Helena Nimbratt

My triathlon stories

Like a girl

bild-21

– Vad driver dig Helena? Den frågan ställde en kollega på jobbet igår när hon hörde att jag genomfört ett medeldistanstriathlon. – Varför vill du plåga dig? Vill du vara snygg på stranden?

 

Hon skrattade när hon uttalade frågan, eftersom hon skämtade.
Och det var okej. Jag skrattade också.
Den här tjejen vet nämligen en hel del om att träna hårt och satsa.
Hon har varit med i Finnkampen i friidrott. I dag nöjer hon sig med att träna lite lagom tre gånger i veckan. Hon valde bort det hårt inrutade livet med smärtsam träning, trots att hon var en talang. Det var inte värt det för henne.
– Jag vill ta det lugnt på min fritid, brukar hon säga när vi pratar om det.

Med andra ord så svarade jag så gott jag kunde på frågan varför jag vill utmana mig och genomföra lopp som anses vara lite tuffare.
– Det är så himla kul och socialt.
– Jag gillar att utmana mig själv.
– Jag gillar att bli något som jag inte trodde var möjligt.
– Jag vill ha en stark kropp när jag blir gammal.

Men när jag satt på bussen hem så dök det upp ett YouTube-klipp i mitt flöde som jag klickade på på måfå. Det fångade mitt intresse och rent av berörde mig ganska djupt, vilket känns lite fånigt eftersom det är en kampanjfilm, reklam, från Always.

Det satte fingret rakt på just det som ger mig energi att kämpa vidare. Och det som gör att jag här på bloggen i tid och otid tjatar om hur jag kraftmäter mig mot de som jag kallar för ”hajarna”, dvs de lite hungriga och självsäkra männen kring 35 …

”Like a girl!, som en tjej, tjejkast, tjejskrik, tjejlopp, tjejigt = tramsigt.
Det har under alla år, och framförallt under min uppväxt, gjort mig oerhört förbannad. Jag har känt mig förnedrad.
Jag har försökt så gott jag kunnat och fått höra att jag gör det ”som en tjej”.
Små killar har i skolan rusat fram för att stå riktigt nära när just jag (och alla andra tjejer) ska slå bollen under en brännbollsmatch medan de vrålat ”tjejslag”.
Män har klämt på mina överarmar och med lite pipig röst undrat:
– Finns det någon kräm i de här?

Som 16-åring gick jag med i Lotta-kåren, gjorde allmän militärutbildning och var roesnrasande över att tjejer inte fick göra lumpen.
Jag har predikat mig gul och blå över att tjejer självklart klarar av att göra ett tufft baskerprov som Lapplandsjägare, under de år jag bodde i krokarna kring Kiruna och jag gjorde en hel rad ”jägare” arga genom att skriva en artikel om skidskyttedrottningen Magdalena Forsbergs vinterträning i Kiruna, plåta henne i Försvarsmakatens uniform, snödräkt, skidor med ett vapen och så daskade jag till med en text i stil med ”Sveriges första kvinnliga jägarsoldat?  – Magdalena kan ju både åka skidor och skjuta bättre än de flesta”.
Jag var ung och orädd kan man ju säga …

Där har jag alltså svaret på frågan, vad som driver mig att träna och älska triathlon!
Jag triggas av att ge mig in på en tuff arena och tilltalas av att triathlon inte gör lika stor skillnad mellan män och kvinnor som det traditionellt görs. Visst tycker jag det är buffligt med de här männen som är tyngre och starkare än jag. Men det är otroligt sympatiskt att stå där på startlinjen eller ligga där i vattnet … på lika villkor.

Och jag tycker om att utmana mig själv att klara sporten som är tuff och göra det lika bra som många andra män.

När vi på jobbet hade lite trevlig after work med brännboll sist i en park i Stockholm och motståndarlagets män sprang fram och ställde sig en meter från min näsa och vrålade ”tjejslag” när det var min tur att slå … då brann det i huvudet på mig. Nu är jag ta mig sjutton 40 år!!! Och ändå får jag höra de där orden.
Bära eller brista. Jag laddade allt jag hade för att slå ett ”baseball-slag”, hårt. Tre chanser hade jag ju på mig, jag måste bara träffa … och träffa gjorde jag och sen sprang jag … ”som en tjej”! Jag och min grymma kollega Ulrika som springer marathon på 3.15, vi sprang tillsammans … Gubbarna kunde ju stå där och stirra efter bollen!


Låter det bittert? 
Kanske, jag vet inte men det gör mig fortfarande arg för jag har en dotter som är 15 och det har inte blivit särskilt mycket bättre.
Nu är mitt mål att bli en jäkel på att simma. Snabb ska jag bli! Och ja, jag siktar på att simma om de där hajarna. Och jag gör det lika mycket för min skull som för min dotters.

Första passet efter Vansbro Triathlon blev 11k löpning. Lite trötta ben …

Tjejsimmat i Vansbro

bild-11

Dryga 3000 tjejer i våtdräkt och badmössa! En störtskön syn. Att det dessutom var grymmaste sommarvädret och otroligt vackert vid Vanån var en riktigt härlig bonus när jag fixade tjejsimmet i Vansbro i helgen. Att vattnet inte ens var 16 grader tänkte jag inte ens på.

Uppvärminingen var det ingen som hoppade över.

 

Klart, iskallt vatten. Kokande av tjejer, kvinnor, damer och någon enstaka flicka, i alla former och åldrar. Näckrosor och publik längs strandkanten. Glada skratt. Förskräckta tjut. Peppande ord. Stämningen var minst sagt speciell under helgens Vansbrosimning och jag hade aldrig kunnat ana att jag skulle bli en del av det. Tanken har faktiskt aldrig slagit mig. Inte förrän den där julklappen med min fina våtdräkt. Och jag är så glad att vatten och simning har blivit en del av mitt liv.

Något jag tänker på varje dag. Flera gånger om dagen. Jag tänker på hur jag ska lyckas komma förbi mina hinder, utvecklas och lyckas med mitt mål att simma 1500 meter i öppet vatten.
Hur ska det gå den 25 augusti under Stockholm Triathlon?

Starten.

Folkfest och simning, allt i ett.

Tjejsimmet var en bra milstolpe. 1000 meter, uppströms med inslag av trängsel och tävling. Även om jag upptäckte att 150 tjejer eller vad det nu var i min stratgrupp, är flera gånger mindre buffliga än 30 stora och starka triathleter som bara tränar vid Sjöhistoriska …

Jag var mer nervös än jag själv tyckte var motiverat. Men så fort det iskalla vattnet trängde igenom våtdräkten och jag tog mitt första simtag och andades ut i vattnet så var det som bårtblåst. Jag älskar verkligen att simma i öppet vatten. Och i klara friska Vanån var det bara en fröjd. Jag tog tillfället att tvinga mig till crawl trots att andningen var knasig och pulsen allt annat än lugn.

Jag gick ut till vänster där det är betydligt mer strömt och därmed tyngre att simma för att komma förbi de långsammaste i klungan. En glad och pigg medtävlande hejade och fällde några kommentarer och i en slags tyst överenskommelse började vi tävla så smått med varandra. Drog på, kom efter, drog förbi och peppade. Så fort jag tog till crawl så kom jag snabbt i kapp eller förbi vilket motiverade mig ännu mer att göra crawl försök.

När målet närmade sig bestämde jag att jag skulle crawla de sista metrarna bara för att göra ett statment för mig själv! 26:44 stannade klockan på och jag klarade därmed målet att simma på under 30 min.

Jag var faktiskt precis så här glad!

Vansbrosimningen var verkligen över förväntan trevligt, roligt, härligt och vilken folkfest. För hela familjen. Jag kan verkligen rekommendera det varmt. Jag hann inte mer än att stiga ur vattnet när tankarna om nästa års tävlingar började ta fart …

En dusch, och lite mat och sen bar det av till tävlingsområdet för Vansbro Tritahlon där min Roger var i fullfärd att köra en halv ironmandistans. Olyckligt nog krockade det med mitt sim. Jag var riktigt nyfiken och spänd på att få insupa den atomsfären och få kika på en del kända namn och riktigt, riktigt tuffa killar och tjejer. Vilken inspiration.

Roger gjorde ett kanonlopp och överraskade oss alla och framförallt sig själv med att förbättra fjolårets tid med 14 min. Han gick in på 05:01 och jag var så stålt! Vilken man jag har!! Han är en riktigt inspirationskälla.

Colting grattar vinnaren i Vansbro Triathlon.

Helgen avslutade vi med att Roger simmade en full Vansbrosimning på sönadagen på fina tiden 50:01.
Och så fort bilen hade rullat in här hemma i Gustasvsberg så dök jag in i huset. Gjorde ett snabbt ombyte och stack ut på en försiktig löptur i kvällssolen!

Dämpade skor, grus och 5 km. Oj vad med spring jag har i benen!

© Allt material tillhör Helena Nimbratt. Citera gärna om du uppger källan. Sidan är skapad av Johan Eklöf.