Löpningen är grunden till min träningsglädje och får alldeles för ofta stå tillbaka till förmån för simningen och cyklingen. Löpningen är mitt ”säkra kort” i triathlon. Springa kan jag alltid så länge kroppen är hel men det är ju faktiskt mycket roligare att springa med stark känsla, än att lufsa runt och kämpa för at huvudet inte ska packa ihop och vilja kliva av banan.
Jag har försökt satsa lite mer på löpningen den sista tiden och märkt att det gett resultat. Och den här veckan så har jag bara velat springa och följt lusten och gjort det. Två pass om 13 km, ett långpass och så dag ett riktigt gott brickpass, det vill säga först cykling 52 km i hällande regn (yeah!) och sedan av cykeln och ut att springa milen för att riktigt känna på känslan.
Jag hade sällskap av Tove från Facebookgruppen Triathlontjejer. Trots regnet blev jag GLAD av cykelpasset. Drygt 5 mil känns numera lättcyklat, det var trevligt med sällskap, det var varmt ute trots regnet och regnvattnet var på något sätt lite uppfriskande. Jag kände att detta var precis vad jag behövde. Visserligen inget långpass men ett pass där jag slapp kämpa mentalt för milen utan bara hade kul hela vägen. Jag tror att det är väldigt välgörande för min fortsatta triathlonkarriär.
Tove som är stark i löpningen drog ut mig i 4:50-tempo och såg sedan till att jag tuggade på kring 5:10 nästan hela rundan. Jag är helt klart mör så här efteråt, men så sprang jag också 16 km igår kväll. Så nu har jag gjort vad jag kunnat inför tävlingsdebuten efter barnafödsel.
Det var så blött och lerigt idag att jag inte ville dra fram telefonen för att ta en bild. Men tänk tanken: Inte en tråd på kroppen var torr, håret lika blött som när man precis kommer ur duschen och hela ryggen, rumpan och vaderna … leriga!