Helena Nimbratt

My triathlon stories

Jag är en triathlet!

Riddarfjärden låg spegelblank! Som i ren magi vaknade jag i söndags morse och fick se bild på Facebook som visade en helt stilla fjärd. Jag tog det som ett tecken och i det ögonblicket blev jag lugn. Sen började mitt äventyr.

Aldrig, aldrig har jag sett Riddarfjärden så här lugn. Jag passerar vattnet varje dag.

Mitt älskade Stockholm visade sig från sin allra vackraste sida. Som ett rent trolleri slår vädret om inför den stora tritahlonfesten, World Triathlon Stockholm, och mitt stora lopp, och det blir högsommar igen. Det måste ju bara betyda något. Så valde i alla fall jag att se på det och plötsligt var all tritahlonoro som bortblåst.

Jag sov gott hela natten innan jag skulle tävla olympisk distans, 1500 meter sim, 4 mil cykling och 10 kilometer löpning, efter varandra. Jag hade koll på varje pinal och jag vaknade och åt en ganska liten men god frukost. Roger och jag satte oss i bilen som var fullproppad med två uppsättningar triathlongrejer (han skulle också tävla) och körde in i den fortfarande sömniga staden. Musik i högtalarna, morgonljus i vindrutan och kroppen sprickfärdig av förväntan. Tänk att nu var det dags för mitt första triathlonrace! Årets A-lopp. Så mycket träning, funderingar, våndor och glädje som jag har fått uppleva under året, tack vare min nya passion och förmåga att nörda ner mig totalt in något som jag gillar.

Det var när vi checkade in cyklarna som vi insåg vad galet mycket folk det skulle bli. Växlingsområdet var flera kvarter långt och starttiderna utspridda under hela förmiddagen. Vi förstod att incheckningen skulle pågå för för fullt när Roger, som startade i en av de tidigare grupperna, skulle komma upp ur vattnet och springa ut med cykeln. Hur skulle det funka?

Här blev det under förmiddagen proppfullt med cyklar. 4000 startade i söndags.

 

Här fick min cykel trängas. Inte en millimeter extra utrymme.

Roger förberedde sig, drog på sig våtdräkten och vips stod jag där ensam med en timme kvar till start.

Jag började med att dubbelkolla bansträckningen. Tre varv runt cykelbanan, ut på Norrmälarstrand, över Västerbron, förbi Gamla Stan och bort mot Stadshuset igen där simstarten var och så tillbaka. Löpningen gick från Stadshuset, till Slottet och Lejonbacken och sedan tre varv i Gamla Stan på kullerstensgatorna. Hur skulle jag hålla reda på hur många varv jag sprungit, funderade jag över tillsammans med flera andra.

Plötsligt gick allt väldigt fort. Jag hann tänka: ”Nu är jag här! Nu är det dags” och ta en titt på mina medtävlande i de två ganska små startgrupperna tjejer som skulle köra olympisk. De flesta hade tydligen satsat på sprintdistansen och jag hann undra om jag tänkt helt fel … missbedömt min kapacitet.

Vattnet var varmt, 19,5 grader. Riddarfjärden kändes stor. Jag blev ordentligt varm i solen innanför den täta våtdräkten. Bojorna som skulle rundas låg långt bort. Några tjejer avslöjade för varandra hur läskigt de tyckte att det var med simmet, en av dem fick panik förra året, en annan trodde att allt skulle gå åt skogen och så gick starten.
Lungt och fint. Det var gott om plats och helt oläskigt.


Galet! Jag nästan skrattade högt för mig själv och simmade, simmade, simmade och fick puls men nej … jag var inte rädd. Jag tittade ner i det brungröna vattnet, såg inte ett smack, tog tre tag, tittade upp och navigerade ofta och slog fast: Jag crawlar under tävling och det är jobbigt. Inte så konstigt. Jag är ju fortfarande ovan att simma distansen 1500 meter i stort vatten.
Så när jag väl tog några bröstsimtag var det klippt.

Simstarten badade i solljus.

 

Otroligt vacker tävlingsmiljö!

Pulsen ville inte lägga sig, så jag gillade läget och börstsimmade vidare mot uppstigningsplatsen som var nerlusad av publik. Vimmelkantig och fokuserad tog jag mig upp. Någon sträckte ut en hand, klappade mig på axeln och sa: ”Bra simmat”. Sen var växlingen igång.

Cykeln kändes som en trygg vän! Förvånat konstaterade jag att de flesta andra cyklar hängde kvar på sina platser. Jag var nästan helt säker på att jag var bland de sista upp ur vattnet … Jag fick inte ihop bilden i huvudet. Inte just då. Var jag inte sist?

Cyklingen visade sig bli den stora utmaningen i loppet. Trött i hela kroppen av loppets första del kändes den tekniskt trixiga banan, med skarpa kurver, en del grus, hål och vägbyggen med trånga passager som ett koncentrationsprov. Västerbron som alla varnat för  och kallat ”benmördare”, kändes inte alls. Jag trampade förbi mängder av folk som sedan susade förbi mig i kurvor där jag tvingades bromsa. Det hade jag inte väntat mig!
Varför har jag inte övat stadscykling när jag visste att loppet skulle gå i Stockholm? Och hur undviker man att krascha när energin börjar ta slut?

Fyra mil gick fort. Och jag såg framemot att få uppleva min första riktiga löpning efter en ordentlig cykeltur. Hur skulle kroppen kännas?

Långsamt tog jag mig ut på löpbanan. Jag lät kroppen protestera. Accepterade den stumma känslan, tröttheten och längtan att bara få slänga mig i gräset och vila. Så här ska det kännas. Det är det här som är grejen med triathlon.
”Bra tempo!” Var det någon som peppade ”ser bra ut” så en annan, ”kom igen nu nu är det bara löpningen kvar” hörde jag medan jag ökade stegen, försiktigt.

Jag var trött. Kroppen kändes matt. Jag insåg att det här med att få i sig energi, det borde jag också ha övat på. Gel ger mig hulkningar, sportdryck får tungan att krulla sig … Jag hade gjort mitt bästa att dricka under cyklingen men visste att kroppen fått i sig på tok för lite.

När jag kom till Lejonbacken fick jag äntligen se ett bekant ansikte för första gången. Roger hojtade och sken som en sol! Jag visste att han var glad och tänkte att om jag nu var ute och sprang, så hade jag klarat simmet!! Jag log och vinkade matt.
– Älskling nu är det inte mycket kvar! Kämpa!, skrek han till mig och jag fick ny energi!

3:18 stod klockan på över mål när jag för fjärde och sista gången sprang upp för Lejonbacken. Jag hade simmat på 41 min, cyklat på 1:30, sprungit på 55 min. Växlingarna hade ätit lite tid, men vad gör det? Jag fick min fina medalj, min finishertröja där det står ”triathlet” på ryggen och jag har lärt mig massor om mig själv, om tritahlon, om att hushålla med energi och att det går att göra saker som man inte trodde var möjligt.

För precis ett år sedan stod jag där vid Stadshuset, tittade på Roger som crawlade iväg i fjärden och upplevde mitt första möte med sporten triathlon. Då blev jag helt tagen, stum och tänkte: ”Det där, det skulle jag aldrig klara av. Jag vågar ju inte en doppa huvudet under vattnet!”

Nu har jag redan mängder av nya tankar om hur jag ska lägga upp min träning inför nästa år. Det ska bli så roligt! Och nu när jag har känt tröttheten under ett eget lopp så framträder Ironman, ett fullängds tritahlonlopp, som något helt utomjordiskt.


Hur gör de egentligen, de där ironmännen och ironkvinnorna. Ja, jag fattar det inte!!

Påväg hem! Så glad och vimmelkantig … men var ställde vi bilen???
Trofé! Den här ska få en hederplast i mitt hem!

Genrep inför sommarens utamning

bild-15-kopia-3-1

Nu är det knappt en vecka kvar till ITU World Triathlon Stockholm. Jag har gjort det mesta jag kunnat för att förbereda mig för racet. Läst på, spanat in hur andra gör, lyssant på råd och kämpat hårt för att bli vän med vattnet. Nu gäller det!

TACK ITU World Triathlon Stockholm för fantastiska träningskvällar.

Tycker ni inte, när ni ser den här bilden, att jag växt i mina triathletkläder lite, lite ändå! Jag känner mig fantastisk mycket mer varm i dem i alla fall och hyfsat redo inför den stora utmaningen på söndag när jag ska köra olympisk distans, mitt i vackra Stockholm.

Jag kanske inte är världens vassaste triathlet. Men jag har lagt ner själ och hjärta i träningen och förberedelsarna och drivits av äkta träningslädje och nyfikenhet.
Trots att jag tvivlat, oroat mig en del, haft bakslag i vattnet och med löpningen och i bland tyckt att jag varit riktigt kass så måste jag ändå summera den här triathlon sommaren så här:

Jag har fått en ny vän i mitt liv. Jag har fallit för sporten triathlon.

Mina icketräningsvänner tycker att jag blivit en smula knäpp. Och det förstår jag verkligen!! De ler överseende och jag vet att det gillar mig ändå. De känner mig. Jag gör sällan något halvhjärtat. Efter tävlingen på söndag ska jag ta en liten, liten triathlonpaus, smälta allt och unna mig att spendera lite tid med vännerna som fått mycket mindre av min tid under de senaste året och framförallt ska jag unna mig att träna enbart för njutningens skull!! Utan att behöva känna press inför en tävling.

I kväll deltog jag i World Triathlon Stockholms fantastiska träningsarrangemang vid Sjöhistoriska. 330 triathleter som alla ska vara med på söndag var där för ett sista genrep. Galet många, så det blev riktigt trångt i vattnet, på vägarna och under löpningen. Jag kunde inte riktigt trycka på och fick ta skydd när jag hamnade bredvid ett par simmare som helt klart var drabbade av samma trängselchock som jag fick känna på under min allra första träningsstart.

Även om det inte gick så där superbra som jag hoppats ikväll så är jag nöjd med att jag numera kan hantera kaoset. Jag vet vad som kommer, hur det känns och att det ingår, mer eller mindre. Det gör mig trygg.
Cyklingen kändes ofantligt mycket lättare än tidigare – tack för det cykleintervaller och Öländsk motvind!

Fantastisk uppslutning! Här ser ni mina motståndare på söndag!
Information innan start.
I kväll skrämde Mikael Rosén upp oss ordentligt när han pratade om kaoset i vattnet.

Dags för simstart. Ikväll höll bryggan på att sjunka.

Mest nöjd med cyklingen ikväll. Stor skillnad på känslan i benen!

Så nu ska jag bara se till att ha roligt och tänka på alla duktiga triathleter som ger kraft och inspiration och köra järnet!
Lina är en favoritinspirationskälla här på bloggen. Jag såg henne svischa förbi under Ironman i helgen. Vilken grym triathelt! (Tänk om jag kan bli lite som Lina när jag blir stor …)

Lina vinkar glatt!

Vattenkrig i Kalmar i morse

IMG_8519

Ironman 2013, 3,8 km simning. 19 grader i vattnet och solen sprack igenom molnen under nationalsången. Mäktigt.

Just nu håller Ironman på som bäst. Det är fest i Kalmar, musik, applåder, hög stämning. Jag har sett Roger svischa förbi tre gånger under loppet och han ser så glad ut! Efter cyklingen stannade han två sekunder och pussade mig hårt! Och jag blev alldeles knäsvag av nervositet, glädje och en massa andra orsaker!

Jag blir galet känslosam! För Rogers skull och för alla de som kämpar. Det är ett fantastiskt lopp. Här delar jag med mig av några bilder jag tog i morse!
Nu ska jag fortsätta heja och hålla tummarna!!
Ironmansimningen är tuff säger alla som har varit med.
Atletherna är på väg ut i vattnet, Stämningen stiger.
Banan ligger så att publiken får se simmarna passera två gånger.
Vi de trånga passagerna blir det riktigt stökigt.

6 frågor till en Iron virgin

IMG_8426

En orolig och kort natts sömn kvar. Imorgon kl 05.00 ringer klockan och jag kliver upp med Roger som ska köra sitt livs första Ironman. I två år har förberedelserna pågått. 

Glad, med alla pinaler i påsar checkade Roger i in idag i växlingsområdet.

6 nyfikna frågor 

till Roger, 37år, som långdistansdebuterar i triathlon i år – Ironman Kalmar 2013

1. Hur föddes tanken på att du skulle anta utmaningen och satsa på Ironmandistansen, 3,8 km simning, 18 mil cykling och 4,2 km löpning?

– Jag tyckte att det var fascinerande med triathlon och förstod inte att folk kunde göra en sådan tuff grej som Ironman. I min värld var en halvironmandistans galet långt. Jag tyckte det var helt omänskligt och coolt och därför ville jag själv testa och se om jag kan klara det.


2. Vad kommer att bli roligast imorgon?


– Att gå i mål!!! Haha … nej min målsättning är att försöka njuta av cyklingen och inte längta till att den ska ta slut som jag har gjort under många andra tävlingar. När jag körde en halv iron i Vansbro i juni så lyckades jag har riktigt roligt på cykeln hela tiden. Det vill jag uppleva igen.


3. Vilken del i traithlon gillar du bäst?


– Det är inte simningen. Den vill jag bara få överstökad. Man ligger bara där i sörjan och vevar på. Det är mörkt och långtråkigt. Löpningen är jobbigast men under den är man närmast publiken så den delen är trevligast.

4. Vad är det för tankar som kretsar i ditt huvud just nu, så här precis kvällen innan?

– Just nu tänker jag väldigt mycket på om min fot som jag har haft problem med under sommaren ska hålla. Jag har ordning på alla saker, jag känner mig trygg i att jag är förberedd för tävlingen. Jag har kontroll på allt utom den här foten. I övrigt är jag oväntat lugn.

5. Vad har du för strategi att klara en svacka när motivationen sjunker?

– Jag ska tänka på alla som drömmer om att få uppleva en sådan här tävling men inte har möjlighet och att jag är väldigt priviligierad som får genomföra Ironman och att det därför skulle vara en skam att bryta loppet.

6. Hur vill du att målgången ska bli?

– Jag ska springa och se glad ut och verkligen känna att nu har jag gjort något väldigt bra! Det ska jag tillåta mig själv att njuta av.

 
Dagen före. Hela Kalmar sjuder av förväntan

Ghaa vilken galen vision!!!

Och jag då ..?!
Ja, här tränas inga Ironman-monster-pass men väl ett trevligt litet brickpass har jag diskat av under eftermiddagen. 24 km så-hårt-jag-bara-kunde cyklade jag mellan Eriksöre och Mörbylånga och sedan tillbaka igen, på finfina nysopade vägar för alla Ironmens skull. En lyx som jag passade på att njuta av.

Väl hemme vid stugan tog jag ett skutt av hojen. Dundrade in för att byta pjuck och så ut på 4 km stolpig löpning som kändes helt ok efter halva distansen.

Det ÄR jobbigt med triathlon. Man blir sjukt trött av att hålla på att stapla olika fysiska träningsformer på varandra så där. Så när jag sprang idag så sa jag till mig själv:

– Det gör ont med triathlon. Bara koppla bort huvudet och köra.

Och i dag cyklade jag och sprang i mina allra första triathlonkläder. Inhandlade på Ironman-expot till ruggigt bra pris! Svart har jag alltid gillat. Får komplettera med ett färgglatt linne nästa år!

Nykittad med tvådelat triathlonset från 2XU.

Titta, jag springer och det är verkligen så himla skönt!!

Träning på Sjöhistoriska lönar sig

bild-15-kopia-8-1

Alla simtimmar börjar ge utdelning. Känslan under tisdagens triathlonträning vid Sjöhistoriska blev överraskande positiv. Träning lönar sig.

Upp ur vattnet. 3 min snabbare än första gången.

Det var ett tag sedan sist. Semester, regn och lite annat stök har bidragit till att veckorna gått sedan jag var med och körde under Stockholm Triathlons träningskväll vid Sjöhistoriska.
Den här veckan blev det deltagarrekord. 174 triathleter var på plats och åtminstone ett 20-tal var skulle för första gången testa ett triathlon. Nästan alla ska vara med den 25 augusti och tävla.

Micke Roséns tips är handfasta och efterfrågade.

Den här gången bestämde jag mig för att lyssna på simexperten Mikael Roséns tips istället för att satsa på att vänja mig vid vattnet och simma in 15 min innan start. Jag ville se hur jag skulle klara mig utan min förberedelse ritual. Därmed fick jag chansen att snappa upp några riktigt bra råd och blev lugnad av att höra att det finns de som ska ställa upp i tävlingen (tom stora starka män) som satsar på bröstsim, till hundra procent. Phu! Simning är en tuff puck för väldigt många. Jag är inte ensam.

För mig blev just den här kvällen den succé som jag så väl behövde. Mina två barn var på plats för att stötta och kolla in vad det är som har gjort deras mamma så besatt.
Dessutom gjorde jag stora framsteg i simmet, crawlade hela distansen och höll pulsen i schack trots en mördande spark i bröstkorgen utdelad av en tung, arg dam och rejält krig kring bojen som alla skulle runda.

Min taktik att ligga långt bak i startfältet för att inte bli överkörd av duktigare simmare är inte helt klockren. Här ligger alla som bröstsimmar och som är färligast med tanke på sparkar och slag. Här ligger allra de långsammaste som faktiskt är betydligt långsammare än den Helena som nött simning hela sommaren.

Strax innan start. Jag håller mig långt bak för att inte hamna mitt i turbulensen.

Jag fick helt enkelt lägga mig i ytterkant för att få fritt spelrum. Trots att sträckan därmed blev längre förbättrade jag simmet med 2 minuter jämfört med förra tillfället.

Totalt kapade jag min tid med 4 min, 39:41 blev min sluttid för 400 m sim, 7 km cykling, 2,7 km löpning. Jag kände mig supernöjd och kunde konstatera att:

  • Jag var lika snabb eller snabbare än flera vältränade män.
  • Jag crawlade hela sträckan och föredrog crawl framför bröstsim.
  • Jag förbättrade tiden ordentlgit trots att jag irrade runt och letade efter min cykel.
  • Jag cyklade och sprang om ganska många.
  • Jag var GLAD när jag gick i mål och löpningen kändes brutalt mycket bättre än sist.

Växling till cykel, andfådd av simning, glad och vimsig.

I mål. Hade krafter kvar att ta i och spurta.
Mina fina barn var med och kikade på vad som tar så mycket av min tid.

Det kommer många som man kan inspireras av under träningarna.

Firade med en god grekisk middag på söder.

I
dag har jag lyckat få till ett strukturerat simpass, intervaller om
1×300 meter 3×150 meter plus insim och ett besök på Ikea! Tuffa grejer!

Nu simmar jag så fort jag får tillfälle. Även i regn.

Brickpass i kvällssolen

bild-15-kopia-7

Så där ja! Ett stycke brickpass avdiskat. Lika väl som det är bra för konditionen, styrkan och rutinen att cykla och sedan springa, så satt det fint för mitt huvud. Så här ska relevant träning se ut inför ett triathlon.

Så otroligt vackert så här års. Den regniga måndagshimlen sprack precis upp.

En av sommarens absoluta fördelar är de långa, ljusa och ljumma kvällarna. Utan problem går det att klämma in ett sent kvällspass.
I dag har jag jobbat, varit en sväng till optikern för att skaffa linser som är betydligt mer praktiskt när man sportar än glasögon, ätit en god middag med ungefär hälften av familjeskaran (man och ett barn av tre) och sen var det dags för en tur på cykeln med fokus på intervaller. Helt enligt min plan som jag bestämde mig för i helgen.

Måndag: Brickpass 1

75 min cykling
uppvärmning
intervaller med så hård cykling jag klarade
2×10 min
1×5 min
2×2 min
Sista biten pustade jag lite.

Total sträcka 33,7 km 1:10 min.
Efter uppvärmningen så snittade jag 28 km/h.
Kadens 86 i snitt.

Analys: Kul att jag satte nytt fartrekord. Hur ska jag någonsin lyckas cykla uppemot 30 km/h i mil, efter mil??
Bricklöpning
Av hojen, ett glas vatten och på med löpardojrona och sedan ut på en minitur.
2,7 km
5:40 tempo

Analys: Kände mig piggare än under förra veckans löprundor. Kändes även lättare att springa efter cykling än mina andra försök. Det hann bli lite väl mörkt så jag kunde inte springa avslappnat bland rötter och stenar. (Lite läskigt också, tyvärr ..)

Summering av dagens träning

Supernöjd över att ha fått till relevant träning inför den stundande utmaningen. Det stärker både kroppen, flåset och självförtroendet. Nu är det bara att fortsätta så här …!!!
Sist men inte minst!

Tack snälla för att jag fick så peppande kommentarer efter gårdagens inlägg. Det var bra för mig att få skriva av mig en smula, lyfta upp tankarna i ljuset så att de fick en chans att landa igen på en ny, bättre plats. Det känns lite mer hoppfullt redan nu!

Hitta tillbaka till träningsglädjen

bild-15-kopia-5

Ett snustorrt skogsspår, en glödhet söndag mitt i högsommarsverige borde vara ganska så ödsligt … eller??? Nej, löpning är verkligen fortfarande lika glödhett som årets underbara sommar. Under dagens pass var det till min stora förvåning trängsel i spåret.

5 kilometer löpning i skuggan av träden.

På’t igen!
Frukost, en rejäl balja kaffe en kort uppladdning och så hopp i löparpjucken.

Jag har gått in i fasen: ”Nu jäklar laddar jag inför Stockholm Triathlon”.

Slut på trams. Slut på: ”Jag ska träna anding och vänja mig vid vatten”. Nu är det fokus som gäller, nu ska jag simma längder i mängder och det är hög tid att få till en vettig strategi utifrån hur läget ser ut just i dag.

Efter det jag anmälde mig till tävlingen har det hänt en hel del i mitt träningsliv. Både bra och dåligt:

  • Jag har gått från att aldrig ha doppat huvudet under vattenytan till att simma crawl. Jag får visserligen inga stilpoäng än men nu sitter andningen och ett otränat öga tycker allt att jag crawla är det jag gör när jag ger mig ner i vattnet.
  • Jag har för första gången iklätt mig cykelkläder, skor och utmanat landsvägarna på en racer. Jag har upptäckt att det både är roligt, asjobbigt, kallt och stundtals väldigt obekvämt på oväntade ställen att cykla. Jag har också förstått att det tar tid att bygga cykelben. 
  • Jag har genomfört tre triathlon träningstävlingar och drabbats av flera spännande a-ha-upplevelser. Till exempel att det råder fullt krig i vattnet vid varje start, att man kan bli översimmad av en stor och stark man, att nervositet inte är förenbart med crawl och att benen känns jäkligt lustiga när man kastar sig av cykeln och börjar springa.
  • Plötsligt har jag förstått att man kan bli helt besatt av simning, att simning är riktigt coolt, vackert och att simning plötsligt kan sätta sig på hjärnan i någon form av min-allra-högsta-önskan-är-lära-mig-simma-riktigt-snyggt.
  • Jag har klarat en halvmara, fixat en hyfsad bra nybörjartid och pajat hela löpsäsongen med en skada. 
  • Jag har upptäckt bloggvärlden och hittat mängder av inspirerande människor som peppar mig i min träning.
  • Sist men inte minst så har jag fixat tre av fyra delar i en Svensk
    Tjejklassiker
    . Tjejvasan: 3:01, Tjejvättern 3:43, Vansbro Tjejsim 26:43

Hmm … så vad är egentligen dåligt med allt det här? (Nu ställer jag den här frågan på fullt allvar till mig själv.)
Egentligen inget måste ju mitt svar bli. Förrutom att jag faktiskt förlorat min enda trygghet inför augusti – den goda löpformen.
Utmaningen är väl kanske snarare att jag har insikten. Insikten om att triathlon är inget man bara diskar av hur som helst. Insikten att för mig så innebär triathlon en stor utamning mentalt. Jag går från noll till hundra när det gäller tävlande till exempel. Jag har aldrig tävlat särskilt mycket i mitt liv och har ingen vana i att kontrollera nerverna.
Men den största förändringen som har skett är kanske ändå mina egna krav på mig själv. VILJAN att verkligen bli en triathlet har stärkts och jag vill dessutom bli BRA! När jag anmälde mig så tänkte jag att det räcker med att klara det. Nu vill jag känna att jag presterar och det har trasslat till det hela en smula för mig.

Jag glömmer att jag faktiskt är nybörjare och bör sätta målen utifrån det.

Därför ska jag nu ägna de sista fyra veckorna att göra det bästa utifrån där jag är idag:
Jag ska simma så mycket jag hinner och springa så skonsamt det går. Satsa på intervaller för att få upp flåset en smula och så ska jag lägga in cykelpass med inbäddade intervaller …

Och så ska jag vara snäll mot mig själv. 

Påminna mig och vilken resa jag har gjort det här året och hitta tillbaka till min äkta träningsglädje … för vart tog den vägen?

Snabbsimbanan i Huvudstabadet var tom och väntade på mig.
Dagens hit: paddlar, hjälpte mig att få till armtagen.

Triathlonträning andra försöket

bild-11-1

Simma. Cykla. Springa. I dag stod mycket på spel för min del. Efter mitt första triathlonförsök med nedslående resultat var målet att skapa en annan känsla under racet och framförallt i vattnet.

Beredd och nervös. Men jag njöt av den trevliga stämningen.
Jag har haft en gnagande känsla hela dagen inför kvällens triatholnträning vid Sjöhistoriska. Det har gått tre veckor sedan jag gjorde mitt första försök att simma, cykla och springa efter varandra och jag överraskades av kaoset i startfältet och att paniken låg precis under ytan och lurade så länge jag befann mig i vattnet.
För att undvika samma scenario hade jag utarbetat en krigsplan:
1. Komma i riktigt god tid innan starten.
2. Göra allt för att hålla nere stressen under dagen på jobbet.
3. Lägga 15-20 min på insim innan starten för att vänja mig vid temperaturen i vattnet och bevisa för mig själv att jag kan crawl.
Målsättning: Klara simma crawl en mindre del av sträckan. Ha roligt och fokusera inåt.
Jag kom i god tid. Nervös. Förväntansfull. Oj vad jag vill göra det här och vad galet det är att jag skapat en känsla av att det är massor som står på spel … Jag vill bli triathlet. Jag vill simma och känna mig lugn. Jag kommer inte att ge upp.
Så fick jag syn på ett gäng superkittade tjejer med proffs utrustning, tempocykel, tempohjälm, armvärmare. De var super coola och satte fart på nervositeten igen!! De var ju precis som krigsmålade krigare i sin utrustning. Pimpade med stenhård min bara för att skrämma slag på fienden … Mig!! 
Hehe … vilken värld detta är!! Jag älskar det! Men så såg jag hur fint vattnet glittrade. Människorna som bytte om till sina våtdräkter, snackade, peppade varandra och vips! Allt fick en helt ny ofarlig dimension.
Jag höll mig stenhårt till min plan. Hoppade i vattnet som var grymt kallt, simmade, fokuserade på att hitta lugnet. Andades, Peppade mig själv. Och så gick starten.
Och vilken skillnad! Jag crawlade mycket längre än jag vågat hoppas på. Jag kom långt ifrån sist. Jag hade till och med ett par stora starka karlar strax bakom mig (det boostade mig en del måste jag erkänna) men det allra viktigaste var att jag upptäckte hur mycket energisnålare det är med crawl jämfört med bröstsim. Det lönade sig att simma lungt crawl istället för att toksimma bröst! Vilken upptäckt.
Det bästa med kvällen var ändå att min kompis Mia dök upp med nya och fin våtdräkt och lysande orange badmössa och simmade så fint tekniskt. Vilken inspirationskälla. Det var hennes första triathlon och hon var hur grym som helst.
Dessutom sprang jag och kände INGET, inte det minsta lilla, i benet! Äntligen!!!! Vilken kväll!
Mina prylar ligger också beredda.

Grymmaste träningskompisen!

Cykelpass med Björn Andersson

bild-9

Bike fit och ett rejält tröskelpass. Det var vad min Roger fick ikväll tillsammans med en av Sveriges bästa triathlonscyklister – Björn Andersson.

 

Björn Andersson är en av triathlonvärldens största cyklister.

Det var en present från mig. I början av maj firade vi födelsedag här hemma och när Roger öppnade sitt paket och såg att han skulle få fyra timmar privatlektion med Björn Andersson blev han mållös!
Bingo! Det är ju den reaktionen man vill ha när man klurat på en present. Och min ambition var verkligen ge Roger något utöver det vanliga. Det är han värd. Han har visat mig triathlonmagin och öppnat en helt ny värld för mig.

Så jag fick hem en glad, nyinspirerad man med trötta vader som berättade om en timmes bike fit med måttband och vinkelmätare där millimetrarna spelade en huvudroll. Roger verkade både nöjd och fascinerad.


– Jag litar på Björn eftersom jag vet att han har koll. Nu vet jag att cykeln är inställd optimalt och att nu är det upp till mig. Han jobbade lugnt och sansat och väldigt erfaret i det han gör, berättar Roger och summerar sitt cykelpass med proffset så här:

– Han kan cykling. Väldigt värdefullt att få råd av en sådan person. När en sådan kille säger: ”Äh du kan ju det här med cykling”, så känner man sig plötsligt tryggare. Och det var intressant att han sa att hårda pass ger mer och att det är viktigt även när man ska köra långdistans och bra om man har dåligt med tid. Det var en bra påminnelse.

Rookie i startfältet!

tri8

Jag sa ja utan att riktigt tänka mig för och vips låg jag och trampade vatten i startfältet inför mitt livs första triathlon. Redan där gjorde jag mitt första misstag och det var väl det som hela kvällen gick ut på – testa och lära mig av de vanligaste misstagen.

Igår kväll vid Sjöhistoriska var det 50 pers som ville träningstävla.

Ren och skär krigsföring. Med mig själv. Det var vad som pågick igår kväll när jag utan att riktigt tänka kasta mig in i mitt första triathlon under ITU:s träningskväll på Sjöhistoriska på Djurgården.

Jag var verkligen supersugen på att testa. Och jag är glad att jag gjorde det. Nu vet jag. Triathlon är jäkligt tufft. Tufft för kroppen, tufft för nerverna och det är speciellt att kasta sig upp ur vattnet och upp på en cykel.

Jag var full av hopp när jag hoppade i vattnet från bryggan inför starten. Kände mig lite nöjd när många av de andra tvekade inför det kyliga och mörka vattnet. Men jag minsann, jag hoppade i plöjde med ansiktet genom vattnet och tog några armtag. Men sen gick det snett. Starten gick och där låg jag plötsligt med massa tuffa män som körde över mig.

Misstag ett. Jag låg helt fel i startfältet. Dels på grund av orutin men också dels för att jag inte har linser och ser dåligt med immiga simglasögon och hade inte koll på alla andra.

Stressnivån sköt i taket och då blev det omöjligt för mig att andas lungt och lyckas få till crawl. Jag började bröstsimma, tävlingsinstinkten slog till och pulsen sköt i höjden = stört omöjligt för mig att crawla.

Så jag simmade bröst, lite rygg, såg inte bryggan och kom efter. Jag lyckades hålla mig från att bli sist men jag blev så besviken och arg, kände mig fånig och kass. Jag visste att det skulle bli svårt men jag trodde ändå att jag skulle lyckas simma crawl en bit av de 400 metrarna som skulle avverkas. Men icke.

Långt efter de flesta men inte sist … det var lite skönt …

Men jag tog mig upp. Fick av mig våtdräkten oväntat snabbt och cyklade 7 km. Det gick bra. Hämtade in en smula på de andra och sen sprang jag försiktigt. Vilken märklig känsla! Kroppen ville liksom inte röra sig så snabbt som jag ville. 1 km och sedan lättade känslan.

Det var fint arrangerat. Trevligt folk. Solen sken men jag var ledsen när jag gick därifrån. Jag hade velat lyckts bättre med simningen. Men jag ger inte upp. Nu vet jag. jag måste förbereda mig bättre mentalt, skärma av de andra i vattnet och gå in i mig själv. Lugn och fin.

Nu kan det bara bli bättre.

Lite snurrig och med hög puls. Men jag fick av mig grejerna snabbt.
Dags att cykla men det enda som snurrade i huvet var vattenskräcken.
Jag passade på att vila lite på cykeln trots att jag trampade ikapp någon minut.

 

Och för er som undrar så ja … det blev en långklänning till slut.

 

© Allt material tillhör Helena Nimbratt. Citera gärna om du uppger källan. Sidan är skapad av Johan Eklöf.