Helena Nimbratt

My triathlon stories

Lurad ut på extra långt långpass

bild-13

I bland har jag svårt att säga nej. I synnerhet till en utmaning. Bära eller brista tänkte jag när Roger föreslog en liten nätt avstickare under vårt långpass på cykel  – förbi Åkersberga, till Brottby och sedan Vallentuna. Cykelturen som i mitt huvud kanske skulle bli 4 mil växte och slutade på 12 mil.

Fortfarande pigg på färjan mellan Rindö och Vaaxholm.

Jag har varit i Täby idag. Täby är trevligt. Det ligger på andra sidan stan dryga 4 mil hemifrån. Men mitt huvud gillade inte alls den känslan. Jag var nämligen där utan bil – på cykel och hade redan matat benen med 8 mil cykling.

Jisses vad trött jag var, mycket, mycket tröttare än efter Tjejvättern. Jag vill cykla långt. Jag vill bli bra på att cykla långt och det var en fantastisk tur jag och Roger betade av idag. En ganska klassisk cykeltur som betraktas som riktigt lång! Lite hardcore faktiskt.

Den gick från Gustavsberg, tvärs över Värmdölandet, över Öxdjupet med färja, genom vackra Vaxholm, till Åkersberga och sedan Brottby där vägen kantades av hästhagar, rapsfält, vackra skogar och vatten. Vi passerade Vallentuna och Täby, lyxiga Danderyd och sedan in i stan via Roslagstull, Birger Jarlsgatan, Kungsträdgården, Skeppsbron och ut igen längs Stadsgårdskajen. En liten sväng in i Hammarbysjöstad, Sickla, Nacka, Orminge och så till sist, tillbaka till Värmdö och genom Gustavsbergs hamn.

Phu!

Brottby är vackert och ligger svindlande långt borta från Gustavsberg.

Det är en sak att ligga och mata landsväg. Men att trixa sig fram längs cykelvägar, korsa gata efter gata, riskera livet längs 90-vägar och vingla runt i stan … det är tufft.
Det var en varm dag i dag också. Molnfritt och 27 grader. Jag hade svårt att hålla vätskenivån och humöret var riktigt i botten ett tag.

Vi stannade flera gånger för min skull. En glass- och bananpaus. En vatten och jag-måste-bara-få-ligga-i-skuggan-paus, en lunchpaus (jag slukade en stor portion thaimat).
Under sista biten piggnade jag till tack vare en flaska läsk, en iskall Piggelin och en hanfatsdusch på Preem.

Smakade bra med en stor portion thai, i skuggan i Täbykyrkby.
Halvdöd av värmen men jag repade mig.

Med facit i hand så var inte mina batterier fulladdade idag. Första semesterdagen, helt slutkörd och jag vaknade med huvudvärk. Men jag brukar bota sådant med lite fysisk aktivitet – dock i betydligt mindre doser än att sätta distansrekord i cykling. Hehe …

Ja, det har sina sidor att leva ihop med en man som tränar för en Ironman och som lätt glömmer att jag faktiskt inte är en Ironwoman – än!!

Cykling från kaj till kaj

kaj5

Jobba, jobba, jobba. Cykla, cykla, cykla. Äta lite och sen simma, simma. Jag drog med min nästan vuxna son att badvakta mig. Simma ensam tvärs över en kolsvart sjö … näe … det känns inte helt rätt.

Kvällssolen färgar ljuset rött. Vattnet har nästan hunnit bli ljummet.

Vägarna på Värmdö bär alltid till en kaj där skärgårdsfärjorna plockar upp badgäster och öluffare så här års. I kväll när jag skulle cykla ville jag hitta en ny bana, det fick bli en mellan tre olika kajer: Räknäs, Norra Lagnö och Gustavsbergs hamn. 27 kilometer och det tog en timme. Inte jättelångt men helt okej efter en full och slitsam arbetsdag.

När jag kom hem slängde jag ihop en snabb middag till mig och min son Simon (snart 18 år) och fick honom att tycka att det var helt okej att badvakta mamma lite … Jag tror och hoppas att han var lite nyfiken på mitt nya intresse så han följde med snällt och såg till att jag kom i land efter 30 minuters simning.

Jag och lilla sjön Kvarndammen, det är grejer alltså! Vänligt, mjukt vatten. Visserligen helt utan sikt så här års men här kan jag exprimentera. Simma långsamt eller ta tag i vattnet och paddla på. Jag testade jag att lyfta armbågarna ordentligt, sticka i handen, ha avslppnade händer … dra hela vägen fram till låret. Kändes inte helt tokigt.

Medan jag höll på med mitt träffade Roger proffset Björn Andersson för andra gången. De cyklade och simmade precis som jag och de råd som fastnade mest hos Roger den här gången var Björns uppmaning att exprimentera.

– Nu har du cyklat med hög kadens. Testa att köra med låg så vet du hur det känns och kan jämför vad som är bäst för dig.

Han tyckte också att Roger ska börja med tvåtaktsandning, istället för tretakt som de flesta triathleter kör med – för att få in mer syre och kunna köra hårdare. Navigera gör man bäst samtidigt som man hämtar luft, anser Björn och Roger tycks vara nöjd med att få lite nya grepp och strategier att jobba med.

Dagens cykelpass gick via Räknäs …

… till norra Lagnö …

… och sedan hem till Gustavebrgs hamn …

PS. Det här med träning och hälsa har ju satt sig på min hjärna för att stanna premanent … Det färgar av sig på andra delar i livet. Även på jobbet hehe … Men visst är det så att träning är lika bra för männsikor som för djur och nu i juli kommer en hel träningstidning för hundar i kiosken. Lek & Aktivera heter den!

PS 2. Läste idag ett inlägg av triathlet som skrev att vara hundägare och triathlet är ungefär samma sak. Man kommer ut och får röra på sig flera gånger per dag! Smart kille det där!!

Operation cykla till jobbet

stan

När jag för 7 år sedan fick erbjudande om nytt jobb tänkte jag: ”Aldrig, det blir för långt pendlingsavstånd”. Sent i förrgår kväll fick jag den brillianta idén att jag skulle cykla till jobbet nästa morgon.

På Birger Jarlsgatan, fredag eftermiddag. Härlig stämning.

Får jag en idé går jag från noll till hundra. Varför vänta när man kan genomföra det på en gång. När jag efter torsdagens sköna cykeltur kom hem och lastade in cykeln i förrådet längtade jag redan efter nästa träff med cykeln. Det var då jag bestämde mig: Jag cyklar till jobbet!

Idén att cykelpendla de milen in till stan, tvärsigenom och till jobbet, från Gustavsberg är inte ny. Roger började cykla redan i vintras med dubbdäck till sitt jobb, som dessutom lig ger utanförstan, på andra sidan i Danderyd, 3,2 mil från vårt gemnsamma hem på Värmdö. Det är inte utan att folk höjer förvånat på ögonbrynen när de förstår att han kommer till jobbet på cykel.

Men perspektiven förändras. Den som cyklar 8 mil som standardpass en söndag tycker att tre mil är avklarat ganska raskt. Enda kruxet är den här storstaden som ligger däremellan, full av bilar, andra cykelpendlare, gångtrafikanter eller rätt och slätt galningar som dyker upp lite här och var framför cykeln.

Roger som hade kört ett hårt SwimRunpass på kvällen blev lite överraskad över mitt infall men ställde självklart upp på att ta cykeln med mig trots slitna ben och trött huvud:
– En cykeltur i solen kan aldrig bli fel, sa han.

Packningen inför expeditionen.

Fredagsmorgonen var perfekt. Luften kändes frisk, lite sval men härligt somrig. Nu väntade två mils cykling tills vi skulle passerna tullarna vid Henriksdal. Det kändes otroligt härligt att cykla och roligt att se landskapet som jag mest blåst förbi på motorvägen med bil. Vatten, vackra hus, vikar, båtar – Stockholm är så vackert!

I Nacka började vi få sällskap på cykelvägarna och ju närmre stan vi kom desto tätare blev cykeltrafiken. I korsningen vid slottet, Kungsträdgården och Grand Hotel hopade sig cyklisterna vid rödljuset. När jag tittade bakåt stod minst 40 pendlare bakom mig på alla sorters cyklar.

Jag beslöt mig för att klicka ur en av fötterna och se till att hålla mig nära bromsarna. Kroppen tog absolut inte slut av cykla de 2,7 milen till jobbet däremot var det ganska tröttande av att hålla koll på alla faror.

På jobbet dök jag in på Friskis & Svettis, unnade mig fem minuter i bastun, slängde på mig kläder och höll nere ambitioner på smink och annat fix. En stor leverpastejmacka och ett glas nypressad juice blev min belöning vid skrivbordet. Racern parkerade jag intill mig vilket väckte en del
nyfikenhet och frågor. (Typ, är du en sån sportig tjej!!)

Hemfärden blev lika härlig. Vi stannade till på söder, på Götgatan, tog en stor, stor glass och sen trampade vi vidare.

Summa: 5,4 mil cykel en vanlig fredag och ändå tid att laga en god middag, ta ett kallt glas vitt vin och fredagssofta.

SL – släng dig i väggen!

Mindfulness, sol & cykling

cyk3

Den årliga försommarstressen, toppat med inför-semester-stressen har satt en del käppar i hjulet för min träning under den sista tiden. I dag dök det plötsligt upp en lucka och jag grep den direkt. Så tacksam för 40 km underbar cykling.

Väste- och energi paus vid vattnet i Mörtviken.

Det är tidningar som ska produceras innan alla semestrar, gräs ska klippas, hus ska hållas rent och fint, solen skiner och det är så mycket som lockar. Konserter i Stockholm, picknick och grillkvällar med vänner. Någonstans måste man välja.

Dessutom har jag inte varit på topp. Inte så konstigt när kroppen inte får en chans att vila.

När livet kör ihop sig så har träningen varit mitt lufthål. En löptur, ett tungt jäkla pass i gymmet. Intervaller eller marklyft, det har inte spelat någon roll. Det hjälper.

I dag när jag satte mig på cykeln värmde solen mot huden. Fartvinden var härligt ljummen och huvudet ville ta i. Kroppen var ine riktigt på samma humör. Ömma muskler, jag kände mig trött och stel. Jag behöver semester. Jag cyklade och tänkte inte på något annat än träden som susade förbi, känslan i benen, positionen på cykeln.
Farten.
Kraften.
Det gick bätttre och bättre. Efter dryga två mil svängde av ner till Mörtviken på Ingarö och unnade mig en paus nere vid vattnet.

Underbar cykel i underbart vacker miljö.

Det är sååå skönt att bara vara här och nu!

När jag trampade vidare var all otäck stress bortblåst. Och jag konstaterar, när det är som tuffast, tightast, stressigast det är då som det där passet verkligen behövs. Det ger ny energi och allt känns ljusare och lättare igen.

Fyra mil cykling och jag känner mig helt återhämtad. I morgon ska en tidning ska på tryck, ett omslag ska sättas! Jag är redo och som ny igen!!

Cykelrus under Tjejvättern

maltjej

Nästa 6000 starka tjejer och damer. En 10 mil vacker bana. En del nervositet och som vanligt premiärförvirring. Nu har jag besegrat ettapp två på vägen mot en Svensk Tjejklassiker – Tjejvättern, på tiden 3:43.

I mål! Tjohoo!! Känslan var snurrig men jag var vid rätt god vigör!

10.52 gick starten i går i söta Motala. Nästan 6000 kvinnor var där med cyklar av alla modeller. Stämningen var glad men kanske inte riktigt inriktad på tävling. Snarare cykelglädje, vännineskap, naturupplevelse och en hel del jäklar-anamma. En perfekt kombo för mig som forfarande är rookie på det här med cykling.

Jag har inte de bästa tävlingsnerverna och fipplade en hel del med pedalerna precis innan start, helt i onödan! Starten gick och sedan väntade 10 mil av härlig cykelupplevelse med klarblå himmel, förbi åkrar, genom bokskog, längs vattnet. Det var hur vackert som helst!

Här går starten! Glad cyklist. Nöjd över att ha lyckats klicka i fötterna …

Den första sträckan tog jag det lungt och bestämde mig för att haka på två damer som såg starka och rutinerade ut och spanade in hur de hanterade trafik, oberäkneliga medtävlande och andra svårigheter som uppstår när tusentals cyklister ska samsas om samma vägbana tillsammans med bilar.

När jag började slappna av och det dök upp en längre backe där farten drogs ner rejält tog jag mod till mig och trampade på. Ytterligare efter en sträcka blev jag omkörd av ett gäng tjejer som såg ut att ha bildat en spontanklunga och bestämde mig för att hänga på.

Jag har aldrig kört i klunga tidigare men hört lite om tecken, och hur man ska tänka och framförallt hur man ska agera och inte agera när man cyklar tätt ihop med andra cyklister.

Tre mil hängde jag på. Tempot var helt perfekt. Metodiskt, jämt och tillräckligt fort för att vi skulle passera de flesta. Tjejen som drog var rutinerad. Hon körde om tryggt och hanterade alla trafiksituationer säkert. Och hon drog hela sträckan …

Vid först depån försökte jag hålla ett öga på dragartjejen men missade precis när hon satte fart uppför den enda men rejäla uppförsbacken som finns under Tjejevättern. Jag hakade på hela vägen upp men när det gick utför igen så hindrades jag av min ovana. Det var så brant att jag tvekade att trampa nerför. Jag gjorde ett försök men de andra cyklisterna (läs tanterna) var väldigt oberäkneliga och när det plötsligt dök upp en nittiograders kurva och jag precis klarade mig från att sladda ut i skogen så tog jag till bromsarna och gav upp. Jag måste öva på teknik.

Depåstopp vd 5,2 mil. Blåbärssoppa, banan och saft gav nya krafter.

När jag avverkat hälften av sträckan bestämde jag mig för att börja trycka på lite mer. Vis av Vasaloppet och Kungsholmen Runt så vet jag att jag är dåligt på att hushålla med energin. Men den här gången så tog jag det lugnare i början, stannade och drack 4 muggar blåbärssoppa och massor av vatten. Jag hade tillräckligt med krafter för att lägga mig i bockstyret och verkligen cykla hårt de sista två milen. Tyvärr hittade jag ingen i lämpligt tempo att läggga mig bakom. Antingen var tjejerna för snabba eller för långsamma. Eller så ville de inte ha någon att växelköra med …

3.43 klarade jag mina 10 mil på! Och jag är verkligen nöjd! Och precis som under de andra loppen så är effekten av att ha tävlat:

”Jag måste träna mer! Jag vill träna mer NU! Och vad roligt det är att träna. Tänk om jag kan bli ännu bättre under nästa lopp!”

Men Rom byggdes som bekant inte på en dag. Bodyjoymamman är lite trött idag, så här efter att att cyklat Tjejvättern. Jag är ju fortfarande väldigt mycket nybörjare på en racer och att cykelträna överhuvudtaget. Jag har sovit som en stock och det är bara att inse – jag måste vila idag men snart är det en ny vecka! Och den hoppas jag blir fulladdad med nya härliga tränmingspass!

(Kanske ska jag köra mitt första triathlonträningspass … Jag ska fundera lite på det först.)


Vackert Motola och hög stämning.

Kompis.

Fin medalj och tröttare än jag själv riktigt insåg …

Ett tecken på kraftig orutin. Inga gympadojor fanns med i packningen …

Olivia stöttade och blev kanske liiiite sugen hon också. Det gillar mamma.

Cyklat upp humöret

maranc

Så där ja! Äntligen. Tänk vad ett ynka litet cykelpass kan göra för humöret. 

Vackert på Ingarö. Passerade en insjö med fint hopptorn.

Åh vad tacksam jag är att få unna mig att koppla av och lägga nästan en och en halv timme på att njuta av vacker natur, sol, ljumma försommarvindar. Nu står det klart – jag tycker om att cykla. Det här är en relation som kommer att bli långvarig.

Det är en underbar känsla att ligga i bockstyret, få ner kraften i benen och flyta fram längs vägarna. Farten är härlig. Det är grymt jobbigt. Hela kroppen aktiveras på ett skönt sätt.

Nu känner jag mig lite säkrare i sadeln. Inte lika orolig för trafiken. Den där rädslan för att sitta fast med fötterna har jag glömt helt. Nu gäller det bara att beta av timmar av träning så ska nog jag också kunna cykla i anständigt tempo. I dag blev det 25 km/timme, inklusive lite fotostopp.

Och så har jag hunnit se ett tusental maratonlöpare gå i mål. Otroligt känslosamt att stå och se alla tappra som kämpat. Det fanns lika många målgångsstilar som löpare. Här är några exempel:

  • Kraftig slagsida åt antingen höger eller vänster.
  • Glädjerus, inklusive galen spurt runt hela Stadion.
  • Hasandes med ett ben som inte fungerar.
  • Joggandes med stolta barn.
  • Gråtandes glädjetårar.
  • Friandes till fästmön.
  • Hand i hand med sin älskling.
  • Springandes i sedled med allt fokus på publikens jubel.

Ja, så var det en och annan som la sig ner på banan bara några meter framför mål och kunde inte resa sig igen. De flesta grinade illa och alla såg riktigt, riktigt trötta ut!

Imponerande!

Min älskling var bäst av alla!

Lätt att falla för crossfit

crossfit7

Högt tempo. Nya tunga övningar varje gång. Mjölksyra och charmig tävlingsanda i gymlokaler i klassisk Rockystil. Jag skulle lätt kunna falla för den populära träningsformen crossfit.

Johan & John kör mjölsyratest på Crossfit Nordic vid Odenplan i Stockholm.

Gråa i ansiktet. De två killarna Johan och John som visde mig ett exempel på hur crossfit kan gå till körde hårdare än jag sett någon köra, någonsin. I dag var på på Crossfit Nordic för att prata med Johan om motivation för en artikel som jag håller på att jobba med. Och i ett crossfitgym blir just begreppet motivation och drivkraft extra intressant. Hela lokalen var fylld av mjölksyra, ren smärta och lika mycket glädje. En i mina ögon väldigt vinnande kombo.

Men, mitt motiv till besöket var enbart att vara åskådare. Och det stod jag fast vid trots att John erbjöd sig att skrapa ihop träningskläder och en plats brevid honom och Johan när de skulle köra sitt mjölksyra test.

De här två killatna siktar på SM. I dag körde de kort men hårt. Så här såg setet ut:

250 meter rodd
15 svingar med 32 kilos kettlebell
25 burpees
15 svingar
250 meter rodd

När klockan startar har de 8 minuter på sig att fixa hela setet.

Andra omgången hjälper kompisarna till och peppar.

I ärlighetens namn vågade jag inte ge mig in i de här tuffa övningarna efter morgonens cykelpass som tömt mig på energi. Jag vaknade strax efter 06.00 med sikte på att ge mig ut på Ingarö senast 07.30. Frukost och sen iväg. Body Pump-benen skrek i protest och strax innan Brunn fick Roger punktering. Så jag fick mig en klockren lektion i verktyg och slangbyte.

Innan vi var hemma igen hade alla moln hunnit skingra sig på himlen och dessutom hann ett ”jäklar-anamma-nu-ska-jag-ta-mig-tusan-träna-cykel” vakna i mig. 35 kilometer, visserligen dagen efter jag kört pump men oj vad trött jag var! Och den här tjejvättern är ju inte långt borta. Nu blir det prio cykel ett tag!

Morgonpigg. Lite kyligt så det blev långa ärmar och ben.

Inga sura miner. Punka fixas snabbt och lätt.

Lite trixigt att få i slangen, men det tog max 5 minuter.

Cykeltur med 1000 frågor

cykelfrågor2

Hur sitter man på sadeln på en racercykel? Hur håller man huvudet? Varför blir jag trött i skulderbladen? Rumpan ska inte den göra jäkligt ont …??

Skärgårdstur. Njöt av våren på Ingarö. Tog vätskepaus i Björkvik.

I dag har jag varit ledig från jobbet. Det var inte planerat men jag såg ett litet, litet andrum och grep det. Lång frukost, en timme i bikini i solen och sen hoppade jag i cykelkläderna och gav mig ut på mitt livs första tur på egen hand.

Den här första nervositeten har lagt sig. Pedalerna klickade jag i och ur utan problem men trafiken känns en smula jobbig. Nackdelen med att bo nära Stockholm och ute i skärgården är att det sällan är helt lugnt på vägarna.

Jag tog sikte på Björkvik ute på Ingarö och cyklade hem på en mindre trafikerad väg som jag som bilist inte ens tagit notis om. Oj vad underbart! Utan en massa lastbilar som slickar farligt nära vågade jag trampa på och det var då frågorna dök upp i huvudet:

Hur mycket grus är farligt? Vad ska man tänka på när man tränar cykling? Hur snabbt är snabbt och vad är för långsamt? Vad händer om kedjan hoppar? Hur känsliga är de där supersmala däcken?
Och framförallt: Hur lägger man upp ett träningspass på cykel för att bli bättre?

Dags att göra lite efterforskningar, snacka med cyklister och läsa på.

Hemma igen! Jag betade av 35,6 km.

Jag har också försökt skissa lite på min träningsplanering för att försöka klämma in det här med att cykla … och så måste jag ju sätta det här med simningen, springa intervall är ju kul och nu när jag är tillbaka på mitt gamla gym måste jag ju genast boka ett body pump-pass … Haha … Min lilla lapp blev fullklottrad.

Frågan är: Måste man verkligen jobba?

Hissnande premiärtur på en racer!

cykel

Tänk att livet är fullt av härliga utmaningar! 

1:a maj- och mitt livs första cykeltur på en racer!

Som jag har längtat och varit nyfiken. Cykelhjälmen har väntat i sin kartong (tur att jag hade den på jag fick en hel mås i huvudet, på riktigt, när jag cyklade genom Gustavsbergshamn … haha!). Skorna fick jag i julklapp och jag har testat att klicka i och klicka ur pedalerna hemma i min Rogers vardagsrum på en trainer. I dag fick jag äntligen chans att cykla på riktigt.  

Jag var oväntat nervös. Nästan lite skakig i benen. Trafiken var väldigt närgången och pedalerna ville inte riktigt samarbeta i början och allt kändes främmande och tekniskt … jag är inte en teknisk person … men ganska snart stod det klart:


– Jag älskar att mata på, trampa, få upp farten och oj vad underbart kul det känns att få in ett flyt.

Nästan hemma igen. Lycklig och stärkt av att ha klarat något nytt!

45 kilometer med fikastopp. Jag kände mig lite vimsig de sista 5 km, trött av anspänningen av allt nytt. Men jag har helt klart hittat en ny kärlek!

Jag hade ingen aning om att det är så fantastiskt att cykla!

Matig fika i Stavsnäs by. Livet kan inte bli så mycket bättre än så här!

Efter cykelturen bestämde vi oss för att känna på stämningen i Sickla där Facebookgruppen Sickla Triathlon träffas varje onsdag på initiativ av kända triathleten Jojje Borssén. I kväll var det duathlon. Kul och inspirerande! Jag ska absolut köra med dem när jag känner mig lite mer varm i kläderna.

Växlingsområdet … många fina cyklar här.

Jojje styr upp tidtagningen. 13 tappra startade i dag.

Om några veckor är det jag som hoppar i och simmar …

© Allt material tillhör Helena Nimbratt. Citera gärna om du uppger källan. Sidan är skapad av Johan Eklöf.