Helena Nimbratt

My triathlon stories

En Svensk Klassiker – check

orka

En Svensk Klassiker. Jag kan knappt fatta att jag gjort den här resan. Jag har gjort en sjuhelsickes resa sedan Vasaloppsstarten i februari fram till lördagens Lidingölopp.

 

Det var grymt tufft att köra Tjejvasan förra året. I synnerhet mentalt och så var det så länge sedan jag stod på ett par skidor med någon slags seriösare tanke.
När jag sedan satt och fingrade på datorn och plötsligt hade anmält mig till Öppet spår så låtsades jag mest att jag visste vad jag gav mig in på.

Är man anmäld då är det lika bra att träna. Eller hur? Och har man startat så är det ju lika bra att komma i mål … det är min logik.

Förra året var 3 mil skidor det längsta jag någonsin åkt. I går på Lidingöloppet var 3 mil löpning ”bara 3 mil löpning”, jag hade ju varken cyklat 18 mil innan eller simmat en stund, kroppen var ju helt utvilad och fräsch vid start. Tänk vad mycket kan förändras mentalt under bara en säsong.

Allt sitter i huvudet. Bilden av vad du själv klarar av har bara du makten över att påverka. Jag menar då är det ju lätt: – Sig själv har man 100 procent kontroll över. Att påverka andra är kan däremot vara helt omöjligt i vissa lägen.

För ett par veckor sedan gick min 18-åriga son upp på Sveriges högsta berg Kebnekaise. Fantastiskt roligt och spännande tyckte jag som mor. Men så slog det mig att Simons erfarenheter av tufft fysiskt arbete är ganska så ringa och jag drabbades av ett sting oro … Som en liten hint fick jag ett sms med den här bilden och fick mig ett gott skratt.

Han är lik mig min son. Har man bestämt sig så har man och det är fantastiskt att upptäcka att beslutsamhet och övning är som att kasta bensin på en eld. Det händer grejer.

Klart den här killen klarar en tur upp på Keb. Foto Henrik Blomqvist 

Lidingöloppet var soligt och rakt av galet!!! Hela Lindingön svämmar ju ta mig tusan över av folk och det är människor av alla sorter som startar.  Jag hade en sen starttid och en struligt morgon så jag hann inte äta den lunch jag planerat och så glömde jag klockan hemma.

Men väl vid startlinjen sköt jag undan all dålig energi. Jag blundade, tog några djupa andetag och bestämde mig för att det är här och nu som gäller. Ingen klocka = löpning på känsla. Vacker ö och sol = en underbar höstdag med det bästa som finns – dvs löpning!

Jag sprang och det kändes ofantligt lätt. Jag tänkte på Ironmanstrategin och bestämde mig för att nu ska jag som vanligt ta en liten tur på 10km, ingen match. När den lilla turen var gjord så ja, då tänkte jag att nu ska jag ta en till liten runda … och sen var det ju bara milen kvar och den klarar man ju när som helst.

Jag höll huvudet fräscht. Jag kände mig stark i backarna. Jag tog en klunk sportdryck vid varje station och jag sprang på. Vid 27 km så sa det pang i benen och plötsligt gjorde de otroligt ont. Tempot sjönk och nedförsbackarna var en plåga. Uppför gjorde det ingen skillnad i ansträngning om jag gick, så jag joggade på. 3:14 blev min sluttid! Och jag är grymt nöjd. Framförallt med känslan i kroppen, benen, de hade gärna kunnat få några mer mil löpning i träning innan … Men det tar jag ett annat år!

Som vanligt ser jag ju lite sliten ut …

Den här fina presenten kom från ett gång riktigt goda vänner!

Nedkortat Vansbrosim utmanade

bild-3-5

Jag klarade mitt mål: Crawla hela distansen men den härliga känslan uteblev och summan av loppet som jag längtat efter så mycket blev trots det ett misslyckande i mina ögon. 

 

Ett litet smile får man väl försöka klämma fram!

Men jösses vad solen sken. +26 grader. Helt ofattbart att detta var samma plats som jag och dryga 500 andra triathleter krigade med regn och kyla för exakt en vecka sedan.

Vattnet var friskt, brunt och härligt dalaaktigt. Temperaturen hade precis kämpat sig över 14 grader men jag var inte orolig. Även denna gång har livliga diskussioner föregått det stundande loppet i olika facebookgrupper om kylan. Tips har utdelats och det har handlat om ulltröja under våtdräkten, diverse fett att smörja sig med, handskar och skor.

Jag valde redan igår kväll att skippa neoprenmössan som jag köpte förra helgen och som jag aldrig fick chans att använda och betraktade lite förundrat de tävlande som hade hittat på diverse värmehållande lösningar där i den stekande solen. Diskhandskar, skor, salva i ansiktet.

Min taktik var att köra som vanligt och det var inga problem. Kylan var precis i början en smula överraskande eftersom kroppen var så varm efter att ha stått i våtdräkt och gummimössa i solen. I övrigt så höll jag cirkulationen igång både i händer och fötter. Möjligen blev kroppen lite ”seg” i känslan när vi vände upp i Västerdalälven och temperaturen skönk ner till 13 grader.

Så varför är jag missnöjd i dag?
1. Tiden blev mycket sämre än jag hoppats. 40 min och några sekunder. Min klocka visade dessutom att jag simmat 1,63 km vilket är ett starkt bevis på hur dåligt jag navigerar. Jag drömde om att landa på 36 min. Och varför just 36? Tja, jag har kikat på vilken tid som skulle stå sig hyfsat bra under Stockholm Triathlon och då landade jag in i 36 min för simmet. Dessutom bröstsimmade jag 1500 m i Stockholm på 41 min förra året så då känns ju inte 40 min som någon större utveckling och efter all simträning jag lagt ned.

2. Jag blev rädd. Och jag blev överraskad över att jag blev rädd. Jag hade nästan glömt att jag i hela mitt liv har förhållit mig till vatten med rädsla. Det var trångt vid starten och bröstsimmarna var läskiga. Jag blev inklämda mellan repet och en massa långsamma bröstsimmare och visste inte hur jag skulle ta mig vidare. Kylan i ansiktet strulade till andningen.
Jag brottades med rädslan hela loppet. Det gick lite upp och ned men jag kom inte över det helt …

…. men jag fortsatte simma. Jag crawlade på och jag tvingade mig själv att strunta i att folk simmade på mig, in i mina, fötter, tätt vid min sida, plaskade och sparkade.

Jag valde att ligga längst ute i strömmen. Jag tyckte det var långt och jag såg inte var jag var. Jag kände att tekniken var usel … Jag tog mig fram men känslan var mest överlevandskänsla.

Jag var verkligen jätteledsen när jag klev upp, yr som sjutton och ville helst bara klä på mig och åka hem. Dessutom så var den mentala påfrestningen ganska så rejäl så jag fick kämpa med att hålla tillbaka tårarna flera timmar efter loppet.

Nu är jag hemma. Jag har ätit en grillad macka, druckit lite the och hängt upp min våtdräkt. Medaljen vet jag inte ens var den är … men nu är det upp med hakan som gäller. Inte minst för familjens skull som stöttade mig under dagen och som inte fick någon utväxling när de försökte muntra upp den buttra simmerskan. Förra året klarade jag bara några enstaka crawltag och då kändes det omöjligt att få till andningen. Jag VET ju att jag kan simma. Jag behöver öva mer på tävlingsmomentet.

Men det är i alla fall grymt frustrerande att det är ett helt år tills jag kan få revansch på den rackarns vackra älven med det underbart härliga vattnet!
Och trots mitt nederlag idag så står jag fast vid att jag rekommenderar Vansbrosimningen väldigt varmt! Det är ett härligt sommararrangemang!

Jag ser till att hålla mig undan så många jag bara kan.

Vackert! Där nere simmar jag!

Stolt vätterndebutant

sub12-vatternrundan

Jag är helt uppfylld av alla intryck, känslor och tankar som hann uppstå under nästan 12 timmar i cykelsadeln. Det var ett äventyr från början till slut. Tänk att det kan hända så mycket under en och samma cykeltur.

Fredrikshof SUB12, jag ligger i andra led längst in vid vägrenen.

Jag kunde ha kraschat. Tre gånger.
Vi såg en fruktansvärd olycka en gång.
Vi blev hejade på och peppade av andra klungor och cyklister.
Vi peppade och hejade på andra tappra själar. De som var grymt snabba, de som kämpade med stora fysiska hinder, de som var bara så himla lyckliga över att vara där och de som klivit av och bara ville ge upp.
Vi blev omkörda av SUB7, SUB8, SUB9 och en hel rad andra tuffa klungor.
Vi körde om stora starka killar, och grymt starka tjejer och när motvinden var som värst så drog vi en svans på säkert 50 personer.
Vi skrattade massor. Skämtade om smärtan som uppstod och peppade när energin gick ner.
Vi blev tajta och höll ihop när det blev tungt.
Några i klungan tappade all ork och energi men vi höll planen att alla skulle in tillsammans och drog de som var trötta och mådde dåligt och peppade dem att äta och dricka.
Solen sken och motvinden var på fel sida av sjön och slet i cyklarna i många, många timmar.
Jag cyklade som jag aldrig hade gjort förr. Jag var pigg, jag var glad, jag hade kul och tyckte att timmarna flög förbi.
När vi lagt 20 mil bakom oss och tog 20 minuters paus så slängde jag mig i gräset med munnen full av vetebulle och en stor kopp kaffe och trodde inte att det var sant. Det gick så ofantligt mycket bättre att cykla runt Vättern än jag kunnat tro. Många i gruppen var riktigt trötta och under de sista milen så vara vi bara några få som orkade dra och jag överraskade alla genom att vara en av dem som höll. Det kändes magiskt att susa fram som ett lok och utan att tvekan ta sig an uppförsbacke efter uppförsbacke. Och SUB12-gruppen gick i mål precis enligt plan. Och vi hade 12-minuter till godo. 11.48 blev tiden på min första runda och innerst inne känner jag att jag hade passat i SUB11 lika bra.

Det här är ingen riktigt racereport. Jag vet inte riktigt i vilken ände jag ska börja för att inte skriva en hel roman. Det är är en del av alla intryck som just nu cirkulerar i mitt inre. Jag kanske gör ett nytt försök att skriva mer om Vättern imorgon igen. För jag vill ju skriva om hur fint vi bodde, om solen som sken, motvinden och att jag som i trolleri vaknade på morgonen och hade sovit gott hela natten och jag kände mig stark och laddad. Jag vill nämna Lars-Rune, gruppens andra Helena och Anna som har en vilja av stål. För att inte tala om Andrew som höll låda med alla och alla som sa att det skulle bli stödmedlemmar till Fredrikshof som tack för att de fick ligga bakom oss och vila i motvinden.

Just nu kan jag rapportera att jag mår bra. Jag är glad och lycklig och trött, men inte slut. Jag är öm, men långt ifrån trasig och knäckt. En god natts sömn till så … Jag har strax återhämtad och redan sugen på att ladda för Vansbro Triathlon!

Rörd till tårar. På riktigt. Den medaljen är värd så mycket.

Energipanik & cykelbubbla

bild-5-1

Rödbetsjuice, sömnjakt, vila och kolhydrater på längden och tvären. Panikshopping, googlande och cykeln in på verkstaden. Kolla vädret. Googla en vända till. Plocka med bars, gel, sportdryck och lägga fram packningen över hela golvet. Kolla vädret igen. Nu är det bara cykling som snurrar i huvudet.

 

Provcyklad efter verkstaden och lite putsad på.

 I går bad jag om backning på lunchen på pastarestaurangen som mina kolleger älskar och som jag vanligtvis ratar. Servitrisen tittade frågande på mig, på min renskrapade tallrik och på mina kollegers halvätna portioner, som om hon inte förstod.
– Jag blev tyvärr inte mätt. Skulle jag kunna få lite mer, förtydligade jag.
Och jag fick en hel portion till och åt upp den.

I dag på lunchen fick jag min chefs potatis. Och när vi skulle fika var alla eniga om att Helena skulle ha den största citron-marängpaj-biten. Den var god.

– Man ska äta mer kolhydrater veckan före och känna sig lite tung i kroppen när man sätter sig på cykeln. Kolhydrater binder vätska vettu, det är bra som uppladdning.
Det var en kille klädd i gula cykelkläder på Cykloteket som gav mig rådet idag när jag rusade dit i vild energipanik.

Jag hade insett att vår gruppledare, Timo, har planerat att vi INTE ska stanna och käka den där lasagnen i Hjo och blev riktigt uppjagad igår när jag egentligen borde sova.

Killen på Cykloteket såg allvarlig ut. Han var helt tydligt van vid folk som rusar in med panik i blicken och snackar energi.
Han tog det på största allvar och såg ut som om vi pratade om ett kommande insats i krig … två agenter emellan …
– Det kommer bli tufft, det kommer att göra ont. Tänk på att göra en plan på hur du äter så att du kan se framemot den där biten bar en gång varje halvtimme. Och ibland kan du unna dig något som du tycker är gott. Det är bra att få längta till något.

Killen, som såg ut att ha en stenhård cykelkropp, har helt uppenbart cyklat Vättern.
Jag tog tillvara några av råden och förkastade dem som innebar inköp av en massa dyra produkter.

Om jag själv ska transportera all energi som jag kan tänkas behöva då behöver jag en större sadelväska. En sådan hittade jag på Cykloteket. Det blev ett par bars, några förpackningar powerballs och så har jag laddat med Snickers och bars av rena nötter och honung. En liquid gel har jag plockat med, som absolut reserv och nödenergi om jag dör helt på slutet. Bära eller brista. Jag har inte testat det förut.
Nu ligger det ett helt berg på av jox på golvet och jag känner mig lite lugnare. Det söta ska jag komplettera med någon påse salta nötter. Och vid depåerna kommer jag trycka i mig bullar.

Jag hoppas att jag kommer att klara mig. Energiintaget gör mig mer nervös än cyklingen.

Strax innan det var dags att åka hem från jobbet fick jag sms från verkstaden där min cykeln fått en ordentlig översyn.
Det behövdes tydligen. Så kan vi säga.

Nu ikväll, efter min pastamiddag, tog jag en provtur och kände mig som en kalv på grönbete när jag öste allt vad jag kunde under en mil. Cykeln mår betydligt bättre. Det känns. Bara där har jag sparat in en hel bar. Garanterat. Den gick gick jättefint.

Och nu har gruppen bokat bord för middag i Motala i hamnen på fredag kväll. Det blir ju riktigt trevligt!

Nu syns jag i tidningen Land igen.

Cykloteket ligger nästan vägg i vägg med mitt jobb.

Ny kedja och kasett.

Nya bromsar fram och bak. Ny bromsvajer.

Total harmoni i vattnet

bild-2-3-kopia-7

2000 simmade meter i spegelblankt vatten. Jag vet inte om den stilla Kvarndammen kan betraktas som öppet vatten, just idag. Den var mer som en varm bassäng, men sjön bjöd på försommarmagi. Vattnet, simmet, naturen, solens värmande strålar – hela rasket gjorde mig helt hög av lycka.

 

Underbar kväll. Underbart sim.

Tänk att en dag efter jobbet kan bli så magisk.
I kväll när jag satt på de solvarma klipporna och bara njöt av känslan av genomarbetad kropp efter 1200 meter sim med paddlar och 800 meter med fokus på tekniken total immersion, så kände jag mig oerhört lyckligt lottad. Den spegelblanka sjön var som gjord för att TI och jag gled fram i vattnet fortare än någonsin! Allt klaffade perfekt.

Jag är så tacksam över förmågan att kunna njuta när magiska stunder som denna plötsligt och utan förvaring dyker upp. Jag ser det spegelblanka vattnet, näckrosorna på ytan, skräddaren som skrinnar på ytspänningen. Och jag känner doften av insjö, försommargrönska och neopren …

Det har inte alltid varit så och det är kanske inte alla dagar som jag lyckas andas ut och låta jobb och andra gnagande tankar släppa greppet, i alla fall för kvällen.
Jag jublar de stunder när jag verkligen lyckas och med min stora kärlek simningen i mitt liv så går det hundra gånger lättare.

Jag har tänkt att jag borde undersöka vad meditation kan tillföra mitt liv. Jag menar kanske inte att jag ska meditera lika seriöst som jag satsar på triathlon … men jag har funderat över vad som kan lyfta min prestation ytterligare, vad som kan få mig att må ännu bättre och vilken länk som är svagast.

Svaret är ganska enkelt:
Stress. Stress är min värsta fiende och jag blir mer och mer övertygad om att jag inte vill ha det i mitt liv.
När jag för några veckor sedan kände att jag plötsligt blev överlastad så tog jag upp en gammal vana att fokuserat djupandas och slappna av varje morgon på väg till jobbet. Till hjälp tar jag bra musik och sedan är det bara nuet som gäller. Den enkla kuren gör underverk och jag tror den bidrar till att jag just nu känner mig stark och redo att genomföra den där cykelturen på lördag.

I dag, i Kvarndammen var det bara jag och vattnet. Jag tog in känslan av att ta mig fram genom ytan, jag fokuserade på att känna hur kroppen arbetade, huvudets position, kraften under ytan.
Farten.
Rytmen.
Ögat som kikar upp över ytan och ser den blå himlen.
Solens bländande strålar och vattnets temperatur och färg och som mitt ute på sjön blir svalt, friskt och helt svart.

Låter jag övertygande?
Bra.
Jag försöker nämligen göra allt för att få fler att förstå hur magisk det är att simma ute och få äkta närkontakt med naturen.

Naturens skönhet är ibland mördande …

Nu är jag ute och cyklar

bild-3-3-kopia

Långpass i söndags, fem motvindsmil i tisdags, mördarlångpass i dag i riktigt blåsigt väder. Nu är det fokus på Vätternrundan. 36 mil har jag samlat sedan i söndags.

Fikapaus vid Skokloster. Det var såååå juvligt att få slappna av och vila.

Personlig utveckling. Det är var det är. Cyklingen plockar fram en hel del svaga sidor ur mitt inre. Det är riktigt intressant och lärorikt.

Jag är till exempel halvbra på att ta kontroll över mina nerver. Idag var det riktigt, riktigt blåsigt ute med kraftiga byar som rev och slet i cykeln hela tiden. Stundtals var jag livrädd. Det var omöjligt att höra kommunikationen i gruppen och på vissa ställen så var det så tungt att cykla att det kändes som om vi tog oss upp för en lång backe.

Jag var trött i morse efter att i söndags avverkat 16 mil i Sörmland i vackert kulturlandskap med trevligt folk. Och efter tisdagens snabba pass i motvind, 5 mil i bitvis högt tempo med fyra starka killar.

Det var soligt idag. Men vinden var brutal och den sög ur min energi. Jag gjorde av med massor i onödan på att vara rädd och när vinden kastar cykeln hit och dit, ja då vågar inte jag varken dricka eller äta i farten. Kring 12 mil, trots en räkmacka, så började det snurra i huvudet och jag mådde riktigt illa. Jag bad om ett stopp och drack en hel flaska vatten och proppade i mig snabb energi så jag fick kväljningar av allt socker.
Det hjälpte. Det var som om solen gick upp. En halv flaska vatten till och en Snickers så var jag på banan och det visade sig att det var fler som var trötta i gruppen.

15,7 mil med ett snitt på 25,7 km/h var gruppen trots allt nöjd med. Vi hade cyklat genom flera samhällen med rödljus, rondeller, trottoarer och krigat med vinden. Men det, det är bara en HALV Vätternrunda ….

Fortfarande pigg förra söndagen.

Lunchpaus. Lite ska man njuta.

Klubbkläder. Nu gäller det …

I världens finaste mål!

Skärmavbild-2014-02-25-kl.-09.56.19

När jag efter 10 timmars ont slit i blöta spår med snö som sög fast skidorna, så jublade jag när jag äntligen skidade över sista krönet och såg målet i Mora! En klassisk, fantastiskt underbar syn! Det där målet måste vara det finaste mål som finns.

– Var är publiken älskling? Titta nu har ju nästan alla hunnit gå hem!
Jag ironiserade och galghumorn flödade fritt under de sista milen under mitt allra första Vasalopp igår. Det tog ju så himla mycket längre tid än jag önskat mig och hoppats på: 10:06. Hur kunde jag ens tro att jag skulle kunna fixa 9 timmar och i hjärtat hoppas på att klockan skulle stanna på 8-någonting.

Och nu är det ju lite synd att jag skriver om en massa obetydliga siffror istället för att beskriva det fantastiska arrangemang Vasaloppets vintervecka är. För här snackar vi folkfest, förväntan, ångest, glädje, tårar, besvikelse och segrar för tusentals människor!

Jag var förväntansfull och glad hela vägen till starten. Studsade upp kl 04.30 som en ärta och laddade på med en stor portion gröt med blåbär och jordnötssmör och ett ägg.
Natten var okej men nervositet och oro över stormen som slet i husknutarna framkallade en del mardrömmar. Vädret var verkligen sämsta tänkbara när vi anlände till Sälen: +5 grader, storm och regn. Bara tanken på att stå en timme vid starten i den blåsten var väldigt obehaglig.

Men på morgonen hade vinden avtagit en del. Men inte helt. Och det regnade inte.

Första timmen gick uppför. Rogers vallning var perfekt. Många hade bakhalt och tömdes på energi snabbt. Vi kunde gå avslappnat men hade inte toppglid under den första milen. Men det visade sig kanske inte enbart bero på ett lager för mycket klister. Snön var tung och blöt och sträckor som normalt var stakbara krävde diagonalåkning. Rejäl motvind på det och resultatet blev riktigt, riktigt tungt.
Stavarna sög fast i snön och rykte i handen så jag plötsligt hade ont i vänster handled ända upp till axeln. Därmed förlorade jag kraften att staka ordentligt. Handen gjorde grymt ont. När staven sög fast och armen fick sig ett ryck var det nära att tårarna steg i ögonen.

I uppförsbackarna var jag stark. Tog mig om mängder av folk. Men jag blev ändå frånåkt av många på plan mark. Jag fick satsa på den mycket långsammare diagonalåkningen tack vare handen.

Varje servicekontroll: Smågan, Oxberg, Risberg, Evertesberg, Eldris och allt vad de nu heter, var som ett himmelrike. Människorna vara underbara, snälla hjälpsamma, peppande och glada. Ljummet vatten, enkel vetebulle, blåbärssoppa och buljong smakade himmelskt och var precis vad kroppen skrek efter. Jag proppade munnen full av energibollar (de som jag använder istället för gel), en bit bulle och så sköljde jag ner allt med buljong. Kroppen sög i sig sältan. Och vid varje kontroll var jag helt tömd på energi, helt slut. Och varje påfyllning höll kanske 5 km sen kom det surmulna humöret tillbaka, jag tystnade och skidade på så fort kroppen tillät.

Roger fanns med mig hela tiden. Jag var så imponerad att han som kör Vasan på under 7 timmar harvade på vid min sida och svarade tålmodigt på mitt mutter om att jag kände mig som vanligt som en långsam snigel, att jag lika gärna kan lägga ner allt som har med träning att göra eftersom jag är så långsam …

Nu i efterhand vet jag bättre. ALLA hade det tufft och 2014 var inte året som erbjöd några rekord. Vasaloppet kräver träning på snö och det är svårt att vara snabb när banan är fylld med vatten.

Och det var en fantastisk känsla att uppleva målgången! Så klassiskt svensk, så fint och vi blev hyllade som hjältar kanske också tack vare att klockan visade 10 timmar. Roger sken som en sol, jag sken, vi kramades och skrattade, jublade och firade och vips … alla mörka tankar vara som bortblåsta!

Jag gjorde det! Jag genomförde Öppet Spår trots de usla förutsättningarna. När kroppen var trött och hade ont så malde jag på: tysta där i spåret, omgiven av tysta fokuserade medlöpare, med Roger alldeles i närheten. Ett steg i taget och visst ja:
– Tänk på tekniken, stora tag, glid, glid, glid.

Hur känns det? Jag fick svara på den klassiska sportfrågan precis som Kalla!!!

Härligt med energipåfyllning.

Jag var långt ifrån ensam där i spåret. 8000 startande.

Bästa energikällan hade jag vid min sida.

Här kom vinnarkänslorna!

Djupt inne i träningsbubblan

HelenaKlassiker3

Det sägs att det är bra att ha kört 50 mil skidor innan Öppet Spår. Jag har lyckats skrapa ihop ett saldo på 15 mil. Är jag orolig, nervös, skraj? Nej. Inte än.

Härligt att lämna regnet och landa mitt i ett snölandskap.

 
Skidor, simning, skidor, spinning, simning, löpning, styrka. Och väldigt lite bloggande.
Jag har haft väldigt lite kraft och utrymme kvar för att blogga under de senaste dagarna. Och ja, jag har tagit någon extra vilodag. I går kväll fick jag till ett långpass löpning, 15 km, i morse blev det härligt morgonsim 1000 m och i lördags fick jag några mil skidor i kroppen.

Jag är lite trött. Men på ett bra sätt.
I helgen så var det obligatorisk skidträning inför Öppet Spår. Inte helt lätt att åstadkomma när till och med regnet härjade ända uppe i Säfsen i Dalarna ditt vi planerat att åka över helgen.

Det fick bli Sundsvall istället. Jag hittade information om nypreppade spår på Södra Berget på nätet på lördagsmorgonen, vädret såg ok så vad är 40 kör mil i förhållande till en dag på skidor?? Inget. Dessutom bodde vi på fint och mysigt hotell. Kändes hur lyxigt som helst.

Skidåkningen avverkades under 3 mil i ganska lösa spår. Det var kul, trevligt. Jobbigt visst, men det fick mig att bara känna ännu mer förväntan inför starten i Sälen.
Roger, han bara skrockar.
– Darling, 9 mil är långt. Det kommer bli en lång dag och det kommer att göra ont.

Ja??!!! Det ska ju bli kul!!

Sundsvall visade sig ha jättefina spår med kafé, omklädningsrum, vallabodar.
Till och med lite, lite sol fick vi.

I Rastastugan fick vi kaffe och renklämma för 35 kr.

Lite Mellomys med ett glas rött på hotellet.

Flytta fram gränser med envishet

IMG_8333

Nöta. Upprepa. Repetera. Träna igen. Börja om. Aldrig ge sig. Den här veckans träning har handlat mycket om tjurig envishet.

Träningen är inte enbart soligt och glatt.

Plusgrader, regn, blötsnö. Så himla trist. Nu när det kändes som att det gick att andas ut och att det äntligen gick att tro att vintern verkligen landat i Mälardalen så kommer blidvädret och lägger sig ett trist filt över allt ihop.

Och jag känner mig lite sur. Lite envist tjurig och vill bara tugga på, ta i, bli trött och känna på lite trist och segt motstånd. Bara för att jag är på gråmulet humör.
I går var förutsättningarna inför mitt skidpass ganska usla. Det var stressigt, inklämt mellan kalas, lördagsgäster, städning och annat rodd och dessutom hann det bli sent innan det äntligen blev min tur att träna. Jag var redan från början trött efter ett par timmars grovstädande och dessutom ligger den här snutten skidspår 45 min körväg hemmifrån och när jag väl är på plats vär humöret i botten. Det regnande, jag hade glömt pannlampan hemma, jag frös och fästet var obefintligt. Dessutom var spåren så sent på dagen helt sönderkörda.

Jag kunde inte i min vildaste fantasi tänka mig att jag skulle få till mina 20 km som stod på schemat. Att snurra på en 2 km lång slinga i ett par timmar är inte super stimulerande.
Det blev lurar på, på med musik och så var det bara att staka. Vasaloppet handlar väldigt mycket om att staka, det går inte att blunda för och nu hade jag inget val. Utan fäste, med de nya skidteknikkunskaperna började jag tugga på. Ett varv i taget, 2 km, 4, km, 6, km … Varje avklarat varv var en belöning i sig. Vid 10 km tog jag vätskepaus och två stora chokladbitar i munnen, resterna från julgodiset.

När kilometrarna tickade på kände jag hur stakningen började sätta sig i muskelminnet, inspirerad av de som svischade förbi i spåret så testade jag att trycka ifrån mer.
Vid 18 km började humöret stiga. Vid 20 km bestämde jag mig för att ta ett varv till och sedan ytterligare ett var. Kropen blev trött. Men jag tvingade mig att hålla tekniken.
2 timmar och 45 minuter senare stakade jag fortfarande. Ryggen var helt stenhård av pump och jag klev av banan och kände mig så mycket en mer kompetent som skidåkare.

De första 20 km höll jag i 5:00 tempo (vet inte om man mäter sånt på skidor) 30 sek snabbare per kilometer än förra veckan och 1:00 min snabbare än årets första skidtur.

I morse anammade jag samma tjuriga inställning i simhallen i 70 minuter. Längd efter längd, nöta, nöta, slipa, slipa, ta i, fokusera, justera. Efter 1500 meter började det kännas riktigt bra. Jag var trött, men det var skönare att fortsätta än att stanna och andningen kändes plötsligt mycket bättre än på länge.
Jag fick min belöning när killen som simmade i samma bana frågade:
– Jag har tittat lite på din teknik … Tillhör du Gustavsbergs Masters?

Det var nära att jag slängde mig på honom och gav honom en stor fet puss!
Snacka om att jag blev paff.
Vilken komplimang!

TI-tänk i skidspåret

bild-19-kopia-3

Teknikträning för att få bättre åk- och simekonomi, det är min taktik just nu. Jag tror att jag som kvinna har mycket att vinna på att bli vassare på teknik.

Just nu försöker jag tänka extra hårt på vad jag sysslar med när jag åker skidor istället för att jaga antal mil. Mitt största utvecklingspotential ligger just nu inte i orken, utan i utväxling av den kraft jag lägger ner i skidåkningen … och i simningen.

– Tänk TI på skidor, våga glid längre på varje skida, instruerade Emma i torsdag när vi tekniktränade i torsdags.

Bra tänk. Total Immerssion, TI fattar jag. TI är jag förälskad i. Så visst, TI på skidorna, det köper jag!

Det är ju så klockrent. Jag ska tänka precis på samma sätt både i simningen som på skidorna. Glida på tagen, fokusera på rätt teknik för att få ut bättre ekonomi när jag ligger i vattnet eller står på snön, i synnerhet när tröttheten slår till. Då gäller det att inte tappa tekniken.

Dagens träning bestod av 1 timmes sim med fortsatt fokus på mina nya kunskpaer i Total Immerssion. Jag blir alldeles vild av glädje. Det sitter där. Det mesta och i alla fall så pass mycket att jag vågar ropa hej och säga: Ja nu jäklar känner jag att jag har knäckt nöten. Nu kan jag simma crawl. Jag ska aldrig mer påstå att jag inte kan simma. Jag kan.

(Det bör få alla triathlonnybörjare som läser det här inlägget att känna hopp. Det går. Bara man inte ger sig.)

Extra nöjd är jag att jag känner att jag inte blir lika störd av andra människor i banan. De kan simma på mig, sparka till mig och se till att jag får in halva bassängen i munnen när jag ska ta luft utan att det hindrar mig från att simma vidare. Det är en riktig seger för mig!

Efter simmet blev det 20 km skidor. Emmas tekniktips resulterade i att jag genast kapade 30 sek per kilometer, trots att trängsel och en del stök i det proppfulla konstsnöspåret. Bara gilla läget och konstatera att det inte lär vara mindre folk under själva Öppet Spår-dagen.

Jag övade på att åka stort och lägga ner min gamla energiska åkstil som jag såg överallt bland skidåkarna i spåret. Det syns med blotta ögat att sånt åkande kostar enorm kraft.

Och pricken över dagens träning – jag hade sällskap med goda vännen Irmi! Supertrevligt! Det är inte alla vänner som hakar på ”Projekt träna halva dagen”!

Glada frisk töser!

© Allt material tillhör Helena Nimbratt. Citera gärna om du uppger källan. Sidan är skapad av Johan Eklöf.