Helena Nimbratt

My triathlon stories

Konsten att skapa nya vanor

bild-18-kopia-10

Jag puttrar på med min träning. Och det känns bra. Lite för bra kanske. Jag har typ glömt att vila.

 

Barfotaskor i taket. Den som värvar en vän får ett par skor … Fina!

Jag har vilat lite de sista tre dagarna. Vilat helt. I söndags åkte jag hem från Gotland stärkt i själen efter massor av solljus och varm ända i i hjärtat av allt mys med mina goda vänner, massor av snack i bastun, en grymt god chilli, en smula vin och faktiskt en hel del sömn.

Måndag och tisdag har jag fokuserat på hem, barn och man (mysiga människor) och helt ärligt så kändes kroppen riktigt sliten. Trött och öm. Och det är kanske inte så konstigt. Jag har (trots att jag inte rapporterat om det helt och fullt här på bloggen) haft en lång sammanhängande svit av bra och ganska hårda träningsveckor (9 vilodagar på 7 veckor. Kommentarer på det??? Jag har liksom ingen koll på hur man periodiserar träning. Jag har läst någonstans att man tex kan träna 3 veckor hårt, och sedan en vecka lugnt … nu vart det ju 7 veckor … utan att jag tänkt).

Det här har jag gjort under de senaste veckorna och det här är jag nöjd med:

1. Jag har till exempel fått till 4 distanslöppass! Yeah! Äntligen snart tillbaka på den ruta jag stod innan skadan i maj.

2. Två pass styrketräning i veckan, minst, där jag lag 45-70 minuter varje gång.

3. Jag har börjat komma igång med spinningen. Förra veckan blev det dock bara ett pass på 45 min och jag har bara fått till ett enda långpspinning pass än, på 105 min. Där måste jag försöka boka in ett nytt i kalendern snart.

4. Och så har jag kommit igång med coreträningen. En smula. I motsats till många tjejer så tycker jag det är såååå tråkigt med core. Jag triggas inte ens av moroten att få en tvättbräda, tyvärr. Men jag tror att det beror på att jag känner mig konstigt svag i magen. Det är något med magmusklerna sedan jag var gravid … Och hur klarar man Vasaloppet utan mage?!! Inge vidare. Därför har jag nu min morot. Men det går segt.

5. Och så har jag ägnat mig åt min stora stora glädjekälla flera dagar i veckan …. simning!!! Det går hyfsat men jag är usel på att hålla kvar den där nosen under vattenytan så pass länge att jag hinner simma en längre serie. Nej, upp ska jag, titta lite, kolla om jag drunknat eller liksom bara få koll på vad som är upp och ner, vad andra människor sysslar med sina sparkande fötter osv … DÅLIGT!!! Jag blir jättearg på mig själv.

I dag, efter min vila så brakade jag loss med lite gott och blandat:
06:15 hopp i bassängen och 30 min senare så klev jag upp med 1000 meter i kroppen, arg som ett bi över en stor, lång gubbe som valde snabbbanan för att utöva sin livsfarliga bröststim … de sparkarna asså … mördande …

Efter jobbet så vart det: Hej gymmet! 7 km löpning med 8×400 m intervaller i 4:40 tempo. Snabbt för mig och grymt jobbigt.
Jag måste springa mer intervall. Har svårt att få till den rutinen. Det sägs att det tar 30 dagar att skapa en ny vana. Betyder det att jag
måste springa intervaller 30 gånger för att jag ska lyckas få rutin på
det här med att springa hårt. Riktigt hårt … eh … det låter ju
jobbigt …

Efter löpningen kände lite, lite på stakmaskinen men orkade bara 6 min efter de där intervallerna och lite störd över en kille som ville snacka skidåkning. Istället blev det axelträning med vikter och core.

Totalt 1:55 min träning idag. Så nu är jag trött igen. 

Tidig morgon och den bästa tiden för sim.

Löpband och lyxiga stakmaskinen som är sjukt tung. Kan det vara fel på den?

Hej svejs! (Jag tränar i gamla paltor och inga nya modeprylar)

Träning – ett av mina livsprojekt

bild-17-kopia-15

Få en bebis (och sen en till), fostra barnen, pyssla ihop och skapa ett hem fyllt av trevnad och skratt. Bli journalist. Bygga en karriär. Hitta och vårda kärleken.
Jag har och har haft många inre projekt. En del stora livsavgörande, andra lite mindre. 
Träningen är ett av dem.

Jag tror att det bor ett projekt i oss alla. En längtan och en vision, en idé som väntar på att få näring. Jag är ständigt i färd med att snickra på en plan och jag sätter upp nya, ännu högre mål, för mig själv. Många av mina inre projekt har blivit verklighet. Jag har nämligen en stark tro på mig själv, där innerst inne, att jag klarar av det som jag på allvar tar mig för. Men det finns några inre projekt som jag undrar om jag verkligen kommer att genomföra – till exempel den om att skriva en bok och bli författare (fler bloggare som känner igen sig i den drömmen gissar jag … hehe)

De där projekten som vi i tysthet bär på är viktiga att inte ignorera. (Jag har sett människor i min närhet göra det, det blir aldrig bra.) Det finns inget så givande som att få uttrycka sin vision, att med tålamod se hur livsprojektet utvecklas, tycker jag. Och jag vet att varje gång som jag bestämmer mig för att göra verklighet av en dröm så fylls jag av ny energi (det kan Roger vittna om, vilken dag som helst så kommer jag i ren entusiasm att snacka sönder honom). Dagarna får en ny mening och jag fylls av mängder av inspiration.
En härlig känsla.

Men det är inte alltid så lätt att lyssna till sin innersta önskan. Varje dag är fylld av distraktioner som hela tiden pockar på uppmärksamhet. Och det är lätt att ett frö av tvivel slår rot och börjar växa i hjärtat. Det är väl just så många känner inför att träna. Mängder av ursäkter fyller medvetandet istället för beslutsamhet och målmedvetenhet. Jag tror att de människor som ofta känner sig arga och kanske rent av bittra helt enkelt lider av symptomen på det ogjorda livsprojektet som förvandlats till en livslögn.

Just nu söker jag mitt träningsfokus med ljus och lykta. Jag vill känna att jag har en tydlig färdriktning i min träning för att undvika att jag står där på startlinjen till Öppet spår och Vätternrundan, till exempel, med hjärtat i halsgropen med känslan att jag bara ”hamnade där.”

Jag har kommit fram till att jag måste börja planera och strukturera träningen på riktigt. Men jag vet inte hur! Medan jag klurar på det så har jag bestämt att se till att börja lägga in en ordentlig lång dag då och då för att börja bygga distans på riktigt i kroppen. Kanske en triathlondag?

Så nu när jag kom på det (alltså fattade det på riktigt, ända in), rusade jag hem efter jobbet till Roger med min idé och förslog att vi börjar på lördag. Jag har hittat ett spinningpass på 105 min och sen är det bara att göra den andra tre delarna som ingår i ett triathlon. Visst låter det bra?

I dag har jag tränat 55 min spinning, intervall (och höll koll på pulsen med min Garmin) + 30 min styrka. Kändes sjukt bra!

Det här är 8-åriga Tims önskelista. På min inre lista står mina långsiktiga träningsmål.

Tack för ordet! 🙂

© Allt material tillhör Helena Nimbratt. Citera gärna om du uppger källan. Sidan är skapad av Johan Eklöf.