Helena Nimbratt

My triathlon stories

Snabb som vinden, stark som en oxe

bild1-5kopia11

En kväll med perfekt väder, med underbara förhållanden för löpning. Jag bestämde mig för att testa vad kroppen skulle säga om lite löpning och jag fick till en grym känsla. Jag har aldrig sprungit starkare, bättre eller snabbare i hela mitt liv. Vilken känsla!!

Vackraste kvällssolen!

 
Jag har toklängtat efter att bara få köra ett vanligt, hederlig träningspass. Just nu känns det som jag bara har tävlat hela sommaren och där emellan vilat.

I lördags simmade jag och kände mig matt när jag gjorde ett försök att trycka på. I dag sprang jag som aldrig förr. Luften var lagom sval. Solen sken lågt mellan de fortfarande gröna lövträden. Vattnet låg blankt och inbjudande nere vid bryggan och jag önskade tyst för mig själv att det fortfarande var högsommar med långa, ljusa, ljumma kvällar så att jag skulle kunna både äta kakan och ha den kvar, det vill säga hinna med att både springa och simma innan mörkrets inbrott.


Men jag fick nöja mig med löpning och planen var att låta Ironmankroppen bara jogga lite lätt … Jag tuffade iväg … det var så länge sedan jag sprang. Benen pinnade på. Det gick lätt. Jag tog i lite mer och njöt av farten. Pulsen ökade långsamt, värmen spred sig i kroppen och andningen var jämn. I backen, där jag vanligtvis får tvinga mig att hålla mig upprätt och trippa med små steg, klev jag fram med högblick och starka steg. Helt underbart.

En helt vanlig löptur och jag jublar! Det är för det här jag tränar, i grunden. Tävlingarna och loppen är roliga. Ironman var fantastiskt att få uppleva men det är vardagsträningen som jag älskar allra mest.

Tjuvtränat inför Vansbro Triathlon

bild-21

Jag har tjuvtränat idag, trots att Clas Björling, arrangör av Vansbro Triathlon, mycket klokt pushade lite extra för vila och förberedelse på Facebook. Det blev 15 km löpning i riktigt spöregn med syfte att påminna benen om vad löpning handlar om.

 

Helt igenom dyngsur. Ullstrumpor på fötterna satt perfekt i kylan.

Triathleten Clas Björling som ligger bakom det populära Vansbro Triathlon, ett halv ironmandistanslopp, verkar hur go och charmig som helst. På loppets facebooksida har han med jämna mellanrum lagt ut långa välmenande träningstips inför tävlingen. I dag skrev han om det förmodade ganska kalla vädret och hur det bör hanteras samt detta tips:

Får ni punktering på loppet så måste ni laga den själv, så istället för
att göra er trötta genom att tjuvträna nu sista dagarna så lägg tiden på
att lära er fixa en punka istället, spelar ingen större roll om det tar
2 eller 10 min för er, utan bara att ni kan så ni slipper bryta
tävlingen för en enkel punktering. Jag har inte sökt själv men det finns
säkert bra klipp på youtube som ni kan titta på, nu är det inte läge
att skjuta på det längre då jag vill ha er alla i mål !!! 

Man kan ju inte annat än falla som en fura. Så otroligt sympatiskt skrivet och jag känner mig genast hundra gånger tryggare och lugnare inombords inför lördagens utmaning.


Men jag var ändå tvungen att ge mig ut i regnet för att känna på löpstatusen. Och jag känner mig ganska säker på att jag hinner återhämta mig innan lördag.
Så trots att midsommarens urusla väder fortsätter och regnet hällde nedför skyn så gav jag mig ut. Jag brukar ju gilla lite tuffa förhållanden men idag … burr … fasiken vad kalla regndropparna var. Men humöret och löplusten vände redan efter 2 km. Bilarna fick stänkas bäst de ville. Det kändes underbart att springa. 1 mil är inga problem. Det gick lätt och tempot så här en vanlig måndag i backiga Gustavsberg landade på 5:10. Sedan sänkte jag farten. Vaden gjorde sig påmind.


Väl hemma igen efter 15k var det så gott att dra av sig de helt genomblöta kläderna, krypa in i duschen och kommendera sonen att ge min vad förebyggande massage.

Nu får det vara nog med vila

bild-2-3-kopia-9

Tre och en halv dag vila efter Vätterna … det låter inte så mycket men jag kände idag att det räckte. Försiktigt kontrollerade jag statusen i kroppen med sim och lite underbar löpning!! Äntligen!

 

Ensamsim igen … lite läskigt är det för en vättenrädd.

Nu händer det grejer. 
Jag gjorde ett litet tidstest på simmet idag för att ha någon slags uppfattning om hur lång tid det kommer att ta för mig att simma 1900m under Vansbro Triathlon på lördag om exakt 10 dagar.
Jag älskar verkligen simningen mer och mer. Jag reflekterar inte över temperaturen i vattnet, mer konstaterar att idag var det kallare än sist. Vattenrädslan kan hugga tag i mig men jag övermannar den och ju längre jag simmar desto större blir njutningen.

I dag siktade jag på 2000 meter men det var en smula för kallt så jag stannade vid 1400, kände hur vaden krampade och ensam mitt ute på sjön så känns det inte helt klockrent … Vid 1000 meter infann sig flowet, den härliga känslan och jag kunde ta i lite mer. När jag väl kommit igång så flyter det bara på med andningen och sinnena skärps. Det är underbart! Under de två senaste simmet har jag experimenterat med armtagstakten och upptäckt att jag klarar hålla en högre takt att jag får en ett helt nytt flyt.

I dag ökade jag ordentligt de sista 300 metrarna och blev superglad över att titta på klockan och se att jag hann 1390m på 30,5 minuter! Det är jag nöjd med!

Efter simmet blev det 10k löpning. Först försiktigt och sedan när jag konstaterade att kroppen är visserligen inte i löpform, eftersom jag inte tränat löpning på ett tag, men jag känner mig helt återhämtad efter Vättern, jag kan springa, det gör inte ont och jag har saknat det såå mycket. Nu ska jag vara så jäkla försiktig med benet. Inga mer skador nu!

Halvmaran i Vansbro kommer inte bli min snabbaste … men jag kommer säkerligen inte sörja det särskilt mycket bara jag får uppleva målgången.

Jag är otroligt glad över att jag inte är superlångsam längre när jag simmar.

Allt om min löpning

bild-18-kopia-18

Jag blev utmanad av LöparFia för några veckor sedan att svara på frågor om min löpning. Hög tid att få det gjort.

Här är min vardagsslinga. Tre varv blev det sist. 16,6 km.

Vilken löpare är du?

Just nu är jag den sökande löparen. Efter en efterhängsen
skada så håller jag nu på att testa mig fram till en nivå som passar mig
samtidigt som jag gör prehabträning. Frågan är hur långt jag kan springa? Kan
jag springa både långt och fort? Trail är jag nyfiken på men vad säger kroppen
då? Men en sak är säker jag är en löpare som njuter allt mer av att springa
långt. Efter 15 km börjar magin …

Hur länge har du löpt?
Faktum är att jag sprang en hel del utan att jag betraktade
mig som en springande människa. Jag hade noll självförtroende som barn när det
gällde fysisk aktivitet. Jag var en fegis som inte vågade klättra i träd eller
hoppa i vattnet från bryggan, det vill säga när andra tittade på. Ensam gjorde
jag allt möjligt. Likaså löpte jag. 13 år gammal anmälde jag mig på eget bevåg
till minimarathon, tränade ensam i spåret i skogen, utan att någon kompis
visste. Jag tror att jag sprang 3,7 km på 21 min.
Hur mycket löper du per vecka? 
Begränsat på grund av skadan.
Jag tar ett långpass per vecka samt ett kortare pass med lite mer fart. Jag
vågar inte lägga på intervaller ännu. Känslan i benen bestämmer.

Vilket är ditt feelgoodtempo? 
Det kan varierar så oändligt
från dag till dag. Det kan vara 5.10 men när det gäller längre distanser så säger
jag 5:30. Under 5:00 tycker jag är tufft att hålla en längre sträcka.
Vad måste du ha med dig på ett pass? 
Garmin. Puls och tempo
måste jag bara ha koll på.
Varför springer du? 
För att njuta av naturen och fylla på
med glad energi.

Har du någon gång ljugit för att springa?
Det händer rätt
ofta att jag inte talar om exakt varför jag inte hinner till en viss tid, måste
gå från ett möte, eller inte kan stanna så länge på en fest eller något sådant.
Träning och löpning är prioriterat i mitt liv och det är inte alla som förstår
det.
Hur ofta köper du löparskor? 
Alldeles för sällan. Nu har jag
köpt ett par i år och ett par förra året och jag kommer snart att köpa ett par
som funkar under swimrun. Innan dess hade jag skorna säkert i fem år innan det
blev nya.
Var och hur handlar du din löputrustning? 
Jag har inga
rutiner kring det eftersom jag historiskt lagt väldigt lite pengar på min
träningsutrustning (gymmet har fått allt). Men nu har jag köpt några prylar via
nätet men också i butik. Ofta är det en tacksam present till mig … Känns
väldigt lyxigt att få något fint och vara fin även när jag tränar.

Dygnets bästa springtid?
Kväll. Gärna sommarkväll. Men också vinterkväll när alla
andra sitter inne och myser och det är kallt, mörkt och riktigt bistert ute. Jag
tror att jag skulle springa med bra resultat på natten.

Hur ofta tävlar du? 
Första loppet på hundra år var hösten
2012. Sedan dess så har intresset vuxit för lopp. Blir jag bara helt bra i
benet så kommer ni se mig vid både den ena och andra startlinjen …
Vilken är din favoritdistans? Jag avskyr att springa kort
och hårt och när jag sprang en halvmara i Kalmar för ett par några veckor sedan
så … jag var i himlen!
Har du ett mantra som du rabblar när du blir trött i
huvudet? 

”Stolt och stark!” ”Det här är bara en kort stund av ditt liv.” Eller
… ”nu är det bara milen kvar, det klarar du alltid.”

Springer du helst i grupp eller ensam? 
Helst med min älskling.
Helst långt med min älskling. Det är så fina stunder fulla med vänskap, skratt,
pepp och värme.
Hur återställer du dig efter ett lång pass?
… där har jag
nog en hel del att lära! Tänker inte ens i de banorna. Vila? Äta?
Vilken snabbhetsträning föredrar du? 
Progressivt, öka när
jag börjar bli trött.

Vilket lopp drömmer du om att springa? 
Just nu drömmer jag
bara om att få löpa smärtfritt.
Vilken kändis skulle du villa löpa med? Jag är inte så
mycket för kändisar. Men jag gillar Petter allt mer. Mer för det han gör, står
för och kämpar med, än för musiken. Jag kan identifiera mig med honom en smula.

Snabbsnören ingår i en triathlets utrustning.

  PS. Jag försöker bygga om här på bloggen men det är inte min starka sida så håll ut …

Kluven känsla för jobbresor

bild-1-4-1

Tänk dig Spanien i maj. Grönt, blommigt och alldeles lagom varmt. Lägg till möten med spännande människor, nya kunskaper och intryck. Underbart eller hur? Helt klart. Och de skulle vara perfekt om det inte var för att det går helt åt skogen med träningen.

Ett stulet TI-pass mitt på spanska landsbyggden.

Fullproppad med vitt bröd, dålig frukost, sena middagar, vin och på tok för lite sömn. Plus en massa hårt arbete precis varenda minut.
Jag har varken tränat särskilt mycket den här veckan eller bloggat.
Jag har varit i Spanien för att göra reportage och har haft den underbart kul. Och jag är helt slut.

Jag våldade in ett litet löppass en av morgonarna och det var helt ljuvligt, otroligt segt, lite för varmt men jag var så glad att jag överlevde. 8k förbi en hel hjord med kor, kalvar och någon tjur. Dessutom prasslade det misstänkt i gräset vid sidan av vägen och jag var farligt nära att bli missförstådd av ett gäng spanska vakthundar.

På eftermiddagen så fick jag plötsligt en timme över och poolen låg ju bara där och så fantastiskt härlig ut. 28 grader i luften. En pool för mig själv. Jag skulle bara känna lite på vattnet och jösses! Allt klaffade. Skönaste TI-känslan infann sig ever. Efter flera dagars vila fick jag till en ordentligt kraft där i vattnet. Spänd som en spjut sträckte jag mig långt för att ta tag i vattnet och kopplade på coren och tekniken kändes just där och då helt perfekt. Magi!!!!

I dag tog jag min reströtta kropp och bestämde mig för att cykla ur den ordentligt. Nästan 12 mil samlade jag ihop och kraschade på golvet hemma i vardagsrummet, snurrig, nöjd och totalt mör i hela kroppen. Så himla gott.
Nu blir det inga fler resor på ett tag. Nu känner jag mig supermotiverad att få till fokus på träningen, maten och sömnen. Vansbro triathlon rycker närmre … vågar inte ens tänka på det …

Underbar utsikt. Bra packpass.
Spanska järnekar. Vackert.

Det var ett misstag att dra fram mobilen för att ta en bild … de blev rädda.

Dagens distanspass byggde pannben. 12 mil helt ensam med trött kropp.

Äntligen söndag och dags för distanspass

bild-20-kopia-9

Först regn hela natten, sedan lite uppehåll och så duggregn igen. Vårskogen var så rentvättad och fin. Ljust grön och full av syre – som gjord för löpning.

Att springa i skogen är underbart nästan när som helst. När sommarhettan slår till är skogen ett skönt tillhåll där solens strålar inte når fram. Så här års är det extra grönt, mustigt och fullt av dofter. Där vilar vårkänslorna mellan träden och bara sköljer över en. Det är så förbannat vackert att det nästan inte går att hålla jämnt, lugnt distanstempo.

10k på mjukt underlag med näsan full av dofter. Luften var mättad av syre efter allt regn. Fåglarnas kvitter var vårigt högljutt. Söndag och löpmagi när det är som bäst.

Låååång stretch för att dra ut på känslan lite extra.
Snart är de här – Liljekonvaljen, vårens vackraste blomma.

I dag väntade skogen i sin ensamhet på mig. Inga löpare i sikte.

Spring för dem som inte kan!

bild-20-kopia-6-1

Ett lopp som går över Ölandsbron, på 35 platser samtidigt
runt om i hela världen och där alla intäkter går till forskning som ska hjälpa
ryggmärgsskadade att gå igen. I dag deltog jag i löpartävlingen Wings for Life.

Här springer vi! Alla löpare. Bilden har jag hämtat från arrangörernas facebook.
En fantastisk gemenskap. Mängder av kärlek och positiv
energi till alla dem som inte har förmågan att kunna springa som vi. I dag gick
den första upplagan av välgörenhetsloppet Wings for Life av stapeln i Kalmar
och på 35 andra platser runt om i världen – samtidigt. Jag är så glad att jag
var med!
Det var Rogers idé. Trots vårt vanliga fulltecknade schema
så ville han absolut att vi skulle köra ner till Kalmar för att delta i
välgörenhetsloppet.
– Jag springer alltid för min egen skull, nu vill jag
springa för dem som inte kan, deklarerade min fina Roger och i nästa sekund
hade han bokat hotell och planerat allt i detalj.
Vi landade i Kalmar sent igår kväll och checkade in på ett
hotell på samma torg som starten skulle gå. Vilken lyx!
Jag sov som ett barn hela natten och vaknade utvilad efter nio
timmar och fick njuta av en god hotelfrukost.
Loppet kändes som en kul idé, inte enbart på grund av den
goda tanken, utan även upplägget var annorlunda. Starten gick till som ett
vanligt klassiskt lopp men målgången var lite annorlunda. 30 minuter efter
starten började en catcher car rulla i 15 km/h. Så här gällde det att springa
så långt man bara kunde innan bilen skulle rulla förbi och läsa av chippet. Min
plan var att hålla bensnällt 5:40 tempo och springa 15-18 km. Rogers mål var
att fixa 30 km och sikta på 4:45 tempo.
– Darling, dras nu inte med i stämningen så du springer för
hårt och drar upp skadan i benet, sa kloka Roger.
Medan vi bytte om till löparkläder hade vi fönstret på glänt
och lyssnade musiken och intervjuerna som avlöste varandra på startfältet.
1.000 anmälda i Sverige. 50.000 totalt. Kul att får respons
på Instagram med #wingsforlife av löpare och rullstolsbundna i USA, Australien,
Mexico … Så cool känsla.
Just i dag fick löpningen komma lite i andra hand för mig. Arrangemanget
i sig var det viktigaste. Och just idag gick löpningen bättre än någonsin!
Benen mådde bra, kroppen kändes annorlunda och stark och jag höll jämt och
rekordhögt tempo.
När jag såg att klockan visade 5:05 under de första
kilometrarna lovade jag mig själv att dra ner på tempot efter 3 km. När jag
snittat 5:10 efter 10 km så sa jag till mig själv att det var okej max fram
till 13 km. Benet kändes bra.
Solen sken. Ölandsbron var hög och havet magiskt blått.
Rapsfälten på Öland brann.
Det var inspirerande triathleter överallt. Glada, trevliga löpare. Någon kände
igen mig från bloggen.
Benet kändes bra. Publiken var otroligt trevlig.
Ni förstår vart jag vill komma … kunde jag dra ner på
tempot? Nej! Och jag kände ju att jag höll.
Jag sprang om trötta och insåg att jag helt utan planering
skulle springa mitt livs snabbaste halvmara just den här dagen!
När klockan pep 21 km, stannade jag, trots att catcherbilen
inte var där. Nu ville jag inte utmana ödet. 1:49, 2 minuter snabbare än
Kungsholmen Runt för precis ett år sedan.
Det kändes bara så himla gott!
Innan start. (ibland är det inte lätt att ta en vettig selfie ..)

Kalmar är så trevligt. Härlig stämning.
Pastasallad till alla efter loppet.

Här är bilen som skulle undvikas.

Brev till kroppen

Hej kroppen! 
Det är jag, jag som under många år var jäkligt dålig på att ta hand om dig. Jag är ledsen för att jag inte tog mig i kragen och rörde på mig i unga år men, men helt ärligt så hade jag ingen aning om att det kunde kännas så fantastiskt mycket att ha en stark kropp. Det är lite synd för den där tonårsHelena hade mått mycket bättre av att köra järnet under idrottslektionerna istället för att med ond mage skamset hitta på en ursäkt för att sitta på bänken och titta på. Ingen blir stark av att stå vid sidan av. Det är tusen gånger bättre att försöka och lyckas med det lilla än inget alls.
Det förstod jag inte då.
Jag vet att jag ställer förbaskat mycket större krav på dig idag än vad jag egentligen förtjänar. Jag har ju matat dig proppfull med skräpmat under åren, jag har förgiftat dig med nikotin och gifter, sovit dåligt, jobbat för hårt, struntat i semester och försökt pressa allt lite mer, hela tiden tills du blev helt slut och bränd. Och nu då … Jag vill springa långt, mycket och gärna hyfsat snabbt. Nu vill jag ju vara med de där som sportar istället för att sitta och titta på och visst … det är lite typiskt att jag tittar på de där duktiga och vill vara lite som dem.

Men du kroppen. Kan vi inte säga så här: Jag lovar att lyssna ordentligt på dig framöver. Säger du vila, så ska jag vila, jag ska se till att ha kul och jobba med mina tidningar, men inte jobba för hårt så att jag inte kan sova. Jag lovar att ge dig mycket mat av bra kvalitet så ofta jag bara kan och jag ska se till att jag får semester varje sommar så jag kan vila ut. 

Vad tror du om att jag testar lite yoga framöver för att blir mer flexibel och träna stabilitet? Jag kanske ska lägga in något pass funktionell träning och så ska jag verkligen göra allt jag kan för att bygga upp fötterna och styrkan i höft och baksida lår. Om jag gör det här och lyssnar på allt du säger tror du då att du kan låta mig springa?
Jag vill springa med Roger på vintrarna, i mörkret och snön och få njuta av den där bastun.
Jag vill springa på morgonen innan någon annan vaknat och jag lovar att njuta trots att jag känner mig tung och trött.
Jag vill springa långt en gång i veckan så att jag kan ställa upp i fler långdistanslopp. Du vet triathlon – jag tycker det är så himla kul med triathlon och jag skulle bli så ledsen om jag tvingas sluta.

I dag protesterade du lite när jag sprang. Trots att jag tassade lite försiktigt, men jag tror att jag förstår, vi var ju ute och cyklade igår och hade det himla skoj med två killar ur SUB12-gruppen. Det gick så himla bra och du gjorde så att jag orkade snitta över 28 km/h i hela 10 mil. Det är rekord.
I dag är du trött så det var dumt att springa, trots att vi sov som stockar i natt och att jag sett till att du fått massor av mat … oj vad hungrig du var!
Jag ska inte göra om det. Jag lovar dig det kroppen. Jag går och lägger mig snart och när jag vaknar så skulle jag bli så glad och tacksam om benet inte signalerar smärta och ondhet.

Helena

Starkare fötter

bild-19-kopia-5

Krafsa ihop en handduk med tårna när jag tittar på tv (fast jag tittar ju aldrig på tv), stärka upp hamstring och höften. Det var läxan jag fick av sjukgymnasten förra veckan.

Härlig tur i orörd natur. Mycket att hoppa och skutta förbi.

Jag har ju lärt mig att inte ropa hej. Men ni vet den där ortopeden Bengt, han kändes ju ändå som en klok kille och han har helt klart sett en hel del. Bengt ville absolut att jag skulle träffa sjukgymnast Sussie på Friskispraktiken i Stockholms city. Sussie var helt underbar!

Glad och en äkta eldsjäl. Hon tog genast tag i mig, synade mig i sömmarna och konstaterade att jag var svag och vobblig i den onda sidan.
– Bra då har vi lite att jobba med! Det gillar jag och jag känner att jag inte alls behöver be dig att byta sport.
Vilken tjej! Sussie är helt klart min kompis.
Sen kom bannorna.
– Dina främre fotvalv är nedfallna. Kan du knipa med tårna?
Kunde jag knipa med tårna? Nej … jag kunde inte röra tårna alls. Hur har det blivit så?
Sussi tog ett rejält tag i min fot, böjde alla tår hårt och kommenderade:
– Håll där nu! Tappa inte, ta i bara. Nu ska vi väcka musklerna i dina fötter.

Det sägs att fötterna ofta är en bortglömd och undervärderad del av vår kropp. Jag har inte tänkt på dem alls. Jag har inte tänkt på att de kanske inte mår riktigt hundra … eller jo, kanske lite men jag har inte förstått ur viktigt det är.

Efter att ha krafsat nu under en vecka känner jag en brutal skillnad och jag får träningsvärk i fötterna plötsligt när jag springer. För att inte tala om hur svaga mina hamstrings verkligen är. Övningen jag fick kan jag knappt utföra …. så det är väl bara att kämpa på. Och det kan ju bara bli bättre.

I dag var det magiskt vackert väder ute. Roger och jag kastade oss ut direkt efter jobbet, tog vägen längs vattnet och sedan valde vi en slinga i ett naturreservat precis här i närheten av mina hoods. Ösbyrundan består enbart av stigar fulla med stenar, rötter och terräng som går upp och ner. Där sprang jag flera gånger i veckan för några år sedan. När jag springer där med Roger och njuter av vårens alla ljud och dofter så slår det mig att jag förra året både fick mindre tid till styrketräning och började springa på asfalt första gången i mitt liv … Kan det vara där problemen började? Det låter ganska troligt, eller hur?

Skönt att jag har tagit tag i styrketräningen igen. Förutom mina 9 km löpning på stigar så blev det även 50 min styrketräning. Ett riktigt bra saldo under en enda dag.

Jag älskar Stockholms skärgård! Jag älskar att jag bor så nära allt detta!

Episk morgonlöpning

bild-19-kopia-2

Jag avskyr det. Egentligen. Men inte idag. I nu när löpningen inte längre är självklar i mitt liv. I morse stack jag ut på en morgonlöptur, helt enkelt för att jag längtade så mycket och inte kunde vänta ända till kvällen.

Gryning. En magisk tid på dygnet.

Jag vaknade faktiskt före klockan: 05:35. Det var redan ljust och jag kände mig hyfsat utvilad. Det avgjorde saken. Minuten efter lämnade jag den varma sängen, smet tyst ner för trappen för att inte väcka resten av huset och dök in i badrummet.

Den här tiden på dygnet spelar det ingen roll om kläderna matchar, det är ändå ingen som ser. Jag drog fram de plagg som fanns till hands och medan kaffebryggaren puttrade klädde jag mig snabbt.
Det var en frostnupen morgon. Vattenpölarna var blankfrusna. Kylan kändes härligt frisk mot ansiktet.

Med favoritmusiken i lurarna lämnade jag den ännu sovande och tysta gata bakom mig. Just den här torsdagsmorgonen visade sig vara den klaraste och vackraste på länge. Kroppen jublade över rörelsen. Stegen var lätta. I lugnt kontrollerat tempo passerade jag busshållplatser med sömniga, tysta människor.
Jag njöt av att se solen gå upp.
Jag njöt av det blanka vattnet.
Jag njöt över att måsarna var fler än bilarna på gatan.

I löparskor på tomma gator och ja, morgonlöpning, jag kan definitivt lära mig att älska morgonlöpning!

5,2 kilometer i 5:22 tempo = en pigg, glad kropp och klart, skärpt medvetnade redo för årets viktigaste affärsmöte!

Bättre start är svårt att tänka sig.

© Allt material tillhör Helena Nimbratt. Citera gärna om du uppger källan. Sidan är skapad av Johan Eklöf.