Uppväxt på halvfabrikat och lightprodukter. Mobil- och microstrålad, videovåldskadad och kanske rent av lite kosjuk. Jag är 70-talist. I går fyllde jag 42. Jag tillhör en generation som ofta har för högt tempo och som har dömts ut av vissa experter hälsomässigt.

Livet som 40-plussare är riktigt gott!

Det är sällan de smickrande egenskaperna som lyfts fram när forskare tittar på en hel generation och gör generaliseringar. Men det är intressant. Och det går inte att förneka att mycket av det stämmer, även på mig:

”Mellanchef med familj som har renoverat minst ett par hus, blivit utbränd, är ständigt uppkopplad och kräver att livet ska vara roligt.”

Och även:

”Generation duktig som förenar karriär med småbarnsår. De är jämställda, ekologiskt medvetna och klär sina barn i könsneutrala färger.”

Jag träffade en psykolog nyligen som sa att hon träffar 38-åringar varje vecka som brister ut i gråt av frågan:

– Hur mår du?

Jag minns att jag som ung var bestämd på en punkt. Även om jag är gammal ska jag inte bli gammal. Måste man ha tantfrisyr och bli glanslös bara för att man blir mamma? Det resonemanget är också typiskt för min generation. Ungdomsideal råder.

Nu är jag 42 och tycker att det ändå är dags att satsa på en handväska med lite stil och sluta shoppa kläder som min tonårsdotter också gillar. Eller?

Det är vi 70-talister som pekas ut som hälsohetsare, som uppe på alla andra måsten i livet vill prestera fysiskt. Med lite tur kanske det kompenserar hälsomässigt alla skräpprodukter som stod på menyn under uppväxten, tänker jag.