Helena Nimbratt

My triathlon stories

Simma avslappnat och längre

bild-19-kopia-4-2

Vår i luften. Massor av sol. Jag vaknade tidigt på lördagsmorgonen,  åt en frukost med mitt eget sällskap och strosade ner till simhallen. Helt ovetandes om att jag precis var på väg att göra mitt livs största simgenombrott.

Det var en helt vanligt lördagmorgon. Planen var enkel:
– Jag ska simma.
Punkt.
Det visade sig vara den bästa planen ever. ÄNTLIGEN efter tusentals simmade meter, miljarder utvärderingar av mig själv, nötning, nötning , nötning och en och annan inre utskällning så gjorde jag det:

Jag simmade 1000 meter i en sammanhängande serie.

Endast en simmare hade hunnit ner i banan före mig och simhallen som badade i sol var nästan lite vacker.
Jag njöt av musiken som strömmade ur högtalarna och pysslade med glasögon, tog en selfie (gör sån mitt bland folk utan att skämmas det minsta), satte mig på bassängkanten och gled i det svala vattnet.

När jag med sträckt kropp sköt ifrån bassängkanten så tänket jag bara, nu tar jag det lugnt och väcker kroppen försiktigt.
Redan efetr 25 meter kände jag att det var något, något som var annorlunda – den avslappnade känslan hade på något underligt sätt följt med ner i vattnet.
Genast bestämde jag mig för att dagens fokus var att simma avslappnat och strunta i teknik, fart och annat. När värmen spred sig och de träningsvärkstela musklerna (jag körde ett grymt benpass i torsdags och har haft seriösa problem att gå) började gnissla igång testade jag att ta tag i vattnet lite bättre, ta i och sedan TI-glida avslappnat. Ett nytt tag, hitta balansen och ta i …

Min avslappnade kropp flöt perfekt längst upp på ytan. Det kändes som om att jag bara kunde ligga där och vila om jag velat. Jag fick in lagom mängd syre när jag tog luft och bara accepterade att nu och under minst 30 minuter framåt så är det i det här läget, med nosen nere i vattnet som jag kommer att befinna mig. Lite långtråkigt, visst, man vill ju kolla vad de andra simmarna pysslar med men nu är det jag och vattnet.

Det var en fantastisk känsla när jag vände vid kanten efter 300 meter och visste att alla metrar från och med nu blir rekordmetrar. Vid 600 meter så kommenderade jag mig själv:
– Nu finns det inte på kartan att stanna. Tänk att gå härifrån och ha klarat 1000 meter frisim utan stopp.

Och visst gjorde jag det. För jag kan ju simma nu. Jag är vältränad nog att orka och eftersom jag tog det så lugn så var det inte särskilt jobbigt – bara en smula för huvudet.

De sista 200 metrarna började jag till och med labba lite med farten och nu började de där hajarna (35-åriga machomännen som tror att de är ensamma i snabbsimbanan) få problem att komma om och förbi.

Lite bilder från helgens roliga fotoprojekt, min älskade dotter och väninnemys på kvällen. Går man upp 06.00 en lördag så hinner man med en del …

Nu är jag en riktig kändis

bild-19-2

Tänk – jag åker Vasaloppet och blir hyllad som en hjälte! En helsida i Sveriges största veckotidning Land.

Klicka på bilden så kan du läsa om mig på Lands webb.

Det är en fantastisk kraft i den högt älskade veckotidningen Land som har funnits i drygt 50 år. När mina kolleger på redaktionen fick höra att jag satsar på att göra en klassiker blev jag genast indragen i att ställa upp på en liten artikelserie om min utmaning. Självklart ställer jag upp på det och visst är det kul om det går att inspirera någon enstaka själ där ute att fatta modet till sig och tänka: Kan den där Helena, så kan jag!

I dag fick jag ett otroligt trevligt spontanmail från en man som läst om mig i Land och bjöd in mig att delta i Götakanalsimmet och Göta kanals triathlon! Så fantastiskt trevligt. Jag blev helt varm.

Jag upplever en spännande typ av power i kölvattnet av Vasaloppet. Det här är ett av våra finaste och säkerligen mest välkanda lopp som många respekterar, det är tydligt. Alla på jobbet har varit så nyfikna och snälla och grattat mig i mängder. Det är ju hur kul som helst och jag kan bara konstatera att jag verkligen förändrat bilden av mig själv … I april förra årets skrev jag det här inlägget

Det har helt klart hunnit rinna en hel del vatten under broarna sedan dess och jag har utvecklats mängder på det mentala planet, ritat om bilden av mig själv, inte enbart inför min omgivning, i synnerhet inför mig själv. Vilken resa …. kanske inte helt nödvändig men för mig har det betytt oerhört mycket:

Träningen, och den nivå jag ligger på nu, kommer rakt från hjärtat. Jag trivs, njuter, mår bra, känner mig stark och kompetent (bitivs) och jag älskar att ha något att streta mot. Kampen, längtan, vägen mot målet, den resan gör mig lycklig. Jag har kommit i mål några gånger i livet och då går plötsligt luften ur mig. Inte konstigt att jag trivs med triathlon – det är en oändlig källa till strävan och förbättring.

I dag hade jag en superkväll med min älskling på gymmet.  Vi studsade lite snabbt hemma, dök in på gymmet, körde 55 min activio spinning och 30 min core. En skön dusch, bastu och sedan unnade vi oss lite hämtmat. En perfekt vardagskväll. Jag njuter och känner mig så privilligierad.

Kroppen känns bra efter  Öppet Spår för en vecka sedan. Jag har spunnit 3 snälla pass och fått till två pass core. Nästa vecka ska jag köra lite hårdare igen.

© Allt material tillhör Helena Nimbratt. Citera gärna om du uppger källan. Sidan är skapad av Johan Eklöf.