Jag flyger fram över den obanade terrängen, genom blåbärsris, över nedfallna träd, stenar och stubbar. Fötterna sjunker ned i den höstblöta gröna mossan. Träden rivs en smula och jag skrattar för mig själv åt  konversationen som pågår bakom mig medan jag fokuserar på varje steg för att inte falla.

– Så där, nu är första simningen gjord, nu är man lite avdomnad så då känns det inte så mycket nästa gång man hoppar i.

– Hör ni hur knäppt det låter, hojtar jag till Elin och Sara och passar på att fråga om det brukar vara så här kallt i vattnet under Utö swimrun i maj.

I går, en helt vanlig onsdag i slutet av oktober, hade jag förmånen att få haka på ett swimrungäng i Enebyberg under deras säsongsavslutning. Jag måste säga att jag tvekade, länge. Men efter första simningen så var allt tvivel och eventuell köldskräck som bortblåst. Det var 11 grader typish i den spegelblanka Rösjön. Luften höll 8 grader.

Det är så löjligt roligt och underbart att springa och simma utomhus i en skog som sprakar i gula och röda färger att man bara vill skratta högt och krama någon hårt. (Eller varför inte love-bomba alla deltagare dagen efter med hjärtan på Facebook. Så här dagen efter verkar ingen i gruppen vilja släppa taget om glädjen och magin som uppstod igår. Samtalet har fortsatt via messengers gruppchat hela dagen)

Vi var nio helt awesome personer klädda i neopren, vissa snyggare än andra (jag var den enda med neoprenluva … hehe …) och vi hade så trevligt. Jag tror helt ärligt att det här är de galnaste gänget norr om Stockholm. De skrattade konstant, skämten haglade, de peppade varandra, lyfte varandra och bjöd på champagne! Jag är så glad att jag fick vara med.

Själva swimrunpasset var lika grymt. Med ullunderställströja och långbent våtdräkt och ullstrumpor så funkade det fint att simma i 11 grader. Värst är det alltid för ansiktet men tar man några polo-armtag så får huden vila från kylan ett ögonblick och sedan går det fint att fortsätta. Jag märkte att efter ca 100 m, när vattnet hunnit in under dräkten så dök det upp en känsla av olust. Men så fort jag brottade ned den och talade om för mig själv att det är bara att gilla läget så lättade obehaget.

Att stiga upp ur kylan och känna hur blodet rusade runt i kroppen för att få upp värmen var världens kick.

Sista simningen gjorde vi i nästan fullt kvällsmörker. Vi höll oss till strandkanten och siktade mot en badplats. Det kändes extra äventyrligt. Lite förbjudet. Löpningen hem till fantastiska Elin gick fjäderlätt. Där hemma väntade bastu, öl, snacks, champagne och en brakmiddag som avslutades med en lakritschokladkaka med vispgrädde. 22:00 tassade jag hem till de mina medan många av de andra fortsatte prata, skratta och boka in lopp inför nästa år till långt efter midnatt.

I’m in love!!!