Helena Nimbratt

My triathlon stories

Jag är en triathlet!

Riddarfjärden låg spegelblank! Som i ren magi vaknade jag i söndags morse och fick se bild på Facebook som visade en helt stilla fjärd. Jag tog det som ett tecken och i det ögonblicket blev jag lugn. Sen började mitt äventyr.

Aldrig, aldrig har jag sett Riddarfjärden så här lugn. Jag passerar vattnet varje dag.

Mitt älskade Stockholm visade sig från sin allra vackraste sida. Som ett rent trolleri slår vädret om inför den stora tritahlonfesten, World Triathlon Stockholm, och mitt stora lopp, och det blir högsommar igen. Det måste ju bara betyda något. Så valde i alla fall jag att se på det och plötsligt var all tritahlonoro som bortblåst.

Jag sov gott hela natten innan jag skulle tävla olympisk distans, 1500 meter sim, 4 mil cykling och 10 kilometer löpning, efter varandra. Jag hade koll på varje pinal och jag vaknade och åt en ganska liten men god frukost. Roger och jag satte oss i bilen som var fullproppad med två uppsättningar triathlongrejer (han skulle också tävla) och körde in i den fortfarande sömniga staden. Musik i högtalarna, morgonljus i vindrutan och kroppen sprickfärdig av förväntan. Tänk att nu var det dags för mitt första triathlonrace! Årets A-lopp. Så mycket träning, funderingar, våndor och glädje som jag har fått uppleva under året, tack vare min nya passion och förmåga att nörda ner mig totalt in något som jag gillar.

Det var när vi checkade in cyklarna som vi insåg vad galet mycket folk det skulle bli. Växlingsområdet var flera kvarter långt och starttiderna utspridda under hela förmiddagen. Vi förstod att incheckningen skulle pågå för för fullt när Roger, som startade i en av de tidigare grupperna, skulle komma upp ur vattnet och springa ut med cykeln. Hur skulle det funka?

Här blev det under förmiddagen proppfullt med cyklar. 4000 startade i söndags.

 

Här fick min cykel trängas. Inte en millimeter extra utrymme.

Roger förberedde sig, drog på sig våtdräkten och vips stod jag där ensam med en timme kvar till start.

Jag började med att dubbelkolla bansträckningen. Tre varv runt cykelbanan, ut på Norrmälarstrand, över Västerbron, förbi Gamla Stan och bort mot Stadshuset igen där simstarten var och så tillbaka. Löpningen gick från Stadshuset, till Slottet och Lejonbacken och sedan tre varv i Gamla Stan på kullerstensgatorna. Hur skulle jag hålla reda på hur många varv jag sprungit, funderade jag över tillsammans med flera andra.

Plötsligt gick allt väldigt fort. Jag hann tänka: ”Nu är jag här! Nu är det dags” och ta en titt på mina medtävlande i de två ganska små startgrupperna tjejer som skulle köra olympisk. De flesta hade tydligen satsat på sprintdistansen och jag hann undra om jag tänkt helt fel … missbedömt min kapacitet.

Vattnet var varmt, 19,5 grader. Riddarfjärden kändes stor. Jag blev ordentligt varm i solen innanför den täta våtdräkten. Bojorna som skulle rundas låg långt bort. Några tjejer avslöjade för varandra hur läskigt de tyckte att det var med simmet, en av dem fick panik förra året, en annan trodde att allt skulle gå åt skogen och så gick starten.
Lungt och fint. Det var gott om plats och helt oläskigt.


Galet! Jag nästan skrattade högt för mig själv och simmade, simmade, simmade och fick puls men nej … jag var inte rädd. Jag tittade ner i det brungröna vattnet, såg inte ett smack, tog tre tag, tittade upp och navigerade ofta och slog fast: Jag crawlar under tävling och det är jobbigt. Inte så konstigt. Jag är ju fortfarande ovan att simma distansen 1500 meter i stort vatten.
Så när jag väl tog några bröstsimtag var det klippt.

Simstarten badade i solljus.

 

Otroligt vacker tävlingsmiljö!

Pulsen ville inte lägga sig, så jag gillade läget och börstsimmade vidare mot uppstigningsplatsen som var nerlusad av publik. Vimmelkantig och fokuserad tog jag mig upp. Någon sträckte ut en hand, klappade mig på axeln och sa: ”Bra simmat”. Sen var växlingen igång.

Cykeln kändes som en trygg vän! Förvånat konstaterade jag att de flesta andra cyklar hängde kvar på sina platser. Jag var nästan helt säker på att jag var bland de sista upp ur vattnet … Jag fick inte ihop bilden i huvudet. Inte just då. Var jag inte sist?

Cyklingen visade sig bli den stora utmaningen i loppet. Trött i hela kroppen av loppets första del kändes den tekniskt trixiga banan, med skarpa kurver, en del grus, hål och vägbyggen med trånga passager som ett koncentrationsprov. Västerbron som alla varnat för  och kallat ”benmördare”, kändes inte alls. Jag trampade förbi mängder av folk som sedan susade förbi mig i kurvor där jag tvingades bromsa. Det hade jag inte väntat mig!
Varför har jag inte övat stadscykling när jag visste att loppet skulle gå i Stockholm? Och hur undviker man att krascha när energin börjar ta slut?

Fyra mil gick fort. Och jag såg framemot att få uppleva min första riktiga löpning efter en ordentlig cykeltur. Hur skulle kroppen kännas?

Långsamt tog jag mig ut på löpbanan. Jag lät kroppen protestera. Accepterade den stumma känslan, tröttheten och längtan att bara få slänga mig i gräset och vila. Så här ska det kännas. Det är det här som är grejen med triathlon.
”Bra tempo!” Var det någon som peppade ”ser bra ut” så en annan, ”kom igen nu nu är det bara löpningen kvar” hörde jag medan jag ökade stegen, försiktigt.

Jag var trött. Kroppen kändes matt. Jag insåg att det här med att få i sig energi, det borde jag också ha övat på. Gel ger mig hulkningar, sportdryck får tungan att krulla sig … Jag hade gjort mitt bästa att dricka under cyklingen men visste att kroppen fått i sig på tok för lite.

När jag kom till Lejonbacken fick jag äntligen se ett bekant ansikte för första gången. Roger hojtade och sken som en sol! Jag visste att han var glad och tänkte att om jag nu var ute och sprang, så hade jag klarat simmet!! Jag log och vinkade matt.
– Älskling nu är det inte mycket kvar! Kämpa!, skrek han till mig och jag fick ny energi!

3:18 stod klockan på över mål när jag för fjärde och sista gången sprang upp för Lejonbacken. Jag hade simmat på 41 min, cyklat på 1:30, sprungit på 55 min. Växlingarna hade ätit lite tid, men vad gör det? Jag fick min fina medalj, min finishertröja där det står ”triathlet” på ryggen och jag har lärt mig massor om mig själv, om tritahlon, om att hushålla med energi och att det går att göra saker som man inte trodde var möjligt.

För precis ett år sedan stod jag där vid Stadshuset, tittade på Roger som crawlade iväg i fjärden och upplevde mitt första möte med sporten triathlon. Då blev jag helt tagen, stum och tänkte: ”Det där, det skulle jag aldrig klara av. Jag vågar ju inte en doppa huvudet under vattnet!”

Nu har jag redan mängder av nya tankar om hur jag ska lägga upp min träning inför nästa år. Det ska bli så roligt! Och nu när jag har känt tröttheten under ett eget lopp så framträder Ironman, ett fullängds tritahlonlopp, som något helt utomjordiskt.


Hur gör de egentligen, de där ironmännen och ironkvinnorna. Ja, jag fattar det inte!!

Påväg hem! Så glad och vimmelkantig … men var ställde vi bilen???
Trofé! Den här ska få en hederplast i mitt hem!

Redo för olymisk distans

bild-15-kopia-4

Imorgon är det race time! Nu går det inte att ducka eller att smita undan. Bära eller brista. En natt kvar och sen är jag mitt i något som jag ser som en riktigt stor utmaning för mig – ITU Stockholm World Triathlon, olympisk distans. Jag laddade idag med morgonsim och genom att spana in eliten.

Hög stämning under målgången! Självklart hejade vi på Lisa också!

Så här glad, som dagens vinnare av Stockholm Triathlon, Gwen Jorgensen från USA, har jag planerat att se ut när jag springer längs den här finishermattan imorgon. För upp på mattan ska jag bara!

If it doesn’t challange you, it won’t change you!


Jag kör mycket självpepp just nu. Påminner mig om att jag älskar utmaningar, att jag kommer vara supernöjd när jag klarat mitt första triathlonlopp och att det faktiskt ska bli KUL att tävla imorgon.
Känslorna har pendlat ganska ordentligt hit och dit så nu är jag nyfiken på hur verkligheten ser ut egentligen! 
Jag började dagen idag med lite sim, med mina nya linser! Äntligen SER jag bojen! Bara en sån sak! Det kommer ju underlätta en hel del imorgon .. haha. Fick fin simkänsla, Körde hårt och sedan lite lugnare för att bevisa för mig själv att jag kan få ner pulsen utan att sluta simma. Det gick!
Nu är det packa prylar som gäller. Dubbelkolla, fixa och så hopp i säng!
Håll tummarna! Imorgon får jag veta om jag når mitt mål och om jag är en triathlet – på riktigt!
Vi satt på Skeppsbrokajen och hade första parkett under simmet! Vilken power!

Ett rejält jippo det här tritahlonandet!

Man är ju inte snyggast så här men … det får man leva med!

Cykelrus under Tjejvättern

maltjej

Nästa 6000 starka tjejer och damer. En 10 mil vacker bana. En del nervositet och som vanligt premiärförvirring. Nu har jag besegrat ettapp två på vägen mot en Svensk Tjejklassiker – Tjejvättern, på tiden 3:43.

I mål! Tjohoo!! Känslan var snurrig men jag var vid rätt god vigör!

10.52 gick starten i går i söta Motala. Nästan 6000 kvinnor var där med cyklar av alla modeller. Stämningen var glad men kanske inte riktigt inriktad på tävling. Snarare cykelglädje, vännineskap, naturupplevelse och en hel del jäklar-anamma. En perfekt kombo för mig som forfarande är rookie på det här med cykling.

Jag har inte de bästa tävlingsnerverna och fipplade en hel del med pedalerna precis innan start, helt i onödan! Starten gick och sedan väntade 10 mil av härlig cykelupplevelse med klarblå himmel, förbi åkrar, genom bokskog, längs vattnet. Det var hur vackert som helst!

Här går starten! Glad cyklist. Nöjd över att ha lyckats klicka i fötterna …

Den första sträckan tog jag det lungt och bestämde mig för att haka på två damer som såg starka och rutinerade ut och spanade in hur de hanterade trafik, oberäkneliga medtävlande och andra svårigheter som uppstår när tusentals cyklister ska samsas om samma vägbana tillsammans med bilar.

När jag började slappna av och det dök upp en längre backe där farten drogs ner rejält tog jag mod till mig och trampade på. Ytterligare efter en sträcka blev jag omkörd av ett gäng tjejer som såg ut att ha bildat en spontanklunga och bestämde mig för att hänga på.

Jag har aldrig kört i klunga tidigare men hört lite om tecken, och hur man ska tänka och framförallt hur man ska agera och inte agera när man cyklar tätt ihop med andra cyklister.

Tre mil hängde jag på. Tempot var helt perfekt. Metodiskt, jämt och tillräckligt fort för att vi skulle passera de flesta. Tjejen som drog var rutinerad. Hon körde om tryggt och hanterade alla trafiksituationer säkert. Och hon drog hela sträckan …

Vid först depån försökte jag hålla ett öga på dragartjejen men missade precis när hon satte fart uppför den enda men rejäla uppförsbacken som finns under Tjejevättern. Jag hakade på hela vägen upp men när det gick utför igen så hindrades jag av min ovana. Det var så brant att jag tvekade att trampa nerför. Jag gjorde ett försök men de andra cyklisterna (läs tanterna) var väldigt oberäkneliga och när det plötsligt dök upp en nittiograders kurva och jag precis klarade mig från att sladda ut i skogen så tog jag till bromsarna och gav upp. Jag måste öva på teknik.

Depåstopp vd 5,2 mil. Blåbärssoppa, banan och saft gav nya krafter.

När jag avverkat hälften av sträckan bestämde jag mig för att börja trycka på lite mer. Vis av Vasaloppet och Kungsholmen Runt så vet jag att jag är dåligt på att hushålla med energin. Men den här gången så tog jag det lugnare i början, stannade och drack 4 muggar blåbärssoppa och massor av vatten. Jag hade tillräckligt med krafter för att lägga mig i bockstyret och verkligen cykla hårt de sista två milen. Tyvärr hittade jag ingen i lämpligt tempo att läggga mig bakom. Antingen var tjejerna för snabba eller för långsamma. Eller så ville de inte ha någon att växelköra med …

3.43 klarade jag mina 10 mil på! Och jag är verkligen nöjd! Och precis som under de andra loppen så är effekten av att ha tävlat:

”Jag måste träna mer! Jag vill träna mer NU! Och vad roligt det är att träna. Tänk om jag kan bli ännu bättre under nästa lopp!”

Men Rom byggdes som bekant inte på en dag. Bodyjoymamman är lite trött idag, så här efter att att cyklat Tjejvättern. Jag är ju fortfarande väldigt mycket nybörjare på en racer och att cykelträna överhuvudtaget. Jag har sovit som en stock och det är bara att inse – jag måste vila idag men snart är det en ny vecka! Och den hoppas jag blir fulladdad med nya härliga tränmingspass!

(Kanske ska jag köra mitt första triathlonträningspass … Jag ska fundera lite på det först.)


Vackert Motola och hög stämning.

Kompis.

Fin medalj och tröttare än jag själv riktigt insåg …

Ett tecken på kraftig orutin. Inga gympadojor fanns med i packningen …

Olivia stöttade och blev kanske liiiite sugen hon också. Det gillar mamma.

Laddar cykelbenen på vackra Östgötaslätten

bild-5

Semester och en underbart solig sommardag. I dag har jag varit i Motala. Hämtat nummerlapp och laddat mentalt. I kväll bor vi på ett vackert säteri mitt på Östgötaslätten.

Det var fullbokat på alla hotell i både Motala och Linköping så vi hamnade här.

Det är slitsamt det här med sport. Sol, underbart vackra sommarängar nerlusade av hundkex och smörblommor. Så här års visar Sverige upp sin vackraste sida. Vi bor på Idingstad Säteri ikväll. Drygt en timmer bilfärd från Motala. Det är ett par spanmålsbönder som är växlat verksamhet till hotell- och konferensbranschen.

Efter eftermiddagen i Motala känns hela Tjejvätternäventyret hur roligt som helst. Jag ska njuta och har ingen aning om hur lång tid det kommer ta. Fixar jag det på fyra timmar så är jag hur nöjd som helst.

Men oavsett så är jag hur glad om helst över att få vara med om allt det här. Och vi har det jättemysigt, jag Roger och våra barn Olivia och Tim. En mysig minisemester.

Otroligt härligt kväll. Coachen och cykelmeken är med.

Härlig kvällspromenad med barnen. Genom kohagen.

Cykeln framme i Motala.
Även om man har världens bästa cykelmek med sig så …
… är det väl bra att ha bytt slang en gång själv. (Fast det är liksom inte min grej.)

Triathloninskolning dag 3

bild9

Swim bike run i Hallstahammar. Vilken fantastisk dag. Sommaren har precis anlänt. Ljusgrön natur, blommor, strålande sol och Hallsta Triathlon 2013 blev en riktig folkfest.

Fokuserade tävlande precis innan start. 750 meter simning.

Långsamt, långsamt vänjer jag mig vid triathlonatmosfären. Det som förra året kändes som ljusår bort börjar så smått kännas lite mer bekant.Våtdräkter, öppet vatten, växlingsområden, cyklar och fippel med utrustning. Efter söndagens triathlonrace i Halstahammar, där jag deltog som publik och support till min Roger, så känner jag att inskolningen börjar ge effekt och jag kan visualisera mig själv mitt bland alla coola triathleter.

I can. Never quit.

Laddad Roger. 750 m sim, 4 mil cykel, 10 km löpning.
Glad. Vid mål gratulerade jag Roger till en fin prestation.
Bästa damer. Ida Salonen vann. Imponerande tjej!

Träningskväll med Lisa Nordén

bild-4

Hög stämning, regn, 50 procent nybörjare, grillad korv och fantastiska triathleten Lisa Nordén. Det var några av ingredienserna under torsdagens triathlonträningskväll i Huvudsta, arrangerad av ITU World Triathlon Stockholm.

(… och jepp, wannabe ikväll igen … enbart åskådare.)

Peptalk innan start. Deltagarna fick instruktioner och användbara tips.


– Ta det bara lugnt. Det spelar ingen roll hur det går. Alla börjar någonstans.
Det sa Lisa Nordén ikväll under World Triathlon Stockholms VIP-träningskväll. Sponsorer var på plats, grillen var tänd och stora berg av bullar var framdukade till alla triathlonälskare, triathlonnyfikna och rookies som letat sig till Stockholmsförorten Huvudsta.

Kvällens fokus var växling. Lisa Nordén inledde genom att berätta om hur hon började med sporten och att hon under sitt allra första triathlon simmade bröst, 400 meter.

– Om man som vuxen ska lära sig crawl är det bara att stänga av hjärnan och lyssna på sin simlärare, hur galet det än låter, sa hon.
Dessutom delade hon med sig av några heta växlingstips som till exempel att inte börja med att slita av sig badmössa och simglasögon när man springer upp ur vattnet.
– Då står man där med dem i handen när man ska dra av sig våtdräkten och genast blir allt krångligt.
Nej, av med våtdräkten till hälften så att överkroppen blir bar. Spring samtidigt till cykeln, KOMMA IHÅG var man ställt cykeln i växlingsområdet, knäppa på hjälmen medan man trampar av sig våtdräkten och spänna fast cykelskorna på pedalerna innan loppet, var några av hennes hetaste tips.

Jag hade jättekul! Lisa Nordén verkar vara en fantastisk sympatisk person, inspirerande och imponerande på samma gång. Jag blev helt klart ett fan. Det var hur kul som helst att se alla entusiaster både de som var helkittade, de som kom i bikini och vanlig damcykel och de som tog hela arrangemanget på blodigt allvar.

Jag smög runt i buskarna, tog bilder och kände:
– Ja, det här kan verkligen bli min grej. Nu börjar det bli dags att lämna åskådarplatsen. (Det var ju faktiskt några där som inte kunde crawl …)

Varsågod! Njut av bilderna!

Förberedelser. Många tog miniloppet på stort allvar.

Första distansen är självklart simning. 25 grader i utomhuspoolen.
Intresset för triathlon är stort.

Lisa Nordén plåtas med sina sponsorer.
Lisa Nordén blev intervjuad, bjöd på si själv, en hel del skratt och bra tips.

Glada åskådare under paraply.

Övertänd under Kungsholmen Runt

halvmaran

Lycklig, stolt och full av endorfiner efter mitt livs först halvmaraton

 

21,1 kilometer i kropp och ben. Oj vad skönt det var att få slänga sig på gräset.

Självklart gjorde jag värsta nybörjartabben och gick ut för hårt. Men jag tänkte att det får bära eller brista. Jag har ju egentligen ingen aning om hur kapabel jag är att pressa mig själv när det gör riktigt ont.

Solen sken och stämningen var hög i Rålambshovsparken i går när det var dags för loppet Kungsholmen Runt. Jag var på plats en timme före start för att komma i rätt stämningen och slippa stressa in i startfållan.

Jag var nervös. Jag har liksom aldrig varit bra på att tävla med folk så jag gjorde mitt bästa för att lyfta upp mig själv mentalt. Jag har en tendens att vara aldeles för tuff och hård och snacka ner mig själv i skorna, vilket inte är särskilt fruktbart inför ett lopp.
Jag värmde upp lite lätt på stället medan jag väntade. Peppade mig själv:
– Kom igen nu Helena. Du klarar det. Snabba lätta steg. Ha kul och njut av att springa i det våriga Stockholm.

Starten för Kungsholmen runt 10 km.

När starten gick föll jag in i klungans tempo. Det kändes hur bra som helst. Lätt, pigg, snabb och ganska så övertänd. Det gick för fort och klockan visade 4:50 tempo i kilometer efter kilometer. Så snabbt brukar jag ju inte ens springa milen på. Men oj vad kul det var. Vilken stämning. Det kändes fantastiskt att vara omringad av en massa duktiga löpare och hålla jämna steg med dem.

Finaste medaljen!!

Det höll i 12, 13 kilometer och sen blev jag trött. När det vara 4 kilometer kvar och en kille som låg några steg framför mig svimmade och fick bli omhändertagen av några funktionärer så hade jag det riktigt tufft. Jag mådde illa och var så galet trött, lite sur och mer och mer besviken på mig själv att det gick långsammare och långsammare. Måste jobba mer med att stärka huvudet med andra ord!

Jag missade min måltid 1:50 med en och en halv minut. 1:51.33 blev min första halvmaraton tid. Placering 186 av cirka 600 damer.

Men besviken var jag bara en väldigt kort stund. När jag hade svept tre muggar vatten, tryckt en banan och låg i gräset och bara njöt av vilan kände jag mig grymt nöjd och började redan göra upp en plan för nästa halvmara.

Lite lätt urlakad Helena. Det blev en stadig grillmiddag på kvällen.

© Allt material tillhör Helena Nimbratt. Citera gärna om du uppger källan. Sidan är skapad av Johan Eklöf.