I lördags sprang Roger sitt första ultra.
Vilken nervkittlande resa. Vilken dag! Och vad många modiga det finns numera som vågar ställa sig på startlinjen och springa 8, 16 eller 32 mil och springa i timmar!
Roger startade i kategorin TEC50 miles, det vill säga 8 mil. Han tyckte att jag var en ofokuserad support när loppet började närma sig och jag tyckte kanske att han var en ofokuserad deltagare.
Det är en utmaning att kombinera småbarnslivet med ett starkt tävlingsfokus. Det är svårt att hitta tiden för att skärma av, fokusera inåt och ladda mentalt på rätt sätt.
Det upplevde jag i Kalmar när jag packade min race bags (med all utrustning som behövs under loppet) på bara 15 min, eller när jag klippte våtdräkt samma morgon innan mitt livs längsta swimrun.
Men det går ju! Ändå!
Starten var lagd till barmhärtiga 10:00 så det fanns tid för lugn frukost och en god natts sömn. Roger sov i eget sovrum för att inte bli störd av Edith. Han laddade med frukost bestående av det vitaste brödet och sedan åkte vi till starten som faktiskt bara ligger 10 minuter ifrån där vi bor.
Roger har följt loppet ända sedan det startade. Vi har varit och kikat på starten tex 2013. Han har varit och hejat fram deltagarna. Säkerligen med denna dag i bakhuvudet. (han har alltid förnekat intresse) Och nu var det dags. Roger höll ödmjukt låg profil. Lite avvaktande, spanandes på de andra deltagarna. Här snackar vi löparnördar de luxe. Härlig stämning. Vänligt. Taggat.
Underbart på alla sätt.
Starten gick och de tävlande rullade iväg. Ingen idé att hetsa eller att rusa i starten. Här snackar vi en lång dag och även natt för många.
Första varvet på 11 km om jag inte har fel, gick såklart smärtfritt. Jag och Edith hejade, sedan åkte vi hem, åt lunch och gav oss ut mot TEC-spåret löpandes med vagn.
Jag fick den lysande idén att springa en bit på banan mot löparna för att överraska Roger. Edith mös. Somnade efter en stund och så fick jag syn på Roger. Drygt 3 mil i kroppen. Han såg trött ut.
– Jösses, det är sjuka fem mil kvar, skrattade vi och konstaterade att det är bara att ta en bit i taget.
Och det gjorde han, trots illamående och problem med energi intag. När han sedan i skymningen dök upp bland träden så sprang han på lätta ben in i mål. Så knasigt spännande det är med lopp. Det kan gå up och ner, jäkligt djupt och sedan ändå vända igen upp till en god känsla.
Grattis Roger! Det var spännande, och som vanligt utmattande, att följa dina utmaningar. Du gjorde ett grymt jobb. ( 8 mil kan jag inte ens snudda vid tanken att springa.
(Jag var som vanligt helt slut, uttorkad och hade ätit för lite under dagen. Tufft att vara support)
