Helena Nimbratt

My triathlon stories

Nedkortat Vansbrosim utmanade

bild-3-5

Jag klarade mitt mål: Crawla hela distansen men den härliga känslan uteblev och summan av loppet som jag längtat efter så mycket blev trots det ett misslyckande i mina ögon. 

 

Ett litet smile får man väl försöka klämma fram!

Men jösses vad solen sken. +26 grader. Helt ofattbart att detta var samma plats som jag och dryga 500 andra triathleter krigade med regn och kyla för exakt en vecka sedan.

Vattnet var friskt, brunt och härligt dalaaktigt. Temperaturen hade precis kämpat sig över 14 grader men jag var inte orolig. Även denna gång har livliga diskussioner föregått det stundande loppet i olika facebookgrupper om kylan. Tips har utdelats och det har handlat om ulltröja under våtdräkten, diverse fett att smörja sig med, handskar och skor.

Jag valde redan igår kväll att skippa neoprenmössan som jag köpte förra helgen och som jag aldrig fick chans att använda och betraktade lite förundrat de tävlande som hade hittat på diverse värmehållande lösningar där i den stekande solen. Diskhandskar, skor, salva i ansiktet.

Min taktik var att köra som vanligt och det var inga problem. Kylan var precis i början en smula överraskande eftersom kroppen var så varm efter att ha stått i våtdräkt och gummimössa i solen. I övrigt så höll jag cirkulationen igång både i händer och fötter. Möjligen blev kroppen lite ”seg” i känslan när vi vände upp i Västerdalälven och temperaturen skönk ner till 13 grader.

Så varför är jag missnöjd i dag?
1. Tiden blev mycket sämre än jag hoppats. 40 min och några sekunder. Min klocka visade dessutom att jag simmat 1,63 km vilket är ett starkt bevis på hur dåligt jag navigerar. Jag drömde om att landa på 36 min. Och varför just 36? Tja, jag har kikat på vilken tid som skulle stå sig hyfsat bra under Stockholm Triathlon och då landade jag in i 36 min för simmet. Dessutom bröstsimmade jag 1500 m i Stockholm på 41 min förra året så då känns ju inte 40 min som någon större utveckling och efter all simträning jag lagt ned.

2. Jag blev rädd. Och jag blev överraskad över att jag blev rädd. Jag hade nästan glömt att jag i hela mitt liv har förhållit mig till vatten med rädsla. Det var trångt vid starten och bröstsimmarna var läskiga. Jag blev inklämda mellan repet och en massa långsamma bröstsimmare och visste inte hur jag skulle ta mig vidare. Kylan i ansiktet strulade till andningen.
Jag brottades med rädslan hela loppet. Det gick lite upp och ned men jag kom inte över det helt …

…. men jag fortsatte simma. Jag crawlade på och jag tvingade mig själv att strunta i att folk simmade på mig, in i mina, fötter, tätt vid min sida, plaskade och sparkade.

Jag valde att ligga längst ute i strömmen. Jag tyckte det var långt och jag såg inte var jag var. Jag kände att tekniken var usel … Jag tog mig fram men känslan var mest överlevandskänsla.

Jag var verkligen jätteledsen när jag klev upp, yr som sjutton och ville helst bara klä på mig och åka hem. Dessutom så var den mentala påfrestningen ganska så rejäl så jag fick kämpa med att hålla tillbaka tårarna flera timmar efter loppet.

Nu är jag hemma. Jag har ätit en grillad macka, druckit lite the och hängt upp min våtdräkt. Medaljen vet jag inte ens var den är … men nu är det upp med hakan som gäller. Inte minst för familjens skull som stöttade mig under dagen och som inte fick någon utväxling när de försökte muntra upp den buttra simmerskan. Förra året klarade jag bara några enstaka crawltag och då kändes det omöjligt att få till andningen. Jag VET ju att jag kan simma. Jag behöver öva mer på tävlingsmomentet.

Men det är i alla fall grymt frustrerande att det är ett helt år tills jag kan få revansch på den rackarns vackra älven med det underbart härliga vattnet!
Och trots mitt nederlag idag så står jag fast vid att jag rekommenderar Vansbrosimningen väldigt varmt! Det är ett härligt sommararrangemang!

Jag ser till att hålla mig undan så många jag bara kan.

Vackert! Där nere simmar jag!

Total harmoni i vattnet

bild-2-3-kopia-7

2000 simmade meter i spegelblankt vatten. Jag vet inte om den stilla Kvarndammen kan betraktas som öppet vatten, just idag. Den var mer som en varm bassäng, men sjön bjöd på försommarmagi. Vattnet, simmet, naturen, solens värmande strålar – hela rasket gjorde mig helt hög av lycka.

 

Underbar kväll. Underbart sim.

Tänk att en dag efter jobbet kan bli så magisk.
I kväll när jag satt på de solvarma klipporna och bara njöt av känslan av genomarbetad kropp efter 1200 meter sim med paddlar och 800 meter med fokus på tekniken total immersion, så kände jag mig oerhört lyckligt lottad. Den spegelblanka sjön var som gjord för att TI och jag gled fram i vattnet fortare än någonsin! Allt klaffade perfekt.

Jag är så tacksam över förmågan att kunna njuta när magiska stunder som denna plötsligt och utan förvaring dyker upp. Jag ser det spegelblanka vattnet, näckrosorna på ytan, skräddaren som skrinnar på ytspänningen. Och jag känner doften av insjö, försommargrönska och neopren …

Det har inte alltid varit så och det är kanske inte alla dagar som jag lyckas andas ut och låta jobb och andra gnagande tankar släppa greppet, i alla fall för kvällen.
Jag jublar de stunder när jag verkligen lyckas och med min stora kärlek simningen i mitt liv så går det hundra gånger lättare.

Jag har tänkt att jag borde undersöka vad meditation kan tillföra mitt liv. Jag menar kanske inte att jag ska meditera lika seriöst som jag satsar på triathlon … men jag har funderat över vad som kan lyfta min prestation ytterligare, vad som kan få mig att må ännu bättre och vilken länk som är svagast.

Svaret är ganska enkelt:
Stress. Stress är min värsta fiende och jag blir mer och mer övertygad om att jag inte vill ha det i mitt liv.
När jag för några veckor sedan kände att jag plötsligt blev överlastad så tog jag upp en gammal vana att fokuserat djupandas och slappna av varje morgon på väg till jobbet. Till hjälp tar jag bra musik och sedan är det bara nuet som gäller. Den enkla kuren gör underverk och jag tror den bidrar till att jag just nu känner mig stark och redo att genomföra den där cykelturen på lördag.

I dag, i Kvarndammen var det bara jag och vattnet. Jag tog in känslan av att ta mig fram genom ytan, jag fokuserade på att känna hur kroppen arbetade, huvudets position, kraften under ytan.
Farten.
Rytmen.
Ögat som kikar upp över ytan och ser den blå himlen.
Solens bländande strålar och vattnets temperatur och färg och som mitt ute på sjön blir svalt, friskt och helt svart.

Låter jag övertygande?
Bra.
Jag försöker nämligen göra allt för att få fler att förstå hur magisk det är att simma ute och få äkta närkontakt med naturen.

Naturens skönhet är ibland mördande …

Open water premiär!!

bild-1-4

Det var en viktig dag i dag, ett avgörande ögonblick för min del som övat, övat, nött och slipat hela långa vintern. Jag var otroligt spänd – hur skulle det kännas att simma i open water?

 

Redo att hoppa i!

06.15 i snö, i mörker, i kyla. Utan att knota har jag studsat upp flera dagar i veckan under vintern, vecka efter vecka allt för att få uppleva open water-simning, utan rädsla, utan skräck, utan panik. I dag var det dags att få kvittot. Hur stor skulle skillanden vara? Hur skulle det kännas att TI-glida fram i det mörka vattnet? Är jag en simmare eller är jag en hopplös landkrabba?

När solen envist sken utanför fönstret på jobbet idag så växte sig beslutet starkare. I dag vill jag plocka fram våtdräkten och simma mitt första pass ute.
Jag landade snabbt hemma och grabbade tag i badtermometern. I solen som var på väg ner bör jag om medan termometern guppade vid strandkanten. 17,18 grader visade den. Galet! Det är ju hur varmt som helst. Jag tvekade lite, lite. Gled sakta ner i vattnet längs de hala klipporna och jublade inombords när kallt vatten letade sig in innanför neoprenet.

Vattnet i Kvarndammen är helt och hållet brunt. Jag borrade ner ansiktet och sikten var lika med noll. Under det första ögonblicket var det som om jag inte visste hur man andades ut, men jag tvingade mig själv att lösa problemet under ytan och pressade ut luften ur lungorna för att kunna ta ett ordentligt nytt andetag och inte få någon syreskuld. Sedan simmade jag! Jag tänkte TI. Våtdräkten gav en ny känsla jämfört med bassängen. Den extra flytkraften gav mig utrymme att tänka spänd kropp, ballerinafötter och så sänkte jag huvudet ytterligare. När jag tog luft kikade jag enbart upp med ena glasögat och sippade in luft i mungipan. Träden i horisonten gled förbi på när jag tog luft till höger och när jag kikade upp till vänster glittrade kvällens låga solstrålar och studsade på vattenytan.

Sim, sim, sim!
På bara ett par minuter så var jag på andra sidan viken vid klippan jag tagit sikte på. Förra året tog det mig oändligt mycket energi för att ta mig dit.
Förra året, för precis ett år sedan i maj, så gjorde jag min open water-premiär och klarade 4 armtag. I dag simmade jag över hela sjön på ett kick!

I dag kändes det som jag vann något stort. Jag befann mig i vattnet och kände mig helt trygg. Jag visste vad jag höll på med och jag litade på mig själv.
Fyra vändor blev det (kanske 600 m) och det kändes som om jag kunde simma hur långt som helst.

Där borta, vid klippan bredvid det lilla huset, tog jag sikte. Pang så var jag där!!

Tjejsimmat i Vansbro

bild-11

Dryga 3000 tjejer i våtdräkt och badmössa! En störtskön syn. Att det dessutom var grymmaste sommarvädret och otroligt vackert vid Vanån var en riktigt härlig bonus när jag fixade tjejsimmet i Vansbro i helgen. Att vattnet inte ens var 16 grader tänkte jag inte ens på.

Uppvärminingen var det ingen som hoppade över.

 

Klart, iskallt vatten. Kokande av tjejer, kvinnor, damer och någon enstaka flicka, i alla former och åldrar. Näckrosor och publik längs strandkanten. Glada skratt. Förskräckta tjut. Peppande ord. Stämningen var minst sagt speciell under helgens Vansbrosimning och jag hade aldrig kunnat ana att jag skulle bli en del av det. Tanken har faktiskt aldrig slagit mig. Inte förrän den där julklappen med min fina våtdräkt. Och jag är så glad att vatten och simning har blivit en del av mitt liv.

Något jag tänker på varje dag. Flera gånger om dagen. Jag tänker på hur jag ska lyckas komma förbi mina hinder, utvecklas och lyckas med mitt mål att simma 1500 meter i öppet vatten.
Hur ska det gå den 25 augusti under Stockholm Triathlon?

Starten.

Folkfest och simning, allt i ett.

Tjejsimmet var en bra milstolpe. 1000 meter, uppströms med inslag av trängsel och tävling. Även om jag upptäckte att 150 tjejer eller vad det nu var i min stratgrupp, är flera gånger mindre buffliga än 30 stora och starka triathleter som bara tränar vid Sjöhistoriska …

Jag var mer nervös än jag själv tyckte var motiverat. Men så fort det iskalla vattnet trängde igenom våtdräkten och jag tog mitt första simtag och andades ut i vattnet så var det som bårtblåst. Jag älskar verkligen att simma i öppet vatten. Och i klara friska Vanån var det bara en fröjd. Jag tog tillfället att tvinga mig till crawl trots att andningen var knasig och pulsen allt annat än lugn.

Jag gick ut till vänster där det är betydligt mer strömt och därmed tyngre att simma för att komma förbi de långsammaste i klungan. En glad och pigg medtävlande hejade och fällde några kommentarer och i en slags tyst överenskommelse började vi tävla så smått med varandra. Drog på, kom efter, drog förbi och peppade. Så fort jag tog till crawl så kom jag snabbt i kapp eller förbi vilket motiverade mig ännu mer att göra crawl försök.

När målet närmade sig bestämde jag att jag skulle crawla de sista metrarna bara för att göra ett statment för mig själv! 26:44 stannade klockan på och jag klarade därmed målet att simma på under 30 min.

Jag var faktiskt precis så här glad!

Vansbrosimningen var verkligen över förväntan trevligt, roligt, härligt och vilken folkfest. För hela familjen. Jag kan verkligen rekommendera det varmt. Jag hann inte mer än att stiga ur vattnet när tankarna om nästa års tävlingar började ta fart …

En dusch, och lite mat och sen bar det av till tävlingsområdet för Vansbro Tritahlon där min Roger var i fullfärd att köra en halv ironmandistans. Olyckligt nog krockade det med mitt sim. Jag var riktigt nyfiken och spänd på att få insupa den atomsfären och få kika på en del kända namn och riktigt, riktigt tuffa killar och tjejer. Vilken inspiration.

Roger gjorde ett kanonlopp och överraskade oss alla och framförallt sig själv med att förbättra fjolårets tid med 14 min. Han gick in på 05:01 och jag var så stålt! Vilken man jag har!! Han är en riktigt inspirationskälla.

Colting grattar vinnaren i Vansbro Triathlon.

Helgen avslutade vi med att Roger simmade en full Vansbrosimning på sönadagen på fina tiden 50:01.
Och så fort bilen hade rullat in här hemma i Gustasvsberg så dök jag in i huset. Gjorde ett snabbt ombyte och stack ut på en försiktig löptur i kvällssolen!

Dämpade skor, grus och 5 km. Oj vad med spring jag har i benen!

Brottningsmatch med vågorna

bild-8-kopia-6

En somrig klänning i chiffong med prickar i olika pasteller och min fina 2XU-våtdräkt stuvades ned i midsommarpackningen sida vid sida. En helg ute i skärgården måste bara toppas med sommarsim!

 

Midsommarafton började i iskallt vatten. Man blir på så gott humör.

Midsommar, Roslagen och oslagbart vackert väder. Midsommarhelgen blev
extra lyckat tack vare våtdräkten, närheten till vattnet och att jag
just nu lägger mitt fokus på simmet. I bilen på väg ut från stan blev jag påmind om att Vansbrosimningen ligger inom räckhåll. Bara två veckor kvar och jag får peppande mail och nyheter från arrangörerna.

Jag ska simma tjejsimmet och vet inte alls om det kommer kännas lätt eftersom det är relativt kort eller hemskt, på grund av trängsel och vattenrädsla. Med andra ord: dags att öva intensivt och få lite fart på simatleten inom mig som jag hoppas kunna plocka fram.

Midsommaraftons morgon började med härlig frukost i solen och sen gick vi de få stegen ner till vattnet för att inleda dagen med simning. Mitt fokus låg på att få till en sådan positiv upplevelse som möjligt utan att känna press att prestera.

Kallaste vattnet hittills som jag hoppat i. Fötterna domnade lite lätt.

Ner med huvudet och högre armbågar behöver jag öva på.

Riktigt, riktigt kallt vatten, slajmigt sjöjox som slog i ansiktet, frisk vind och en mild brottning med vågor som kom från oväntade håll. Jag blev utmanad både på det ena och andra sättet men just den här dagen spelade det ingen roll.

Jag simmade, fram och tillbaka, fram igen, hit och dit. Tekniken är inte toppen. Men det är tiden under vattnet jag räknar och armtagen innan jag måste ge upp och vila.
Och jag känner tydligt när jag gör rätt. Belöningen kommer direkt. Jag känner mig som en hal tvål i vattnet som bara glider fram! Underbar känsla.

Även midsommardagen förgylldes med ett simpass. Den här gången i mer stilla vatten och ännu kallare. Jag tog det säkra för det osäkra, simmade lite kortare och klev upp efter att avverkat en del bröstsim. (Bra att övade musklerna också). Det gäller att tänka på säkerheten när man är ute och simmar. Ensam med ett par svanar, långt från stranden i iskallt vatten … Man får inte vara dumdristig.

Det blev bästa midsommaren ever! Tack vare min våtdräkt, skärgården och underbart trevligt sällskap!

Midsommardagen. Solen bröt fram och värmde när jag klev upp ur vattnet.

Vackraste simträningsmiljön! Stomnarö i Roslagen.

© Allt material tillhör Helena Nimbratt. Citera gärna om du uppger källan. Sidan är skapad av Johan Eklöf.