Helena Nimbratt

My triathlon stories

Målet är kontinuitet

blogger-image-2043995759

Hur motiverad är du att flytta fram gränsen för det obehag som du kan tänka dig att tolerera för att utvecklas i din träning?

Stängt för allmänheten och BARA frisim i alla banor. Härlig stämning!

I går lyssnade jag på ett inspirerande poddavsnitt från Träningsglädje talks med skidåkerskan Charlotte Kalla. De pratade om motivation, talang och förmåga att pressa sig under träningens gång. Kalla berättade att hon jobbat en hel del mentalt att se på smärtan som något positivt, något som tar henne framåt i utvecklingen.

Jag må vara bra på att få träningen gjord, pina mig i dåligt väder och jag ställer sällan in inplanerad träning. Men jag är inte alltid lika bra på att utmana mig själv när det gäller kraft, fart, explosivitet. Vissa dagar tänker jag:
– Äh! Bara gör! Spring, lyft, cykla, ha skoj och bli trött så blir det bra.

Och visst, jag är inte elit, så att ha kul räcker långt men så minns jag att jag har ägnat mig åt löpning i flera år utan att bli ett dugg bättre och snabbare och framförallt, jag blev aldrig av med den där tunga känslan, slitet förrän jag …. började utmana mig själv och verkligen pressa mig under några pass då och då.

I bland är jag dock för bra på att ta i … så att det sedan gör ont i benen efter intervallerna …. Det är en konst att träna smart och de som lyckas imponerar på mig. De är inte bara duktiga på att få träningen gjord, de kan till och med diciplinera sig själva att hålla i bromsen, gasa lagom och vid rätt tillfälle pressa sig som tusan när det är meningen. Det är ungefär som att lyckas att ha skafferiet fullt av favoritchokladen, äta en lagom och naggande god bit till fredagskaffet och sedan lägga tillbaka chokladen tills nästa helg … den utmaningen klarar INTE jag!

I morse simmade jag återigen med Täby Sim. Kursen Avancerad Frisim startade, den som kanske kommer resultera i att triathlet Nimbratt lär sig voltvända …. och därmed ger mig möjligheten att börja simma masters …. Om det inte blir några voltvändningar så blir det åtminstone många drillar och ett gäng hårda pass tillsammans med andra simmare som jagar en i banan.

Köpa nya större paddlar fick jag order om att göra och det är klart, jag har inte ens tänkt tanken, att större paddlar = mer motstånd och utvecklar såklart mer styrka i draget.

Jag var nervös inför dagens pass. Trots att simglasögonen tog in vattnet, jag fick hjärtat i halsgropen när voltvändningar kom på tal och att jag sov ganska illa i natt så är jag nöjd med min insats. Jag samlade mig, simmade med vatten i glasögonen och fick upp ångan efter ca 1000 m. Jag är som vanligt inte snabbast men konditionen och uthålligheten är det inget fel på men … det kanske är rimligt att jag är stark där med tanke på att jag trots allt tränar för en Ironman.

Stolt vätterndebutant

sub12-vatternrundan

Jag är helt uppfylld av alla intryck, känslor och tankar som hann uppstå under nästan 12 timmar i cykelsadeln. Det var ett äventyr från början till slut. Tänk att det kan hända så mycket under en och samma cykeltur.

Fredrikshof SUB12, jag ligger i andra led längst in vid vägrenen.

Jag kunde ha kraschat. Tre gånger.
Vi såg en fruktansvärd olycka en gång.
Vi blev hejade på och peppade av andra klungor och cyklister.
Vi peppade och hejade på andra tappra själar. De som var grymt snabba, de som kämpade med stora fysiska hinder, de som var bara så himla lyckliga över att vara där och de som klivit av och bara ville ge upp.
Vi blev omkörda av SUB7, SUB8, SUB9 och en hel rad andra tuffa klungor.
Vi körde om stora starka killar, och grymt starka tjejer och när motvinden var som värst så drog vi en svans på säkert 50 personer.
Vi skrattade massor. Skämtade om smärtan som uppstod och peppade när energin gick ner.
Vi blev tajta och höll ihop när det blev tungt.
Några i klungan tappade all ork och energi men vi höll planen att alla skulle in tillsammans och drog de som var trötta och mådde dåligt och peppade dem att äta och dricka.
Solen sken och motvinden var på fel sida av sjön och slet i cyklarna i många, många timmar.
Jag cyklade som jag aldrig hade gjort förr. Jag var pigg, jag var glad, jag hade kul och tyckte att timmarna flög förbi.
När vi lagt 20 mil bakom oss och tog 20 minuters paus så slängde jag mig i gräset med munnen full av vetebulle och en stor kopp kaffe och trodde inte att det var sant. Det gick så ofantligt mycket bättre att cykla runt Vättern än jag kunnat tro. Många i gruppen var riktigt trötta och under de sista milen så vara vi bara några få som orkade dra och jag överraskade alla genom att vara en av dem som höll. Det kändes magiskt att susa fram som ett lok och utan att tvekan ta sig an uppförsbacke efter uppförsbacke. Och SUB12-gruppen gick i mål precis enligt plan. Och vi hade 12-minuter till godo. 11.48 blev tiden på min första runda och innerst inne känner jag att jag hade passat i SUB11 lika bra.

Det här är ingen riktigt racereport. Jag vet inte riktigt i vilken ände jag ska börja för att inte skriva en hel roman. Det är är en del av alla intryck som just nu cirkulerar i mitt inre. Jag kanske gör ett nytt försök att skriva mer om Vättern imorgon igen. För jag vill ju skriva om hur fint vi bodde, om solen som sken, motvinden och att jag som i trolleri vaknade på morgonen och hade sovit gott hela natten och jag kände mig stark och laddad. Jag vill nämna Lars-Rune, gruppens andra Helena och Anna som har en vilja av stål. För att inte tala om Andrew som höll låda med alla och alla som sa att det skulle bli stödmedlemmar till Fredrikshof som tack för att de fick ligga bakom oss och vila i motvinden.

Just nu kan jag rapportera att jag mår bra. Jag är glad och lycklig och trött, men inte slut. Jag är öm, men långt ifrån trasig och knäckt. En god natts sömn till så … Jag har strax återhämtad och redan sugen på att ladda för Vansbro Triathlon!

Rörd till tårar. På riktigt. Den medaljen är värd så mycket.

Äntligen söndag och dags för distanspass

bild-20-kopia-9

Först regn hela natten, sedan lite uppehåll och så duggregn igen. Vårskogen var så rentvättad och fin. Ljust grön och full av syre – som gjord för löpning.

Att springa i skogen är underbart nästan när som helst. När sommarhettan slår till är skogen ett skönt tillhåll där solens strålar inte når fram. Så här års är det extra grönt, mustigt och fullt av dofter. Där vilar vårkänslorna mellan träden och bara sköljer över en. Det är så förbannat vackert att det nästan inte går att hålla jämnt, lugnt distanstempo.

10k på mjukt underlag med näsan full av dofter. Luften var mättad av syre efter allt regn. Fåglarnas kvitter var vårigt högljutt. Söndag och löpmagi när det är som bäst.

Låååång stretch för att dra ut på känslan lite extra.
Snart är de här – Liljekonvaljen, vårens vackraste blomma.

I dag väntade skogen i sin ensamhet på mig. Inga löpare i sikte.

Hög på endorfiner

bild-19-kopia-1

Ett löppass och galet hög på endorfiner. Så här har jag aldrig upplevt det förut: gåshud ända från hjässan ner på vaderna. Tack kroppen! Tack älskade löpning!!

I morse kunde jag inte annat än att njuta av morgonen och längta … till banan.

Man kan kramas och man kan träna stenhårt. Båda aktiviteterna frigör endorfiner. Jag läste för en tid sedan att om man klarar att pressa sig hårdare under de hårda passen kommer man i längden belönas med större endorfinpåslag under varje träningspass. Det tar några år för kroppen att öva upp sin förmåga att producera endorfiner. Just nu verkar min kropps produktion gå på högvarv.

Visserligen har jag längtat och saknat min löpning. Jag tog Öppet Spår som ett tillfälle att inte ta ett enda löpsteg under två veckor, allt med förhoppning att bli helt fri från det onda i benet.

I går sprang jag 6 km med grym känsla i kroppen. Jag höll 5:00 tempo i snitt och upplevde att jag fick bromsa och hålla igen benen med all viljestyrka.
Redan under de första stegen kände jag att ”YES!!” nu har det hänt något och ”WOHOO” satan i gatan vad pigg och stark känsla.

Jag startade försiktigt och fortsatte progressivt, ökade långsamt och slutade på 4:40 tempo. 30 min, 6 km och det räkte inte för att komma upp i ”mycket ansträngande känsla”. Pulsen höllsig på lagom nivå. Jag har aldrig någonsin känt mig så här efter ett löppass och jag var så glad över att benet kändes okej.

Jag måste erkänna att jag skrattade smått åt mig själv när jag traskade längs Karlbergsvägen mot bussen vid Odenplan – varm och rosig om kinderna, ett lätt leende på läpparna och gåshud, uppefrån och ner plus en mild känsla som inte kan vara annat än eufori. Tack kroppen! Tack för att jag får må så bra. Tack för att jag får kraft att göra ännu fler saker som utsöndrar ännu mer endorfiner: krama min familj, pyssla om min kärlek, träffa människor som jag
gillar att umgås med, gå på konsert och fylla själen med opera, äta god mat, njuta av en vacker morgon (som den idag) – helt enkelt njuta av livet.

Nöjd, glad, blank om näsan.

Löpmagi på Gotland

bild-18-2

I dag har jag och min gamla vän Olav varit ute och sprungit 13 härliga kilometer, distansrekord för Olav. Och Olav, han kan verkligen konsten att njuta av träning. I synnerhet efteråt.

Framme vid havet! Anna grattade Olav till en grym prestation.

Kaffedoft, knastret från brasan och tappra vinterbleka solstrålar som
letade sig in i sovrummet. Jag vaknade i morse till en ljuvlig morgon –
på Gotland. Jag är och hälsar på en annan gammal vän Anna och bor i hennes urmysiga hus tillsammans med två andra härliga vänner.Vi är ett gäng som har pluggat tillsammans och sedan dess hängt ihop.

Det är magiskt här. 
Ute traskar tre tuffa ungtuppar och flera hönor. Vi åt deras ägg till frukost. Anna gick ut och plockade ett gäng och jag stod som en fånig och förtjust Stockholmare och tittade på när hon tvättade de ljusbruna äggen rena innan de hamnade i det kokande vattnet.

Jag blir barnsligt glad av en Flitig Lisa på fönsterbrädan, hästarna som betar utanför fönstret. Jag tittar på Anna och konstaterar;
– Du har det bra här hemma på Gotland. Du ser så härligt stark och lugn ut.

Inför den här helgen hade jag lovat Olav att vi skulle springa distans tillsammans och att jag skulle hjälpa Olav att sätta personligt löprekord. Förra helgen ringde Olav mig och sa att han som bäst sprungit milen på 58 min och att han har en dröm att springa på 55 min.

– Helena dra runt mig så jag klarar tidsmålet. Pannben är inte min grej, sa han till mig.

Lite messande fram och tillbaka, med en smula pepp och sen hände det …. pang! Helt på egen hand sprang Olav förra helgen sin mil på 54.40 och slår personbästa med flera minuter. Vilken dröm och vilken prestation.

Sista Olav tränade var det karate under ett år som 12-åring. Sedan dess har intresset för fysisk aktivitet varit lika med noll. För fyra år sedan visade vågen, nästan, nästan tresiffrigt tal och då fick det vara nog. Olav började gå. Massor och som besatt. För ett år sedan hittade han appen Zombies! Run, det förändrade hans liv. Olav hittade sin motivation till att börja springa.

När jag mötte Olav innan vi tog Gotlandsfärjan i fredags efter jobbet, kände jag knappt igen honom. Smal och  med starka steg dök han upp vid spärrarna vid Slussen där vi bestämt träff. Olav springer! Det är galet kul och helt ärligt väldigt överraskande. Det imponerar på mig och jag måste hejda mig för att inte slå knut på mig själv i min iver att uppmuntra, peppa och inspirera mycket mer.

I dag, inför vårt gemensamma distanspass var jag en smula nervös över  att ha fått coachuppgiften. Nu måste jag peppa, bidra med positiv energi och lyfta Olav lite, lite till. Våra gemensamma 13 km som hade havet som mål blev helt fantastiska. Olav tuggade på, som ett lok, i jämnt tempo. Vid 7 km började han se trött ut, men beslutsam. Jag njöt av de Gotländska fälten, hästar, kor, dofter och den milda luften. När vi närmade oss våra 13 km dånade havet där framme och Olav ökade tempot. Vi slutade den sista kilometern i dryga 5:00 tempot och belöningen var att se Olavs sammanbitna men nöjda min! Vilken rekordvecka, först peronbästa på milen och sedan distansrekord.

Och Olav kan konsten att fira. Väl hemma satte han sig vid brasan med en grogg. Och det tycker jag som känner Olav ganska väl, att det var han väl värd.

Strax innan vi ger oss iväg. Härligt väder!

På härliga vägar med öppna fält och fantastisk miljö. Loket tuffar på.

Coachen är stolt. Adepten klarade målet! 13 km!!!!

Magisk löpning. Havet är så underbart så här års!

Fina Anna! Bästa värdinnan som lever superlivet med hästar och lugn på landet.

Hus med massor av trivsel. Anna bor i ett ombyggt garage. Hela kortsidan går att öppna.

Pierre njöt av den positiva energin som hästarna ger. Äpplen är mums!

Sallmunds gård i Mästerby. Här bor Anna.

© Allt material tillhör Helena Nimbratt. Citera gärna om du uppger källan. Sidan är skapad av Johan Eklöf.