Helena Nimbratt

My triathlon stories

Nimbratt i media

Oj vad kul! Det är snart ett halvår sedan men jag såg det först nu. Min blogg och min race report har fått en länk i Barometern, Smålands största lokaltidning och jag har fint sällskap minsann. Står vid sidan av namn som imponerande Aron Anderson och proffset Julia Montgomery. Dessutom så fick jag vara ironmanhjälte även i Expressen vid samma tidpunkt. Här listar jag alla medialänkar som triathlet Nimbratt fått under 2016.

Barometern: Ironmanhjältarnas egna ord om loppet i Kalmar

Expressen: Nu startar tävlingen Ironman – på riktigt

Runner’s World: Veckans triathlet

 

1_m-100732650-DIGITAL_HIGHRES-1327_057426-3217849

 

Har triathleter sämre tänder?

Tre hål! Tre satans hål i tänderna. 

Jag gick till tandläkaren i morse med en halvdålig känsla i magen. Jag har sedan en tid känt att det inte är odelat positivt att träna långt och mycket och trycka i sig socker, i synnerhet inte för tänderna och därför var TANDBORSTE det viktigaste jag packade ned i min post race-påse med ombyteskläder efter Ironman i Kalmar. Och jag hade rätt. Jag som är van vid att enbart få beröm och bekräftat att ”nej, inga hål den här gången heller” fick höra hur tandläkaren uttalade ordet ”karies” tre gånger med eftertänksam röst när hon räknade mina tänder.

What!!! Panik!!! Har jag hål och dessutom tre stycken.

– Småäter du mycket, sa Lina tandläkare och tittade granskande på mig genom skyddsglasögonen.

– Jag måste äta typ hela tiden. Jag tränar en hel del och nu när jag ammat så har jag varit konstant låg på energi, svarade jag. Och för att inte tala om allt ätande under träning …

Okej. Det är inte så underligt. Tänk dig det här scenariot:

Det är sommar och stekhett, du är ute på cykeln minst fyra timmar. Du är trött flåsig och andas genom munnen. Då och då tar du en sipp på sportdrycken och emellanåt tuggar i dig en sega klippig, sockrig bar som fastnar i tänderna, som sitter kvar ett bra tag efter du har svalt och sedan … en ny sipp på sportdrycken, flås, flås med munnen. Ökenkänsla …

Saliven har inte en chans att ta hand om bakterierna. Klimatet i munnen blir katastrofalt.

Jag har tänkt massor på detta och undrat när, när kommer artiklarna om träningshetsen som förstör tänderna. Eller ”Långdistansträning ger hål i dina tänder”. Det måste vara fler än jag som har märkt en försämring, eller har ni några särskilda trick för att mildra tändernas utsatthet? Berätta!

När jag googlar hittar jag en del som styrker min tes. Någon tysk undersökning och något enstaka proffs som skriver om problematiken på sin blogg. Jag är förvånad över att inte fler tycker det här är viktigt.

12 timmar med konstant småätande av socker, det är vad en Ironman handlar om. Och den som har gjort sin träning by the bock har ÖVAT på att ta energi, dvs småäta, kanske under flera veckor innan loppet.

Jag avskyr känslan av luddiga tänder och får en inre panik när jag är så söt och sliskig i munnen att tunga krullar sig. Men hur kommer jag åt det här problemet förutom att vara noga med att gå till tandläkaren? Ingen aning men jag tänker göra vad jag kan för att begränsa ätandet. Jag kommer att börja skölja med flour en gång per dag mellan tandborstningarna och kanske fokusera på att andas mer genom näsan.

Kombopass i simhallen

bild-22

Först grillade jag Roger i gymmet och slog dövörat till när det komma vilda protester när kettlebellen utmanade både stabilitet och styrka. Sedan fick jag igen i vattnet: Roger tvingade mig att köra brännande bensparkar och sedan trycka på med ordentlig fart.

 


Sovmorgon. Långfrukost i ett tyst hus. Ingen tv, ingen mobil … inga sociala medier. Bara jag och Roger. Sedan packad vi en stor träningsväska och drog till simhallen för att både köra styrka och simma.

Roger är inte killen som trivs i gymmet. Han tycker det är värdelöst att köra 3×8 reps, sitter och gäspar och undrar när passet ska börja. Samtidigt så är det just lite styrka som min starka Ironman behöver, för att bli ännu starkare och framförallt stabilare. Så min uppgift i dag var att visa ett gäng övningar, en del traditionella enkla för de stora musklerna och en del fiffiga mer funktionella.
Vi körde 1,5 timmar.

Sedan var det min tur att bli grillad. I vattnet. Och ja, jag lovar det går att bli överhettad även i en sval bassäng. Grejen är att jag är ganska dålig på att pressa mig när jag simmar, helt enkelt för att jag gör av med en massa energi på att fundera på annat än att simma.
I dag så tvingade Roger mig, under vilda protester måste jag erkänna, att köra benspark, med platta och med fenor och sedan utan. Det mest tillfredsställande var att jag faktiskt tog mig framåt med hjälp av benen utan fenor. Sist jag gjorde övningen eldade jag mest för kråkorna.

Nästa steg var att köra några race. Eller snarare så bad jag Roger att simma i stadigt tempo med tanke att jag skulle försöka falla in i samma fart och rytm och hålla jämna steg.
Det här är så bra för mig.
1. Jag inser att jag kan simma bra mycket snabbare än jag gör. I vanliga fall fegar jag för mycket.
2. Jag inser att det är bara att simma på och jag behöver faktiskt inte grubbla så mycket på alla delar, rädsla osv.
3. Jag får en referens att förhålla mig till när jag kör själv. Det är den här farten som är målet. Jag vill ta mig sjutton kunna simma Ironmansimningen på 1.20 och inte 1.40. Jag kan ju!!!
 

PB på Stockholm triathlon

Äntligen föll alla bitar på plats. I dag ställde jag mig på startlinjen för World triathlon Stockholm. Kroppen kändes ok men mentalt var jag nog lite sliten. Efter att ha kämpat med starka obehagskänslor i vattnet under de första 10 minuterna, lossnade det och äntligen fick jag tävla, känna mig lite stark och snabb.

Gör  mitt bästa för att ingjuta lite power i  sig själv.

 

Efter Vansbro Triathlons inställda sim, kyla och regn och Ironman Kalmar punkteringsmissär så undrade jag verkligen, vad kommer härnäst? Nu var det dags för mig att köra triathlon igen och det har ju inte gått särskilt smidigt under de lopp jag satsat på, även om jag varit grymt nöjd ändå.

Hur bra man sover är ju ett visst mått på hur nervläget inför ett lopp, jag sov stenhårt men vaknade tidigt, strax efter 05:00, till en underbart vacker morgon med strålande sol.

Morgonens förberedelser flöt på i lugnt tempo. Precis som under förra årets upplaga av Stockholm Triathlon så konstaterade jag att det var sjukt många startande och ganska rörigt och trångt i växlingsområdet. jag stod ett tag och bevakade hur rörigt det skulle bli när alla runt mig var på plats och sedan gick jag till simstarten.

Jag var lite oväntat nervös. Jag tror helt enkelt att jag fortfarande känner mig lite sliten mentalt efter Kalmar så den oron inför simningen som alltid finns slog igenom lite mer än vanligt. Men det var ju en fin dag och jag hade Roger med mig som support idag, vilket kändes extra kul.

Stämningen var hög och god. Många förväntansfulla premiärtriathleter och jag gladdes med dem. Riddarfjärden kan nog vara sju resor värre än idag men det skvalpade på ganska ordentligt från alla håll. Jag simmade och låg helt fritt men jag fick ändå kämpa med panikkänslor. Jag lugnade mig själv och påminde mig om att jag kan det här och tillslut lossande det. Bitvis kom jag in i simmet riktigt bra. Jag visste ju hur gärna jag ville klara att simma med lite bättre tid än förra året. Det var tufft, Vattnet motarbetade rörelsen framåt men när jag klev upp visade klockan på 34 min, 7 min snabbare än förra året …

… och nu hände något med inombords. Jag fick energi, lite självförtroende och en ”tänk om” tanke dök upp i huvudet. Jag hade satt upp målet att klara olympisk distans under tre timmar men kände ganska snart att det skulle bli tufft.

Växlingen gick så fort det kunde gå. Det är grymt långt att springa först i våtdräkten och sedan med cykeln men sedan bar det av. Första varvet tog jag det lite försiktigt och såg till att lära mig banan och vilka kurvor som var utmanande. Sedan brassade jag på. Taktiken var att stå på så mycket jag kunde under raksträckorna för att ha det till godo när jag bromsar in för att svänga. Men under tredje varvet utmanade jag mig och tog kurvorna djärvare och djärvare. Jag landade på 30 km/h i snitt och förbättrade cykeltiden med 10 min.

T2 gick trögare. När jag kom till min plats låg allt huller om buller, den som varit där före mig hade visst inte brytt sig om att vara försiktig med mina prylar. Mina löparskor låg långt bort och jag var tvungen att krypa under cykeln för att få tag på dem.

Löpningen gick hur bra som helst. 10 km en vecka efter Ironman känns helt ärligt som ingen sträcka alls. Jag höll bra tempo och njöt av banan. När det var ett halvt varv kvar och sedan bara Lejonbacken så insåg jag att jag skulle klara mitt mål. Löpningen tog jag på 52 min.

2:55:00 blev min sluttid och jag var riktigt, riktigt nöjd. 23 min snabbare än förra året och framförallt: Inga punkor, full kontroll, bra energinivå och en massa, massa glädje.

Hurra för triathlon!!!

 

Lejonbacken ska besegras fyra gånger.

 

Ett triathlon, ett distanspass och lite läsarkärlek

bild-1-5-kopia

I går cyklade jag 6 mil och körde jag ett litet triathlon. I dag tuggade jag mig runt 20 kilometer längs en backig skogsslinga. Och ja, jag har jobbat också. Tänk vad lite semester kan göra med orken.

De här träningskvällarna är verkligen en höjdpunkt.

En rejäl cykelparkering i direkt anslutning till en ingång som leder rakt in till omklädningsrum med duschar och låsbara skåp. Så himla funktionellt och bra och en allt detta är en del av min nya arbetsplats. Min redaktion har flyttat till nya lokaler som är uppdaterad med ett modernt tänk för att uppmuntra personalen att cykelpendla.
Kanon.

I går hoppade jag upp en smula tidigare ur sängen och bestämde mig för att ta cykeln till jobbet. Att ta sig kommunalt mellan Gustavsberg till Stadshagen tar ca 50-60 min. Det tog 1h och 15 min med cykel – racer. Dessutom var hela sträckan genom Stockholm helt fantastisk vacker. Vilken njutning att cykla längs Stadsgårdskajen, med utsikt över Gamla stan, genom Slussen bort till Tegelbacken upp till Stadshuset och sedan längs Kungsholmsstrand på fina cykelvägar i ett lummigt promenadstråk vid vattnet.

Vilken start på dagen.
Efter jobbet susade jag genom stan igen till Djurgården för att återigen leka lite triathlon i World Triathlon Stockholms regi.

Den här gången var 350 triathleter på plats. Säkerligen hälften tjejer. Och för första gången blev det två starter vilket kändes väldigt klokt tänkt.
Jag valde första startgruppen som var för alla dem som klarar crawla hela sträckan.
Den här gången tog jag fegrutten och lade mig i ytterkant istället för mitt i kaoset. Med min dåliga navigeringsteknik så simmade jag 650 m istället för 400 m … hehe. Men jag simmade hela distansen och var ca 45 sek långsammare upp ur vattnet än förra veckan.

Under cyklingen var det kaos, inklusive moment som rullgrus på vägen och 100 gäss.
Jag körde kontrollerat och inte tokhårt. Jag fick inte riktigt fram tävlingshornen och fick tiden 37 min som var 1 min sämre än sist. Roger körde på snabba 30 min och var inte lång efter de allra bästa och imponerade duktigt på mig. Han har mycket att ge när han bestämmer sig!

Bäst var ändå cykelturen hem. Precis vid Slussen dök en energifylld tjej upp i full trimundering vid sidan av oss på cykelbanan och utbrast:
– Jag läser din blogg! Den är jättebra!
Så himla glad och peppad jag blev! Dessutom fick jag höra hur bra det är att träna i en triathlonklubb. Kanske ett nästa steg för mig?

I dag fick jag ett infall att ge mig ut på ett distanspass. Benen blev glada över att få springa en liten bit, trots att det finns en smärta där som hägrar nästan hela tiden. Jag testade att avlasta lite genom att flytta tyngden fram på foten. Det hjälpte. När jag stannde och avrundade turen med ett dopp med kläder och allt så var all smärta som bortblåst … tack och lov.
20 k i lugnt tempo i mördande värme men åh vilken härlig känsla ändå!

Mikaela Persson, SM-mästare i olympisk distans gav växlingstips.
Jag är verkligen urusel på att komma ihåg att blippa på klockan. Måste öva!

Slängde mig på bryggan efter löppasset, sen var det hopp i!

Skosimtest & ett triathlon av bara farten

bild-2-3-kopia-2

Simma med skor – hur känns det? Nu har jag varit så brutalt sugen på att testa att jag bara var tvungen att ta ett snabbsim med pjucken på idag. Vips hade jag cyklat och sprungit en bit också.

Nyfikenheten växer. Jag känner mig taggad och jäkligt beredd på bakslag. Efter Utö Swimrun och besöket av Järnkvinnorna från Narvik i helgen har min beslutsamhet vuxit. Jag känner mig redo att ta mig an swimrun. Faktum är att jag inte kunde vänta längre, jag var bara tvungen att testa hur det skulle kännas att simma med skor och få ett första pass med paddlar i axlarna.

Har jag sagt det tillräckligt högt så att det hörts? Jag ska köra swimrunloppet Amfibiemannen med Roger i slutet av juli. Det tuffa swimrunloppet. Swimrunloppet som jag inte ens la kraft på att förstå förra sommaren av den enkla anledningen att det kändes så sjukt långt borta för mig att genomföra.

Jag är taggad.
Jag är sjukt sugen.
Jag måste erkänna att jag blir lite galet skakig i knäna när jag kikar på kartan med banan som måste vara fantastiskt vacker över Arholma, Lidö, Krokholmen.
Klarar jag det loppet så kommer jag vara så nöjd. Då har jag gjort något som är minst hundra mil från den person jag var för bara dryga året sedan.
Tänk vad man kan utvecklas.

Mitt skosimtest gick galant. Jag tog mina lättaste tävlingsskor, ett par paddlar på varje näve och bestämde mig för att simma 600 meter utan stopp. 15 minuter senare hade jag simmat 680 meter. Höger arm och axel blev en smula trött av det extra motståndet som paddlarna innebär men ett par minuters vila så var det bara att köra igen.
Det var underbart.

Lite knäppt att simma själv tvärs över en sjö men … jag litar på min kapacitet.
Skorna var där och bromsade en smula. I övrigt var det inga problem. Det känns som att nu när jag knäckt den jädrans simkoden så kan jag simma med gummistövlar om jag nu måste.
Jag njöt och koncentrerade mig på paddlarna. Jag kunde ha simmat hårdare men jag tog det lite försiktigt ensam som jag var mitt ute på sjön … (är jag dum så gör så??)

Sedan blev det hård cykling i 3,7 mil. Min lilla standardrunda. Jag har ju Vättern som en enorm ocean som ligger framför mig och resten av livet, hur ska jag ta mig över den?? Och så har vi ju Vansbro Triathlon någon vecka efter …
Cyklingen kändes också sjukt bra. Jag är så glad att jag investerade i de där 53 milen förra veckan. Jag är en helt annan cyklist. Jag snittade drygt 28 km/h på min superkupperade bana. Nytt rekord.
Lika bra att riva av lite löpning när det kändes så bra. 3 km för att berätta för benen att det gäller atta vara beredd på alla möjliga aktiviteter framöver.

Det blev ett helt triathlon av ren och skär träningsglädje idag.
Och jag känner mig så tacksam och glad att jag fick en bra pass med där jag fick känna mig stark coh kompetent. Jag är inte världsbäst på något sätt men jag är väldigt stolt över min utveckling.

Första dagen – kurs i Total Immersion

annakarin

Triathlonproffset Jonas Colting är inget fan av tekniken. Jag tror att det är helt rätt verktyg för mig. Före detta olympiern Anna-Karin Lundin är den första i Sverige som utbildats till coach i simtekniken Total Immersion. Den här veckan har hon intensivkurs i Stockholm. 

Bilden här hämtad från Simcoachen.se och föreställer Coach AK.

Första gången jag såg ett filmklipp med simtekniken Total Immersion stod jag bara och gapade. Det var Anna-Karin Lundin som tillsynes helt avslappnat simmade kraftfullt i bassängen på Playitas. Snabbt, kontrollerat, proffsigt.

Jag har tittat på det där klippet många gånger sedan dess och plågat min omgivning med att visa dem filmen. Ofta med kommentaren: Har du blivit så nördig nu att du går igång på sånt här. (Svaret är ja på den frågan.)
Och jag har bestämt mig: Jag ska lära mig tekniken och överraska mig själv genom att lyckas med något som jag bara för något år sedan aldrig någonsin kunnat tro om mig själv.

Jag hade höga förväntningar när jag gick till Vasalundshallen i Solna i dag för att genomföra det första simpasset av fem under coach AK:s intensivvecka i TI.

Det var ett trevligt gäng som satt vid bassängkanten, drygt hälften triathleter med målsättningen att simma längre med mindre energi och helst snabbare till nästa säsong. En av deltagarna var simmare och en annan hade siktet på att testa swimrun i sommar.

– Alla ni som har kommit hit har en fitness, det syns, men där i vattnet så spelar det inte så stor roll. Ni ska få lära er att med rätt teknik kunna simma så energisnålt som möjligt, inledde Coach AK och sen fick vi alla tio ett head-set under badmössan för att kunna ta emot instruktioner medan vi simmade.

Rätt vattenläge, avslappnad nacke, simma brett, glida på armtagen och helt enkelt simma så avslappnat som möjligt, det var sånt vi fick öva på.
Jag är nöjd och sätter stort hopp till att verkligen få en a-ha känsla under den här veckan.

I dag överraskade jag mig själv genom att lyckas riktigt bra med vattenläget och det var så fantastiskt att se Anna-Karin där på bassängkanten och se henne visa det som jag försökt förstå genom att läsa och titta på Youtube. Och jag fortsätter att imponeras av Anna-Karin som tog hand om alla sina adepter med stort tålamod och proffsig pedagogik och spred positiv simkänsla och självförtroende till oss alla.

I morgon är det dags för dag 2. Jag är helt uppslukad av detta!

Börja med triathlon

if

Det finns förmodligen ingen annan sport där man tränar lika mycket. Att träna tre discipliner och få dem att fungera som en helhet kräver motivation, träningsglädje och en hel del envishet.

Har du bara råkat halka in på min blogg, därför du googlade på ”börja med triathlon” så vill jag bara flagga för att jag är ingen expert, har bara erfarenhet av ett enda litet triathlonlopp och att det jag skriver här på bloggen är helt och hållet baserat på mina egna erfarenheter och den kunskap som jag samlat på mig under mitt första år med triathlon.
Ett fantastiskt år. Ett utvecklande år. Ett år där jag har lärt mig massor om mig själv, växt minst hundra meter, stärkt självförtroendet och mött en helt ny värld. En värld som förvånade mig genom att vara öppen, varm, tillåtande och väldigt, väldigt trevlig.

Man kan tro att triathlon bara är tillför de allra tuffaste och att de som utövar sporten bara är super, super tränade och tycker att det är lite larvigt med nybörjare.
Men så är det inte.

I somras, när jag stod och bytte om för att delta i en av World Triathlon Stockholms gratisträningskvällar fick jag syn på tre tjejer som stod med cyklar och packning strax utanför växlingsområdet, med huvudet tätt ihop. Det konfererade med varandra, tittade på deltagarna och konstaterade att nej de kunde nog inte vara med:
– Kolla, det är ju bara värsta proffsen här. De ser ju hur vältränade ut som helst, vi får åka hem.
Och så gjorde de det.
Jag ångrar att jag inte sprang efter och sa:
Nej, klart ni ska köra och vara med. ALLA är välkomna och de är verkligen jättetrevliga. Alla som jag har mött tycker att det är kul att det kommer nytt folk som vill prova.

Jag förstår de där tjejernas känsla. Jag tänkte precis lika dant som dem. Och visst är det så att triathleter är sjukt vältränade men det är ju inte så konstigt. Det blir en hel del träning om man ska hinna med att simma, cykla, springa varje vecka. Gärna flera pass. Och det är ju det som är så roligt. Variationen och att det finns så stora möjligheter att förbättras. Och att bli så där vältränad är ju helt klart en morot och charmen i sig, tycker jag.
Sporten ÄR tuff. Tuffare än man kan tro. Alla kan väl simma, cykla gör de flesta till Ica och springa, ja, det är ju den vanligaste träningsformen. Men gör allt tillsammans, under press, då blir det lite att bita i.
Men det är väl det som är en del av det som lockar, eller hur?

Så här gjorde jag

Från gymråtta till triathlet på 10 månader

Simningen
Crawla! Jag? Nej? Aldrig!
Har man aldrig crawlat och dessutom tycker att vatten är läskigt kan det kännas som ett hopplöst stort hinder att ta sig över. Men tro mig. Även om du övar, övar, övar och misslyckas hundra gånger så lossnar det till slut. Tänk timmar i vattnet, var uthålligt och ta hjälp, gå en kurs eller anlita en coach. Ett öga utifrån som ser vad du gör för misstag är nödvändigt för att du ska utvecklas åt rätt håll. När belöningen kommer och du simmar din första bassänglängd utan att få andnöd, den är värd allt slit.
En coachtimme kostar i Stockholm mellan 400-800 kr. En kurs ca 1200 kr för 10 tillfällen.
Cykla
Här har jag förstått att nyckeln är att öva uthållighet, lägga in lite längre pass på helgen och nöta på för att få upp benstyrkan. Häng på en cykelklubb så kommer milen bara rasa iväg medan du småpratar och har det trevligt och dessutom pressar dig själv, mer än du trodde var möjligt.
Löpning
Var noga med att verkligen variera löpträningen. Distanspass ska vara lugna och de hårdare ska vara betydligt kortare och ordentligt jobbiga.
Brickpass
Att cykla och sedan direkt ge sig ut på löpning är nödvändigt att öva innan tävling. Ett bra vardagspass är 1 timmes cykling + 20 min löpning.
Alla prylar som behövs är en tung investering. Jag har haft förmånen att köra med bra grejer redan under mitt första år. Men en racer är inte alls nödvändigt för att testa, triathlondräkt är inte heller ett måste. Våtdräkt däremot, tror jag är svårt att komma undan här i vårt land. Flythjälpen den ger är en otroligt trevlig bonus för den som är ovan frisimmare.
Ta chansen att delta i träningstävlingar om du kan hitta en sådan.
Det jag försöker säga med det här inlägget kan egentligen sammanfatts på ett väldigt kort och enkelt sätt:
Kan jag klara av ett triathlon. Då kan du göra det också!

Tips! Sök World Triathlon Series Stockholm på Facebook. Där pågår just nu en tävling med chans att vinna en startplats nästa år. Du behöver bara lägga upp en bild på temat ”träningsglädje!”

Open water-avslutning bland höstlöv

GOPR3389

Simning i öppet vatten kräver mod, passion, massor av envishet och mängder av mental styrka.

Marken är täkt av höstlov, solen skiner och jag simmar fortfarande till min boj.

I går var det säsongsavslutning för min open water-satsning. Sommaren 2013 måste ha varit den allra bästa sommaren att börja simma. Från maj till september har open water-säsongen sträckt sig. I fem månader har jag nött, plaskat, fått kallsupar, varit euforisk, nedslagen, rädd men mesta av allt superlycklig.

”I know – a positive moment will come out from all these dark places!”

Trots all träning känner jag att det är nu det börjar. Nu när jag kan simma kan jag verkligen börja träna simning, bygga styrka och slipa tekniken. Mitt mål är att simningen inte ska vara min svaga länk som triathlet. Lyckas jag med det tror jag att jag har goda chanser att nå mina uppsatta mål på ett framgångsrikt sätt i framtiden. Förhoppningsvis under många, många år.

Mitt starkaste intryck och det som har förvånat mig mest är att simning kräver mängder av mental styrka. Inte bara för mig som i grunden är lite rädd för vatten, utan för de allra flesta. 


Så här ser min bild av den mentala styrka som jag har varit tvungen att plocka fram under den här simresan. Det här är mental styrka för mig:
  • Mental styrka handlar om att orka göra tusentals små insatser nu för att lyckas med stora i framtiden.
  • Mental styrka är att försöka om och om igen även när du misslyckats, blivit besviken eller till och med generad över dig själv.
  • Mental styrka är att lägga vardagens kaos åt sidan för att på en angiven tid genomföra ett race eller dagens träningspass på ett så bra sätt som möjligt.
  • Mental styrka är att tävla och plocka fram sin fulla potential oavsett om man är först eller ligger sist.
  • Mental styrka är att tro på sig själv, göra sin grej och inte följa alla andra.

Här bjuder jag på massor av bilder. Det var omöjligt att välja ut några få och ett filmklipp.
Jag har sett det här filmklippet av mig själv massor av gånger redan och jag kan knappt tro att det är sant. Det är jag!

Två knasbollar.

Nyttigt att se sig själv underifrån. Här finns massor att jobba på …

Nu är det höst. Dags för våtdräkten att packas ner för vintern.

© Allt material tillhör Helena Nimbratt. Citera gärna om du uppger källan. Sidan är skapad av Johan Eklöf.