Helena Nimbratt

My triathlon stories

Iskallt swimrun med galnaste gänget

Jag flyger fram över den obanade terrängen, genom blåbärsris, över nedfallna träd, stenar och stubbar. Fötterna sjunker ned i den höstblöta gröna mossan. Träden rivs en smula och jag skrattar för mig själv åt  konversationen som pågår bakom mig medan jag fokuserar på varje steg för att inte falla.

– Så där, nu är första simningen gjord, nu är man lite avdomnad så då känns det inte så mycket nästa gång man hoppar i.

– Hör ni hur knäppt det låter, hojtar jag till Elin och Sara och passar på att fråga om det brukar vara så här kallt i vattnet under Utö swimrun i maj.

I går, en helt vanlig onsdag i slutet av oktober, hade jag förmånen att få haka på ett swimrungäng i Enebyberg under deras säsongsavslutning. Jag måste säga att jag tvekade, länge. Men efter första simningen så var allt tvivel och eventuell köldskräck som bortblåst. Det var 11 grader typish i den spegelblanka Rösjön. Luften höll 8 grader.

Det är så löjligt roligt och underbart att springa och simma utomhus i en skog som sprakar i gula och röda färger att man bara vill skratta högt och krama någon hårt. (Eller varför inte love-bomba alla deltagare dagen efter med hjärtan på Facebook. Så här dagen efter verkar ingen i gruppen vilja släppa taget om glädjen och magin som uppstod igår. Samtalet har fortsatt via messengers gruppchat hela dagen)

Vi var nio helt awesome personer klädda i neopren, vissa snyggare än andra (jag var den enda med neoprenluva … hehe …) och vi hade så trevligt. Jag tror helt ärligt att det här är de galnaste gänget norr om Stockholm. De skrattade konstant, skämten haglade, de peppade varandra, lyfte varandra och bjöd på champagne! Jag är så glad att jag fick vara med.

 

14795651_10207313198570770_992367658_o

 

Själva swimrunpasset var lika grymt. Med ullunderställströja och långbent våtdräkt och ullstrumpor så funkade det fint att simma i 11 grader. Värst är det alltid för ansiktet men tar man några polo-armtag så får huden vila från kylan ett ögonblick och sedan går det fint att fortsätta. Jag märkte att efter ca 100 m, när vattnet hunnit in under dräkten så dök det upp en känsla av olust. Men så fort jag brottade ned den och talade om för mig själv att det är bara att gilla läget så lättade obehaget.

Att stiga upp ur kylan och känna hur blodet rusade runt i kroppen för att få upp värmen var världens kick.

Sista simningen gjorde vi i nästan fullt kvällsmörker. Vi höll oss till strandkanten och siktade mot en badplats. Det kändes extra äventyrligt. Lite förbjudet. Löpningen hem till fantastiska Elin gick fjäderlätt. Där hemma väntade bastu, öl, snacks, champagne och en brakmiddag som avslutades med en lakritschokladkaka med vispgrädde. 22:00 tassade jag hem till de mina medan många av de andra fortsatte prata, skratta och boka in lopp inför nästa år till långt efter midnatt.

I’m in love!!!

 

14799871_10154587136963186_2117291704_o

 

14801098_10154587137313186_1423122010_n

 

img_7212
Elin var kvällens grymma värdinna!

Inhoppare under Ångaloppet

Ladda inför Ironman Kalmar med Ångaloppet, är det en bra idé? Japp, absolut om tempot är lugnt och huvudet får en chans att minnas hur det känns med äkta rörelseglädje och race-yra.

I torsdags såg jag ett nödrop från en tjej jag mött under ett par simkurser under våren, hennes swimrunpartner är sjuk och hon måste snabbt få tag på en ersättare inför Ångaloppet under söndagen, men hon hade inte fått något napp. Va?!

– Ska Anna inte få köra, tänkte jag, det är ju synd … jag kanske skulle kunna ställa upp.

 

IMG_5264
Första varvet avklarat. Vi tuffar på.

 

Sagt och gjort. Anna hojtade först och sa att hon är för långsam för att vi skulle matcha, men sånt strunt vill jag inte lyssna på. Det är ju bara perfekt! Det är dumt att köra hårt sex dagar innan Kalmar och jag som har grävt och grävt och grävt mentalt efter glädjen i träningen under sommaren behöver få ha kul. Skratta. Babbla. Springa lite. Simma lite. Babbla. Hoppa. Klättra. Klafsa.

Precis så blev det. Anna stack iväg extra tidigt på söndagsmorgonen för att ändra laguppställningen i laget Roslagen rookies och jag dök längst in i garderoben och drog fram de näst intill oanvända swimrun-grejerna. Bland annat ett par helt nya och oprövade inov-8 … (de funkade kanon hela dagen) Jag struntade i dolme, eftersom jag aldrig haft problem med flytläget trots skor och satsade på avklippt våtdräkt, på grund av prat om kallt vatten. Det var ett bra val. Jag höll perfekt temperatur hela vägen, flytläget var aldrig något problem och jag njöt extra av att simma med avklippt våtdräkt och få mer kontakt med vattnet..

Förutom att ha kul och se till att Anna skulle få en bra känsla och dag så var det viktigaste för mig att få till bra känsla under simningarna för att öka självförtroendet inför Ironman på lördag. Och så blev det.

Stämningen innan starten var varm och trevlig trots regnet som strilade ned från himlen. Det är en lustig syn att se så mycket människor i den lekfulla swimrunutrustningen. Första löpningen var kring 7 km. Rätt långt för att lopp som bygger till hälften på simning. Anna fick bestämma tempot och jag fick hålla tungan rätt i mun under alla trixiga men roliga löppartier där fötterna lätt hade kunnat stukas. (hemska tanke!)

Första simmet var välkommet och snabbt överstökat. Sedan blev det lite löpning och vips var vi i vattnet igen. 2 mil löpning i snårig terräng och 2 km löpning är en bra bit och särskilt när man är ute och tuggar i mer än 4 timmar. Det var en fantastisk bra dag. Vi fick lite frågor i slutet hur vi mådde eftersom vi varit ute länge men Anna bestämde tempot, vi vilade lite ibland, gick lite, tog det försiktigt nedför branta partier och jag tror att Anna hade gott om energi kvar när vi gick i mål. Anna, som är grymt rutinerad och kört triathlon längre än många andra, sedan 2010 – hon var så grym! VI var grymma!

De kalla simningarna som sades ligga mellan 11 och 14 grader var helt odramatiska för vår del. De var enbart uppfriskande och härliga men våtdräkt var helt klart på sin plats.

Jag gillade Ångaloppet och skulle gärna köra det igen. Trevligt, glatt och väldigt härlig och vacker miljö.

Tack Anna för att jag fick äran att hänga med och dela din dag!

 

IMG_5233

IMG_5265

IMG_5278

Erikas swimrun i Hellas

Lite blåslagen, trött i hela kroppen men grymt nöjd över att ha fixat ett tufft träningspass. Det är resultatet efter gårdagens kvällsäventyr i Nackas friluftsområde Hellasgården. Erika Rosenbaum, som myntade just begreppet swimrun, höll enligt tradition sin populära swimrun träningstävling under torsdagen.

 

IMG_4425
Starten och då går det undan kan jag lova!

 

2000 m simning och några kilometer löpning i riktigt tuff terräng, det ger en skön utpumpad känsla etterråt. Det är gott. Att sommarkänslan dessutom var 100 procent och vattnet varmt som i badkaret så här redan i början av juni var en fantastisk bonus och man vill bara omfamna allt det vackra. Men just det har man tyvärr inte tid men under Erikas swimrun-torsdagar. Hit kommer duktiga swimrunnare. Och jag vet redan från början att jag kommer att rulla in i mål bland de sista.

Trots det tillät jag mig ändå att titta upp och insupa naturen, precis vid det där ögonblicket när man står med en foten i vattnet för att kliva på nästa simning och ska sätta glasögonen på plats. Jag älskar att se det där stimmet av simmare som drar över sjön.

Banan går i två varv, och en del väljer att köra ett, så det där stimmet blev glesare och glesare för att tillslut bara bestå av mig och två killar. Jag kan dessutom konstatera att jag springer för mycket på asfalt nu, eftersom Edith måste hänga med. Att tvingas köra terräng var både nyttigt och riktigt ap-jobbigt. I de brantaste stigningarna så sved det i rumpa och lår. Det tackar vi för!

När jag väl rullade in i mål fick jag en varm applåd av övriga deltagare, Erikas goda kaka och en kopp kaffe. Roger och Edith, som också var med, tycktes ha haft en trevlig stund. Edith i gruset, med pyjamas, om hon skulle få för sig att somna för kvällen …. Och Roger bland triathleter och swimrunners.

 

IMG_4427
Sötnosen tyckte om både gruset och Erikas fina hund.

Swimrun i Hellas & sim

bild1-5kopia10

På torsdagar arrangerar Erika Rosenbaun träningskvällar i swimrun vid Hellasgården i Nacka. Roger har deltagit många gånger och nu blev det äntligen min tur.

Snart är det slut. Vill njuta av de sista simmen för i år.

Veckan har varit nästintill träningsfri, förutom ett kort swimrunpass i torsdags vid Hellasgården.
Jag var egentligen inte taggad. I synnerhet inte taggad på att tävla mer just nu. Jag längtar efter att få tuffa på med min vanliga träning och njuta av att bocka av en bra vecka men jag vill ge kroppen tid att återhämta efter Kalmar.

Men i torsdags var det årets sista swimrunträning vid Hellasgården i Erika Rosenbauns regi och jag ville testa.
Som vanligt var det skön stämning i och kring friluftsområdet, solen sken och det var en vacker kväll.

Till Erikas träningskvällar så kommer det få nybörjare och de som är på plats är alla i bra form och vet vad de sysslar med. Jag räknade med att hamna i sista led redan vid start och så blev det. Det gjorde inte så mycket och jag kände noll tävlingsinstinkt och fokuserade på att göra min grej.

Banan är upplagd i två varv där ett varv innehåller 1000 m sim delat på två simningar och 3 km löpning i brant terräng.

Den här gången fick jag testa att börja simma med ordentligt hög puls efter en hård och kort löpning. Det kändes helt hysteriskt att kasta sig i vattnet med hjärtat som bultade hårt i kroppen och med flåsig andning. Jag fick pressa mig själv att simma trots att huvudet bara skrek av protest och hellre ville se till att få ordenligt med syre istället för att köra ned ansiktet under vattnet. Här har den som är vältränad stor fördel eftersom man vill få ner pulsen så fort de bara går, och i mitt fall dröjde det inte jättelänge.

Jag var upp ur vattnet med tre bakom mig som jag sedan sällskapade med under andra simningen. Där kände jag hur kroppen bara dog. Batteriet tog slut och det var en ganska olustig känsla mitt på sjön. Jag konstaterade att kraften efter Ironman Kalmar inte kommit tillbaka och att det bara får vara så. Jag nöjde mig med ett varv, drack två koppar varmt kaffe, pratade lite tritahlon och swimrun medan jag tittade på övriga deltagare som gick i mål.

I går lördag startade jag och Roger dagen med ett simpass med paddlar i en sjö i Täby. Vattnet var svalt och fräscht och överraskande kallt efter den här galet varma sommaren med höga vattentemperaturer. Det gällde att simma på för att hålla sig varm. Jag höll bra fart ett långt tag (tänk om jag kunde simma så bar under tävling) och sedan dog kroppen så där igen så jag sänkte farten, njöt lite extra av att ha naturen så tätt inpå huden och alla sinnen och sedan klev jag upp och tog en varm bastu.

Det kändes bra i axlar, triceps och rygg efter simmet.

Bara så underbart!!!

Nu är jag en amfibieman

bild-3-5-kopia-3

Jag kan knappt fatta att jag har gjort det. Men det har jag. Amfibiemannen blev en fin, tuff och genomblöt dag i skärgården. Jag är grymt nöjd. Team Nimbratt kan blicka tillbaka på ett väl genomfört lopp.

 

Innan start. Team Nimbratt (vi bär nummerlappar)

Det var mycket mera sim än jag hade föreställt mig. För mig kändes Amfibiemannen som ett lopp som handlar om att förflytta sig i vatten mycket mer än löpning. Och loppet är ett ordentligt kraftprov, arrangerat med militär precision, utfört av mestadels jäkligt vältränade och tuffa atleter.
Åsså jag då! I min prickiga sommarklänning! Hepp!

När jag anlände såg jag ut så här …

… och sedan blev jag swimrunredo. Klippt våtdräkt, paddlar men ingen dolme.

Det var verkligen ett riktigt äventyr. Swimrunloppet Amfibiemannen som går av stapeln i norra skärgården över öar, kobbar och skär är därmed också är en hundraprocentig naturupplevelse.
Vi gjorde att kanonlopp och det gick jättebra men detta är en race report och därför så tänker jag även berätta om vilken satans kamp det också blev:

Jag tror att jag kastade mig in i leken utan att egentligen tänka så
mycket på vad jag gav mig in på men jag var 100 procent motiverad och
helt inställd på att inte svika min lagkamrat Roger som inte fick medalj
förra året när hans partner blev tvungen att bryta.

Därför ignorerade jag signalerna från kroppen som flaggade – magsjuka. Eller möjligen, du har svalt en massa algblommande vatten.
Jag älskar sommar och värme, men just igår muttrade jag över hettan tyst för mig själv. Inte nog med att jag skulle bli tvungen att springa i 30 graders värme med våtdräkt, värmen har påskyndat algblommningen i skärgården och det där gröna, grumliga vattnet jag simmade i dagen före … det var nog inte helt giftfritt.
– Jag blir några kilo lättare i alla fall, skojade jag med Roger men valde sedan att inte nämna det mer och samtidigt förtränga det för egen del.
Nu var det dags för tävling. Sjuk får man bli en annan dag.

Som vanligt när det handlar om simning så var jag sjukt nervös vid starten och passade på att klamra mig fast vid Rogers hand. Vi önskade varandra lycka till och sen började äventyret med dryga 2k löpning. Det var härligt att äntligen vara igång. Vi hade varit på plats tidigt för att ta färjan över till Lidö och hängt under ett träd i skuggan i två timmar.

Jag blev pigg av löpningen. Och som vanligt tog löpningen hand om min oro och mina nerver. Jag lugnade mig lite inför simningen.
Första etappen var 1100 meter och vattnet kokade av lag. Mixedlagen och damerna startade först men jag insåg att vi inte skulle hinna över före de snabbaste herrarna och stålsatte mig inför att de skulle komma som en stormvåg bakom mig …

Jag är supernöjd med min simprestation. Simmet var det bästa under hela loppet. I vattnet var det svalt och där kunde jag ligga och nöta hur länge som helst. Den första etappen var stökig med folk som låg nära och nerver som jag var tvungen att brotta ner. Jag visste att om jag lät rädslan skena så skulle jag börja sprattla som en fisk i ett nät – det fick bara inte ske. Jag ägnade mig åt att titta på mina medtävlande vid varje andetag. Det skingrade min tankar. Och redan vid andra simetappen var jag helt lugn. Vid tredje njöt jag och Roger och jag simmade bra. Vi höll ett fint tempo och stod oss bra jämfört med många lag. Det peppade mig att köra på.

Terränglöpningen var härlig. Den långa löpningen på grusväg var hemsk. Värmen var verkligen mördande och tack och lov för de underbara ö-borna som gjorde en hjälteinsats genom att stå och bjuda på vatten från sina brunnar. Det smakade himmelskt.

Den verkliga kampen började när det var omkring en tredjedel kvar. Jag hade mördande huvudvärk och mådde illa. Men egentligen började det redan efter första simetappen. När jag kom upp ur vattnet kände jag hur huvudet bultade. Att jag skulle ha energibrist redan där såg jag inte som troligt. Var det neverna? Den mentala påfrestningen? Njae … visst hade jag vart lite rädd men på det stora hela hade det gått bra. Jag förstod att kroppen inte var helt hundra med tanke på hur jag mått under morgonen.

Så fort vi nådde den första vätskestationen såg jag till att vara noga med att dricka ordentligt och jag tog min första liquid. Efter 10 minuter kändes det bättre.
Men snart var huvudvärken tillbaka och den trånga badmössan och glasögonen kändes som ett järnband runt huvudet. Helst hade jag bara velat slita av mig allt och köra utan.

Men jag fick energi av Roger som peppade och var glad på banan. Jag fick energi av att känna att det gick så bra och av att se flera kända ansikten längs vägen.
Simmet gick allt bättre. Och jag mådde allt sämre. Tillslut kunde jag inte vara tyst utan utbrast:
– Jag har så jäkla ont i huvudet och jag mår så jäkla illa.

Jag höll ihop. Laddade för sista simmet som var 1100 meter med en halv gel. När kroppen kastades hit och dit av vågor från en Vaxholmsfärja så kände jag hur yrseln och illamåendet ökade. Jag kikade upp över ytan och såg att framför Roger låg stranden.
– Bara 300 meter till och sedan är det över!!

Jag reste mig ur vattnet. Halkade fram på stenar, såg inte var jag klev och började dra i dragkedjan i ryggen för att cabba ned våtdräkten … plötsligt kaskadkräktes jag där på klippan med Roger vid min sida. Igen och sedan igen, samtidigt som jag jobbade med utrustningen.
Förvånat konstaterade jag att det var massor av vatten som kom upp … förmodligen sjövatten … förmodligen de där gröna, dyiga och helt grumliga vattnet som vi simmat genom …


Fördelen var att huvudvärken lättade.
Och nu var det bara sista löpningen kvar.
– Även om du kräkts så ska du få en rejäl målpuss älskling. Nu är det inte långt kvar.

Jag orkade inte öka. Men jag var ändå så grymt nöjd med tiden 5:19 och plats 38 av 54 startande mixed lag och 138 av ca 220 lag totalt. 5,4 km simning och 22 km löpning, den kombon är grym!

Amfibiemannen är en jädrans tuff tävling i himla vacker skärgårdsmiljö. Vädret var brutalt strålande. Varför jag mådde som jag mådde har jag analyserat minst 100 gånger. Det var förmodligen en kombo av värme, energibrist, sjösjuka, för mycket sjövatten i magen som dessutom var lite blommigt … och en del orutin. Jag är inte så van vid så här långa tävlingar, min kropp är inte så van … än! Men jag övar ju flitigt, ibland går det ju riktigt bra, så jag tänker att det bara kan bli bättre.

Jag pustade en stund där i gräset vid målgången. Fast jag var tvungen att smyga runt en husknut och kräkas en vända till så njöt jag av stämningen. Musik, glada människor, prisutdelning och ännu mera sol!!!

Målet står redo.
Efter målgången sippar jag på ett stort glas mjölk … Idag  när jag mådde bättre blev det champagne.
I väntan på transport tillbaka till fastlandet.
Sliten men lycklig.

Laddar för Amfibiemannen

IMG_9692

Utomjordiskt bra väder, spännande äventyr från Nordnorge till coola Köpenhamn. Sim i främmande och fina vatten och flera mil löp, men någon vidare kvalitet på träningen har det inte blivit under semestern.

Ett minne för livet. Sim i en smaragdgrön iskall vik i Nordnorge, +30 i luften.

Mitt livs första swimrun – Amfibiemannen står för dörren. Team Nimbratt sitter i en fullpackad Volvo med varsin stor kaffe, en rulle choklad och barn som matar film i baksätet. Vi har haft det fantastiskt, konstaterar vi tillsammans. Vi har sett massor av nya platser. Vi är brunbrända, badkläderna är fortfarande på, håret är fullt av salt efter ännu en dag på stranden och vi (som inte kör) har tagit en tupplur och känner oss vansinnigt avslappnade. Men ändå … tre veckors semester det toppar ingen form.

– Konstigt att vi inte känner att vi får till träningen när vi är lediga, konstaterar jag och Roger och skrattar lite. Det är det här med rutiner som är så himla bra. Den där vardagen som är själva livet är inte så dumt. Där har vi fokuset, lunken och det är där det händer när vi pressar oss lite, lite över vår förmåga och utvecklas ännu ett steg.

Men visst har vi tränat en hel del. På Österlen sprang jag två gånger upp Stenshuvuds topp, en runda på 1 mil med galet jobbig backträning och fantastisk utsikt.

En segergest på toppen av Stenshuvud. Ingen lek att springa uppför berg …

Och för att inte tala om alla sim …  dem i Nordnorge i Atlanten, i fjällsjön, i Östersjön i Kiviks hamn och på Västkusten.

Magi, magi, magi. Speechless.
Kvällssim efter en dag i kajaken. Bra axelpass …

Och en historisk cykeltur där jag i 7 mil orkade hänga på Roger … Snacka om att jag har utvecklats som cyklist.

I dag har vi både sprungit milen och simmat i trakterna kring Varberg. Men vi har knappt fått till ett enda kvalitetspass på tre veckor, precis innan Amfibiemannen, en tävling som vi sett framemot och som inte är snuten ur näsan …

Men det gör inget egentligen. Såklart. Jag tränar trots allt för att jag vill, för att mår bra, för att ha kul och tävlingarna gör det bara lite roligare. Samtidigt vet jag hur hornen kommer att växa fram där på banan. Jag vet att jag kommer drabbas av akut nervositet vid start … där och då kommer det förvandlas till blodigt allvar.

Så vilka är de största utmaningarna?
1. Sim i riktigt hav. Det vanligaste är kallt vatten med ordentligt sjögång kring Arholma och de andra öarna där tävlingen går av stapeln. Men hur blir det i år? Värmen har naturligtvis skruvat upp badtempen en smula och kanske är vattnet snällare en solig och varm dag. Det är bara att vänta och se.
2. Värmeböljan. I år spelar vädret mig verkligen ett spratt när det ät tävlingsdags.+7 grader under Vasaloppet, samma temp under Vansbro Triathlon så simmet blir inställt och nu … +30 grader och sol när det ska springas en halvmara i våtdräkt. Jösses. Just nu jagar jag en begagnad våtdräkt med ljus och lykta, som jag kan klippa i. Köra i hel våtdräkt som planerat framstår som en mardröm.
3. I och ur vattnet. Hela upplägget att varva sim och löp är en utmaning i sig. Hur ska jag klara första simetappen med både tävlingsnerver och efter 1000 m löpning?

Plus detta faktum att jag kanske i sista stund väljer att byta ut utrustningen och köra med en hel del oprövade grejer som en annan våtdräkt med klippta ben … Hur ska det gå? Men planen är att se till att få hem dräkten imorgon och så ska vi köra ett pass sim och löp om ca 5 km i terräng och fullmundering hemmavid. Grannarna får hålla i sig …
Men än vet jag inte om den där dräkten passar. Det återstår att se.

Morgonlöp längs havet i morse. Vid 7 km började det kännas riktigt bra.
Västkustsim bland maneter och sjögräs i mängder.

Team Nimbratt tränar för Amfibiemannen

bild-20

Dagens fokus: Team Nimbratts första swimrunträning inför Amfibiemannen. Hellasgården var full av badande familjer och löpare. Det kändes heeelt normalt att springa runt iförd våtdräkt, chockrosa badmössa, paddlar och med en lina knuten runt magen …

 
Hehe … det här är ju jätteskoj att springa runt bland folk så här.

Jag har bestämt mig för att träna fokuserat inför Amfibiemannen. Jag vill få till mycket tid i vatten, öva upp och nedstigningar i vatten och allt fippel med utrustning.
Tack vare långhelgen så kändes det som att det fanns gott om tid för både träning, fixa lite hemma och göra lite andra saker och framförallt testa att springa och simma i våtdräkten fullt ut.

Vid Hellasgården har kanal 3-kända och triathleten Erika Rosenbaum swimrun träningskvällar varje torsdag. Roger har varit där och kört och eftersom han kan banan så var det ett perfekt ställe för mig att testa min nya utmaning.

Syftet med dagens träning var:

  • Uppleva löpning i våtdräkt.
  • Känna hur det känns att kasta sig i (gå i) vattnet och börja simma efter löpning med hög puls.
  • Simma och springa med en lina mellan mig och Roger.
  • Testa att hantera utrustning.

 När vi kom fram till sjön pekade Roger på berget på andra sidan:
– Ser du berget älskling med de två masterna. Vi ska simma dit och sedan springa över berget och ner på andra sidan. Där är nästa simning.

Haha!!! Det kändes heeeelt galet att bara komma på en sådan idée. Men visst jag testar, tänkte jag.

– Och här hoppar man i vattnet, fortsatte han och pekade framför sig och jag insåg genast att swimrun handlar inte om att vada i från någon välordnad strand. Nix. Här är det stockar, stenar, näckrosor och annat jox att brottas med. Precis som det är ute i naturen.
Härligt!!!

Jag körde i mina rosa Adidas-skor igen och konstaterade när jag snörde på mig dem att de sitter jäkligt bra på foten, de är lätta och har inte mycket material som kan suga åt sig vatten … inte helt fel med andra ord.

Jag började springa med våtdräkten öppen i ryggen, paddlar på baksidan av händerna, mössa och glasögon i ena handen.
Det gick bra att springa. Däremot är det betydligt meckigare att med långt hår får på sig mössan i farten med glasögon och paddlar i händerna. Badmössan måste nog sitta på redan från början.

Vattnet var 18 grader så det fanns inget att klaga på och jag simmade på. Trasslade in armarna i linan ett par gånger men bara efter någon minut förstod jag att den måste löpa från midjan upp över en axel och löpa när huvudet.
Fördelen är att jag som ligger efter slipper navigera (som jag är urusel på). Det är bara att simma ända till jag simmar in i Roger, då är vi framme.

Efter första simningen gick det brant uppför. Brant på riktigt. Det gick knappt att springa.
Pulsen skenade. Sen gick det uppför igen men det kändes härligt att få jobba med kroppen.
Våtdräkten öppnade jag i ryggen, det var varmt men inte tokvarmt och jag känner mig hyfsat rörlig i min dräkt. Badmössan satt på. Nedför flög jag över stock och sten så mycket jag vågade. Jag var tvungen att bromsa Roger som drog mig i luften på väg ned och jag fick lite för mycket extra fart av den draghjälpen. Men om jag övar upp det så kommer vi bli som raketer …

Snart var det dags att plaska i vattnet igen.
Det kändes bara härligt. Lite vilsamt att få lägga sig ner och simma. Får man de här simpauserna kan man ju springa rätt hårt emellan …. tänker jag spontant. Men man får väl se. Nästa gång ska jag springa och simma lite hårdare.
Och jag var inte rädd. Jag simmade på. Det gick jättebra.


Team Nimbratt är på g!!!!

– Vi ska simma till andra sidan och springa över det där berget älskling.

Så här ser en äkta amfibieman ut! Avklippt dräkt. Extra dragkedja fram.

Jag tager vad jag haver och hoppas att inte min våtdräkt får revor i terrängen.
Långhelg och frukost ute. Härligt!

Skosimtest & ett triathlon av bara farten

bild-2-3-kopia-2

Simma med skor – hur känns det? Nu har jag varit så brutalt sugen på att testa att jag bara var tvungen att ta ett snabbsim med pjucken på idag. Vips hade jag cyklat och sprungit en bit också.

Nyfikenheten växer. Jag känner mig taggad och jäkligt beredd på bakslag. Efter Utö Swimrun och besöket av Järnkvinnorna från Narvik i helgen har min beslutsamhet vuxit. Jag känner mig redo att ta mig an swimrun. Faktum är att jag inte kunde vänta längre, jag var bara tvungen att testa hur det skulle kännas att simma med skor och få ett första pass med paddlar i axlarna.

Har jag sagt det tillräckligt högt så att det hörts? Jag ska köra swimrunloppet Amfibiemannen med Roger i slutet av juli. Det tuffa swimrunloppet. Swimrunloppet som jag inte ens la kraft på att förstå förra sommaren av den enkla anledningen att det kändes så sjukt långt borta för mig att genomföra.

Jag är taggad.
Jag är sjukt sugen.
Jag måste erkänna att jag blir lite galet skakig i knäna när jag kikar på kartan med banan som måste vara fantastiskt vacker över Arholma, Lidö, Krokholmen.
Klarar jag det loppet så kommer jag vara så nöjd. Då har jag gjort något som är minst hundra mil från den person jag var för bara dryga året sedan.
Tänk vad man kan utvecklas.

Mitt skosimtest gick galant. Jag tog mina lättaste tävlingsskor, ett par paddlar på varje näve och bestämde mig för att simma 600 meter utan stopp. 15 minuter senare hade jag simmat 680 meter. Höger arm och axel blev en smula trött av det extra motståndet som paddlarna innebär men ett par minuters vila så var det bara att köra igen.
Det var underbart.

Lite knäppt att simma själv tvärs över en sjö men … jag litar på min kapacitet.
Skorna var där och bromsade en smula. I övrigt var det inga problem. Det känns som att nu när jag knäckt den jädrans simkoden så kan jag simma med gummistövlar om jag nu måste.
Jag njöt och koncentrerade mig på paddlarna. Jag kunde ha simmat hårdare men jag tog det lite försiktigt ensam som jag var mitt ute på sjön … (är jag dum så gör så??)

Sedan blev det hård cykling i 3,7 mil. Min lilla standardrunda. Jag har ju Vättern som en enorm ocean som ligger framför mig och resten av livet, hur ska jag ta mig över den?? Och så har vi ju Vansbro Triathlon någon vecka efter …
Cyklingen kändes också sjukt bra. Jag är så glad att jag investerade i de där 53 milen förra veckan. Jag är en helt annan cyklist. Jag snittade drygt 28 km/h på min superkupperade bana. Nytt rekord.
Lika bra att riva av lite löpning när det kändes så bra. 3 km för att berätta för benen att det gäller atta vara beredd på alla möjliga aktiviteter framöver.

Det blev ett helt triathlon av ren och skär träningsglädje idag.
Och jag känner mig så tacksam och glad att jag fick en bra pass med där jag fick känna mig stark coh kompetent. Jag är inte världsbäst på något sätt men jag är väldigt stolt över min utveckling.

© Allt material tillhör Helena Nimbratt. Citera gärna om du uppger källan. Sidan är skapad av Johan Eklöf.