunskaper. Och en rejäl dos positivt tänkande. Jag tror att jag har kommit ett steg närmre att förstå vad kroppen vill säga mig.

Hastigheten var betydligt lägre än njutningen!

I går vara jag beredd att lägga ner all triathlon träning. I dag har jag lockat fram en ny portion kämpaglöd och tro på mig själv och tro på kraften som kommer ur vilja och positivt tänkande.
– Jag skulle kunna säga till dig att lägga ner löpningen och börja samla frimärken istället. Men det skulle knappast vara ett tillfredsställande svar. Inte skulle det funka med schack heller.
Ortoped Bengt på Sophiahemmet tittar lugnt på mig ovanför sina glasögon.

Den här killen har varit med förr. På väggen hänger inramade hockeytröjor i regnbågens alla färger, signerade med tillhörande tackbrev.
Han har en gedigen meritlista. Han vet att det är meningslöst att säga ”sluta”  till någon som älskar att utöva sin idrott.

Jag är ingen elitidrottare som många andra som Bengt har behandlat. Att höra honom säga att han kan säga att jag borde lägga ner löpningen, är inte roligt.
– Du ställer krav på din kropp som inte motsvarar din kapacitet. Vill du höja kraven måste du öka kapaciteten.
Det köper jag. Och är det inte precis det jag alltid har sagt: ”Det känns som att mina ben inte kan röra sig fortare, löpstyrkan saknas”.

Min vad är trött och får problem med syresättningen när jag springer. Dessutom tror Bengt att muskeln inte klarar att dämpa rycken som uppstår i fästena och därmed uppstår smärtan efter en en tids arbete.
Excentrisk träning kan hjälpa. Vila bort det hjälper inte, menar Bengt. Det måste tränas bort.
– Alla människor har olika gränser. Din gräns kanske går vid 13 km och sen säger kroppen ifrån. Det måste man acceptera.
Sedan undrar han vad jag fick för behandling förra året när jag sökte hjälp och höjer på ögonbrynen när han hör att jag blev tvångskommenderad att kolla upp om jag hade en propp i benet och att jag sedan enbart blev ordinerad vila. Och tydligen var jag där 2011 också och visade upp samma ben, men för en annan läkare. Det har jag glömt. Den läkaren sa också att jag skulle vila.

– Du ska träffa en sjukgymnast som har hjälpt många. Hon ska titta på ditt löpsteg och ge dig övningar för att stärka upp lår, säte, bål och vader. Excentrisk styrka ska du satsa på. Jag tycker det är värt ett försök.
Jag hör en viss tvekan i hans röst. Jag hör att han verkligen vill mig väl. Jag hör att han inte alls är helt säker på vad som bör göras.

Jag somnade nedslagen och vaknade utan större lust att simma. Jag simmade i alla fall och kom hem med kroppen full av simglädje! Det var underbart. Och jäklar i min lilla låda! Tro det eller ej min jag simmade ikapp en haj. Plötsligt såg jag bubblor framför näsan och förstod inte vad det var. Jag har ju aldrig simmat ikapp någon tidigare.

Efter jobbet ville jag känna på löpningen. Utan klocka (den triggar mig att springa för fort), i skog på mjukt underlag.
Jag tassade iväg.
Solen var blodröd och våren påtaglig i luften. Vaden kändes just … trött. Inte ond.
Jag tassade på och stannade för att vila och låta vaden återhämta sig en smula. Jag behöver ju ändå lite bilder till bloggen. Inte sant?
10 km utan smärta. Nu förstår jag mer vad kroppen signalerar. Trött, utarbetad muskel. Tar jag det lugnt så säger den: Okej då! Springer jag hårt så är det stopp.

Väl hemma igen varvade jag matlagning med övningen draken och excentrisk tåhäv i trappen. Beslutsam.
Jag ska bygga kroppen starkare.
Jag ska inte ge upp.

Det är så härligt ute. Naturen vaknar snart till liv!

Lite avundsjukt tittade jag på en kille som körde intervaller.