Helena Nimbratt

My triathlon stories

Två lopp på två helger – milen och Wings for life

I Lördags firade vi Rogers födelsedag på bästa sätt, som han själv fick välja. Hela familjen kombinerade utflykt och ett milenlopp norr om Stockholm på Järvafältet. Simon, min son som i år fyller 22 och löptränar lite försiktigt sedan ett par veckor dängde till med ett sådan ”håll-käften-morsan-prestation” som jag sent kommer glömma. Mer om det i nästa inlägg för nu måste jag bara berätta om föregående helgs löpfest i Kalmar.

För fjärde året i rad startade jag och Roger i välgörenhetsloppet Wings for Life Worldrun i Kalmar, den 7 juni. Edith var med i vagnen.

Vi gillar loppet av flera anledningar. Att alla startavgifter går oavkortat till forskning. Målet är att finna ett botemedel mot ryggmärgsskador och det första loppet arrangerades 2014, där Kalmar-Öland har varit med sedan starten. Till skillnad från traditionella  lopp så kommer mållinjen till löparna och inte tvärtom. En bil börjar rull 30 minuter efter starten och jagar ikapp varje löpare och läser av chippet.

Kul upplägg och dessutom levererar Öland och Kalmar konstant soligt och fint väder, mycket publikstöd, vårstämning och allmänt mys och den sammanlagda upplevelsen blir helt enkelt succé.

I år hade vi egentligen ingen plan att åka ned till Kalmar. Vi försöker hålla nere antalet tävlingar, utgifter (och stress) nu under de första åren när Edith är liten men … i torsdags sa Roger att han hade preliminärbokat ett hotellrum och att han gärna vill ta en minisemester med mig och Edith till Kalmar.

Det gick ju inte att motstå.

Ölandskroppkakor, glass och allmänt insupande av våren som hunnit en bit längre i söder än i Stockholm blev uppladdningen. Så härligt med skir grönska, blommor och sol.

Arrangemanget av loppet kändes än mer klockrent i år. Förra året och året innan dess så var det struligt med busstransporten tillbaka till stan. Riktigt segt faktiskt med bussar som dröjde, köer och annat. I år upplevde vi att de flöt på ett annat sätt.

Starten Wings for life.
Starten Wings for life.

När starten gick stod vi enligt instruktion i sista startled för att inte vara ivägen med vagnen. Men nästa år kommer vi nog att argumentera för att starta längre fram. Att ta sig förbi dem som promenerar, joggar och håller lägre tempo är inte optimalt för någon. Inte för våra medtävlande som vi försöker passera och inte för oss. Vi betedde oss som två galningar när vi kryssade hit och dit med målet att få ner vårt snittempo till 5:18 för att med marginal klara halvmaran under loppet.

Första kilometern gick på långt över 07:00-tempo, den andra kilometern gick lika långsamt så vi fick snitta en bra bit under 5:00 för att ta in på tappet.

Av alla fyra upplagor av tävlingen var nog denna den bästa. Massor av publik längs banan. Mer plats åt löparna och riktigt bra energistationer med vatten, cola, redbull, bananer, bullar också tror jag och i Färjestaden fanns även sportdryck från Umara.

Över bron var det galet blåsigt. Solen sken men det var svårt att njuta till fullo när vinden kastade sig hit och dit och ökade motståndet markant i banans enda rejäla uppförsbacke.

Allt gick fint ända fram till Öland där jag plötligt kände en ny helt obekant och illavarslande smärta i höger ben, på utsidan strax över ankeln och det strålade ned i foten. Det gjorde riktigt ont och väldigt motvilligt bestämde vi oss för att det inte var värt risken att förstöra löpsäsongen – så jag klev av, om min fina lojala Roger gjorde detsamma.

Det är fösta loppet jag bryter. Skum känsla att kliva av precis när det börjar ta emot och kroppen redan laddat för att kämpa … ochdet inte blir något mer. 13 km fick vi ihop i bra fart.

Precis klivit av vid Färjestaden och har mycket kvar att ge.
Precis klivit av vid Färjestaden och har mycket kvar att ge.
Efter helgens målgång,
Efter helgens målgång,

Sommardagar och världsloppet Wings for Life

Vilken helg det har varit! Jag har haft det så bra och så skönt att jag har gått helt banans på sociala medier och statusuppdaterat varje kvart! Wings for Life Worldrun i Kalmar avslutade fyra perfekta dagar.

Förra året låg Edith i magen. I år låg hon i vagnen och hängde med under välgörenhetsloppet Wings for Life Worldrun i Kalmar. 130 000 löpare var tydligen med i år runt om i hela världen och sprang för de som är ryggmärgsskadade och inte kan.

Ett världslopp och starten går exakt samtidigt. En galen känsla och dessutom sol, sol, sol!

Vi började helgen med besök på mitt Österlen och besök hos en väldigt kär del av min släkt. Det var 50-årskalas i scoutstugan aldeles vid kanten av den långa vita sandstranden i Ystad. Själen tankades full av energi och värme som alltid när jag träffar de människor som står mig nära och betyder mest. En välbehövlig kick! Jag har saknat dem.

Att sommaren dessutom valde att rulla in över landet gjorde det hela inte sämre men någon träning blev det inte i Kivik som jag hoppats på. Veckan inleddes med att Roger, jag och Edith blev dunderförkylda och helt under isen. Vi förträngde det en smula med tanke på det efterlängtade loppet i Kalmar som vi bokat för snart ett år sedan och dessutom bjudit två goda vänner att följa med.

 

IMG_4572

IMG_4573

 

Vi var inte helt pigga när vi vaknade på söndagsmorgonen på ett hotel bara ett stenkast från start. Inte pigga men mest bara snörvliga. Självklart skulle vi starta och sedan avgöra om det skulle bli promenad eller löpning och med sorg såg vi det uppsatta målet …. att hinna en halvmara … segla iväg.

 

IMG_4590

 

I år var starten inte lika peppig som tidigare. Inte lika mycket musik, ingen konfetti, inte samma drag. Men löparna var glada och stämningen var god. Edith somnade precis någon minut innan start så vi kunde lirka på hörselkåpor för att skydda henne mot den höga musiken när vi passerade startlinjen.

Vi tassade iväg. Svårt att komma fram med vagn i trängseln. Som vanligt var Kalmarpubliken gladast av alla. Benen kändes stumma och kroppen inte helt okej men pulsen höll sig lugn. Vi tassade vidare. Tog det lugnt uppför Ölandsbron. Solen gassade. Det fläktade inte en millimeter trots att vi var så nära och högt över havet. Var var den där berömda Ölandsvinden när man behövde den?

 

IMG_4571
Lite knasigt med kåpor på …

I Färjestaden var det party! Solen fortsatte att vara het och Roger småpratade med folk som kommenterade loppets lyxigaste lirare som fick åka vagn. Strax efter det började vi inse att catcher car inte var så långt borta. Jag tippade på att vi max skulle hinna 18 km och kanske inte ens det och så blev det. 16,7 km blev resultatet. Helt okej en het dag som denna med en veckas förkylning i backspegeln.

Vi var nöjda. Och vi måste ju bara konstatera att vi älskar att tävla i soliga Kalmar!

Avslutar med några bilder från Österlen.

 

IMG_4550
Sill med mos vid Kiviks hamn. Klassiker på Österlen.
IMG_4551
Mina morföräldrars gård. Numera min morbrors.
IMG_4564
Festfin familj.

 

Börjar känna vittring av tävling

Först så är det ett helt år kvar. Sedan är det jättelångt tills det är dags för tävling. Sedan, om flera månader. I sommar! Så plötsligt blir det VÅR och bara en månad tills årets första lopp! Just nu konsumerar jag Ironman motivation-youtube-klipp för fulla muggar för att preppa huvudet vad som närmar sig.

”Hålla! Du ska köra Ironman för tusan!!”

Det är lätt att slumra till och invaggas i en slags trygghet att det dröjer länge innan det är dags att ställa sig på startlinjen. Från början var det oändligt många veckor av träning, mängder av söndagar för långpass och hundratals chanser att ta i lite mer. Sedan är det ju flera månader till start … sedan, senare, inte nu …

 

_MG_0675_Helena_Nimbratt

 

I takt med att värmen rinner in över landet så rycker tävlingssäsongen närmre och jag inser att mina chanser att cykla massor på trainern har nu passerat. De pass som är gjorda är gjorda och hur stabil basen är det återstår att se. I morgon planerar jag och Roger att ta årets första utomhustur. Tillsammans.

Edith är 10 månader prick idag! Vi har bokat in vår första barnvakt (storebror Simon 20 år) och nej, vi går inte på restaurang. Vi ska inte ta en drink. Vi ska cykla och vi ska fika. Det ska bli sååå kul!

Under de senaste tre veckorna har träningen fått stå tillbaka en smula. Vi har flyttat in i vårt nybyggda hus, burit kartonger, plockat, fixat, shoppat, slängt, skruvat och varit rent ut sagt skittrötta.

När kroppen känts bra så har jag sprungit, kort och hårt. Det har resulterat i två milrundor i riktigt fint tempo under senaste veckan. I tisdags låg klockan under 5:00-tempo i nästan 8 km sedan tappade jag fart. Men att skutta runt milen en vanlig tisdagkväll på 50 min med bra känsla det är jag grymt nöjd med. Jag har återhämtat fint och benen har varit fräscha redan dagen efter.

Det bådar gott inför årets första lopp – Wings for Life i Kalmar. Roger och jag ska springa tillsammans med Edith i vagn och målet är en halvmara.

 

_MG_0750_Helena_Nimbratt

Foto: Ola Kjellsson

Lyckan finns i ett lopp

IMG_9557

Jag vet att det finns de som tycker att man skryter. Men att uttrycka sin glädje över ett lopp handlar inte om skryt. Att delta i ett lopp, vilket som helst, framkallar faktiskt äkta lycka, äkta gemenskap, äkta peppkänsla, äkta känsla av ”I-am-the-king-of the-world”!

 

Hög stämning under starten i Kalmar.

Förväntan. 
Besöket i expot och uthämtningen av startnumret.
Sippandet på rödbetsjuicen, plocket med utrustningen, den oroliga sömnen och den omsorgsfullt komponerade frukosten.
Plötsligt är det dags att gå till startfållan. Och är det inte typiskt att du känner dig lite, lite sen och stressen slår till.
– Jag får ju inte missa starten.
Men såklart så är det ingen fara. Marginalerna finns där. Du hinner baja-maja besöket, ta din energi och så trycker du igång klockan på armen, eller appen i telefonen.

Har du deltagit i några lopp så vet du precis vad jag snackar om. Visst är det lite bitterljuvt det där dygnet innan start?
Jag kommer aldrig glömma min skräcknatt två dygn före Ironmanstarten förra året. Och jag skojar inte, här snackar vi ren och skär skräck, ångest och mardrömmar.

Roger hade om och om igen kört en av de otroligt snygga PR-filmerna för Ironman säkert miljoner gånger och den där musiken och hamrandet i klippet … jösses … nervositeten i mitt huvud förvandlades till samma rytm och den där natten drömde jag om hur jag sprang i öken och konstaterade att nu dör jag ….

Kul så här efteråt, men då … jag var helt paj när jag vaknade och livrädd för att inte få kontroll på mina nerver. Men sista natten sov jag … ända till klockan ringde 04:00 och lugnet satt där som en smäck. Som ren magi!

I söndags så stod jag i startfållan för dem som siktade på en halvmara under Wings for life world run, som är Roger och mitt nya mys-favorit-lopp. Jag sprang ju på den tiden förra året men i v 33, tung kropp och en plan att gå var jag lite orolig att bli omkullsprungen. Men det gick fint.

Tatuering på Rogers vad och … utsikten nedåt skorna är ganska begränsad …

Stämningen var skyhög, himlen blå, Kalmar vänligt och både jag och Roger konstaterade att det är så här, precis så här vi vill tillbringa vår fritid. Man blir så GLAD av lopp!
Och jag var till och med supernöjd med min promenad och Roger belåten över att avverka en halvmara. Där längst bak i ledet där jag befann mig kämpades det som mest, som vanligt. Det var människor med imponerande hög ålder som kämpade på, de som kämpar mot sjukdomar, skador eller övervikt! Vilken power! Och vilken segerkänsla alla dessa kämpar utstrålade.

En fantastisk dag, i en fin stad och ett supertrevligt lopp.

Och här, på toppen av Ölandsbron så tog mitt lopp slut, 5,3 km på 53 min.

Här är filmen som framkallade mina mardrömmar.

Jag ska delta höggravid

IMG_9276

Det blir ett lopp i år! Ja faktiskt! Jag kommer att vara i 8:e månaden och ska delta i löploppet Wings for Life i Kalmar. Jag har frågat tävlingarrangörerna och fått klartecken att gå och de har sagt att jag inte kommer vara ensam. Hoppas jag hinner över hela Ölandsbron. 

 

Det är precis efter Valborg. Fredagen är en röd dag så vi kan rulla mot Kalmar redan efter frukost. Sedan blir det en hel helg i vackra Kalmar kanske med en utflykt till Öland och lite bubbelpool på hotellet.

Öland och Kalmar har fått en särskild plats i Rogers och mitt hjärta. Vi har redan många fina minnen från gemensamma resor dit. Och Kalmar är ju staden för Ironman och har därmed blivit en plats för minnen för starka möten med sitt absolut innersta. I dag när jag tänker på min resa kan jag bli helt tagen av minnena. Upplevelsen växer ju mer den sjunker in, snacka om att få valuta för pengarna. Hehe …

Jag har många att följa under årets upplaga av Ironman Kalmar. Jag ska inte delta men ser fram emot att få uppleva loppet som publik. Om vår lilla skrutt tillåter den typen av utflykter så finns det redan preliminära planer att följa Utö Swimrun, Ö till Ö, Amfibiemannen och Stockholm Triathlon.

Har du inget bokat den 3:e maj så rekommenderar jag varmt Wings for Life. Bara det att få springa över Ölandsbron är magiskt men att också springa samtidigt som tusentals andra löpare runt om i världen och bidra till en viktig insamling för de som faktiskt inte kan springa är en upplevelse i sig.

Det är ett trevligt och annorlunda arrangemang i en fin stad. Läs om mitt lopp för året här

Kampanj i Stockholms tunnelbana.

Spring för dem som inte kan!

bild-20-kopia-6-1

Ett lopp som går över Ölandsbron, på 35 platser samtidigt
runt om i hela världen och där alla intäkter går till forskning som ska hjälpa
ryggmärgsskadade att gå igen. I dag deltog jag i löpartävlingen Wings for Life.

Här springer vi! Alla löpare. Bilden har jag hämtat från arrangörernas facebook.
En fantastisk gemenskap. Mängder av kärlek och positiv
energi till alla dem som inte har förmågan att kunna springa som vi. I dag gick
den första upplagan av välgörenhetsloppet Wings for Life av stapeln i Kalmar
och på 35 andra platser runt om i världen – samtidigt. Jag är så glad att jag
var med!
Det var Rogers idé. Trots vårt vanliga fulltecknade schema
så ville han absolut att vi skulle köra ner till Kalmar för att delta i
välgörenhetsloppet.
– Jag springer alltid för min egen skull, nu vill jag
springa för dem som inte kan, deklarerade min fina Roger och i nästa sekund
hade han bokat hotell och planerat allt i detalj.
Vi landade i Kalmar sent igår kväll och checkade in på ett
hotell på samma torg som starten skulle gå. Vilken lyx!
Jag sov som ett barn hela natten och vaknade utvilad efter nio
timmar och fick njuta av en god hotelfrukost.
Loppet kändes som en kul idé, inte enbart på grund av den
goda tanken, utan även upplägget var annorlunda. Starten gick till som ett
vanligt klassiskt lopp men målgången var lite annorlunda. 30 minuter efter
starten började en catcher car rulla i 15 km/h. Så här gällde det att springa
så långt man bara kunde innan bilen skulle rulla förbi och läsa av chippet. Min
plan var att hålla bensnällt 5:40 tempo och springa 15-18 km. Rogers mål var
att fixa 30 km och sikta på 4:45 tempo.
– Darling, dras nu inte med i stämningen så du springer för
hårt och drar upp skadan i benet, sa kloka Roger.
Medan vi bytte om till löparkläder hade vi fönstret på glänt
och lyssnade musiken och intervjuerna som avlöste varandra på startfältet.
1.000 anmälda i Sverige. 50.000 totalt. Kul att får respons
på Instagram med #wingsforlife av löpare och rullstolsbundna i USA, Australien,
Mexico … Så cool känsla.
Just i dag fick löpningen komma lite i andra hand för mig. Arrangemanget
i sig var det viktigaste. Och just idag gick löpningen bättre än någonsin!
Benen mådde bra, kroppen kändes annorlunda och stark och jag höll jämt och
rekordhögt tempo.
När jag såg att klockan visade 5:05 under de första
kilometrarna lovade jag mig själv att dra ner på tempot efter 3 km. När jag
snittat 5:10 efter 10 km så sa jag till mig själv att det var okej max fram
till 13 km. Benet kändes bra.
Solen sken. Ölandsbron var hög och havet magiskt blått.
Rapsfälten på Öland brann.
Det var inspirerande triathleter överallt. Glada, trevliga löpare. Någon kände
igen mig från bloggen.
Benet kändes bra. Publiken var otroligt trevlig.
Ni förstår vart jag vill komma … kunde jag dra ner på
tempot? Nej! Och jag kände ju att jag höll.
Jag sprang om trötta och insåg att jag helt utan planering
skulle springa mitt livs snabbaste halvmara just den här dagen!
När klockan pep 21 km, stannade jag, trots att catcherbilen
inte var där. Nu ville jag inte utmana ödet. 1:49, 2 minuter snabbare än
Kungsholmen Runt för precis ett år sedan.
Det kändes bara så himla gott!
Innan start. (ibland är det inte lätt att ta en vettig selfie ..)

Kalmar är så trevligt. Härlig stämning.
Pastasallad till alla efter loppet.

Här är bilen som skulle undvikas.

© Allt material tillhör Helena Nimbratt. Citera gärna om du uppger källan. Sidan är skapad av Johan Eklöf.