Helena Nimbratt

My triathlon stories

Klara Vätternrundan utan smärta

10390284_10152201526776633_3613778074469183868_n

Jag trodde aldrig att det skulle bli en sådan stor grej – att cykla Vätternrundan 2014. Det har varit lärorikt och byggt styrka både i kropp och huvud.

Första gången vi möts hela gänget! Ett träningspass i sol dessutom!

Vätternrundan skulle jag gärna köra igen men jag är mer tveksam till om jag är sugen på att lägga så mycket träningstid och fokus på enbart cykling under en hel vår bara för att mäkta med en riktigt lång dag på cykel.

Jag har verkligen befunnit mig i en cykelbubbla under våren, hela tiden med fokus på nästa cykelpass. Jakten på mil i benen har inte enbart varit kul. Jag hade gärna tagit sovmorgon ibland istället för att kravla mig upp 6.00 på söndagsmorgon efter söndagsmorgon för att ge mig ut på blöta vägbanor, med ullunderställ och varma vantar och mötas av en hel del mental krävande förhållanden som till exempel motvind, punkteringar och tappad energi.

Men jag tvekar ändå inte att säga: Det var det värt!

Det var värt det: att gå med en cykelklubb, lära känna 10 nya människor och köra genom stan varje söndag för att träna på att få gruppen att cykla i jämn stadig fart och samarbeta för att nå det uppsatta målet.

Det var värt det: att gå in i väggen en gång, tappa all ork och energi för att verkligen för att en gång för alla förstå hur vad det verkligen handlar om att ta energi och få i sig tillräckligt med vätska under ett långlopp.


Det var värt det att: Gå inför gruppgrejen till hundra procent och bo med gänget under loppet. Det var fantastiskt att få uppleva gruppdynamiken under loppet och hur sammanhållningen stärktes ju mer vi kämpade. Där och då när vi stretade i motvinden så spelade det ingen roll vem som var vem, bodde var, yrke, ålder eller bakgrund eller att vi i ett helt annat sammanhang inte har något gemensamt. Där och då var vi tighta! Hur cool känsla som helst!


Vi bodde jättefint. Nästan hela gruppen. Mikael, en av veteranerna i Fredrikshof, har en stående bokning på ett boende med 10 bäddar, pool och bastu bara någon kilometer från start. Det var nedförsbacke dit … ni kan ju tänka er hur det kändes att ta sig hem …

Jag och en kille som heter Tim samåkte till Motala. Han kom och hämtade mig vid jobbet vid lunch och sedan körde vi ner och delade alla förväntningar, farhågor och bytte tips och råd. I Motala hämtade vi ut startpaket, gick en sväng på expot och spanande in alla cyklister (jösses vilken blandning av folk det är som cyklar) och tog en fika. Middag blev det någon timme senare med nästan hela gruppen, grillad lax med pasta.

3.30 ringde klockan och jag vaknade och konstaterade till min stora förvåning att jag hade sovit gott. Nöjd med att kliva upp och ha hela en och en halv timme till frukost och förberedelser tog jag det lugnt och njöt av att se solen gå upp över fälten.

Starten gick helt odramatiskt. Vi rullade iväg och höll koll på varandras gula markeringar på hjälmarna bland alla andra hovetcyklister och sedan formerade vi oss i snygga led.
– Äntligen är vi på väg, sa nog alla på ett eller annat sätt.

Första milen försvann.
– Nu är det bara 29 mil kvar, skojade vi.
Fem mil gick åt att bara titta på allt folk. Klungorna som drog förbi oss. Funtkionärerna och publiken.
– Bara 25 mil kvar, konstaterade vi tillsammans.

SUB11-gruppen låg framför. Vi lät dem dra oss en bit.
– Vi kommer att behöva alla krafter vi bara kan spara på, sa det rutinerade cyklisterna.

Solen sken från en klarblå himmel och det enda molnet var att jag insåg att jag valt fel vattenflaskor. Jag hade plockat med mig två 1-litersflaskor som precis går in under ramen på min cykel och därmed är svåra att få på plats i farten – i alla falla för mig.
Vi höll 35 i snitt.

Det gick undan.
– Glöm inte att äta och dricka nu, sa Lars-Rune, en 68-årig gruppmedlem som var en stor förebild för oss alla och drog mycket längre än många av oss på slutet när alla var trötta.
Han höll ett omtänksamt öga på vätskenivån i mina flaskor och föreslog:
– Vi kan väl gå ner till 25 i snitt i fart en gång i timmen så att vi kan äta och dricka … alla kanske inte kan göra det i hög hastighet … Och att jag visste att han tänkte på mig.

Men Timo, gruppledaren, sa nej.
– Det blir motvind efter Jönköping vi måste köra in den tiden.

Jag blev lite nervös men skällde tyst på mig själv. Det finns inget annat att göra än att klara det.
Och jag löste det.
Fumligt i början. Sedan gick det bättre och bättre ju mer timmarna gick.


Plötsligt uppstod det förvirring.
En ambulans stod tvärs över vägen.
Klungan framför bromsade in utan att göra tecken.
Vi bromsade in och vejade undan – utan att göra tecken.
In riktig snabb klunga närmade sig bakom och började skrika och som i ett mirakel så kastade de sig åt sidan i vänster körfält. Arga, rädda – men oskadda.
De skällde och cyklade vidare.
Jag blundade och cyklade vidare och vågade inte titta på de som låg på vägbanan.

SUB11-gruppen stod i vägrenen med händerna för munnen. De var precis bakom och klarade sig.
Tanken svindlade över alla som kunde ha blivit indragna i olyckan och vi höll tummarna för de skadade.

Efter 8 mil gick vi in i depå. 5 min. Det var underbart att sträcka på sig. Jag drack så mycket jag fick i mig och huvudet piggande till. En vetebulle, en banan, sportdryck.
Nästa stopp var 5 mil senare och varade 10 minuter. Anna, en grymt stark och duktig cyklist, mådde plötsligt dåligt och blev av med all vätska och allt hon stoppade i sig.
Hon tryckte ner huvudet i en papperskorg för att direkt göra ett nytt försök att dricka sportdryck och så ner i papperskorgen igen.
Men hon ville inte ge upp. Hon skulle med.

När 20 mil låg bakom oss så var jag helt hög av glädjerus över att kunna greppa slutet av loppet.
Och satan i gatan vad pigg jag var.
Magnus, som vanligtvis kör SUB9, skrattade och tittade på mig:
– Helena jag ser verkligen att du mår jättebra. Det är ju fantastiskt.

Och jag mådde bra och var glad hela loppet. Jag dippade inte nämnvärt i humör eller ork.
Rumpan kändes ok. Jag fick ont i nacken. En fot domnade. Jag testade att sitta och stå på olika sätt. Knäna gnisslade en smula och ju fler mil vi avverkade desto tydligare blev det att jag hade krafter kvar.
Jag såg till att dra.

Vid 25 mil hade vi tre cyklister längst bak som vilade. Väl skyddade bakom gruppen och framför svansen av fripassagerare.
Det kändes galet att kasta en blick bakom axeln och knappt se slutet på svansen bakom oss och sedan ligga längst fram, vid sidan av en kamrat, dra och forsa fram som ett lok.
Urhäftigt.

Vid sista depån var Mikael trött. Han fick inte behålla vätska och såg matt och blek ut.
Tempot gick ner.
Det var inget konstigt. Vi var en SUB12-grupp, där låg målbilden och alla skulle in tillsammans.

Sista milen samlade vi oss och formerade oss i raka fina led. I lugnt tempo cyklade vi in i Motala. Vi tog emot publikens jubel, steg av cyklarna och spontankramades och grattade de som kämpat mest med orken och energin. Vilka järnviljor! Ingen gav upp. Och vi klarade hela gruppen i mål med marginal.

Jag visste att jag skulle cykla 30 mil, men jag hade ingen aning om vad 30 mil innebar. Nu gör jag det!

Innan start med charmigaste bakgrunden …
Anna kämpade mest av alla. Vilken prestation!

Timo var rutinerade gruppledare med över 600 mil i benen bara i år …

Startområdet.

Gruppens Helenor.

Stolt vätterndebutant

sub12-vatternrundan

Jag är helt uppfylld av alla intryck, känslor och tankar som hann uppstå under nästan 12 timmar i cykelsadeln. Det var ett äventyr från början till slut. Tänk att det kan hända så mycket under en och samma cykeltur.

Fredrikshof SUB12, jag ligger i andra led längst in vid vägrenen.

Jag kunde ha kraschat. Tre gånger.
Vi såg en fruktansvärd olycka en gång.
Vi blev hejade på och peppade av andra klungor och cyklister.
Vi peppade och hejade på andra tappra själar. De som var grymt snabba, de som kämpade med stora fysiska hinder, de som var bara så himla lyckliga över att vara där och de som klivit av och bara ville ge upp.
Vi blev omkörda av SUB7, SUB8, SUB9 och en hel rad andra tuffa klungor.
Vi körde om stora starka killar, och grymt starka tjejer och när motvinden var som värst så drog vi en svans på säkert 50 personer.
Vi skrattade massor. Skämtade om smärtan som uppstod och peppade när energin gick ner.
Vi blev tajta och höll ihop när det blev tungt.
Några i klungan tappade all ork och energi men vi höll planen att alla skulle in tillsammans och drog de som var trötta och mådde dåligt och peppade dem att äta och dricka.
Solen sken och motvinden var på fel sida av sjön och slet i cyklarna i många, många timmar.
Jag cyklade som jag aldrig hade gjort förr. Jag var pigg, jag var glad, jag hade kul och tyckte att timmarna flög förbi.
När vi lagt 20 mil bakom oss och tog 20 minuters paus så slängde jag mig i gräset med munnen full av vetebulle och en stor kopp kaffe och trodde inte att det var sant. Det gick så ofantligt mycket bättre att cykla runt Vättern än jag kunnat tro. Många i gruppen var riktigt trötta och under de sista milen så vara vi bara några få som orkade dra och jag överraskade alla genom att vara en av dem som höll. Det kändes magiskt att susa fram som ett lok och utan att tvekan ta sig an uppförsbacke efter uppförsbacke. Och SUB12-gruppen gick i mål precis enligt plan. Och vi hade 12-minuter till godo. 11.48 blev tiden på min första runda och innerst inne känner jag att jag hade passat i SUB11 lika bra.

Det här är ingen riktigt racereport. Jag vet inte riktigt i vilken ände jag ska börja för att inte skriva en hel roman. Det är är en del av alla intryck som just nu cirkulerar i mitt inre. Jag kanske gör ett nytt försök att skriva mer om Vättern imorgon igen. För jag vill ju skriva om hur fint vi bodde, om solen som sken, motvinden och att jag som i trolleri vaknade på morgonen och hade sovit gott hela natten och jag kände mig stark och laddad. Jag vill nämna Lars-Rune, gruppens andra Helena och Anna som har en vilja av stål. För att inte tala om Andrew som höll låda med alla och alla som sa att det skulle bli stödmedlemmar till Fredrikshof som tack för att de fick ligga bakom oss och vila i motvinden.

Just nu kan jag rapportera att jag mår bra. Jag är glad och lycklig och trött, men inte slut. Jag är öm, men långt ifrån trasig och knäckt. En god natts sömn till så … Jag har strax återhämtad och redan sugen på att ladda för Vansbro Triathlon!

Rörd till tårar. På riktigt. Den medaljen är värd så mycket.

Energipanik & cykelbubbla

bild-5-1

Rödbetsjuice, sömnjakt, vila och kolhydrater på längden och tvären. Panikshopping, googlande och cykeln in på verkstaden. Kolla vädret. Googla en vända till. Plocka med bars, gel, sportdryck och lägga fram packningen över hela golvet. Kolla vädret igen. Nu är det bara cykling som snurrar i huvudet.

 

Provcyklad efter verkstaden och lite putsad på.

 I går bad jag om backning på lunchen på pastarestaurangen som mina kolleger älskar och som jag vanligtvis ratar. Servitrisen tittade frågande på mig, på min renskrapade tallrik och på mina kollegers halvätna portioner, som om hon inte förstod.
– Jag blev tyvärr inte mätt. Skulle jag kunna få lite mer, förtydligade jag.
Och jag fick en hel portion till och åt upp den.

I dag på lunchen fick jag min chefs potatis. Och när vi skulle fika var alla eniga om att Helena skulle ha den största citron-marängpaj-biten. Den var god.

– Man ska äta mer kolhydrater veckan före och känna sig lite tung i kroppen när man sätter sig på cykeln. Kolhydrater binder vätska vettu, det är bra som uppladdning.
Det var en kille klädd i gula cykelkläder på Cykloteket som gav mig rådet idag när jag rusade dit i vild energipanik.

Jag hade insett att vår gruppledare, Timo, har planerat att vi INTE ska stanna och käka den där lasagnen i Hjo och blev riktigt uppjagad igår när jag egentligen borde sova.

Killen på Cykloteket såg allvarlig ut. Han var helt tydligt van vid folk som rusar in med panik i blicken och snackar energi.
Han tog det på största allvar och såg ut som om vi pratade om ett kommande insats i krig … två agenter emellan …
– Det kommer bli tufft, det kommer att göra ont. Tänk på att göra en plan på hur du äter så att du kan se framemot den där biten bar en gång varje halvtimme. Och ibland kan du unna dig något som du tycker är gott. Det är bra att få längta till något.

Killen, som såg ut att ha en stenhård cykelkropp, har helt uppenbart cyklat Vättern.
Jag tog tillvara några av råden och förkastade dem som innebar inköp av en massa dyra produkter.

Om jag själv ska transportera all energi som jag kan tänkas behöva då behöver jag en större sadelväska. En sådan hittade jag på Cykloteket. Det blev ett par bars, några förpackningar powerballs och så har jag laddat med Snickers och bars av rena nötter och honung. En liquid gel har jag plockat med, som absolut reserv och nödenergi om jag dör helt på slutet. Bära eller brista. Jag har inte testat det förut.
Nu ligger det ett helt berg på av jox på golvet och jag känner mig lite lugnare. Det söta ska jag komplettera med någon påse salta nötter. Och vid depåerna kommer jag trycka i mig bullar.

Jag hoppas att jag kommer att klara mig. Energiintaget gör mig mer nervös än cyklingen.

Strax innan det var dags att åka hem från jobbet fick jag sms från verkstaden där min cykeln fått en ordentlig översyn.
Det behövdes tydligen. Så kan vi säga.

Nu ikväll, efter min pastamiddag, tog jag en provtur och kände mig som en kalv på grönbete när jag öste allt vad jag kunde under en mil. Cykeln mår betydligt bättre. Det känns. Bara där har jag sparat in en hel bar. Garanterat. Den gick gick jättefint.

Och nu har gruppen bokat bord för middag i Motala i hamnen på fredag kväll. Det blir ju riktigt trevligt!

Nu syns jag i tidningen Land igen.

Cykloteket ligger nästan vägg i vägg med mitt jobb.

Ny kedja och kasett.

Nya bromsar fram och bak. Ny bromsvajer.

Snabbare cyklist

bild-1-4-kopia-5

145 mil i benen och nästan dubbelt så stark. Så känns det just nu efter mitt harvande på cykeln under våren. Efter att ha byggt en ordentlig bas i kroppen så längtar jag efter att få lägga på intervaller.

Jag och Focus. Vi har ett stort äventyr framför oss. Start lö 05.45.

 

Jag anmälde mig till Vätternrundan för att jag visste att det skulle göra mig så skraj att jag skulle träna järnet på att cykla under våren. Trots att cyklingen inte riktigt har nått in i mitt hjärta. Och så har det blivit även om jag känner att jag hade kunnat träna mer … Lite fler korta hårda pass, lite intervaller …

Men jag är ändå nöjd med resultatet som märktes extra tydligt idag när jag tog den första turen med Roger sedan vi premiärcyklade någon gång i april.


Jag märkte själv att jag hade mycket lättare att hänga med. Och framförallt vågade jag trampa på nedför, ligga tätt bakom och hålla tempot även uppför.

I dag låg inte Roger och rullade bredvid mig. Han trampade på rätt bra också vilket taggade mig ännu en smula och bidrog till att dagens knappa fem mil höll riktigt hög kvalitet för min del.
Jag lyckades cykla med hög och jämn belastning på ett sätt som jag inte brukar klara på egen hand. Och det kändes underbart att susa fram på vägen och farten bidrog till att backarna krympte till kullar.

Cykling är inte så dumt. Och jag är inte helt lost på cykeln längre. Om en vecka har jag lagt Vätternrundan bakom mig. Jag har ingen aning om hur jag kommer att hantera smärtan i kroppen som självklart kommer att dyka upp efter 20 mil. Då är det 10 mil kvar.
30 mil är onödigt långt men det jag gläds åt är att Vansbro Triathlons 9 mil mentalt kommer att bli en enkel match. Det är väldigt välkommet.

Och efter Vättern, inför Vansbro så blir det kanske, kanske tempopinnar på lilla Focus. Jag testade idag och det kändes riktigt bekvämt och det är ju coolt eller hur??!!

Och här är mannen som jag försöker hålla jämn takt med … med diskhjul och allt.

Finn ett bus i denna bild!

Nu är jag ute och cyklar

bild-3-3-kopia

Långpass i söndags, fem motvindsmil i tisdags, mördarlångpass i dag i riktigt blåsigt väder. Nu är det fokus på Vätternrundan. 36 mil har jag samlat sedan i söndags.

Fikapaus vid Skokloster. Det var såååå juvligt att få slappna av och vila.

Personlig utveckling. Det är var det är. Cyklingen plockar fram en hel del svaga sidor ur mitt inre. Det är riktigt intressant och lärorikt.

Jag är till exempel halvbra på att ta kontroll över mina nerver. Idag var det riktigt, riktigt blåsigt ute med kraftiga byar som rev och slet i cykeln hela tiden. Stundtals var jag livrädd. Det var omöjligt att höra kommunikationen i gruppen och på vissa ställen så var det så tungt att cykla att det kändes som om vi tog oss upp för en lång backe.

Jag var trött i morse efter att i söndags avverkat 16 mil i Sörmland i vackert kulturlandskap med trevligt folk. Och efter tisdagens snabba pass i motvind, 5 mil i bitvis högt tempo med fyra starka killar.

Det var soligt idag. Men vinden var brutal och den sög ur min energi. Jag gjorde av med massor i onödan på att vara rädd och när vinden kastar cykeln hit och dit, ja då vågar inte jag varken dricka eller äta i farten. Kring 12 mil, trots en räkmacka, så började det snurra i huvudet och jag mådde riktigt illa. Jag bad om ett stopp och drack en hel flaska vatten och proppade i mig snabb energi så jag fick kväljningar av allt socker.
Det hjälpte. Det var som om solen gick upp. En halv flaska vatten till och en Snickers så var jag på banan och det visade sig att det var fler som var trötta i gruppen.

15,7 mil med ett snitt på 25,7 km/h var gruppen trots allt nöjd med. Vi hade cyklat genom flera samhällen med rödljus, rondeller, trottoarer och krigat med vinden. Men det, det är bara en HALV Vätternrunda ….

Fortfarande pigg förra söndagen.

Lunchpaus. Lite ska man njuta.

Klubbkläder. Nu gäller det …

Open-water-längtan

bild-3

Nu längtar jag efter utesim. I går införskaffades två badtermometrar, en till lilla Kvarndammen och en till bryggan här i viken. Nu har vi stenkoll på vattentemperaturerna.

Jag har en fantastisk påskhelg. Oväntat nog med lite mindre träning än tänkt från början. Men det gör inget. Jag har pysslat massor hemma och tagit hand om hemmet som alltid kommer ikläm när träningen prioriteras.

Men igår blev det en cykeltur med Fredrikshof här hemma i Värmdö. Jag gjorde mitt bästa för att tagga till men jag har inte riktigt hittat den där starka glädjen i klungkörning. Cykeln har inte riktigt nått ända in i hjärtat. Men så får det vara. När jag väl är ute så har jag kul och jag njuter.

Efter att ha kämpat med motivationen så anslöt jag till cykelgänget nere i hamnen och kände mig taggad. Det var otroligt mycket folk som ville cykla i solen, 30-40 cyklister. Vi delade upp oss i tre grupper och jag valde den lugnare mellangruppen men det visade sig vara helt fel val.

Efter förra helgens kaos och trippel-punka-tur så surrade tankarna i huvudet när jag gav mig iväg. Dessutom var vägarna proppfulla av ilskna påskgäster. Det tutades, gasades och var riktigt läskigt på sina håll så jag fick kämpa med lugnet. Dessutom visade det sig att alla i gruppen ville visa sig på styva linan så tempot trissades upp och låg i överkant. Efter dryga timmen valde jag att släppa. Det gick för fort för mig eller så var jag bara inte tillräckligt motiverad. Dessutom så är det inte min grej att hålla på att tampas med folk som vill spänna musklerna.
Jag vill ha trevligt.

Jag fortsatte på egen hand och var ute i totalt tre timmar. Lite besviken, men jag övertalade mig själv att jag inte hade något att klaga på. Jag hade fått en fin dos mil i benen, kring 6,5 mil och god fika i solen.

Jag ser ju grymt taggad ut men det blev lite för tufft tempo för mig just idag.
Trevligt fikasällskap. Omgiven av två Ironmen.
Lilla Kvarndammen har +11 grader … lite mer sol så …

Tankar om meningen med träning

10013439_10152088083766247_4290186404289367056_o

Upp tidigt. Kallt och grått ute. 3 punkor på en och samma runda. Dåligt samvete och tappat fokus. Läskigt trixiga väggar med hål, lera, grus och starka kastvindar och så en och annan ilsken tutande bilist …

Härlig och glad känsla efter dagens kaoscykling!

Dagens cykelträning var en mental utmaning men självklart är inte världen svart eller vit. De var även väldigt vackert med alla hästhagar, lantliga miljöer. Och supporten jag fick när tredje punkan var ett faktum var oslagbart varm och vänlig. För att inte tala om alla glada miner när vi väl avverkat våra 10 mil och skämten om rekord i punkteringar, jobbig motvind och extra många minutrar i sadeln, det var ju hur trevligt som helst.

Men dagens tur satte igång tanker om mål och mening och funderingar till vad jag vill ha ut av min träning egentligen. Jag satt där i sadeln med värkande och trött kropp och grävde djupt efter kraft inne i mig själv. Åh vad jag önskade att de där tio milen bara ville ta slut. Efter dryga kilometern fick jag första punkteringen och blev en smula stressad och tappade fokus. Kroppen kändes plötsligt trött och seg. Motvinden var riktigt jäklig.
När det var tre mil kvar så konstaterade jag för mig själv att pressa mig till max, både tidsmässigt och kraftmässigt för att slita som ett djur (och stå ut med en del hets), det är inte vad jag vill få ut av min träning framöver.

Nu vill jag göra Klassikern så fine. Jag måste cykla massor och pressa mig till en hel del obehag. Men i framtiden? Nix!!! Jag vill njuta. Jag vill göra det jag känner för. Jag vill ut mer i skogen, uppleva naturen och jag vill gärna träna med prestigelöst folk. Och just nu kan jag inte tänka mig en bättre person (självklart kan jag komma på mängder av annat trevligt folk) än min Roger. Han som så gärna vill att jag ska köra Amfibiemannen med honom trots att han kan välja någon som är mycket starkare och snabbare. Han säger bara:
– Älskling! Jag vill ha en trevlig dag i skärgården med dig!

Det är där jag hittar själen, kärnan, ”the spirit” i det aktiva livet som jag älskar. Det är där jag ska befinna mig framöver och gärna löpning, tritahlon, swimrun och cykling! Men njutningen och lusten ska gå först.

PS. Jag har fått jättefiffiga rehabövningar av en grymt sympatisk sjukgymnast. Hon hittade en del svaga länkar som jag jobbat på under några dagar bland annat knas med mina fotvalv. Jag får återkomma om det och igår …. sprang jag 13 km!! Känner inte ett uns i benet idag!!!

Premiär med SUB12-gruppen

bild-19-kopia-13

Träningen inför Vätternrundan har kickat igång på allvar. Den här helgen har benen fått 14 mil, varav 10 mil avverkades idag med Fredrikshof.

Selfie i Sydafrika. Här kryllade av starka traillöpare. Grymt inspirerande.

Efter nästan en vecka i magiska Sydafrika där jag var på jobbresa, var jag grymt sugen på att röra på mig. 13 timmar på en och samma flight med sunkig mat känns i kroppen. Därför bestämde jag mig för att ta ett väldig lugn löprunda på eftermiddagen när jag kom hem. Jag väntade in älskling och sen stack vi ut i skogen och drog in oss den våriga luften, pekade förtjust på små tusselagos som stod längs dikeskanten och lät solen blända oss med sina kvällsstrålar.

I går vaknade jag och kände mig halvdöd redan innan jag klev ur sängen. Planen var att cykla med Fredrikshof Nacka/Värmdö-grupp men nej, jag hade verkligen ingen lust. Jag var för trött efter resan. Snabbt planerade vi om och beslöt oss för en kompromiss: cykeltur senare i eget valt tempo när solen hunnit värma upp luften en smula. Det blev en (motvillig) fikatur tur/retur Gustavsberg–Stockholm, ca 4 mil.

I dag var planen att för delta i mitt allra första pass med Fredrikshof tillsammans med gänget som jag ska cykla Vättern med – Fredrikshof SUB12. Det regnade, +7 grader och planen var att cykla 10 mil … Det var med en hel del blandade känslor som jag kravlade mig ur sängen 06:30 för att ta tag i dagens uppgift. 10 mil är i mina ögon grymt långt som träningspass och dessutom har jag respekt för kylan.

Totalt var vi sju som begav oss iväg på våta vägar. Leran stänkte i ansiktet, fötterna domnade raskt, tempot låg omkring 26 km/h. De här killarna har cyklat i många år. Jag tror de var lite fundersamma över hur jag skulle klara mig. När jag insåg att de inte hade tänkt sig någon paus under rundan så deklarerade jag tydligt att jag MÅSTE få stanna och ta energi. Så efter 5 mil tog vi 10 min där jag passade på att äta en Snickers och en hel påse power balls som jag sköljde ner med massor av vatten.

Mina domnade fötter fick tillbaka värmen med hjälp av upphopp utan skor inne på ICA i Uppsala och sedan stack jag iväg och klippte de sista 5 milen på betydligt piggare ben.

Grymt nöjd med att ha betat av ett rejält cykelpass utan att ta ut mig helt packade jag in mig i bilen och for hem. Veteranerna i Fredrikshof överöste mig med beröm och jag tror allt att det tyckte att jag gjorde bra ifrån mig. Gruppledaren sa till och med:
– Du måste ha grym kondition, Vättern kommer du att fixa galant!

Inte så pjåkigt att höra!

Moi och delar av dagens grupp! Kämparanda!
Vi startade vid min gamla grundskola i Upplands Väsby.
Jag måste bara bjuda på en vacker vy från Sydafrika. Kolla bergen!!!

© Allt material tillhör Helena Nimbratt. Citera gärna om du uppger källan. Sidan är skapad av Johan Eklöf.