Jag älskar att springa får att samla kraft. Jag älskar att löpningen ser till att jag kommer ut och får andas höstluft, klar hög, full av syre, full av dofter.
I helgen tog vi en tur till Dalarna jag, Roger, Edith. Vi gillar Dalarna. Trivs med att vila blicken på runda grantäckta berg som skiftar i blått. Jag älskar de vackra husen, att det kan var helt knäpptyst. Att det inte är täckning överallt och att det bara är ett par timmar med bil hemifrån.
Jag önskar bara att jag hade mer tid att sitta på en farstukvist i Dalarna, med raggsockor, gummistövlar och värma händerna på en het kopp kaffe. Bara sitta och höra tystnaden så att det känns i hela kroppen.
Gärna en stund ensam.
Jag och Roger behöver flytta oss fysiskt från hemmet för att sluta göra saker. Roger är som en duracell-kanin som springer upp och ned, tvättar, packar, skriver listor. Jag försöker städa mig till lugn. Men det är helt omöjligt med så många i familjen med så små ytor som vi har.
En natt på hotell i Dalarna gör att vi slår oss ned i en soffa en hel kväll. Vi småpratar, småsurfar, småtittar på tv. Lägger Edith, Sjunker djupare i soffan. Pratar lite till och går och lägger oss, somnar och vaknar som vanligt av att Edith börjar snacka. Hon letar efter sin älsklingsgiraff. Det är en timme kvar tills frukosten serveras och vi kan ligga kvar och vänta.
Efter frukost tar jag en löptur. Jag slås av att det är så kallt i luften. Strax över noll och jag fryser lite. Men Insjön där vi spenderade helgen låg helt tyst och öde, trots att klocka var närmre 10.00. Folk har vett att ta det lugnt så här på söndagförmiddagen. Jag springer flera kilometer utan att möta en enda bil.
Jag jublar. Så förbaskat underbart. Röda hus, röda lador. Åkrar i stillhet. Jag springer så lugnt jag kan. Benet stramar lite. Det ömma finns där, men det blir inte värre.
Tillbaka till hotellet blir det uppför. Trots det lugna tempot stiger pulsen. Nu fryser jag inte och jag tänker på hur mycket jag faktiskt älskar att springa. Jag känner någonstans långt där inne att löpskadan beror delvis på att jag har tagit löpningen så förgiven (återigen) att jag inte fokuserat tillräckligt på den. Bara kastat mig ut, sprungit, glömt att fokusera på teknik, varit trött, säckat i hop, sprungit konstigt. Nu överdriver jag kanske men löpningen behöver omsorg, förberedelse, fokus och mental förberedelse för att det ska bli hållbart.
Nu ska jag vårda min löpning.
