Helena Nimbratt

My triathlon stories

Målen för 2016 klara

FamiljebloggenLand

@font-face {
font-family: ”MS 明朝”;
}@font-face {
font-family: ”Cambria Math”;
}@font-face {
font-family: ”Cambria”;
}p.MsoNormal, li.MsoNormal, div.MsoNormal { margin: 0cm 0cm 0.0001pt; font-size: 12pt; font-family: Cambria; }.MsoChpDefault { font-family: Cambria; }div.WordSection1 { page: WordSection1; }

Mål för 2015: Föda barn. Mål för 2016: Tjejvasan och halv
Ironman-distans. Jag är suuuuperlycklig över att vänta barn men jag saknar min
triathlon-träning. Utan att riktigt vara medveten om det så har jag redan satt
upp mål för 2016.

 

Mindfulness under lunchen i solen … tränar hårt på mitt inre lugn.
Det känns nästan lyxigt att bara ha ETT enda fokus under ett
år: Föda barn och sedan ta hand om det nyfödda barnet.

Jag vet, det betraktas som en gigantisk uppgift och jag vet
ju någonstans i bakhuvudet hur omtumlande det är, fast det var så vansinnigt
länge sedan sist men än dock … Jag tycker det är så otroligt vilsamt att bara
ha ETT fokus. ETT mål. ETT område att fundera över.
Och jag är supernöjd med att jag (håller mig i skinnet) inte
drar igång en massa andra projekt. Det här är bebisåret, familjeåret och ambitionen
att hålla stress, oro och annat onödigt borta ur livet är skyhög. Min bebis ska
ha det lugnt och skönt där i magen.
– Du är så lugn nuförtiden, sa min kollega till mig för
någon dag sedan. Du stressar inte upp dig för något utan bara konstaterar
”jaha, nu blev det fel” .
Jag skrattade, nöjd med iakttagelsen. Jag vill vara så lugn
det bara går och må bra. Träningen är som vanligt ett utmärkt verktyg för välmåendet.
Lite crosstrainer gör gott. Lite pyssel och skrotande på gymmet ger en
tillfredställande inre känsla. Extra bra känns det när jag tänker på hur varje
avklarat pass gynnar lillbebis, underlättar kommande förlossning och
återhämtning efter!
Så fantastiskt smart det är med träning!!!!
Målen för 2016 har jag kommit fram till på följande sätt:
1. En god väninna kämpar så med att komma igång med ett
aktivt liv. Hon sa ja när jag föreslog Tjejvasan 2016 och vi ska åka sida vid
sida. Gemensamt! Jag vill stötta henne!! Dessutom blir det trevliga dagar
tillsammans med trevliga människor i Sälen.
2. En triathlontävling och något att jobba för under våren
2016 vill jag ha. Något som utmanar, ändå inte är orimligt men som kittlar
nerven. Halv Iron ett år efter förlossning … om det är möjligt återtår att se!
 

Snickrar på nytt

alska-traning

Crosstrainer och styrka, crosstrainer, crosstrainer och vila. Jag tränar men det blir inte så spännande att skriva om. Därför är jag tyst och snickrar på lite nytt för bloggen.

 

Jag ligger i soffan. Långt under varma filten och har jagat ut Roger på en löprunda i mörkret och snön. Med pannlampa … och ja, ja jag är lite avundsjuk. Men å andra sidan så ligger jag här och hämtar kraft inför veckans sista arbetsdag och känner hur vår lilla ironbaby stökar runt i magen. Babymagi! Babylycka!!

Roger har kört spinning idag på lunchen men hey!!! Det är triathlon vi sysslar med här eller hur? Det innebär ju att man simmar, springer och cyklar på samma dag så 10 km löpning är ju något som bara snabbt rasslas av eller?

Nej, riktigt så enkelt är det inte varje dag. I dag behövde Roger min puff, lite pepp och beröm, precis som han har så många gånger gett till mig.

Det är ÄKTA kärlek, eller hur?
– Älskling jag tar disken så får du springa.
– Darling du hinner ett pass och måla hallen, inga problem.

Man är det man tränar

1451332_10152401647437263_4277236209296607008_n-1

Man brukar säga att man är det man äter, men när det gäller muskler så skulle jag säga att man är det man gör. Använder man inte en muskel
så förlorar man den och självklart tvärtom. Jag har kört på hela säsongen och nu … nu känner jag knappt igen min kropp.

 

Triathelet in action!

Tisdag. Yoga.
Det har jag ju bestämt. Och just idag kändes det bara rätt och riktigt, så här efter Lidingöloppet.

Jag känner mig helt ok i kroppen efter lördagens långlöpning. Inte ont någonstans. Inte ens i min gamla skada. Bara ordentligt träningsverk högt upp runt låren och höfterna. Precis där sjukgymnasten har sagt att jag måste stärka upp. Att jag nu får träningsvärk just där tar jag som ett gott tecken. Det har jag aldrig fått förut, så det måste betyda att jag rört om i grytan och att min löpning är mer ”rätt”.

I morse tassade jag iväg med min älskling till simhallen och en helt tom 50-metersbana väntade på oss. Jag fick lite feed back av Roger som påminde mig om att spänna rumpan, få till ballerinafötterna och inte var för avslappnad i underkroppen. 1000 meter och jag lämnade simhallen grymt nöjd.

Jag börjar dessutom bli en hejare på att byta om och duscha snabbt. Bara en sådan sak. Badräkten sitter på redan när jag anländer. Duschen går snabbt och det blir enbart en halv make up innan jag dra iväg till jobbet när det är simdagar. Det är det värt.

I kväll höll jag mitt löfte till mig själv och gick på ett Yogapass. En annan instruktör och en annan anläggning än sist – mycket bättre, mer styrka, lite mer tempo och tydligare instruktioner. Jag blev varm, taggad och fick testa lite, lite balans! Och dessutom hade jag all tid att fokusera på mig själv och konstaterade att jag inte känner igen min egen kropp. Den här förändrats sedan i våras. Jag känner mig stark, fast stel och det är som att jag har fått högre densitet. Haha!!!

Cool känsla. Jag tror att jag helt enkelt har blivit starkare. Man blir ju helt enkelt det man gör – det vill säga triathlet!

Vägen mot Ironman

IMG_8519

Nu är jag på väg till Kalmar! Vi är på väg! Jag och Roger sitter i bilen och lyssnar på låten ”I dag är jag stark” med Kenta på högst volym. För ett och ett halvt år sedan började jag min simträning helt från scratch på botten i Eriksdalsbadets bassäng där jag kokade kaffe. Nu är jag på väg och ska genomföra en Ironman.

Den här bilden tog jag under förra årets IM-simning i Kalmar. Nu laddar jag!

Men hur tänker jag nu då, undrar ni!
Hur blev det egentligen så här nu, att jag ska starta i Kalmar och sikta på att genomföra en Ironman? Jag har ju inte riktigt dragit den historien hur jag gick från att säga ”nej det är för långt” till att en vecka innan start bli bergfast besluten och tacka ja till en startplats.

Det startade redan i vintras. Roger började skoja om att jag tränade
som om att jag skulle köra Ironman. Sedan började jag själv dra samma
skämt och till och med påpeka att jag tränade mer än Roger som anmälde
sig redan i Kalmar efter banketten dagen efter tävlingsdagen.

När
jag efter Amfibiemannen
kände mig tom och mållös och började muttra om att jag minsann inte behöver tokträna längre, jag ska ju inte ens köra
Ironman, som om jag någonstans under våren och sommarens alla träningspass
och klassikerlopp börjat visualisera mig själv på banan i Kalmar …

När jag för ett par veckor sedan fick frågan under triathlonträningen vid Sjöhistoriska:
– Helena, vilket är ditt nästa race? Är det Kalmar nu om ett par veckor eller??

… precis DÅ kände jag att vad sjutton. Folk tror på fullaste allvar
att jag ska köra Ironman och varför tusan är svaret på den frågan är NEJ.
– Fast man kan ju tro det, skrattade jag. Jag har ju Ironmantränat hela året.

Just orden ”nej jag kan inte” har aldrig funnits i mitt hjärta. Vill man så kan man och så har jag resonerat  hela mitt liv ända från den dagen när jag lycklig stod med en liten bebis i famnen, blott 21 år och hade hoppat av universitet … (det är en annan historia och på en helt annan blogg)

Så varför tror jag att jag ska kunna klara att genomföra ett av världens tuffaste lopp?
1. Jag har levt med sporten triathlon i huvudet dygnet runt i åtminstone 1,5 år och följt och varit delaktig i Rogers Ironmanträning och mentala förberedelser på ett väldigt nära håll.
2. JAG har tränat väldigt många timmar hela året för klassikerloppen både förra året och det här året. Jag har genomfört en medeldistans och klarat Vättern och Amfibiemannen på ett sätt som jag aldrig trodde var möjligt.
3. Jag har aldrig sviktat i min träningsmotiovation! Jag ÄLSKAR det här livet. Jag har njutit av tidiga vintermorgonar när jag ensam nött längder i simhallen. Jag har sett framemot långa långpass i snön, i mörkret med efterföljande bastu. Jag har envist kämpat för att bli modigare i vattnet, för att hitta cykelglädjen och jublat när jag äntligen fått lite cykelben.

Och det är egentligen där, i punkt nummer tre, som jag hittar mitt främsta svar till varför jag vågar och vill ta chansen. Jag tycker allt detta är så underbart kul! Triathlon är ett av det bästa som hänt mig i livet. Dessutom har jag övat på motgångar i livet. Jag vet att är det något som jag är bra på så är det att kämpa mot alla odds, bita ihop, mobilisera nya krafter och ta mig framåt även när det gör riktigt ont!
Så varför inte utnyttja det i ett Ironman!

På väg till Kalmar.

Laddar för Amfibiemannen

IMG_9692

Utomjordiskt bra väder, spännande äventyr från Nordnorge till coola Köpenhamn. Sim i främmande och fina vatten och flera mil löp, men någon vidare kvalitet på träningen har det inte blivit under semestern.

Ett minne för livet. Sim i en smaragdgrön iskall vik i Nordnorge, +30 i luften.

Mitt livs första swimrun – Amfibiemannen står för dörren. Team Nimbratt sitter i en fullpackad Volvo med varsin stor kaffe, en rulle choklad och barn som matar film i baksätet. Vi har haft det fantastiskt, konstaterar vi tillsammans. Vi har sett massor av nya platser. Vi är brunbrända, badkläderna är fortfarande på, håret är fullt av salt efter ännu en dag på stranden och vi (som inte kör) har tagit en tupplur och känner oss vansinnigt avslappnade. Men ändå … tre veckors semester det toppar ingen form.

– Konstigt att vi inte känner att vi får till träningen när vi är lediga, konstaterar jag och Roger och skrattar lite. Det är det här med rutiner som är så himla bra. Den där vardagen som är själva livet är inte så dumt. Där har vi fokuset, lunken och det är där det händer när vi pressar oss lite, lite över vår förmåga och utvecklas ännu ett steg.

Men visst har vi tränat en hel del. På Österlen sprang jag två gånger upp Stenshuvuds topp, en runda på 1 mil med galet jobbig backträning och fantastisk utsikt.

En segergest på toppen av Stenshuvud. Ingen lek att springa uppför berg …

Och för att inte tala om alla sim …  dem i Nordnorge i Atlanten, i fjällsjön, i Östersjön i Kiviks hamn och på Västkusten.

Magi, magi, magi. Speechless.
Kvällssim efter en dag i kajaken. Bra axelpass …

Och en historisk cykeltur där jag i 7 mil orkade hänga på Roger … Snacka om att jag har utvecklats som cyklist.

I dag har vi både sprungit milen och simmat i trakterna kring Varberg. Men vi har knappt fått till ett enda kvalitetspass på tre veckor, precis innan Amfibiemannen, en tävling som vi sett framemot och som inte är snuten ur näsan …

Men det gör inget egentligen. Såklart. Jag tränar trots allt för att jag vill, för att mår bra, för att ha kul och tävlingarna gör det bara lite roligare. Samtidigt vet jag hur hornen kommer att växa fram där på banan. Jag vet att jag kommer drabbas av akut nervositet vid start … där och då kommer det förvandlas till blodigt allvar.

Så vilka är de största utmaningarna?
1. Sim i riktigt hav. Det vanligaste är kallt vatten med ordentligt sjögång kring Arholma och de andra öarna där tävlingen går av stapeln. Men hur blir det i år? Värmen har naturligtvis skruvat upp badtempen en smula och kanske är vattnet snällare en solig och varm dag. Det är bara att vänta och se.
2. Värmeböljan. I år spelar vädret mig verkligen ett spratt när det ät tävlingsdags.+7 grader under Vasaloppet, samma temp under Vansbro Triathlon så simmet blir inställt och nu … +30 grader och sol när det ska springas en halvmara i våtdräkt. Jösses. Just nu jagar jag en begagnad våtdräkt med ljus och lykta, som jag kan klippa i. Köra i hel våtdräkt som planerat framstår som en mardröm.
3. I och ur vattnet. Hela upplägget att varva sim och löp är en utmaning i sig. Hur ska jag klara första simetappen med både tävlingsnerver och efter 1000 m löpning?

Plus detta faktum att jag kanske i sista stund väljer att byta ut utrustningen och köra med en hel del oprövade grejer som en annan våtdräkt med klippta ben … Hur ska det gå? Men planen är att se till att få hem dräkten imorgon och så ska vi köra ett pass sim och löp om ca 5 km i terräng och fullmundering hemmavid. Grannarna får hålla i sig …
Men än vet jag inte om den där dräkten passar. Det återstår att se.

Morgonlöp längs havet i morse. Vid 7 km började det kännas riktigt bra.
Västkustsim bland maneter och sjögräs i mängder.

Jag är en triathlet!

Riddarfjärden låg spegelblank! Som i ren magi vaknade jag i söndags morse och fick se bild på Facebook som visade en helt stilla fjärd. Jag tog det som ett tecken och i det ögonblicket blev jag lugn. Sen började mitt äventyr.

Aldrig, aldrig har jag sett Riddarfjärden så här lugn. Jag passerar vattnet varje dag.

Mitt älskade Stockholm visade sig från sin allra vackraste sida. Som ett rent trolleri slår vädret om inför den stora tritahlonfesten, World Triathlon Stockholm, och mitt stora lopp, och det blir högsommar igen. Det måste ju bara betyda något. Så valde i alla fall jag att se på det och plötsligt var all tritahlonoro som bortblåst.

Jag sov gott hela natten innan jag skulle tävla olympisk distans, 1500 meter sim, 4 mil cykling och 10 kilometer löpning, efter varandra. Jag hade koll på varje pinal och jag vaknade och åt en ganska liten men god frukost. Roger och jag satte oss i bilen som var fullproppad med två uppsättningar triathlongrejer (han skulle också tävla) och körde in i den fortfarande sömniga staden. Musik i högtalarna, morgonljus i vindrutan och kroppen sprickfärdig av förväntan. Tänk att nu var det dags för mitt första triathlonrace! Årets A-lopp. Så mycket träning, funderingar, våndor och glädje som jag har fått uppleva under året, tack vare min nya passion och förmåga att nörda ner mig totalt in något som jag gillar.

Det var när vi checkade in cyklarna som vi insåg vad galet mycket folk det skulle bli. Växlingsområdet var flera kvarter långt och starttiderna utspridda under hela förmiddagen. Vi förstod att incheckningen skulle pågå för för fullt när Roger, som startade i en av de tidigare grupperna, skulle komma upp ur vattnet och springa ut med cykeln. Hur skulle det funka?

Här blev det under förmiddagen proppfullt med cyklar. 4000 startade i söndags.

 

Här fick min cykel trängas. Inte en millimeter extra utrymme.

Roger förberedde sig, drog på sig våtdräkten och vips stod jag där ensam med en timme kvar till start.

Jag började med att dubbelkolla bansträckningen. Tre varv runt cykelbanan, ut på Norrmälarstrand, över Västerbron, förbi Gamla Stan och bort mot Stadshuset igen där simstarten var och så tillbaka. Löpningen gick från Stadshuset, till Slottet och Lejonbacken och sedan tre varv i Gamla Stan på kullerstensgatorna. Hur skulle jag hålla reda på hur många varv jag sprungit, funderade jag över tillsammans med flera andra.

Plötsligt gick allt väldigt fort. Jag hann tänka: ”Nu är jag här! Nu är det dags” och ta en titt på mina medtävlande i de två ganska små startgrupperna tjejer som skulle köra olympisk. De flesta hade tydligen satsat på sprintdistansen och jag hann undra om jag tänkt helt fel … missbedömt min kapacitet.

Vattnet var varmt, 19,5 grader. Riddarfjärden kändes stor. Jag blev ordentligt varm i solen innanför den täta våtdräkten. Bojorna som skulle rundas låg långt bort. Några tjejer avslöjade för varandra hur läskigt de tyckte att det var med simmet, en av dem fick panik förra året, en annan trodde att allt skulle gå åt skogen och så gick starten.
Lungt och fint. Det var gott om plats och helt oläskigt.


Galet! Jag nästan skrattade högt för mig själv och simmade, simmade, simmade och fick puls men nej … jag var inte rädd. Jag tittade ner i det brungröna vattnet, såg inte ett smack, tog tre tag, tittade upp och navigerade ofta och slog fast: Jag crawlar under tävling och det är jobbigt. Inte så konstigt. Jag är ju fortfarande ovan att simma distansen 1500 meter i stort vatten.
Så när jag väl tog några bröstsimtag var det klippt.

Simstarten badade i solljus.

 

Otroligt vacker tävlingsmiljö!

Pulsen ville inte lägga sig, så jag gillade läget och börstsimmade vidare mot uppstigningsplatsen som var nerlusad av publik. Vimmelkantig och fokuserad tog jag mig upp. Någon sträckte ut en hand, klappade mig på axeln och sa: ”Bra simmat”. Sen var växlingen igång.

Cykeln kändes som en trygg vän! Förvånat konstaterade jag att de flesta andra cyklar hängde kvar på sina platser. Jag var nästan helt säker på att jag var bland de sista upp ur vattnet … Jag fick inte ihop bilden i huvudet. Inte just då. Var jag inte sist?

Cyklingen visade sig bli den stora utmaningen i loppet. Trött i hela kroppen av loppets första del kändes den tekniskt trixiga banan, med skarpa kurver, en del grus, hål och vägbyggen med trånga passager som ett koncentrationsprov. Västerbron som alla varnat för  och kallat ”benmördare”, kändes inte alls. Jag trampade förbi mängder av folk som sedan susade förbi mig i kurvor där jag tvingades bromsa. Det hade jag inte väntat mig!
Varför har jag inte övat stadscykling när jag visste att loppet skulle gå i Stockholm? Och hur undviker man att krascha när energin börjar ta slut?

Fyra mil gick fort. Och jag såg framemot att få uppleva min första riktiga löpning efter en ordentlig cykeltur. Hur skulle kroppen kännas?

Långsamt tog jag mig ut på löpbanan. Jag lät kroppen protestera. Accepterade den stumma känslan, tröttheten och längtan att bara få slänga mig i gräset och vila. Så här ska det kännas. Det är det här som är grejen med triathlon.
”Bra tempo!” Var det någon som peppade ”ser bra ut” så en annan, ”kom igen nu nu är det bara löpningen kvar” hörde jag medan jag ökade stegen, försiktigt.

Jag var trött. Kroppen kändes matt. Jag insåg att det här med att få i sig energi, det borde jag också ha övat på. Gel ger mig hulkningar, sportdryck får tungan att krulla sig … Jag hade gjort mitt bästa att dricka under cyklingen men visste att kroppen fått i sig på tok för lite.

När jag kom till Lejonbacken fick jag äntligen se ett bekant ansikte för första gången. Roger hojtade och sken som en sol! Jag visste att han var glad och tänkte att om jag nu var ute och sprang, så hade jag klarat simmet!! Jag log och vinkade matt.
– Älskling nu är det inte mycket kvar! Kämpa!, skrek han till mig och jag fick ny energi!

3:18 stod klockan på över mål när jag för fjärde och sista gången sprang upp för Lejonbacken. Jag hade simmat på 41 min, cyklat på 1:30, sprungit på 55 min. Växlingarna hade ätit lite tid, men vad gör det? Jag fick min fina medalj, min finishertröja där det står ”triathlet” på ryggen och jag har lärt mig massor om mig själv, om tritahlon, om att hushålla med energi och att det går att göra saker som man inte trodde var möjligt.

För precis ett år sedan stod jag där vid Stadshuset, tittade på Roger som crawlade iväg i fjärden och upplevde mitt första möte med sporten triathlon. Då blev jag helt tagen, stum och tänkte: ”Det där, det skulle jag aldrig klara av. Jag vågar ju inte en doppa huvudet under vattnet!”

Nu har jag redan mängder av nya tankar om hur jag ska lägga upp min träning inför nästa år. Det ska bli så roligt! Och nu när jag har känt tröttheten under ett eget lopp så framträder Ironman, ett fullängds tritahlonlopp, som något helt utomjordiskt.


Hur gör de egentligen, de där ironmännen och ironkvinnorna. Ja, jag fattar det inte!!

Påväg hem! Så glad och vimmelkantig … men var ställde vi bilen???
Trofé! Den här ska få en hederplast i mitt hem!

Hett sommarsim med tävlingstankar

bild-14-kopia-17

Sommaren levererar. I dag hade dagens pass i våtdräkten dubbelt syfte – svalka och kravlöst sim.

Fundersam. Triathlon är tufft. Det kräver sin kvinna …

”Ha det så kul det bara går och ta dig runt! Se det som en ny rolig erfarenhet”

Roger och jag satt ute på terassen i förmiddags vid frukost och uttalade precis de här orden … till varandra! 🙂
Hehe … hur komiskt är inte det?!

Jag sa dem  till Roger efter att han hade luftat sina känslor, våndor och förhoppningar kring Ironman

En halvtimme senare säger han exakt samma sak till mig när jag tvivlande undrar om jag verkligen ska klara min utmaning: olympisk distans den 25 augusti.

Visst är det så att det är ganska sällsynt att man ställer sig på startlinjen med känslan:
– Fy satan vad jag är i form! Mer förberedd än så här kan man inte bli.

Jag gillar att vara förberedd och känna att jag har lagt ner tid och gjort en hyfsad insats för att det ska gå så bra som möjligt. Så känns det inte nu. Faktum är att min enda gren i triathlon som jag känner mig hemma med är löpningen, den har ju spökat rejält för mig under snart 3 månaders tid nu. Jag är ur löpform och fortfarande väldigt mycket nybörjare på att simma … Det känns ju lite extra i nerverna. Helt klart.

Triathlon är tufft.
Det är ju därför jag har fallit för det så hårt. 
En mil kan jag alltid springa hur lite jag än tränat.
Cykla 4 mil ska väl inte heller vara några problem men …
simma … 1500 meter i Riddärfjärden! Gulp! Det är där den verkliga utmaningen ligger …

I dag knallade jag ner till viken som ligger utanför mitt köksfönster men som jag aldrig riktigt sett som ett vatten som lämpar sig för simträning. (Kanske rädd för att grannarna ska förstå vilken galning jag egentligen är hehe …) Tre minuters promis och vips var jag nere i vattnet. En vit boj låg lämpligt nog på 100 meters avstånd från bryggan. Det blev 8 vändor plus ett varv bröst … Ja ni vet ju varför …

Men hur gör jag nu för att känna mig mer förberedd om en månad?
Jag tror att jag har en plan ….

Triathlonträning andra försöket

bild-11-1

Simma. Cykla. Springa. I dag stod mycket på spel för min del. Efter mitt första triathlonförsök med nedslående resultat var målet att skapa en annan känsla under racet och framförallt i vattnet.

Beredd och nervös. Men jag njöt av den trevliga stämningen.
Jag har haft en gnagande känsla hela dagen inför kvällens triatholnträning vid Sjöhistoriska. Det har gått tre veckor sedan jag gjorde mitt första försök att simma, cykla och springa efter varandra och jag överraskades av kaoset i startfältet och att paniken låg precis under ytan och lurade så länge jag befann mig i vattnet.
För att undvika samma scenario hade jag utarbetat en krigsplan:
1. Komma i riktigt god tid innan starten.
2. Göra allt för att hålla nere stressen under dagen på jobbet.
3. Lägga 15-20 min på insim innan starten för att vänja mig vid temperaturen i vattnet och bevisa för mig själv att jag kan crawl.
Målsättning: Klara simma crawl en mindre del av sträckan. Ha roligt och fokusera inåt.
Jag kom i god tid. Nervös. Förväntansfull. Oj vad jag vill göra det här och vad galet det är att jag skapat en känsla av att det är massor som står på spel … Jag vill bli triathlet. Jag vill simma och känna mig lugn. Jag kommer inte att ge upp.
Så fick jag syn på ett gäng superkittade tjejer med proffs utrustning, tempocykel, tempohjälm, armvärmare. De var super coola och satte fart på nervositeten igen!! De var ju precis som krigsmålade krigare i sin utrustning. Pimpade med stenhård min bara för att skrämma slag på fienden … Mig!! 
Hehe … vilken värld detta är!! Jag älskar det! Men så såg jag hur fint vattnet glittrade. Människorna som bytte om till sina våtdräkter, snackade, peppade varandra och vips! Allt fick en helt ny ofarlig dimension.
Jag höll mig stenhårt till min plan. Hoppade i vattnet som var grymt kallt, simmade, fokuserade på att hitta lugnet. Andades, Peppade mig själv. Och så gick starten.
Och vilken skillnad! Jag crawlade mycket längre än jag vågat hoppas på. Jag kom långt ifrån sist. Jag hade till och med ett par stora starka karlar strax bakom mig (det boostade mig en del måste jag erkänna) men det allra viktigaste var att jag upptäckte hur mycket energisnålare det är med crawl jämfört med bröstsim. Det lönade sig att simma lungt crawl istället för att toksimma bröst! Vilken upptäckt.
Det bästa med kvällen var ändå att min kompis Mia dök upp med nya och fin våtdräkt och lysande orange badmössa och simmade så fint tekniskt. Vilken inspirationskälla. Det var hennes första triathlon och hon var hur grym som helst.
Dessutom sprang jag och kände INGET, inte det minsta lilla, i benet! Äntligen!!!! Vilken kväll!
Mina prylar ligger också beredda.

Grymmaste träningskompisen!

Och nej jag springer inte

KungshRu2013_2491

Jag har inte pratat så mycket om det. Och jag har inte skrivit om det här på bloggen. Om sanningen ska fram så har jag försökt undvika att tänka på det. Förträngt: Jag har inte sprungit sedan halvmaran. Det gör för ont. 

Jag var så glad och fotade medaljen.

Jag vet inte ens hur lång tid det har gått. Är det fem veckor, fyra eller sex veckor sedan jag sprang sist? Jag tog verkligen i där under loppet Kungsholmen Runt och jag hade ont men det var inget som fick mig att tänka att jag kanske skulle bli skadad. Springer man långt, då gör det väl ont, eller?

Jag tror dessutom att jag mest tänkte på att jag mådde illa. Jag tog en gel strax innan start och fick efter ett tag kramp i övre delan av magen. Det var nog gelen och sportdrycken som jag fick för mig att jag behövde. Jag har aldrigt provat gel tidigare och jag dricker bara vatten. Men jag sprang och det gick ju riktigt bra ganska länge. Det var under de sista fyra kilometrarna som jag tappade farten ordentligt. Nåja. Nu är det gjort och jag kan konstatera att jag gjorde en hel del nybörjarmisstag.

Det största misstaget som jag gjort här är att jag har frångått min allra viktigaste regel som har byggt upp min kondition och styrka under de här åren jag tränat. Den regeln är enkel:

Lyssna på min kropp istället för att lyssna på andra och ta små steg istället för stora. Det gör inget att det går långsamt. Varje liten insats är en viktig insats.

 

Den här gången lyssnade jag för mycket på andra. Jag drabbades av övermod och ville utvecklas snabbt. Jag lät mig själv bli puschad för hårt. Jag var inte riktigt redo. Resultat: Ömma benhinnor och en vadmuskel som är spänd och uppför sig konstigt.

Det här har jag gjort för att bli bätttre:

  1. Total vila.
  2. En kur Voltaren i 5 dagar. Vila.
  3. Provsprungit 1 km = katastrfont.
  4. Besök hus sjukgymnast som stretchat, behandlat med laser och akupunktur. Fick utlåtandet överansträngd muskel.
  5. Fortsatt stretch på egen hand + vila.

I dag åkte jag till gymmet för att känna mig för. Först på bandet, 2 km, lungt tempo. Sedan hoppade jag av bandet, gjorde mina stretchövningar och sen på bandet igen 1 km. Slutligen mera stretch.

Nu lyssnar jag inåt. Det här känns rätt. Det var inte bekvämt att springa men det kändes inte ont som i FEL ont. Väl hemma igen känns det inte alls. Det tolkar jag som ett gott tecken. Jag är brutalt stel och tror att vadmuskeln trycker på benhinnan …. har läst en del om det. Vi får se.

Löpningen har alltid funntis med mig. Varit min terapi, min livlina, min kompis när det varit tungt och min tröst. Jag har varit ofantligt lycklig över att jag överhuvudtaget kunnat använda mitt vänstra knä som blev svårt skadat i en mopedolcyka när jag var blott 19 år. (Ja, det var i Grekland.)
Jag saknar löpturerna. 
Jag kommer aldrig, aldrig mer tänka en ond tanke om löpning. Att det är jobbigt, tråkigt, kallt eller regnigt. Jag ska springa det kroppen vill springa. Fort eller långsamt, spelar ingen roll.
Bara jag får springa utan att ha ont igen!

Vid mål!! Roger väntade pch Pål Stålnacke tog fina bilder.

 

Ikväll. Stretch som gjorde ont.

Marklyft när tiden är knapp

marklyft

Maj är alltid lika galet fullspäckad. Jag älskar våren men är alltid dödstrött efter midsommar när semestern närmar sig. När tiden är knapp får man får man glädja sig åt den träning man får till.

Sammanbiten. Det är tunga grejer det här.

När jag började min bana som en tränade människa, någon gång strax efter jag fyllt 30, så sprang jag en runda, en gång i veckan runt en kohage där jag bor. Jag tror det var 1,7 km. Det var GRYMT jobbigt. Jag slet som ett djur och det enda jag tänkte på var att stanna. 

Den där kohagen är ganska vacker. Frodig och grön. På våren kantad av blåsippor och aldeles intill ligger ett rött litet torp. Jag såg inget av det vackra. Jag längtade bara hem och tog sikte på ett träd 10 meter bort och lovade mig själv … ”bara du orkar springa till det där trädet så SKA du vara nöjd.”

Jag var inte jättenöjd men jag tänkte: Många bäckar små. 1,7 km en dag i veckan i en månad det är ju 6,4 km och springer jag två gånger i veckan så är det ju nästan 13 km. Lägger jag på en dag till i veckan så blir det ju JÄTTELÅNGT!

I dag när min träningsdos är betydligt högre så använder jag mig av precis samma knep. Besvikelse är ett av de värsta hoten mot motivation. Oavsett på vilken nivå man tränar.

Därför är jag glad över att jag lyckats få till några små pass den här veckan. Jag har simmat två morgonar, jag har lunchspunnit och igår smet jag en stund från mitt skrivbord och körde några tunga marklyft. Jag hörde Susanna Kallur säga en gång:
– Marklyft är grymt. Ska du välja en övning i gymmet så är det marklyft. Det ger en bra genomkörare av hela kroppen.

Jepp. Sitter här på morgonkvisten med rejäl träningsvärk i både rygg, rumpa och baksida lår. 
Gott!!

Oj vad svårt det är att simma. Jag vill bli som de ”stora pojkarna”.

© Allt material tillhör Helena Nimbratt. Citera gärna om du uppger källan. Sidan är skapad av Johan Eklöf.