Helena Nimbratt

My triathlon stories

Tredje Ultratri-dagen och kärleken växer

[Sista delen om Ultratri Sweden 2018 har fått vänta på sig. Det var så ofantligt mycket att berätta och smälta att hela bloggen fick skrivkramp. Men nu är den här – tredje och sista delen av Rogers äventyr 2018. Mycket nöje.]

Första milen och den sista simningen som var 3 km gick lätt och oroväckande fort. Roger var pratglad och såg pigg ut men med 30 km löpning i kroppen gick det snabbt utför. Värmen slet och att navigera samtidigt som huvudet blev tröttare och tröttare tog ännu mer på krafterna. Med 93 km löpning på agendan så vill man inte springa en endaste meter fel, bara tanken på att tvingas vända om och springa tillbaka är mördande.

Ultra tri Sweden 2018
Strax innan start.

IMG_6004 (kopia)

Att supporta längs löpningen var slitsamt och omöjligt under en sträcka där löparna skulle befinna sig i skogen onåbara med bil. Strax innan mötte jag Roger för att tvinga honom att dricka och när jag mötte honom här så smög sig för första gången ett tvivel in i hjärtat – skulle han verkligen klara att gå i mål?

Jag såg på min man och kände inte igen mannen som stod framför: irriterad, det är inte ofta som Roger är det, rödsprängda ögon och lite vimmelkantig.

Herre jösses, hur ska detta gå?

Uppstigningen efter tävlingen andra sim, dag tre.
Uppstigningen efter tävlingens andra sim, dag tre.

Men han kom ut ur skogen på andra sidan. Där möttes han av en aid-station full av kärlek, energi, vätska, kyla och och hejande publik. Jag sträckte fram en låda med tre stora bitar toscakaka. Roger åt och skojade friskt om sig själv och det gick nästan att se med blotta ögat hur hans energidepåer fylldes på.

Kallt vatten på huvudet var det enda som lindrade värmen en smula.
Kallt vatten på huvudet var det enda som lindrade värmen en smula.

Nu började tävlingen bli blodigt allvar för alla oss som var inblandade. Världen utanför kändes långt bort. Jobb och andra åtaganden oviktiga. Vår atlet skulle supportas och alla andra tävlande behövde allt stöd de kunde få.

Kärleken växte.

Varje löpares kamp kändes ända in i märgen varje gång vi fick syn på dem längs banan. När någon dröjde slog oron till. Vad har gått fel? Slut på energi eller bara en tillfällig felnavigering?

IMG_6023 (kopia)

Vårt norska team hade otur med en telefon som for i backen och gick sönder. Det resulterade i felnavigering och många timmar extra på banan.

Dryga 20 km återstod och jag gjorde mig redo att supporta till fots. Jag förberedde mig för löpning, mötte Roger som överlämnade löparryggsäck med vatten och energi. Jag försökte pejla av hur jag skulle förhålla mig till honom: vara glad och peppig? Prata och underhålla? Vara tyst? Ta kommandot över navigeringen?

Han var sammanbiten med onda fötter men med fullt fokus på målet. Vi tassade sida vid sida. Jag talade om hur grym han var. Han blev lite irriterad över att jag sprang för fort.

Jag började propsa på att han skulle ta en gel eftersom jag såg att det var nödvändigt. Roger tog en gel. Tassade vidare.

Jag njöt av att efter nästan tre hela dagar ha suttit i bilen att få röra lite på mig. Jag fascinerades av att jag inte riktigt kände igen min man. Han befann sig i ett tillstånd jag inte sett honom i tidigare.

Han fortsatte vara butter. Han tassade på och jag fick i honom en, två totalt tre gels på ganska kort tid.

IMG_6086 (kopia)

Vi fortsatte tysta. Jag tog några bilder. Roger bävade för att stigningen upp i Hammarbybacken närmade sig. Backen låg som en stor mental kloss mellan honom och målet.

Plötsligt började Roger prata. Jag såg på honom överraskat och ljuset i ögonen glittrade där igen. Gelsen hade gjort ett bra jobb – se där! Det går att dra upp en löpare ur det allra djupaset hålet.

Hammarbybacken gick inte att undvika. Plötsligt stod vi och pratade med funktionär Jonas som bjöd på iskallt vatten, godis och chips.

Därefter tog vi sikte på toppen. Roger gjorde en ansats och joggade upp, upp en bit sedan klev han vidare med bestämda steg.

På väg ner från Hammarbybacken.
På väg ner från Hammarbybacken.

Sedan var det bara sista biten att rulla in i Stockholm.

Det var en fantastisk sommarkväll. Detta var ju sommaren 2018. Sol, mycket folk som promenerade. Par strosade hand i hand längs Årtsaviken där vi skulle springa. Ingen förstod såklart att här pågick ett lopp på liv och död. Rogers utseende stod i stark kontrast till alla sommarlyckliga flanörer. Jag tog på mig rollen att bana väg för att skona Roger från att ta steg åt sidan och tvingas anpassa farten. Inget gör så ont som just det när milen är staplade på varandra i kroppen.

Plötsligt siktar vi en av Rogers medtävlande framför oss. Danska Casper som kämpade i bra fart och blev en lockande morot. Roger ökade en smula. Jag märkte hur han fylldes med nytt hopp och ny energi. Vi gav oss inte till känna förrän vi precis var jämnsides och passerade strategiskt med god fart. Log och vinkade.

Roger fylldes av än mer energi. Jag sneglade på klockan och tempot visade 5:30. Jag hade sprungit drygt 20 km. Nu var det inte långt kvar och jag skojade om hur illa det skulle se ut för min del om han skulle hänga av mig där och då – han som hade simmat 12 km, cyklat 52 mil och alldeles, alldeles strax även sprungit 93 km.

Sista biten kastar Roger en blick bakom axeln för att försäkra sig om att dansken inte närmade sig över Västerbron. Han får en svensk flagga i handen. Jag viker av och låter Roger gå i mål på egen hand, precis minutrarna innan 21:00 och målet ska stänga.

Everything is possible!

Ultratri Sweden 2018 – Njutning och plåga på samma gång

[ULTRATRI SWEDEN: 9+3 k SWIM, 190+320 k BIKE, 23+70 k RUN]

Det är en mycket liten grupp som slår sig ned på klappstolar under partytältet som står uppställt i Gottskärshamn på Västkusten, några mil utanför Göteborg. Solen steker som den bara kan göra under sommaren 2018 och utsikten över vattnet och de karga skären, är vacker.

B5AEED16-BFCC-46BB-978A-ACCABAC5A8CB
Sex tappra deltagare i det lilla men mycket välarrangerade loppet.

Det är pre race-möte och dagen före start för Ultratri Sweden 2018 – ett etapplopp där deltagarna tar sig från västkusten till Stockholm genom att simma, cykla och springa under tre dagar.

Roger har hittat sin kajakist som ska supporta under simningen.
Roger har hittat sin kajakist som ska supporta under simningen.

Årets sex tävlande har accepterat att tävlingsdagen är bara några timmar bort.

Förberedelserna är gjorda. Beslutet för länge sedan fattat. Detta ska göras på ett eller annat sätt. Att backa är inget alternativ. Det är inte ens någon idé att känna skräck.

– Nu är vi här. Det känns skönt att få komma igång, hör jag nästan samtliga säga till sin support – sambon, vännerna, systern – de nära och kära som lovat ställa upp på att göra allt för att hjälpa sin atlet att komma i mål. Om tre dagar i Trosa.

Springa en mil, klara ett marathon och sedan till och med en Ironman, många hittar sin nivå där man trivs och säger att nu är det nog.

Men dit har inte min äkta hälft Roger kommit än. Eller jo … kanske, kanske är han där nu, efter att ha genomfört Ultratri Sweden.  Just för tillfället har han inget nytt äventyr i åtanke.

– Senaste 6-7 år har jag haft något värre framför mig. Det börjar med att jag tänker att det där klarar inte jag och sedan börjar det gro lite grann. Det handlar om att flytta fram gränserna för vad som är möjligt, försöker han förklara när jag presser honom och frågar: Varför?

Ultratri Swedens första tävlingsdag består av 9 kilometer simning från ön Nidingen sydväst om Onsala (söder om Göteborg) och in till fastlandet, därefter 19 mil på cykel till målgång uppe på Tabergstoppen i Huskvarna. Andra dagen cyklar de rätt och slätt 32 mil, från Husqvarna till trosa och sista biten består av 92 km löpning och 3 km sim med målgång i Stockholm.

Efter att ha upplevt loppet som support är min summering att tävling är en kombination av njutning och plåga. En resa genom Sveriges skiftande landskap på vägar och i vatten som du kanske aldrig hade haft privilegiet att besöka. Att simma från det ökända lilla skäret intill Nidingen med en kajak som navigerar och serverar energi är ren och skär lyx.

Cykelbanan var den som överraskade mig mest. Så otroligt vackert och samtidigt så mördande kuperad på sina håll att jag vid ett par tillfällen blev tårögd och översvallad av känslor när jag såg atleterna kämpa uppför.

Men om det kunde bara deltagarna ana där i Gottskär timmarna innan ribbåten skulle köra dem ut för övernattning vid starten.

Fortsättning följer i kommande inlägg …

8C5DD9BD-AED5-4A98-8468-A48529C02C92

 

Kvällen innan start. På väg ut till Nidingen.
Kvällen innan start. På väg ut till Nidingen.

 

Ribbåten lämnar hamnen. kvar på kajen står familj och support.Nästa gång vi ses är vid simuppgången.
Ribbåten lämnar hamnen. Kvar på kajen står familj och support.Nästa gång vi ses är vid simuppgången.

© Allt material tillhör Helena Nimbratt. Citera gärna om du uppger källan. Sidan är skapad av Johan Eklöf.