Helena Nimbratt

My triathlon stories

Den viktiga supporten

”Heja! Bra jobbat” Tre ord som kan betyda oerhört mycket under tävling. Att få support under ett lopp är de bästa som finns. Att kriga i sin ensamhet bygger pannben men är långt ifrån lika trevligt.

Firar med supportteamet efter loppet.

 

De flesta tävlingar har jag harvat på i min ensamhet. Utan att känna en massa folk i startfältet och utan support längs banan. Roger har ofta själv tävlat och vi har på sin höjd kunnat få syn på varandra på banan och säga hej. De ögonblicken blir ofta larvig känslosamma … för mig illa fall, som krigat både mot vattendemoner och allmän orutin.

Så var det under Ironman Kalmar 2014. Det fanns ingen i publiken som var där för att heja på oss, inte ens våra barn, så när jag fick syn på Roger efter en redan lång dag med både glädje och missär, under löpningen så sprutade känslorna och glädjen.

Under helgens Tjejvasa var det första gången som jag hade support under hela dagen, på riktigt. Och ett gäng att fira med efter. Det var fantastiskt och skapade en helt annan känsla på banan och framförallt före start.

Roger och min bebis Edith var med och stöttade min come back och starten till att bli ännu bättre och starkare än jag var före graviditeten. Dessutom var min goda väninna Marielle och hennes familj med uppe i Sälen och Marielle var den som sprang med mig från bilen för att lite för sent hitta rätt startfålla. Hon var också den som tog alla bilder, hängde med Roger och Edith och tillsammans med dem tog emot mig vid mål!

I Hökberg, efter den sega, sega stigningen så stod de där och hejade innan jag fick min blåbärssoppa och jag blev så glad att se dem.
Vid målet i Mora så trodde jag för ett ögonblick att de inte hunnit fram. Jag spanade längs hela målrakan och blev lättad när jag till sist såg dem precis efter jag passerat mål.

Ett ”heja” ett ”kom igen”, musik en uppmuntrande blick. Det är minst lika effektivt som en gel längs banan. Att dessutom att ha förmånen att ha någon som står en nära som stöd under en tävling, det är guld värt.

Tack Marielle för pepp och stöd längs banan och för att du stod för huvuddelen av markservicen i stugan och tack älskade Roger för att du alltid tror på mig och för att du tog hand om Edith hela dagen och avstod från att köra Öppets spår i år för att jag skulle få njuta av Vasaloppet.

Marielle var fint stöd under hela dagen! Tack Mell!

Race report Tjejvasan 2016

Förhållandena var perfekta. Några minusgrader, sol och plats i startled 4. Dessutom är stämningen något alldeles extra under Tjejvasan som utmanat hundratusentals kvinnor och tjejer genom åren.

 




Tjejvasan står för något väldigt speciellt för mig och minnena från 2013 när jag stod på startlinjen sist är starka:
Mitt distansrekord på skidor var en bra bit ifrån loppets 3 långa mil. Det var mycket som kändes ovisst. Hur skulle jag tackla sträckan mentalt? Backarna? Trängseln och framförallt ovanan att tävla på skidor och inte enbart gå på dem i maklig takt, enbart för njutningens skull.

Jag kom i mål på 03:01:00, cirka. Arg som ett bi, utan koll på vare sig tid eller hur man ser till att hålla energinivån uppe och de negativa tankarna i schack. Dock blev jag ändå stolt över mig själv och extra peppad av omgivningens respons:
– Vad bra du är!! sa många på Facebook och jag blev stolt som en tupp.

Det är inte så länge sedan. Ändå är det mängder av löpta, cyklade, simmade mil och hundratals träningstimmar sedan och även ett gäng tävlingstimmar senare. Jag har en helt annan kunskap om den här typen av utmaningar idag. För att inte tala om kunskapen om mig själv.

Så trots att jag inte haft möjlighet att skidträna inför årets Tjejvasa så kände jag mig ändå förberedd. Lite sen till starten. Såklart. Nervöst fippel med stavar och bindningar och jag var nära att vurpa på plan backe redan innan start … men ändå, jag kände att jag hade koll på vad som komma skall.

Idén att jag INTE skulle tävla utan enbart NJUTA var som bortblåst redan när jag klev in i startfållan och upptäckte att alla redan var på plats och att jag hamnade i bakre led och kände hur tävlingshornen blev lite extra spetsiga. Så typiskt mig!!! Nästa gång ska jag vara supertidigt på plats!! Kom ihåg att jag sagt det.

Nåväl. Sol, fina spår, några minusgrader och startled 4. Det kändes som bra förutsättningar. Dessutom var kroppen utvilad och magen full av havregrynsgröt, blåbär och jordnötssmör + ett ägg.

Starten gick nästa obemärkt. Havet av damer stakade iväg och så var loppet igång.
Jag påminde mig om att det inte är någon idé att hetsa eller försöka springa om i onödan. Däremot bestämde jag mig för att hålla mig i längst ut till vänster och ta mig förbi så många som möjligt i varje uppförsbacke. Jag vet att jag är stark i backar.
Det visade sig fungera. Att springa upp i backarna kändes helt görbart och pulsen la sig snabbt så fort jag började skida på plant underlag.

Ungefär så fortsatte loppet. Den här gången var jag rutinerad nog att förstå att den sega känslan lätt  kan avhjälpas genom påfyllning av energi. Jag hade en liquid i ryggfickan som reserv och extra kick inför de 5 sista kilometrarna. Så här efteråt ångrar jag lite att jag inte gick ut hårdare. Det hade nog gått vägen.

Istället ökade jag när den trygga känslan av att det endast återstod 10 km av loppet infann sig. 10 km är en välkänd sträcka. 10 km klarar man alltid.
Jag tog sikte på två tjejer med säker teknik och bra fart. Jag la mig bakom och lät dem dra mig och jag föll in i deras tempo. Prefekt sätt att få till bra teknik för mig som behöver öva lite.

På målrakan fick jag nästan lite rampfeber. Massor av publik och många hejarop.
Jag var nöjd när jag kom i mål efter 02:44.56. Trött men inte slut. Det bådar gott inför kommande utmaningar som kommer att pågå många fler timmar.

Arrangemanget Vasaloppet var som vanligt trevligt.
Depåerna är bäst. Blåbärssoppa och trevliga människor. Man blir bara glad och lycklig rakt igenom.

 

© Allt material tillhör Helena Nimbratt. Citera gärna om du uppger källan. Sidan är skapad av Johan Eklöf.