Helena Nimbratt

My triathlon stories

Med rätt att njuta

IMG_9332

Jag var lite nervös i morse. Det var länge sedan jag simmade och jag har verkligen längtat. Med största magen i snabbanan och med huvudet högt gled jag ned i vattnet.

 

Jag nöjer mig att visa utvalda delar av mig själv …


Baddräkten gick nätt och jämt på och jag konstaterade att den kroppsformen toppat med det klädsamma plagget badmössa … vi säger så här, jag skippade att titta mig i spegeln och peppade mig tyst för mig själv att jag minsann ska var stolt över min kropp som skapar ett mirakel.

I snabbanan blev det en skön krock när jag gled ned i vattnet med mage och allt bland helt helt gäng triathleter med klockor, paddlar och fenor.

Det var lite otur att det just idag bara var en bana öppen för snabbsim när jag bestämt mig för att känna på vattnet. Bröstsimmarna hade tre fina banor i bredd och var ungefär lika många till antalet som vi i snabbanan (när ska simhallarna satsa på jämlikhet??) men tyvärr, ett gäng damer som simmar i bredd och småpratar är betydligt större utmaning att samsas med än ett gäng snabba män så det fick bli snabbanan för mig med.

Jag satsade på att köra 50:or för att hålla hyfsat tempo och låta mig pusta mellan varje längd. Planen höll och  tempot var nog inte så pjåkigt med tanke på att resten i banan körde med paddlar. Lite synd för min del för det stressade mig. Jag vill en inte vara en superpropp som låg ivägen samtidigt som jag inte var där för att köra hårt. Det känns direkt olämpligt sä här i vecka 28.

Jag gjorde mitt bästa för att njuta. Vattnet bar mig så jag kände mig så lätt, så lätt. Jag föll in i simmet utan att behöva tänka, kämpade lite, lite med panikkänslor när pulsen rusade under de försa 100 m, men sedan gick det bra.

Men paddlarna jagade mig och jag nöjde mig efter 600 m, nöjd med att ha fått lite vattenkänsla och med en förhoppning om mer space och lite lugn och ro nästa vid nästa tillfälle.

Simmagi bland fjällen

IMG_9849

Strax innan gränsen mellan Sverige och Norge, på norska sidan
längs E12 fick vi syn på den perfekta sjön för att glida fram och TI-simma med
kraftfulla tag.  

 

En vecka med simcoachen.se i januari och något inom mig
förändrades för alltid. För ett år sedan var en sjö, en sjö. Och betydde inget
mer än en vacker utsikt och möjligen ett snabbt dopp. Men nu … nu blir jag helt
upprymd så fort jag ser öppet vatten. Och jag visste inte att åsynen av en
spegelblank fjällsjö omgiven av snöklädda toppar var helt oemotståndlig och att
det kunde väcka ett starkt ”ha begär”.
Vi var på väg hem från vårt paddeläventyr och hade
egentligen bråttom när sjön dök upp vid sidan av vägen.
– Åh titta TI-sjön, utbrast jag och måste ha sett helt
betagen ut för Roger sa genast.
– Ska jag stanna? Vill du simma?
– Äsch … det behövs inte, vi måste ju hem … fast, hm, det
går ju ganska fort att dra på sig våtdräkten.
Nästa sekund hade Roger svängt in på en parkeringsficka och
jag slet ut våtdräkten ur bakluckan och skrattade lite åt hur hysteriskt det
kändes. Vad har simningen gjort med mig?!
De var en galen känsla. Vindstilla, +30 grader mitt uppe på
fjället. Vattnet vid stranden var ljummet. Botten var helt orörd utan spår av
mänskliga fötter.
Fjällen som reflekterades i ytan fick oss att stå andlösa
och helt tysta en stund. Sedan lät jag kroppen omslutas av vattnet och jag gled
fram med allt fokus på teknik i ett försök att inte störa den blanka
vattenytan.
Det var inte kallt. Vattnet var det renaste man kan
föreställa sig. Under de första metrarna såg jag botten. Sedan blev det svart.
Här och nu. Mindfulness och total immersionmagi.

Nu får det vara nog med vila

bild-2-3-kopia-9

Tre och en halv dag vila efter Vätterna … det låter inte så mycket men jag kände idag att det räckte. Försiktigt kontrollerade jag statusen i kroppen med sim och lite underbar löpning!! Äntligen!

 

Ensamsim igen … lite läskigt är det för en vättenrädd.

Nu händer det grejer. 
Jag gjorde ett litet tidstest på simmet idag för att ha någon slags uppfattning om hur lång tid det kommer att ta för mig att simma 1900m under Vansbro Triathlon på lördag om exakt 10 dagar.
Jag älskar verkligen simningen mer och mer. Jag reflekterar inte över temperaturen i vattnet, mer konstaterar att idag var det kallare än sist. Vattenrädslan kan hugga tag i mig men jag övermannar den och ju längre jag simmar desto större blir njutningen.

I dag siktade jag på 2000 meter men det var en smula för kallt så jag stannade vid 1400, kände hur vaden krampade och ensam mitt ute på sjön så känns det inte helt klockrent … Vid 1000 meter infann sig flowet, den härliga känslan och jag kunde ta i lite mer. När jag väl kommit igång så flyter det bara på med andningen och sinnena skärps. Det är underbart! Under de två senaste simmet har jag experimenterat med armtagstakten och upptäckt att jag klarar hålla en högre takt att jag får en ett helt nytt flyt.

I dag ökade jag ordentligt de sista 300 metrarna och blev superglad över att titta på klockan och se att jag hann 1390m på 30,5 minuter! Det är jag nöjd med!

Efter simmet blev det 10k löpning. Först försiktigt och sedan när jag konstaterade att kroppen är visserligen inte i löpform, eftersom jag inte tränat löpning på ett tag, men jag känner mig helt återhämtad efter Vättern, jag kan springa, det gör inte ont och jag har saknat det såå mycket. Nu ska jag vara så jäkla försiktig med benet. Inga mer skador nu!

Halvmaran i Vansbro kommer inte bli min snabbaste … men jag kommer säkerligen inte sörja det särskilt mycket bara jag får uppleva målgången.

Jag är otroligt glad över att jag inte är superlångsam längre när jag simmar.

Kluven känsla för jobbresor

bild-1-4-1

Tänk dig Spanien i maj. Grönt, blommigt och alldeles lagom varmt. Lägg till möten med spännande människor, nya kunskaper och intryck. Underbart eller hur? Helt klart. Och de skulle vara perfekt om det inte var för att det går helt åt skogen med träningen.

Ett stulet TI-pass mitt på spanska landsbyggden.

Fullproppad med vitt bröd, dålig frukost, sena middagar, vin och på tok för lite sömn. Plus en massa hårt arbete precis varenda minut.
Jag har varken tränat särskilt mycket den här veckan eller bloggat.
Jag har varit i Spanien för att göra reportage och har haft den underbart kul. Och jag är helt slut.

Jag våldade in ett litet löppass en av morgonarna och det var helt ljuvligt, otroligt segt, lite för varmt men jag var så glad att jag överlevde. 8k förbi en hel hjord med kor, kalvar och någon tjur. Dessutom prasslade det misstänkt i gräset vid sidan av vägen och jag var farligt nära att bli missförstådd av ett gäng spanska vakthundar.

På eftermiddagen så fick jag plötsligt en timme över och poolen låg ju bara där och så fantastiskt härlig ut. 28 grader i luften. En pool för mig själv. Jag skulle bara känna lite på vattnet och jösses! Allt klaffade. Skönaste TI-känslan infann sig ever. Efter flera dagars vila fick jag till en ordentligt kraft där i vattnet. Spänd som en spjut sträckte jag mig långt för att ta tag i vattnet och kopplade på coren och tekniken kändes just där och då helt perfekt. Magi!!!!

I dag tog jag min reströtta kropp och bestämde mig för att cykla ur den ordentligt. Nästan 12 mil samlade jag ihop och kraschade på golvet hemma i vardagsrummet, snurrig, nöjd och totalt mör i hela kroppen. Så himla gott.
Nu blir det inga fler resor på ett tag. Nu känner jag mig supermotiverad att få till fokus på träningen, maten och sömnen. Vansbro triathlon rycker närmre … vågar inte ens tänka på det …

Underbar utsikt. Bra packpass.
Spanska järnekar. Vackert.

Det var ett misstag att dra fram mobilen för att ta en bild … de blev rädda.

Dagens distanspass byggde pannben. 12 mil helt ensam med trött kropp.

Lördagsgodis

cykel

Äntligen! I dag såg jag något glimta till djupt där inne i Rogers ögon. Något som jag kämpat stenhårt för att se. Något som han möjligtvis har formulerat med ord men det har inte riktigt nått fram till ögonen. Men idag hände det: Jag impade på Roger med min simning.

I dag hade vi banan för oss själva. Så jag fick en idé:
– Vi tar varsin sida av banan och så simmar vi samtidigt. Jag vill att du visar hur fort det ska går när du trycker på lite.
Roger skrockade lite åt mitt förslag som gick ut på att jag vill få ett hum om hur fort jag måste lära mig att simma och hur det känns att hålla den farten.
– Alltså du ska ju inte race:a på allt vad du orkar för att klara bassänglängden. Simma som om att du ska tävla och köra 1500 meter.
– Okej, Vansbrofarten då, säger Roger, jag trycker på lite.
– Ja, så får vi se om jag hänger med.
Sagt och gjort. Det var bara att köra.

Och jag simmade, tog i höll koll på Roger och föll in i hans armfrekvens, fast det räckte ju inte för att hänga med märkte jag genast. Han får självklart ut betydligt mer kraft ur varje armtag än jag. Då tog jag till det hårda artilleriet: TI-tekniken.
Så fort jag kopplade på all teknik så strikt jag kunde så hände något. Att både ta i ordentligt, glida och verkligen sänka nacken och sträcka kroppen som ett spjut.
Och vet ni … jag hängde med!!! Underbara TI!! Mitt bästa vapen!

Jag skrattade och sa till Roger att det kändes helt okej och det var varken orken eller flåset om stoppade, det vara snarare svårt att kroppen att utföra hela rörelsemönstret korrekt utan att trassla ihop armar och ben.

Vi körde igen. Och igen. Och sen sa Roger lite kaxigt:
– Okej, nu kopplar jag på benen.
Jaha.
Jag gav järnet och hängde med.
Det var då jag såg den där glimten i Rogers ögon:
– Älskling nu tryckte jag på bra, det där var inte Vansbrofart.
YES!!!

Nu är det pay off time! Nu märker jag att allt slit verkligen har lönat sig. Nu får simhallshajarna (35-åriga män som tror att det äger bassängen) se upp. Nu kommer jag och nafsar dem i tårna!

I dag blev det alltså ett gäng ordentliga och roliga intervaller med bra fart. Nästa gång får jag testa längre sträckor.

Som om inte detta var nog så utmande Roger mig på att simma så långt jag kunde utan att andas. En galen idé för mig som är vattenrädd.
Men idag så verkade det mesta funka.
25 meter fixade jag och upptäckte ett lugn i att vara under ytan. Magiskt.

Efter simmet hann vi med lite cykel också. Vårpremiär!! Lite kallt, lite för ivrig. Jag fick syra i låren efter de först backarna.
Jag hade hoppats på en starkare känsla efter all spinning i vinter. Men den kanske finns där. Årets första 35 km kändes trots allt ganska snabba och lätta om jag jämför med förra året.

Redo för cykel (cykehjälm och glasögon är ju inte det sportigaste …)
Fantastiskt kul att göra roliga saker tillsammans.

Simma avslappnat och längre

bild-19-kopia-4-2

Vår i luften. Massor av sol. Jag vaknade tidigt på lördagsmorgonen,  åt en frukost med mitt eget sällskap och strosade ner till simhallen. Helt ovetandes om att jag precis var på väg att göra mitt livs största simgenombrott.

Det var en helt vanligt lördagmorgon. Planen var enkel:
– Jag ska simma.
Punkt.
Det visade sig vara den bästa planen ever. ÄNTLIGEN efter tusentals simmade meter, miljarder utvärderingar av mig själv, nötning, nötning , nötning och en och annan inre utskällning så gjorde jag det:

Jag simmade 1000 meter i en sammanhängande serie.

Endast en simmare hade hunnit ner i banan före mig och simhallen som badade i sol var nästan lite vacker.
Jag njöt av musiken som strömmade ur högtalarna och pysslade med glasögon, tog en selfie (gör sån mitt bland folk utan att skämmas det minsta), satte mig på bassängkanten och gled i det svala vattnet.

När jag med sträckt kropp sköt ifrån bassängkanten så tänket jag bara, nu tar jag det lugnt och väcker kroppen försiktigt.
Redan efetr 25 meter kände jag att det var något, något som var annorlunda – den avslappnade känslan hade på något underligt sätt följt med ner i vattnet.
Genast bestämde jag mig för att dagens fokus var att simma avslappnat och strunta i teknik, fart och annat. När värmen spred sig och de träningsvärkstela musklerna (jag körde ett grymt benpass i torsdags och har haft seriösa problem att gå) började gnissla igång testade jag att ta tag i vattnet lite bättre, ta i och sedan TI-glida avslappnat. Ett nytt tag, hitta balansen och ta i …

Min avslappnade kropp flöt perfekt längst upp på ytan. Det kändes som om att jag bara kunde ligga där och vila om jag velat. Jag fick in lagom mängd syre när jag tog luft och bara accepterade att nu och under minst 30 minuter framåt så är det i det här läget, med nosen nere i vattnet som jag kommer att befinna mig. Lite långtråkigt, visst, man vill ju kolla vad de andra simmarna pysslar med men nu är det jag och vattnet.

Det var en fantastisk känsla när jag vände vid kanten efter 300 meter och visste att alla metrar från och med nu blir rekordmetrar. Vid 600 meter så kommenderade jag mig själv:
– Nu finns det inte på kartan att stanna. Tänk att gå härifrån och ha klarat 1000 meter frisim utan stopp.

Och visst gjorde jag det. För jag kan ju simma nu. Jag är vältränad nog att orka och eftersom jag tog det så lugn så var det inte särskilt jobbigt – bara en smula för huvudet.

De sista 200 metrarna började jag till och med labba lite med farten och nu började de där hajarna (35-åriga machomännen som tror att de är ensamma i snabbsimbanan) få problem att komma om och förbi.

Lite bilder från helgens roliga fotoprojekt, min älskade dotter och väninnemys på kvällen. Går man upp 06.00 en lördag så hinner man med en del …

TI-tänk i skidspåret

bild-19-kopia-3

Teknikträning för att få bättre åk- och simekonomi, det är min taktik just nu. Jag tror att jag som kvinna har mycket att vinna på att bli vassare på teknik.

Just nu försöker jag tänka extra hårt på vad jag sysslar med när jag åker skidor istället för att jaga antal mil. Mitt största utvecklingspotential ligger just nu inte i orken, utan i utväxling av den kraft jag lägger ner i skidåkningen … och i simningen.

– Tänk TI på skidor, våga glid längre på varje skida, instruerade Emma i torsdag när vi tekniktränade i torsdags.

Bra tänk. Total Immerssion, TI fattar jag. TI är jag förälskad i. Så visst, TI på skidorna, det köper jag!

Det är ju så klockrent. Jag ska tänka precis på samma sätt både i simningen som på skidorna. Glida på tagen, fokusera på rätt teknik för att få ut bättre ekonomi när jag ligger i vattnet eller står på snön, i synnerhet när tröttheten slår till. Då gäller det att inte tappa tekniken.

Dagens träning bestod av 1 timmes sim med fortsatt fokus på mina nya kunskpaer i Total Immerssion. Jag blir alldeles vild av glädje. Det sitter där. Det mesta och i alla fall så pass mycket att jag vågar ropa hej och säga: Ja nu jäklar känner jag att jag har knäckt nöten. Nu kan jag simma crawl. Jag ska aldrig mer påstå att jag inte kan simma. Jag kan.

(Det bör få alla triathlonnybörjare som läser det här inlägget att känna hopp. Det går. Bara man inte ger sig.)

Extra nöjd är jag att jag känner att jag inte blir lika störd av andra människor i banan. De kan simma på mig, sparka till mig och se till att jag får in halva bassängen i munnen när jag ska ta luft utan att det hindrar mig från att simma vidare. Det är en riktig seger för mig!

Efter simmet blev det 20 km skidor. Emmas tekniktips resulterade i att jag genast kapade 30 sek per kilometer, trots att trängsel och en del stök i det proppfulla konstsnöspåret. Bara gilla läget och konstatera att det inte lär vara mindre folk under själva Öppet Spår-dagen.

Jag övade på att åka stort och lägga ner min gamla energiska åkstil som jag såg överallt bland skidåkarna i spåret. Det syns med blotta ögat att sånt åkande kostar enorm kraft.

Och pricken över dagens träning – jag hade sällskap med goda vännen Irmi! Supertrevligt! Det är inte alla vänner som hakar på ”Projekt träna halva dagen”!

Glada frisk töser!

På egen hand med Total Immersion

tyr_ladies-durafast-lite-solid-brites-swimsuit-navy-blue-pink-front_SS14

Stärkt inne från och ut av intensivveckan i Total Immersion, med en ny simkänsla i kroppen och vassare självförtroende gick jag till simhallen i dag. Men hur skulle det kännas på hemmaplan? Utan coachen?

Att simma under inramningen av kursen, med andra kursdeltagare och att simma ensam i en miljö där alla gamla vanor sitter i väggarna det är en utmaning i sig själv. Det var vi flera kursdeltagare som konstaterade efter att ha övat under kvällstid.

Därför kändes det nervöst i morse när jag gled ner till Tibblebadet. Jag har hoppats så mycket på simveckan med Ann-Karin Lundin.
Det är nu när kursen är över som jag får kvittot på om jag verkligen
utvecklats under kursen.

Men en sak är säker. Simningen har hittat en så stor plats i mitt liv och i mitt hjärta att jag utan problem, och mer än gärna ställer klockan extra tidigt på morgonen för att kliva ut i kylan, sätta mig i en iskall bil och köra till simhallen – bara för att simma!

I snabbanan var det ovanligt tomt. Jag hade sällskap av två tjejer som helt uppenbart var triathleter och en stor haj = man som hamrar sig fram med platta mellan benen.

Min taktik var att i första hand bara simma med fokus på helhetskänslan. Plan B gick ut på att köra igenom de drillar jag övat under kursen i händelse av att jag inte alls hittade in i tekniken.

Första 100 m var flåsiga, spända och på tok för nära gamla vanor. Jag skällde tyst ut mig själv. Manade mig att fokusera, mindes AK:s ord i head seatet och rabblade för mig själv:

Avlsappnad nacke, lasern fram, breda armtag och hitta drivet och glidet och så där ja! Där infann sig känslan. När jag sedan påminde mig själv att spänna kroppen, sträcka fram armhålorna och inte börja nästa armtag för tidigt, ja då kunde jag till och med fokusera på de höga armbågarna och avslappnade händerna.

Det kändes underbart.
Jag måste öva mer ja, men jag har ett helt nytt sim nu.
Och en av de absolut tydligaste skillnaderna är att jag vet att jag simmar, att jag kan. Och plötsligt vågar jag dessutom ta plats där i banan och simma med fokus på mig själv och jag struntar i om de andra plaskar på mig. Det var helt fantastiskt!

Jag har bestämt att jag är värd en symbolisk belöning. Jag ska fira min nya simkänsla med att köpa mig själv en present. Jag ska simma TI i en ny fin baddräkt med lite attityd. Jag har inte bestämt riktigt än vilken jag ska välja:

Fulladdad med Total Immersion

AK

Sista dagen. Sista chansen att insupa filosofin, känslan, rytmen och tekniken som tillsammans utgör simtekniken Total Immersion. Coach AK var extra laddad och fick hela gruppen att ge järnet.

Anna-Karin Lundin.

– Nu är det mycket i huvudet. Nu  kan det bli lite trickigt. I dag ska vi drilla ”two beat kick” och avsluta med att ni kör 50 meter på tid. Vi ska se om ni har blivit snabbare under veckan.
Anna-Karin Lundin ville inte spilla någon tid. Sista passet under intensivveckan i Total Immersion höll hög takt. I dag fick vi inte många chanser att stå och pusta vid kaklet.

Vi fick öva den svåra diagonalkicken och göra en viktig justering i andningen: att inte rotera för att hämta luft och inte lyfta huvudet. Här visste jag att jag hade mycket att hämta och bestämde mig för att verkligen utföra övningen så bra det bara gick.

För varje armtag ville AK att vi skulle vrida huvudet åt samma sida, utan att komma över vattenytan. Armtag, vrid, armtag vrid, armtag vrid lite, lite till så ena glasögat hamnar övar ytan och munnen kan suga in lite luft och så ner, armtag, vrid, armtag, vrid, armtag och vrid lite mer för luft.

– Göm er för mig, jag ska inte ser er. Kom bara upp så pass mycket att ni får in luft och så ner med näsan. Lasern ska vara rak.

Den här övningen blev en revolution för mig. Så smart, så enkelt. Aldrig mer tänker jag lyfta pannan och böja nacken!

Laddade AK stod vi bassängkanten och sprutade ur sig kommentarer, pepp, korrigeringar och instruktioner riktade till var och en av oss. Ett engagemnag som spred sig ner i vattnet.

– Kom igen nu gänget. Vad fint ni simmar. Vad härligt det är att se er!

Och då och då kom det ett:

– Braaa Helena! Där har du det! Glöm inte armbågen, släpp nacken!
Och jag blev så glad att jag självklart ansträngde mig ännu mer!

Jag känner mig otroligt nöjd med veckan. I går tänkte jag att det här med Total Immersion kommer bli svårt att öva på egen hand. Så mycket att komma ihåg, så mycket att sätta samman, så mycket att glömma bort.
I dag, när jag slapp de krångliga drillarna, så kände jag att det finns där. Den förbaskade kicken, armbågarna, drivet.
Och när jag såg mig själv på film, på Anna-Karins iPad så blev jag på fullaste allvar överraskad:
– Är DET jag???? Det såg ju …. hundra gånger bättre ut än jag kunnat drömma om.

Och en väldigt stor bonus: Plötsligt inser jag att jag är betydlig lugnare i vattnet än jag någonsin har varit och när jag simmat min 50-i-a på 50 sekunder så insåg jag att jag inte alls var andfådd och att känslan av ansträngning var lika med noll … så varför tog jag inte i mer för att få en bättre tid??
Dessutom fick jag fullt godkänt av coachen.
När jag klev ur bassängen pekade hon på mig och sa:
– Helena, du klarade att hålla tekniken hela vägen!

Wohooo!!!!

Vilken kick!

1015369_248431021999741_1526344619_o

En ynka liten kick och allt som kändes så bra igår blev plötsligt jättesvårt – igen! Men gänget tog det med gott mod och vi skrattade gott åt den kollektiva kortslutningen när vi skulle testa ”Two beat kick”.

Nu har fyra dagar av intensivsimkursens fem dagar passerat och det känns som om jag har lärt mig massor om att simma, misslyckats, lyckats och misslyckats igen. I bland bara händer det. Hjärnan fattar och får till alla moment och då kommer det jag kallar tvåleffekten! Hal som en tvål, det är precis så det känns när kroppen får fart genom vattnet.

Vi övade armtag väääldans långsamt ett bra tag för att slipa bort gamla vanor att slänga upp hela armen från axeln. Och sen skulle vi jobba med kicken och det är där det händer. Den där 2 beat kicken är tydligen en av hemligheterna bakom TI.

Höger hand i vattnet, vänster fot kick/snärt … haken är ganska tydlig här. Man ska jobba med kroppen diagonalt, dessutom ska handen i först och sedan kommer kicken. Min kropp vill göra båda samtidigt.

Det var inte många av oss som klarade det klockrent (fast en del i gruppen är såklart superduktiga, ”snabbtjejerna” till exempel, de sopar banan med oss alla). Men glada var vi ändå! Bildbevis på det!

Trevliga lunchgruppen! Nu har vi simmat ihop under fyra dagar.
Förövning innan vi går i vattnet.

© Allt material tillhör Helena Nimbratt. Citera gärna om du uppger källan. Sidan är skapad av Johan Eklöf.