Helena Nimbratt

My triathlon stories

Första styrkepasset på länge

”VAD-GÖR-DU-SLUTA-GENAST”

Jag står på gymmet. Älskade gym! Men min kropp protesterar vilt av de ovana övningarna. Jag känner mig stel och höger baksida lår drar ihop sig krampaktigt. Samtidigt strömmar peppande musik ut ur högtalarna och blandar sig med det förförande metalliska klirret från vikterna. Lokalen är fylld av energi, målmedvetenhet, vilja och ny-starts-löften om en starkare kropp. Det är fullt vid varje maskin.

Som jag har längtat hit. Det är många månader sedan jag styrketränade sist. Någon gång i maj-juni växlade jag upp triathlonträningen och la fullt fokus på cyklingen och löpningen. Därefter öppet vatten-simmet. Att trasa sönder benen med squats fanns inte på kartan. Jag tränade för att orka träna varje dag. Kontinuitet istället för maxa. Lagom hårt för att hinna återhämta. Priorotera den viktigaste träningen för att hinna med ett hem med fyra barn, matlagning, städ, tvätt ja ni vet ju själva.

Jag känner mig stark och samtidigt svag. Oj vad ett rejält block styrketräning kommer att göra gott.

I går när jag kickade igång vinterträningen med ett första pass styrka så valde jag att ta det försiktigt. Ett enkelt helkroppsprogram med fokus på sådant som är bra för löpningen och simningen. Det blev stela squats med enbart stången (20 kg), marklyft, både raka och vanliga. Några frivändningar och axelövningar. Rygg och bål och utfall.

Det var länge sedan jag njöt så av träningen. jag hade sällskap av min son som gav min stela ländrygg underkänt. Man kanske ska ta och öva det här huksittandet …

Jag lyssnade noga på kroppen som inte förstod vad vi höll på med …

– Brukar vi inte cykla, springa och simma? Det här har vi nästan glömt.

Men halvvägs in i passet var tillfredsställelsen total. Så. Jäkla. Skönt!

Jag känner mig fylld av förväntan inför det kommande året. Jag är redo att bygga vidare och nyfiken på vad jag kan åstadkomma. Jag har en idé om att bli starkare över tid genom mer vardagsmotion eftersom jag med lilla Edith är begränsad i hur mycket tid jag kan spendera på träning. I dag cyklade vi båda till öppna förskolan och vi har varit ute och gott i skogen med bärstol. Tungt men kul jobb det här modersyrket.

 

Brickpass och uppladdning inför Vansbro

Nu är det inte långt kvar till tävling och jag gör vad jag kan för att förbättra formen inför Vansbro Triathlon. Och nu längtar jag. Det ska bli så vansinnigt roligt. Och nervöst.

I tisdags körde jag en hel triathlondag. Först simning 90 min med Simcoachen i Ängbybadet och sedan två timmars cykling med efterföljande brickpass, det vill säga löpning efter cykling.

Jag är grymt nöjd, både med känslan och resultatet. Jag cyklade ut så sent som 19:00 men beslöt mig ändå för att följa planen att även lägga in löpning efter cyklingen.

 

IMG_5239
Bästa sällskapet en tisdagskväll.

 

Jag trivs bättre och bättre på tempocykeln. I går cyklade jag halva passet kontrollerat och tryggt, det vill säga, fegade i nedförsbackar och tryckte inte på ordentligt eftersom jag känner att jag inte har full koll på hur hårt jag egentligen orkar. När det var dags att vända hem igen så bestämde jag med att se till att ta i mer och våga utnyttja nedförsbackarna fullt ut. Det gick bra. Snittempot som låg på 27 km/h på ditvägen trampade jag upp till 29,3 km/h på hemvägen. Wohoo!! Tänk att det ändå är möjligt att bli bättre!!

När jag kom hem så sken jag av lycka och skröt inför Roger om mig själv som tempocyklist. Han flinade belåtet … eller roat. Min älskling vet att jag kan vara en satans humörspelare. Ena dagen ska jag lägga ned triathlon och andra dagen är jag världsbäst, minst! Men jag tror på passionens kraft! Finns det inga känslor med i spelet så kan man inte nå de där oanade höjderna.

Löpningen började fånigt smärtsamt och jag tänkte att det är bra att jag övar det här momentet. Ljumskarna skrek av att bli brutalt uträtade och benen stolpade iväg och jag tänkte ”måtte inte grannarna se mig nu. De måste tro jag är helt galen.” Efter bara ett tiotal meter kändes det bättre. Efter ytterligare en bit kändes det kanon. Jag tänkte ”atletisk” och ”lugnt och fint tempo”. Vad händer? 2,5 km i 4:50 tempo! What???? Jag hade gissat på 5:30 tempo om jag inte haft klocka.

Det känns som att träningen biter nu och jag får till bra pass!

© Allt material tillhör Helena Nimbratt. Citera gärna om du uppger källan. Sidan är skapad av Johan Eklöf.