Helena Nimbratt

My triathlon stories

Den viktiga supporten

”Heja! Bra jobbat” Tre ord som kan betyda oerhört mycket under tävling. Att få support under ett lopp är de bästa som finns. Att kriga i sin ensamhet bygger pannben men är långt ifrån lika trevligt.

Firar med supportteamet efter loppet.

 

De flesta tävlingar har jag harvat på i min ensamhet. Utan att känna en massa folk i startfältet och utan support längs banan. Roger har ofta själv tävlat och vi har på sin höjd kunnat få syn på varandra på banan och säga hej. De ögonblicken blir ofta larvig känslosamma … för mig illa fall, som krigat både mot vattendemoner och allmän orutin.

Så var det under Ironman Kalmar 2014. Det fanns ingen i publiken som var där för att heja på oss, inte ens våra barn, så när jag fick syn på Roger efter en redan lång dag med både glädje och missär, under löpningen så sprutade känslorna och glädjen.

Under helgens Tjejvasa var det första gången som jag hade support under hela dagen, på riktigt. Och ett gäng att fira med efter. Det var fantastiskt och skapade en helt annan känsla på banan och framförallt före start.

Roger och min bebis Edith var med och stöttade min come back och starten till att bli ännu bättre och starkare än jag var före graviditeten. Dessutom var min goda väninna Marielle och hennes familj med uppe i Sälen och Marielle var den som sprang med mig från bilen för att lite för sent hitta rätt startfålla. Hon var också den som tog alla bilder, hängde med Roger och Edith och tillsammans med dem tog emot mig vid mål!

I Hökberg, efter den sega, sega stigningen så stod de där och hejade innan jag fick min blåbärssoppa och jag blev så glad att se dem.
Vid målet i Mora så trodde jag för ett ögonblick att de inte hunnit fram. Jag spanade längs hela målrakan och blev lättad när jag till sist såg dem precis efter jag passerat mål.

Ett ”heja” ett ”kom igen”, musik en uppmuntrande blick. Det är minst lika effektivt som en gel längs banan. Att dessutom att ha förmånen att ha någon som står en nära som stöd under en tävling, det är guld värt.

Tack Marielle för pepp och stöd längs banan och för att du stod för huvuddelen av markservicen i stugan och tack älskade Roger för att du alltid tror på mig och för att du tog hand om Edith hela dagen och avstod från att köra Öppets spår i år för att jag skulle få njuta av Vasaloppet.

Marielle var fint stöd under hela dagen! Tack Mell!

Skidfest i Oxberg

Tjejvasan är en perfekt språngbärda till både långlopp och allmän skidglädje. Hög stämning. Musik! Sol. Gärna hyfsat med snö. Massor av glada och tjejer, damer, kvinnor! Blåbärssoppa, vetebulle och rosiga blossande kinder. Trött, nöjd kropp.
Och så ser just min målbild ut inför Tjejvasan nästa vecka.

Snabb selfie och sedan hem till middagen.

 

Jag är anmäld sedan länge men har inte tränat skidor ett skvatt, förrutom igår när jag pinnande på 10 km på Täby Konstsnöspår.
Det gick bra och det väckte förväntan inför nästa veckas resa till Sälen.
Skidor är kul, ger grymt bra träning och är väldigt avkopplande.
Bekymmer och grubblerier blåser bort i fartvinden. Kvar stannar bara en skön känsla av att vara ute i naturen och övning i att acceptera de förhållanden som erbjuds. Blöt snö, isig snö eller nysnö … eller rent av vatten i spåren. Ett otyg som blivit vanligare under vasaloppsveckan.

När jag anmälde mig till tjejvasan redan förra våren så såg jag framför mig att Tjejvasan skulle bli en lagom utmaning att ta sig an efter graviditeten. Jag hade ju ingen aningom att jag skulle få för mig att satsa på Ironman redan första året och därmed träna på lite mer intensivt. Dessutom var hela idén att jag skulle få sällskap och äran att peppa en god vän fram i spåret och se någon som jag tycker om uppleva samma glädje av triumf som jag gjorde för tre år sedan när min träningsresa började på allvar och jag genomförde något så otippat som Tjejvasan.

Tyvärr har min vän råkat ut för en bilolycka och behöver vara varsam med sin nacke, så jag ska åka de tre milen själv.
Skidträning har det ju inte blivit så mycket av under vintern. Som vanligt är det problematiskt med snötillgången i Stockholm och uppe på det så har jag haft fullt upp att få all annan träning att flyta.

Men igår bestämde jag mig för att låta kroppen få en chans att känna vad som komma skall och jag spenderade en timme på Täby konstnöspår i mörkret.
– Räkna med att det inte finns några spår, sa en tjej när hon klev av spåret.
Och det hade jag inte gjort heller men vad spelar det för roll när man tränar till Vasaloppet? De senaste åren har det varit tufft för arrangörerna att hålla ordning på banan på grund av plusgrader. Jag har då inte än fått uppleva särskilt goda förhållanden under mina två Vasalopp. Så spåren igår kväll blev ingen besvikelse, tvärtom. Jag kan konstatera att det kommer vara tekniken som avgör hur bra tid jag får lördagen den 27 februari. Jag tänkte nämligen försöka slå min tid från 2013 som slutade på 3:01.

© Allt material tillhör Helena Nimbratt. Citera gärna om du uppger källan. Sidan är skapad av Johan Eklöf.