Helena Nimbratt

My triathlon stories

Vansbro Triathlon – jakten på motivation del 2

bild-1-4-kopia-10

Jag tackar min envishet och min ovilja att ställa in ett träningspass BARA på grund av vädret. Jag har sprungit och cyklat många pass i kyla, regn och snö. Det är fruktansvärt obekvämt – och det har jag övat på.

 

Medaljen är så fin! Tack Vansbro Tiathlon!!!

Starten gick väldigt plötsligt. Alla rusade iväg och stämningen blev en smula bufflig.
– De här skulle jag ha tampats med i vattnet, igentligen, tänkte jag och kikade runt på alla bredaxlade ryggar och hoppade åt sidan när jag plötsligt fick en knuff av någon som valt att satsa max under den extrainsatta löpningen som ingen visste exakt hur lång den skulle bli eftersom tävlingsledningen inte heller visste förrän i efterhand, när de väl hade mätt.

Underlaget var geggigt. Vi sprang genom kalhyggen. Jag hörde hur jag flåsade, kikade ner på klockan som visade 5:30 tempo. Haha … flåsar redan nu och jag har timmar framför mig av ansträngning.
5:30 tempo och strax under verkade vara en lämplig fart. De flesta höll den. Det kändes så där att slira runt i leran.
– Det här var inte det jag hade tänkt mig när jag anmälde mig till Vansbro, tänkte jag och konstaterade att dåligt humör inte är bra för tävlingsresultatet.

Första växlingen gick snabbt. 3:00 min. Jag var ganska ensam om att vara färdigklädd till cyklingen under löpet. Det beslutet var jag nöjd med. Varm i kroppen, med torra fötter, tack vare påsarna på fötterna sprang jag mot skylten ”cykel ut” … och trampade djupt ned i en vattenpöl.  Iskallt vatten forsade in i högra skon. Så var det med det!

Cyklingen gick fantastiskt bra. Jag kände mig grym!!! Jag tog det försiktigt under den första trixiga biten och tänkte att jag följer strömmen, men strömmen var nog lite, lite långsam ändå … så jag började trampa på, köra om och sakta men säkert hitta in en jämn fart. Jag sneglade ned på Garmin runt min handled. 29 km/h var drömtempot … men oj! Typsikt. Min klocka var felinställd, den visade distans och tid men inte hastighet. Jag fick cykla i blindo … Hur skulle jag nu veta hur jag låg till?

Plötsligt varnade någon mig för draftingregeln, som betyder att man inte får ligga närmre sin medtävlande framför mer än 12 m. I nästa sekund kom domarna på motorcykel, de hojtade till! Eller .. hojtade de och var det till mig?
Plötlsigt fick jag för mig att jag fått ett gult kort. Men jag var inte säker. Hur tydligt visar de kortet? Jag vet ju inte!
Oron fick mig att stanna vid två tillfällen och fråga funktionärer var straffboxen var och hur det funkade. Ingen av dem kunde svaret på mina frågor. Och ju mer jag tänkte på det desto mer beslutsam blev jag. Blir jag diskad så blir jag, och så matade jag på istället.

Till min häpnad passerade jag många. Jag hade bra fart, det var jag nästan säker på. Vid 60 km insåg jag att jag låg minus på både vätskeintaget och energin. Jag kände mig snurrig, lite illamående. Fötterna hade jag försökt hålla liv i fram till nu men det var en lönlös kamp. Jag lät dem dö … kylan fick ta dem och så var de helt bortdomnade och skönt var det. Då slapp jag smärtan. Banan var ju trots allt härlig. Inga tunga backar som här hemma, fin asfalt, vacker utsikt, skog och härliga dofter och cykla i +8 grader det har jag ju gjort hela våren. När jag såg prognosen var det bara självklart att stoppa ned ullunderstället.
Vi bor ju i Sverige!

Illamåndet och yrseln fick mig att ta beslutet att sakta ner och jag tvingade mig att käka en bar och dricka så mycket det gick. Jag kräktes nästan och hade svårt att svälja. Men sakta kände jag hur livet rann tillbaka och benen fick kraft. Jag såg hur jag tog in på dem som låg framför och jag konstaterade att jag var på banan igen.

90 km på 3:09.
Jag hade trots allt snittat kring 30 km/h med tanke på mina två onödig stopp. Jag låg bättre till vid andra växlingen, T2, än jag vågat hoppas på.

T2 tog 7 min. Fingrarna gick knappt att röra. Handskarna hade vuxit fast på händerna och den torra tritoppen fastnade under armarna och jag fick börja om 2-3 gånger innan jag lyckades rulla på plagget över den fuktiga huden. Jag frös så jag skakade. Den torra vindjackan åkte på, ett par torra houdini-handvärmare och sedan gav jag mig äntligen ut på löpbanan.

Fötterna var helt borta. De fanns inte. De var som klumpar. Men den känslan är jag inte ovan vid. Jag som nästan aldrig bangar ett träningspass på grund av kyla och dåligt väder och som senast i tisdags sprang 15k i hällande regn, jag visste att efter 4k kommer värmen tillbaka. Och det gjorde den. Men nu fick jag kämpa med motivationen på ett sätt som jag nästan aldrig behöver göra.
– Vad sjutton gör jag här???

Den frågan slet i mig och jag tyckte att en halvmara, efter den förjäkligt iskalla cyklingen, i regnet, kändes så satans långt. Banan gick över gräset. Det var obekvämt och bökigt. Plötsligt sprang jag över en stor asfaltsplan med några conteinrar och en hög timmer och en massa vattenpölar och tänkte ”näe fy vad deppigt”!

Men så såg jag rosa Lina!! Hon svischade förbi och hejade. Jag såg att hon också kämpade.
Det var en kämpig dag för alla.
Det kändes tydligt där på löpbanan.
Folk var trötta, kalla och motivationen sviktade.

Jag tänkte på Roger och hans ord att jag skulle ta energi efter 6 km.
Jag var inte sugen. Jag ville inte ha. Magen gjorde ont.
– Det är nu jag behöver den, tänkte jag och fiskade upp en liquid från ena benfickan.

Efter 8 km tillät jag mig att ta en vatten, och gå och dricka den. Gå ett par steg kan göra så otroligt mycket för orken. Vid nästa vätskestation fiskade jag till mig en halv banan. Det var precis vad som behövdes för att få illamåendet att lägga sig. Jag tog en till.


Och så såg jag Roger! Vilken glädje!
– Älskling hej!!! Ropade vi båda.
Han såg galen ut.
Jätteglad, full av endorfiner samtidigt som han utstrålade KAMP. Jäklar vad han pressade sig själv. Den mannen har pannben.
Två gånger möttes vi och jag förstod att han gjorde ett sjuhelsikes lopp. Trots vädret. Det skulle bli kring 5:00! Helt klart. Och jag hade rätt 5:07 blev Rogers sluttid.

Själv kämpade jag vidare. Förhandlade med mig själv och lovade mig en mugg vatten och några vilande steg vid vätskestationerna.
För att distrahera tankarna började jag snacka lite med folk och plötsligt var det någon som ropade:
– Helena! Kämpa nu det är inte långt kvar.

Underbart att höra, men vem var det? En leende kille som kom från en vändpunkt mot mig och jag tackade min bloggande ådra! Kul med lite bloggläsare på banan! Vilken enrgikick!
Det kändes så skönt när skylten med 20 km dök upp.
Jag bytte några ord med någon som jag sakta tuffade om.

10 meter framför krigade en kille i Ironmanmössa ... kan man springa om en kille med Ironman mössa?
Jag gjorde det.
I lungt tempo. Klockan hade under mitt livs 3:e halvmara pendlat mellan 5:20 tempo ner till 6:30. Totalt tog det 2:01.
Jag gick i mål på 5:53, UNDER sex timmar!
Hur var det ens möjligt? Jag hade kalkylerat på 6:20 eller 6:30.

Det var en grymt tufft lopp. Det blev inget sim men jag känner ingen som helst tvekan i att årets Vansbro Triathlon krävde en stor prestation för att genomföra. Och jag är nöjd med min.
Jag överraskade j mig själv och ta mig tusan så tassade jag förbi en hel drös unga, starka hajar där ute på banan.
Jag kom på plats 23 i min motionsklass. Jag blev 50:e dam av 99:e startande damer.

Jag är en halv Ironman!

Vinglig och så glad över att få slänga mig i Rogers famn!

Trött, glad, stolt, lycklig, förvirrad, rörd … Jisses vilken dag!

Vansbro Triathlon – a rainy story del 1

bild-4-1

Regn. Det öste ner. Lera överallt och endast +8 grader i luften. Min första halva ironman-distans bjöd på riktiga pannbens-vässande prövingar och inställt sim.

Växlingsområdet innan det totala geggkaoset.

Under hela veckan innan tävlingen pågick livliga diskussioner på Vansbro Triathlons Facebooksida: Skulle det bli för kallt för simmet, skulle det bli kortare eller kunde tävlingsledningen låta de som ville få simma ändå? En del var frustrerade och menade att ett helt års träning var spolierad, andra tyckte att pengarna skulle lämnas tillbaka om det inte skulle bli ett triathlon, utan ett duathlon.

Jag följde diskussionerna med ett halvt öga och tvekade inte en sekund: Klart jag startar. Klart det blir sim och självklart kommer himlen som i trolleri spricka upp och bjuda på sol och värme.
Startade gjorde jag men det där med sol … nej, när dagen kom och det var racedags gick det inte att blunda längre. Det kommer bli regn, och det kommer att bli som varmast + 10 grader. Med en 14 grader varm älv så förstod de flesta, det kommer inte bli något sim, av säkerhetsskäl.

Om allt detta pratade Clas Björling, tävlingsledare och grundare av det populära loppet, under pre-race-mötet på fredagkvällen i ett tält medan regnet dundrade mot tältduken. Cirka 500 triathleter satt tysta och lyssnade med mössor, dunjackor och rykande kaffe.

Men inte ens kvällen innan ville Clas ge upp.
– Ser vi att temperaturen är på väg upp så skjuter vi på starten en timme. Vi kommer göra allt för att ni ska få simma.

Men så blev det inte. Det blev extra löpning ca 6 km. Improviserat. När beslutet var taget två timmar innan start rusade ett helt gäng tävlande mot Team Sportia-tältet för att se vad som gick att köpa för att göra situationen lite mer uthärdlig. Neoprensockor till cyklingen för att stoppa vinden från att kyla ned fötterna, handskar (en del köpte diskhandskar) till händerna, extra löparjacka, underställströja, mössa …

Jag och Roger hade packat ullunderstället. Jag hade dessutom plockat med ullstrumporna som jag hade under Vasaloppet … det var ju trots allt exakt samma temperatur som i februaris skidutmaning. Jag hade också vindskydden till cykelskorna, mössa och extra jacka. Jag var nöjd. Förutom att våtdräkten fick stanna i bilen … Och jag som verkligen satsat på simträningen så himla hårt och avstått löpning på grund av skada. Nu skulle jag bli tvungen att springa det längsta jag någonsin sprungit i hela mitt liv på en och samma dag … 27 km …

Klädseln blev den stora utmaningen för alla. Alla hittade sin egen taktik. En del körde med vanlig tridräkt, med bara ben och bara armar. Jag drog på mig benvärmare, långärmad ulltröja, vindjacka, rejäla nyinköpta cykelhandskar, ullstrumpor och plastpåsar på fötterna. Och allt detta startade jag med under första löpningen för att behålla under cyklingen, minus plastpåsarna.

Tanken var sedan att byta till helt torrt på överkroppen och händerna och skippa ulltröjan inför halvmaran.
Nöjd med att jag dagen innan fick en impuls att köpa en stor plastback med lock för alla grejer i växlingsområdet. Där låg de säkert och höll sig torra medan marken förvandlades till en sörja av lervälling med pölar stora som insjöar.
Jisses vilket väder Vansbro bjöd på.

Det var fippligt att göra sig ordning för tävling.
Jag och Roger jobbade på fokuserat. Först dundrade vi in på Statoil, köpte kaffe och ett wienerbröd och tjuvvärmde oss inne i butiken. Sedan ut i bilen på med full värme och prångla på sig alla kläder medan vi matade på med en Snickers var. Chippet kom på plats runt fotleden, den redan dyngsura nummerlapen fästes i racebältet och så på med alla kläder.

Roger hade missat ullstrumporna och vindskydden till skorna och ångrade sig bittert … Fryspåsarna blev hans enda räddning.

Vid start rådde en smula förvirring. Men stämningen var god. Jag träffade rosalysande och härliga Lina vid start och hennes trevliga tävlingssällskap. Vi pratade en stund och peppade varandra när jag plötsligt insåg att jag stod i främre led … Snabbt backade jag båkåt en bit och kort därefter gick starten. Nu började äventyret. Min första halva Ironman. Jösses vilken lång dag som jag hade framför mig. Jag var redan dyngsur. Nu var det bara att köra!

Strax innan start. Peppar mig själv men är inte helt övertygad om jag ska vara ärlig.

Så här fint var det hemma när vi rullade iväg …

Nummerlapp och handskar på snabbtrok i bilen när vi bytte om.

Jag är full av tävlingsintryck … så det blir en del nummer två imorgon.

Tjuvtränat inför Vansbro Triathlon

bild-21

Jag har tjuvtränat idag, trots att Clas Björling, arrangör av Vansbro Triathlon, mycket klokt pushade lite extra för vila och förberedelse på Facebook. Det blev 15 km löpning i riktigt spöregn med syfte att påminna benen om vad löpning handlar om.

 

Helt igenom dyngsur. Ullstrumpor på fötterna satt perfekt i kylan.

Triathleten Clas Björling som ligger bakom det populära Vansbro Triathlon, ett halv ironmandistanslopp, verkar hur go och charmig som helst. På loppets facebooksida har han med jämna mellanrum lagt ut långa välmenande träningstips inför tävlingen. I dag skrev han om det förmodade ganska kalla vädret och hur det bör hanteras samt detta tips:

Får ni punktering på loppet så måste ni laga den själv, så istället för
att göra er trötta genom att tjuvträna nu sista dagarna så lägg tiden på
att lära er fixa en punka istället, spelar ingen större roll om det tar
2 eller 10 min för er, utan bara att ni kan så ni slipper bryta
tävlingen för en enkel punktering. Jag har inte sökt själv men det finns
säkert bra klipp på youtube som ni kan titta på, nu är det inte läge
att skjuta på det längre då jag vill ha er alla i mål !!! 

Man kan ju inte annat än falla som en fura. Så otroligt sympatiskt skrivet och jag känner mig genast hundra gånger tryggare och lugnare inombords inför lördagens utmaning.


Men jag var ändå tvungen att ge mig ut i regnet för att känna på löpstatusen. Och jag känner mig ganska säker på att jag hinner återhämta mig innan lördag.
Så trots att midsommarens urusla väder fortsätter och regnet hällde nedför skyn så gav jag mig ut. Jag brukar ju gilla lite tuffa förhållanden men idag … burr … fasiken vad kalla regndropparna var. Men humöret och löplusten vände redan efter 2 km. Bilarna fick stänkas bäst de ville. Det kändes underbart att springa. 1 mil är inga problem. Det gick lätt och tempot så här en vanlig måndag i backiga Gustavsberg landade på 5:10. Sedan sänkte jag farten. Vaden gjorde sig påmind.


Väl hemma igen efter 15k var det så gott att dra av sig de helt genomblöta kläderna, krypa in i duschen och kommendera sonen att ge min vad förebyggande massage.

Jag erkänner!

bild-18-kopia-2-1

Det har gått flera dagar. Och jag har inte sagt något. Jag vet inte ens om jag tänkte mig så noga för … Det krävdes ingen övertalning. Det gick ganska fort och det fanns liksom ingen annan väg att gå än – vidare.

Jag har anmält mig till Vansbro Triathlon – halv ironman-distans. Och jag fick plats.
Men jag berättar det bara här, än så länge, för er bloggläsare. (För det skadar ju inte …)

Först tänkte jag inte nämna det alls. En halv iron är ett stort kliv utanför min comfort zon. Men hey! Vem är inte proffs på att kliva runt bland drakar och demoner om inte jag!
Dessutom så känns det som att jag kan inte gå någon annan väg. Jag vill ju gå framåt. Och är jag nu anmäld så vet jag ju, jag känner mig själv. Händer inget helt oförutsett så kommer jag att stå där på startlinjen i Vansbro i Juli och göra mitt allra bästa försök.

1900 m sim … huuu ….
Tillsammans med massor av tuffa triathleter.
I söndags, efter anmälan så drömde jag hela natten om den här tävlingen! Haha! Galet!
Triathlon är verkligen en sport som sätter en (läs mig) på prov på fler sätt än tre!

Jag tänker så här:
Nu tränar jag och förbereder mig så mycket och gott jag kan. Sen tar jag det därifrån. När jag väl ligger i vattnet och pulsen rusar, då dealar jag med det då. Jag kommer ju inte bara ge upp och sjunka. Så mycket vet jag. Ja och sen ska jag ju bara klara de där 9 milen på cykel och en halvmara … men det är ju en helt annan historia.

Jag tycker, när jag sitter så här hemma i köket, i värmen, med en nygräddad lussekatt i näven, trygg med mer en ett halvår kvar till tävlingen, att det ska bli kul. Riktigt kul.

Nu är det bara en sak som gäller:

Just nu adventsbakar jag massor men jag hann med 55 min spinn idag. Skönt!

Tjejsimmat i Vansbro

bild-11

Dryga 3000 tjejer i våtdräkt och badmössa! En störtskön syn. Att det dessutom var grymmaste sommarvädret och otroligt vackert vid Vanån var en riktigt härlig bonus när jag fixade tjejsimmet i Vansbro i helgen. Att vattnet inte ens var 16 grader tänkte jag inte ens på.

Uppvärminingen var det ingen som hoppade över.

 

Klart, iskallt vatten. Kokande av tjejer, kvinnor, damer och någon enstaka flicka, i alla former och åldrar. Näckrosor och publik längs strandkanten. Glada skratt. Förskräckta tjut. Peppande ord. Stämningen var minst sagt speciell under helgens Vansbrosimning och jag hade aldrig kunnat ana att jag skulle bli en del av det. Tanken har faktiskt aldrig slagit mig. Inte förrän den där julklappen med min fina våtdräkt. Och jag är så glad att vatten och simning har blivit en del av mitt liv.

Något jag tänker på varje dag. Flera gånger om dagen. Jag tänker på hur jag ska lyckas komma förbi mina hinder, utvecklas och lyckas med mitt mål att simma 1500 meter i öppet vatten.
Hur ska det gå den 25 augusti under Stockholm Triathlon?

Starten.

Folkfest och simning, allt i ett.

Tjejsimmet var en bra milstolpe. 1000 meter, uppströms med inslag av trängsel och tävling. Även om jag upptäckte att 150 tjejer eller vad det nu var i min stratgrupp, är flera gånger mindre buffliga än 30 stora och starka triathleter som bara tränar vid Sjöhistoriska …

Jag var mer nervös än jag själv tyckte var motiverat. Men så fort det iskalla vattnet trängde igenom våtdräkten och jag tog mitt första simtag och andades ut i vattnet så var det som bårtblåst. Jag älskar verkligen att simma i öppet vatten. Och i klara friska Vanån var det bara en fröjd. Jag tog tillfället att tvinga mig till crawl trots att andningen var knasig och pulsen allt annat än lugn.

Jag gick ut till vänster där det är betydligt mer strömt och därmed tyngre att simma för att komma förbi de långsammaste i klungan. En glad och pigg medtävlande hejade och fällde några kommentarer och i en slags tyst överenskommelse började vi tävla så smått med varandra. Drog på, kom efter, drog förbi och peppade. Så fort jag tog till crawl så kom jag snabbt i kapp eller förbi vilket motiverade mig ännu mer att göra crawl försök.

När målet närmade sig bestämde jag att jag skulle crawla de sista metrarna bara för att göra ett statment för mig själv! 26:44 stannade klockan på och jag klarade därmed målet att simma på under 30 min.

Jag var faktiskt precis så här glad!

Vansbrosimningen var verkligen över förväntan trevligt, roligt, härligt och vilken folkfest. För hela familjen. Jag kan verkligen rekommendera det varmt. Jag hann inte mer än att stiga ur vattnet när tankarna om nästa års tävlingar började ta fart …

En dusch, och lite mat och sen bar det av till tävlingsområdet för Vansbro Tritahlon där min Roger var i fullfärd att köra en halv ironmandistans. Olyckligt nog krockade det med mitt sim. Jag var riktigt nyfiken och spänd på att få insupa den atomsfären och få kika på en del kända namn och riktigt, riktigt tuffa killar och tjejer. Vilken inspiration.

Roger gjorde ett kanonlopp och överraskade oss alla och framförallt sig själv med att förbättra fjolårets tid med 14 min. Han gick in på 05:01 och jag var så stålt! Vilken man jag har!! Han är en riktigt inspirationskälla.

Colting grattar vinnaren i Vansbro Triathlon.

Helgen avslutade vi med att Roger simmade en full Vansbrosimning på sönadagen på fina tiden 50:01.
Och så fort bilen hade rullat in här hemma i Gustasvsberg så dök jag in i huset. Gjorde ett snabbt ombyte och stack ut på en försiktig löptur i kvällssolen!

Dämpade skor, grus och 5 km. Oj vad med spring jag har i benen!

© Allt material tillhör Helena Nimbratt. Citera gärna om du uppger källan. Sidan är skapad av Johan Eklöf.