Helena Nimbratt

My triathlon stories

Snabb som vinden, stark som en oxe

bild1-5kopia11

En kväll med perfekt väder, med underbara förhållanden för löpning. Jag bestämde mig för att testa vad kroppen skulle säga om lite löpning och jag fick till en grym känsla. Jag har aldrig sprungit starkare, bättre eller snabbare i hela mitt liv. Vilken känsla!!

Vackraste kvällssolen!

 
Jag har toklängtat efter att bara få köra ett vanligt, hederlig träningspass. Just nu känns det som jag bara har tävlat hela sommaren och där emellan vilat.

I lördags simmade jag och kände mig matt när jag gjorde ett försök att trycka på. I dag sprang jag som aldrig förr. Luften var lagom sval. Solen sken lågt mellan de fortfarande gröna lövträden. Vattnet låg blankt och inbjudande nere vid bryggan och jag önskade tyst för mig själv att det fortfarande var högsommar med långa, ljusa, ljumma kvällar så att jag skulle kunna både äta kakan och ha den kvar, det vill säga hinna med att både springa och simma innan mörkrets inbrott.


Men jag fick nöja mig med löpning och planen var att låta Ironmankroppen bara jogga lite lätt … Jag tuffade iväg … det var så länge sedan jag sprang. Benen pinnade på. Det gick lätt. Jag tog i lite mer och njöt av farten. Pulsen ökade långsamt, värmen spred sig i kroppen och andningen var jämn. I backen, där jag vanligtvis får tvinga mig att hålla mig upprätt och trippa med små steg, klev jag fram med högblick och starka steg. Helt underbart.

En helt vanlig löptur och jag jublar! Det är för det här jag tränar, i grunden. Tävlingarna och loppen är roliga. Ironman var fantastiskt att få uppleva men det är vardagsträningen som jag älskar allra mest.

Laddar för Amfibiemannen

IMG_9692

Utomjordiskt bra väder, spännande äventyr från Nordnorge till coola Köpenhamn. Sim i främmande och fina vatten och flera mil löp, men någon vidare kvalitet på träningen har det inte blivit under semestern.

Ett minne för livet. Sim i en smaragdgrön iskall vik i Nordnorge, +30 i luften.

Mitt livs första swimrun – Amfibiemannen står för dörren. Team Nimbratt sitter i en fullpackad Volvo med varsin stor kaffe, en rulle choklad och barn som matar film i baksätet. Vi har haft det fantastiskt, konstaterar vi tillsammans. Vi har sett massor av nya platser. Vi är brunbrända, badkläderna är fortfarande på, håret är fullt av salt efter ännu en dag på stranden och vi (som inte kör) har tagit en tupplur och känner oss vansinnigt avslappnade. Men ändå … tre veckors semester det toppar ingen form.

– Konstigt att vi inte känner att vi får till träningen när vi är lediga, konstaterar jag och Roger och skrattar lite. Det är det här med rutiner som är så himla bra. Den där vardagen som är själva livet är inte så dumt. Där har vi fokuset, lunken och det är där det händer när vi pressar oss lite, lite över vår förmåga och utvecklas ännu ett steg.

Men visst har vi tränat en hel del. På Österlen sprang jag två gånger upp Stenshuvuds topp, en runda på 1 mil med galet jobbig backträning och fantastisk utsikt.

En segergest på toppen av Stenshuvud. Ingen lek att springa uppför berg …

Och för att inte tala om alla sim …  dem i Nordnorge i Atlanten, i fjällsjön, i Östersjön i Kiviks hamn och på Västkusten.

Magi, magi, magi. Speechless.
Kvällssim efter en dag i kajaken. Bra axelpass …

Och en historisk cykeltur där jag i 7 mil orkade hänga på Roger … Snacka om att jag har utvecklats som cyklist.

I dag har vi både sprungit milen och simmat i trakterna kring Varberg. Men vi har knappt fått till ett enda kvalitetspass på tre veckor, precis innan Amfibiemannen, en tävling som vi sett framemot och som inte är snuten ur näsan …

Men det gör inget egentligen. Såklart. Jag tränar trots allt för att jag vill, för att mår bra, för att ha kul och tävlingarna gör det bara lite roligare. Samtidigt vet jag hur hornen kommer att växa fram där på banan. Jag vet att jag kommer drabbas av akut nervositet vid start … där och då kommer det förvandlas till blodigt allvar.

Så vilka är de största utmaningarna?
1. Sim i riktigt hav. Det vanligaste är kallt vatten med ordentligt sjögång kring Arholma och de andra öarna där tävlingen går av stapeln. Men hur blir det i år? Värmen har naturligtvis skruvat upp badtempen en smula och kanske är vattnet snällare en solig och varm dag. Det är bara att vänta och se.
2. Värmeböljan. I år spelar vädret mig verkligen ett spratt när det ät tävlingsdags.+7 grader under Vasaloppet, samma temp under Vansbro Triathlon så simmet blir inställt och nu … +30 grader och sol när det ska springas en halvmara i våtdräkt. Jösses. Just nu jagar jag en begagnad våtdräkt med ljus och lykta, som jag kan klippa i. Köra i hel våtdräkt som planerat framstår som en mardröm.
3. I och ur vattnet. Hela upplägget att varva sim och löp är en utmaning i sig. Hur ska jag klara första simetappen med både tävlingsnerver och efter 1000 m löpning?

Plus detta faktum att jag kanske i sista stund väljer att byta ut utrustningen och köra med en hel del oprövade grejer som en annan våtdräkt med klippta ben … Hur ska det gå? Men planen är att se till att få hem dräkten imorgon och så ska vi köra ett pass sim och löp om ca 5 km i terräng och fullmundering hemmavid. Grannarna får hålla i sig …
Men än vet jag inte om den där dräkten passar. Det återstår att se.

Morgonlöp längs havet i morse. Vid 7 km började det kännas riktigt bra.
Västkustsim bland maneter och sjögräs i mängder.

Open water premiär!!

bild-1-4

Det var en viktig dag i dag, ett avgörande ögonblick för min del som övat, övat, nött och slipat hela långa vintern. Jag var otroligt spänd – hur skulle det kännas att simma i open water?

 

Redo att hoppa i!

06.15 i snö, i mörker, i kyla. Utan att knota har jag studsat upp flera dagar i veckan under vintern, vecka efter vecka allt för att få uppleva open water-simning, utan rädsla, utan skräck, utan panik. I dag var det dags att få kvittot. Hur stor skulle skillanden vara? Hur skulle det kännas att TI-glida fram i det mörka vattnet? Är jag en simmare eller är jag en hopplös landkrabba?

När solen envist sken utanför fönstret på jobbet idag så växte sig beslutet starkare. I dag vill jag plocka fram våtdräkten och simma mitt första pass ute.
Jag landade snabbt hemma och grabbade tag i badtermometern. I solen som var på väg ner bör jag om medan termometern guppade vid strandkanten. 17,18 grader visade den. Galet! Det är ju hur varmt som helst. Jag tvekade lite, lite. Gled sakta ner i vattnet längs de hala klipporna och jublade inombords när kallt vatten letade sig in innanför neoprenet.

Vattnet i Kvarndammen är helt och hållet brunt. Jag borrade ner ansiktet och sikten var lika med noll. Under det första ögonblicket var det som om jag inte visste hur man andades ut, men jag tvingade mig själv att lösa problemet under ytan och pressade ut luften ur lungorna för att kunna ta ett ordentligt nytt andetag och inte få någon syreskuld. Sedan simmade jag! Jag tänkte TI. Våtdräkten gav en ny känsla jämfört med bassängen. Den extra flytkraften gav mig utrymme att tänka spänd kropp, ballerinafötter och så sänkte jag huvudet ytterligare. När jag tog luft kikade jag enbart upp med ena glasögat och sippade in luft i mungipan. Träden i horisonten gled förbi på när jag tog luft till höger och när jag kikade upp till vänster glittrade kvällens låga solstrålar och studsade på vattenytan.

Sim, sim, sim!
På bara ett par minuter så var jag på andra sidan viken vid klippan jag tagit sikte på. Förra året tog det mig oändligt mycket energi för att ta mig dit.
Förra året, för precis ett år sedan i maj, så gjorde jag min open water-premiär och klarade 4 armtag. I dag simmade jag över hela sjön på ett kick!

I dag kändes det som jag vann något stort. Jag befann mig i vattnet och kände mig helt trygg. Jag visste vad jag höll på med och jag litade på mig själv.
Fyra vändor blev det (kanske 600 m) och det kändes som om jag kunde simma hur långt som helst.

Där borta, vid klippan bredvid det lilla huset, tog jag sikte. Pang så var jag där!!

Sugen på swimrun

bild-18-1

Livet är som en hal fisk. Tillvaron slinker ur vårt grepp när vi minst anar det.

Maj 2013. Första försöket i open water … Känns som en helt annan Helena.

Jag gillar att jobba med mig själv. Jag vänder och vrider på perspektiven, tar mig tid att begrunda över vem jag är och vad jag kan göra för att utvecklas.
Vilket beslut kan jag ta idag som skulle göra mitt liv lättare imorgon? Det är sådant jag kan fundera på. (låter lite skruvat men sån är jag.)

Rent träningsmässigt så har jag plötsligt blivit nyfiken och sugen på swimrun. Helt oväntat och trots att jag fortfarande känner det jag känner för simningen. Men jag sätter stort hopp till coach Anna-Karin som ska lära mig grunderna i Total Immersion i januari och göra mig snabb som en raket i vattnet. Och jag vet hur mycket det kan hinna hända i mitt huvud under bara några veckor.

Jag träffade en triathlontjej och urduktig hundtränare, Eva Marie, i förra veckan via mitt jobb och vi halkade in på triämnet och swimrun. När Eva Marie beskrev för mig att hon inte alls var nervös när hon tävlar med sina hundar, eftersom hon tävlar med sina bästa vänner och knep en 4:e plats i Ångaloppet i år, eftersom hon tävlade med en vän som hon kände sig trygg med, så gick det upp för mig att ja!
– Jag ska testa swimrun nästa år och det ska bli en superhärligt utmaning. Och jag ska hitta en partner att simma med som jag känner mig trygg med!

Ett beslut som helt klart skruvar perspektiven en smula.

Tid för sista senssommarsimmet

bild-16-kopia-2-3

… och så simmade jag in i solnedgången …

Nej, jag ville verkligen inte sluta, trots att solen gick ner,

De sista skälvande sensommardagarna passerar just nu. När jag kände den ljumma eftermiddagsluften på väg hem från jobbet, bestämde jag mig. Snabbt rafsade jag ihop simprylarna och pep ner till min brygga.

Numera drar jag på mig våtdräkten snabbt och vant, badmössan, glasögonen och bara några minuter senare klöv jag den helt spegelblanka ytan och kände det kalla vattnet mot ansiktet.

Lycklig över att vara i vattnet ännu en gång under den här sommaren simmade jag mot min vita boj. I kväll ville jag verkligen försöka tänka på allt jag lärt mig, samtidigt, och inte nöja mig med att bara ta mig fram.
Jag vill att det ska kännas bra och bara härligt.
Inte läskigt.
Jag vill känna att jag får fart. Att jag har kontroll, att jag får tag i vattnet.

1200 meter simmar jag, ända tills solen försvinner ner bakom trädtopparna och den värmen som finns försvinner nästan helt. Och just då, när jag simmar sista vändan får jag min belöning. Jag fokuserar på att glida mer på tagen och sedan lägga kraften under ytan. Jag känner hur farten ökar, att jag får till rotationen ett snäpp bättre och summan blir lite, lite vassare!

Jag är helt galet såld på att simma! Jag känner mig så levande och är helt och hållet i nuet. I öppet vatten blir känslan nästintill overklig. Nu önskar jag mig mest av allt en kurs i simtekniken TI – Total Immersion. Sen kan jag leva lycklig i alla min dar …!!!

Och där tar jag tag i vattnet utan att dra sönder det, för att få fart.

Brickpass i sommarvärmen 2

bild-15-1

Trött. Glad och bara tillfreds med livet. I slutet av förra veckan bestämde jag mig för att snäppa upp mig själv ett par steg. Planen verkar hålla. I dag har jag fixat brickpass 2 den här veckan.

Det är en magisk kväll. Solen är på väg ner på andra sidan viken och jag sitter ute i trädgården helt utpumpad. Lite musik, en liten sommardrink, lyssnar på sommarljuden som kommer från lekande barn, syrsor och grannar som precis som vi sitter och tar det lugnt.

I dag har jag cyklat 6 mil och var så fokuserad att jag inte tog en enda bild till bloggen!! Ett gott tecken eller hur? Hehe …

Jag cyklade hårt. Jag vill ju bli bättre och tycker det är urtrist att cykla långsamt. Roger påpekade att det är inte så man cyklar distans … men vad sjutton. Någon nytta måste det ju ha!

Förutom de pass jag har skrivit om här under veckan så har jag fått till ett pass med löpintervaller på löpband. 4×1000 + 1×500 ännu lite snabbare. Och jag är ju inte så snabb just nu så jag var nöjd efter min 6,5 kilometer i anständigt tempo. Kändes riktigt bra att springa kontrollerade intervaller utan att hafsa med teknik eller fuska på annat sätt.

I torsdags blev det 55 min spinning också. Och jag körde hårt som tusan! Måste få upp flåset så mycket jag bara hinner innan den 25 aug. Jag blev helt vimsig i huvet och stapplade ut ur salen. 🙂 Lite lätt illamående.

Så idag väntade jag mig den vanliga kampen ute på landsvägarna men … ta mig tusan … backarna som varit tuffa kändes plötsligt som de planat ut … Istället för att tappa fart lyckades jag glida över flera backar och trots att jag gick ut galet hårt, trots att solen vräkte ner och värmen var intensiv så höll jag hela rundan!

Löpningen var skrattretande tung. Men den var lika kort som jobbig så vad gör det?! Men hoppfullt nog så kändes det lättare efter 2 km och jag kunde öka tempot lite lätt.

Jag är nöjd. Planen håller och det känns bra att träna precis sånt som jag behöver inför Stockholm tritahlon.

Hoppas ni har en riktigt lika skön sommarkväll som jag! 🙂

Trevlig lördag!!

Så här såg rundan ut i dag!

© Allt material tillhör Helena Nimbratt. Citera gärna om du uppger källan. Sidan är skapad av Johan Eklöf.