Helena Nimbratt

My triathlon stories

Är träningsglädje smittsamt?

blogger-image-1301876300

Beckmörkt, kallt och 2,5 km slinga konstsnöspår. Detta är tydligen en riktig hit. I går besökte jag Täby Konstsnöspår för en kort tur och jag var verkligen inte ensam.


Vi förevigade ögonblicket med en selfie.




– Oj, jag trodde att det skulle vara typ bara vi!
Min 16-åriga dotter Olivia tittar fascinerat ut genom bilrutan på det pärlband av pannlampor som slingrar sig fram på Arninge Golfklubb, in bakom en träddunge och sedan fram igen på andra sidan.
Det är onsdag, klockan är 19:30 och parkeringen är full. Det lyser välkomnande från receptionen och värmestugan.

Vi är inte ensamma om att anlända vi denna sena timme. Tvärtom. Många med oss drar på sig pjäxor, tänder pannlampan och ger sig ut på de helt oklanderliga spåren.
80 kr kostar åkturen. Det är gratis för ungdomar under 20 år och stämningen bland åkarna som är i alla åldrar, är väldigt trevlig. Hurtig.

Olivia fick en komplett skidutrustning av sin jobbiga träningsmorsa och hennes kille Roger i julklapp … Vallningsfria Atomic, Salomonpjäxor, stavar, en enkel skiddress, handskar och ullstrumpor.
Jag tyckte nog att det glimtade till lite i ögonen när hon såg innehållet i julens största paket!

I går hade vi bokat den första turen. En teståkning och helt ärligt så var det väl mamma som var mest förväntansfull, både över att få åka skidor med dottern och ha henne helt för sig själv utan mobiltelefon till och med. Min förhoppning är att skidglädjen ska vara smittsam. Jag vet att träningsglädjen är det … Olivia har sagt flera gånger att hon inte skulle upptäckt att det är så kul att gymma om det inte var för att jag håller på.

Jag skulle vilja kalla premiärturen en hit! En hit för att vi hade det så trevligt. En hit för att jag stornjöt av stämningen, att det finns så många galningar som åker runt med pannlampa, för att spåren var jättefina och för att Olivia kämpade på och sa ja till tur nummer två redan på söndag. Då ska vi åka dubbelt så långt!

Mycket folk men fullt åkbart.
Dora var allt gladare än på bilden! 😉

Djupt inne i träningsbubblan

HelenaKlassiker3

Det sägs att det är bra att ha kört 50 mil skidor innan Öppet Spår. Jag har lyckats skrapa ihop ett saldo på 15 mil. Är jag orolig, nervös, skraj? Nej. Inte än.

Härligt att lämna regnet och landa mitt i ett snölandskap.

 
Skidor, simning, skidor, spinning, simning, löpning, styrka. Och väldigt lite bloggande.
Jag har haft väldigt lite kraft och utrymme kvar för att blogga under de senaste dagarna. Och ja, jag har tagit någon extra vilodag. I går kväll fick jag till ett långpass löpning, 15 km, i morse blev det härligt morgonsim 1000 m och i lördags fick jag några mil skidor i kroppen.

Jag är lite trött. Men på ett bra sätt.
I helgen så var det obligatorisk skidträning inför Öppet Spår. Inte helt lätt att åstadkomma när till och med regnet härjade ända uppe i Säfsen i Dalarna ditt vi planerat att åka över helgen.

Det fick bli Sundsvall istället. Jag hittade information om nypreppade spår på Södra Berget på nätet på lördagsmorgonen, vädret såg ok så vad är 40 kör mil i förhållande till en dag på skidor?? Inget. Dessutom bodde vi på fint och mysigt hotell. Kändes hur lyxigt som helst.

Skidåkningen avverkades under 3 mil i ganska lösa spår. Det var kul, trevligt. Jobbigt visst, men det fick mig att bara känna ännu mer förväntan inför starten i Sälen.
Roger, han bara skrockar.
– Darling, 9 mil är långt. Det kommer bli en lång dag och det kommer att göra ont.

Ja??!!! Det ska ju bli kul!!

Sundsvall visade sig ha jättefina spår med kafé, omklädningsrum, vallabodar.
Till och med lite, lite sol fick vi.

I Rastastugan fick vi kaffe och renklämma för 35 kr.

Lite Mellomys med ett glas rött på hotellet.

Flytta fram gränser med envishet

IMG_8333

Nöta. Upprepa. Repetera. Träna igen. Börja om. Aldrig ge sig. Den här veckans träning har handlat mycket om tjurig envishet.

Träningen är inte enbart soligt och glatt.

Plusgrader, regn, blötsnö. Så himla trist. Nu när det kändes som att det gick att andas ut och att det äntligen gick att tro att vintern verkligen landat i Mälardalen så kommer blidvädret och lägger sig ett trist filt över allt ihop.

Och jag känner mig lite sur. Lite envist tjurig och vill bara tugga på, ta i, bli trött och känna på lite trist och segt motstånd. Bara för att jag är på gråmulet humör.
I går var förutsättningarna inför mitt skidpass ganska usla. Det var stressigt, inklämt mellan kalas, lördagsgäster, städning och annat rodd och dessutom hann det bli sent innan det äntligen blev min tur att träna. Jag var redan från början trött efter ett par timmars grovstädande och dessutom ligger den här snutten skidspår 45 min körväg hemmifrån och när jag väl är på plats vär humöret i botten. Det regnande, jag hade glömt pannlampan hemma, jag frös och fästet var obefintligt. Dessutom var spåren så sent på dagen helt sönderkörda.

Jag kunde inte i min vildaste fantasi tänka mig att jag skulle få till mina 20 km som stod på schemat. Att snurra på en 2 km lång slinga i ett par timmar är inte super stimulerande.
Det blev lurar på, på med musik och så var det bara att staka. Vasaloppet handlar väldigt mycket om att staka, det går inte att blunda för och nu hade jag inget val. Utan fäste, med de nya skidteknikkunskaperna började jag tugga på. Ett varv i taget, 2 km, 4, km, 6, km … Varje avklarat varv var en belöning i sig. Vid 10 km tog jag vätskepaus och två stora chokladbitar i munnen, resterna från julgodiset.

När kilometrarna tickade på kände jag hur stakningen började sätta sig i muskelminnet, inspirerad av de som svischade förbi i spåret så testade jag att trycka ifrån mer.
Vid 18 km började humöret stiga. Vid 20 km bestämde jag mig för att ta ett varv till och sedan ytterligare ett var. Kropen blev trött. Men jag tvingade mig att hålla tekniken.
2 timmar och 45 minuter senare stakade jag fortfarande. Ryggen var helt stenhård av pump och jag klev av banan och kände mig så mycket en mer kompetent som skidåkare.

De första 20 km höll jag i 5:00 tempo (vet inte om man mäter sånt på skidor) 30 sek snabbare per kilometer än förra veckan och 1:00 min snabbare än årets första skidtur.

I morse anammade jag samma tjuriga inställning i simhallen i 70 minuter. Längd efter längd, nöta, nöta, slipa, slipa, ta i, fokusera, justera. Efter 1500 meter började det kännas riktigt bra. Jag var trött, men det var skönare att fortsätta än att stanna och andningen kändes plötsligt mycket bättre än på länge.
Jag fick min belöning när killen som simmade i samma bana frågade:
– Jag har tittat lite på din teknik … Tillhör du Gustavsbergs Masters?

Det var nära att jag slängde mig på honom och gav honom en stor fet puss!
Snacka om att jag blev paff.
Vilken komplimang!

TI-tänk i skidspåret

bild-19-kopia-3

Teknikträning för att få bättre åk- och simekonomi, det är min taktik just nu. Jag tror att jag som kvinna har mycket att vinna på att bli vassare på teknik.

Just nu försöker jag tänka extra hårt på vad jag sysslar med när jag åker skidor istället för att jaga antal mil. Mitt största utvecklingspotential ligger just nu inte i orken, utan i utväxling av den kraft jag lägger ner i skidåkningen … och i simningen.

– Tänk TI på skidor, våga glid längre på varje skida, instruerade Emma i torsdag när vi tekniktränade i torsdags.

Bra tänk. Total Immerssion, TI fattar jag. TI är jag förälskad i. Så visst, TI på skidorna, det köper jag!

Det är ju så klockrent. Jag ska tänka precis på samma sätt både i simningen som på skidorna. Glida på tagen, fokusera på rätt teknik för att få ut bättre ekonomi när jag ligger i vattnet eller står på snön, i synnerhet när tröttheten slår till. Då gäller det att inte tappa tekniken.

Dagens träning bestod av 1 timmes sim med fortsatt fokus på mina nya kunskpaer i Total Immerssion. Jag blir alldeles vild av glädje. Det sitter där. Det mesta och i alla fall så pass mycket att jag vågar ropa hej och säga: Ja nu jäklar känner jag att jag har knäckt nöten. Nu kan jag simma crawl. Jag ska aldrig mer påstå att jag inte kan simma. Jag kan.

(Det bör få alla triathlonnybörjare som läser det här inlägget att känna hopp. Det går. Bara man inte ger sig.)

Extra nöjd är jag att jag känner att jag inte blir lika störd av andra människor i banan. De kan simma på mig, sparka till mig och se till att jag får in halva bassängen i munnen när jag ska ta luft utan att det hindrar mig från att simma vidare. Det är en riktig seger för mig!

Efter simmet blev det 20 km skidor. Emmas tekniktips resulterade i att jag genast kapade 30 sek per kilometer, trots att trängsel och en del stök i det proppfulla konstsnöspåret. Bara gilla läget och konstatera att det inte lär vara mindre folk under själva Öppet Spår-dagen.

Jag övade på att åka stort och lägga ner min gamla energiska åkstil som jag såg överallt bland skidåkarna i spåret. Det syns med blotta ögat att sånt åkande kostar enorm kraft.

Och pricken över dagens träning – jag hade sällskap med goda vännen Irmi! Supertrevligt! Det är inte alla vänner som hakar på ”Projekt träna halva dagen”!

Glada frisk töser!

Tränande människor – generösare än andra

bild-19

Det är nåt särskilt med människor som älskar att träna. De är generösa, fulla av iver att inspirera och öppna och jäkligt trevliga människor. Precis sån är Emma. I dag bjöd Emma mig på ett grymt teknikpass på Stockholm Stadions nypreppade slingor skidspår.

 

Wohoo!! Härligt med skidor.

Det kunde inte komma mer lägligt. En timmes grymt teknikpass med massor av tips och nya kunskap är precis vad jag behöver och kanske det absolut smartaset att för mig att satsa på inför min Öppet spår-utmaning.

Emma träffade jag förra veckan på min simkurs. Och som alltid är det kul att lära känna nytt folk som brinner och har samma intressen. Snacka om att jag blev glad när jag fick ett facebookmeddelande med en fråga om jag ville haka på och åka lite skidor (kan man tänka att Emma läst mitt söndagsinlägg och sett en högst tveksam skidåkare på bild … hehe.)

Emma är alltså inte bara en grym simmare (hon var en av de där snabbtjejerna och har kört swimruntävlingen Amfibiemannen ) hon kan dessutom åka skidor och är en duktig löpare och är en av dem som driver löpgruppen City Runners.
Förra året körde Emma Tjejvasan och hon är dalkulla från början = född på skidor.

Att skidor är ett naturligt inslag i Emmas liv rådde det ingen tvekan om. Hon greppade vant mina skidor och vips hade jag fått lite fästvalla. Sedan började vi passet som erbjöd en hel del a-ha upplevelser. (Ni vet hur mycket jag älskar det! Jag log från öra till öra)
Jag har trots allt åkt några mil i mina dar men oj vad kul det var att lära sig hur man gör rätt.
Hur stakar man med magen? Var är det korrekt att sätta stavarna? Hur åker man på energisnålast sätt.

Och staka fick jag göra, 6 km totalt, runt runt. Metodiskt, med magen jepp och så hela hemligheten: hjälpa till med höften och låta kroppen skjutsa fram sig själv. Och tyngdpunkten på skidorna, en justering där gjorde massor.

Stakning med frånskjut övade vi också. Att få in höftens rörelse här var svårare för mig som har svårt att hålla koll på armar och ben men med lite övning så.
och sist körde vi diagonal åkning, först utan stavar 1 km för att öva förflyttning av tyngdpunkten och att glida långt på varje skida och sedan med stavarna, vilket var lite trassligare.

Det var ett grymt pass som kändes i core och rygg, Jag tror det är ett tecken på att jag har gjort rätt. Stockholmshimlen var nattsvart. Stadions belysning lös upp spåren och folk stakade sig runt varv efter varv. Nybörjare, ett och annat litet barn och en hel del med vasaloppsångets i blicken.
– 10 grader. Mina fingrar domande bort och låren var stela av köld, men jag ville inte sluta. 25 varv eller var det 20 jag fick ihop innan jag hoppade av spåren.

Jag hoppas jag får träffa Emma flera gånger! Vilken generös och duktig skidåkare!

Strax före 18.00 var det fortfarande lugnt på Stadion. Kring 19.00 vad det fullt.

Bra ställe för teknikträning.

Lycka är 2 km skidpår

jarla3

Tänk vad ynka 2 km skidspår kan gör en lycklig! Ända in i själen! Äntligen har snön kommit och jag kastade mig ut på konstsnöspåret i Täby tillsammans med ungefär en miljon Stockholmare i alla åldrar.

Förväntansfull inför 2 km spår! Man tager vad man haver och det var helt underbart!

Vinterveckan i Sälen är slutsåld för första gången i historien. Alla ska köra Vasaloppet och ingen snö hela Mälardalen och väldigt dåligt även norröver. Fram till nu. I dag kunde jag äntligen plocka fram skidutrustningen – och nej, jag var inte ensam.

I dag packade jag in skidorna och begav mig till ett
Jarlabanke, konstsnöspår i Täby som erbjöd 2 km preparerat med två slingor spår som var
heeeelt nerlusade med folk. Några av dem var barn. Galet! Men kul. Och oj
vad folk njöt. Det var en fröjd att se!
Trots att det bitvis bildades lämmeltåg av
längdskidlöpare i spåren så gick det förvånansvärt bra att åka. Jag gnetade på,
varv efter varv och skrapade ihop 14 km.

50 mil skidor är tydligen lämpligt att nöta in i kroppen innan man ger sig på Vasaloppet. Jag har lyckats skrapa ihop 5 mil i Bruksvallarna plus mina 14 km fram till i dag. Inte mycket att hurra för. Även om jag nu inte har mitt träningsfokus på skidor, utan triathlon, så känner jag mig en smula besviken. Jag hade hoppats på snö tidigare så jag skulle ha lite bättre möjlighet att komma in i skidandet men, nu är det som det är och jag ser fortfarande framemot Öppet spår och dagarna jag och Roger ska spendera i Sälen.

Så hur ser planen ut? Det ett som är säkert: Här ska nötas mil!
Störst chans att bli lite bättre har jag kanske om jag fokuserar på att träna lite teknik och balans. Jag har nog mycket att vinna om jag hittar en bra rytm och flyt i skidandet.
Staka bör jag också satsa på och sen får vi se.

Jag körde Tjejvasan på 3 timmar blankt förra året så jag räknar med att vara ute 9 timmar och så länga har jag aldrig sportat tidigare. Perfekt med lite uthållighetsträning!

Hela Stockholm på plats!
Analys av den här bild: Jag TAR ju inte I!! Jag måste öka!
Snart kommer slingan vara dryga 5 km.
Proppfullt med bilar. Tänk vad lite snö gör med folk.

Långkok på snö

bild-18-kopia-1

Slitna ben och ömma höftböjare, trötta axlar och skönt genomarbetad rygg. Skidåkning känns som ett grymt lyft för hela min träningssatsning. Skidor bygger härlig styrka.

Gillar man snö och skog i kombination så är det omöjligt att inte älska skidåkning.
Min relation till skidorna har genomgått olika faser genom livet.
Som en småmullig 9-åring fick jag följa med min farmor och farfar på drömresan – till fjällen. Farfar packade stora ryggsäcken med renklämma, stekt ägg-macka, flera thermosar varm choklad, ett gäng förstärkningsplagg och så spände han fast en stor renfäll och en snöspade under locket. Innan vi gav oss iväg fick jag skriva turbeskrivningen och lämna till stugvärden om vi skulle övermannas av snöstorm och tvingas att gräva ner oss.
På den tiden älskade jag fjällen och att sitta på renfällen och dricka choklad. Skidandet var bara slitsamt och svettigt, kanske på grund av dålig kondis men också ganska dålig utrustning, täckbyxor och dåligt fäste.

Som trulig 14-åring hittade jag motivationen när jag orkade åka längre och fortare än min lillebror. Helagsfjället och en dagstur på över 20 km var en prestation som gjorde mig stolt och väldigt, väldigt trött.

Under de senaste åren har jag längtat efter att köpa motionsskidor för att använda dem i vardagen. Skidor har varit en lyx i mitt liv, som jag enbart kan ägna mig åt om jag reser till fjällen. Så behöver det ju inte vara, slog det mig plötsligt en dag.

Förra året gick jag till bästa skidbutiken. Jag valde precis de skidor jag ville ha. Jag köpte ett helt kitt med kläder och sen var lyckan gjord.

I helgen köpte jag Ute Magasinets senaste oneshot Längdspecial, som finns ute i butik nu, och som jag har lusläst från pärm till pärm. I en av artiklarna säger en idéhistoriker att han tror att skidåkningen har blivit så populär just nu därför det är ”ett fysikens långkok”. Jag tycker det är en klockren beskrivning och kanske, kanske om man nu vill hitta en förklaring så hänger skidtrenden ihop med trenden att laga mat från grunden: koka mör gryta länge på mormors vis men gärna med mexikansk smaksättning. Hur många kände till ”pulled pork” för ett par år sedan? Nu ska det enklaste och billigaste köttet tillagas långsamt och blir därmed det lyxiagaste man kan äta.

Visst är skidor lyxigt. Om det gör oss som åker skidor mer framgångsrika som artikeln i Ute magasinet antyder, det vet jag inget om. Jag uppväxt med skidor och plocka upp skidåkningen är det klyftigaste jag har gjort på mycket länge:

1. Jag blir stark som en oxe.
2. Jag gör något trevligt av vår långa, mörka vinter som kan bli ganska slitsam och trist om man fastnar i att enbart se det obekväma i kylan och snön.

Skidåkning gör kroppen glad

bild-18-kopia-9

Under de sista kilometrarna idag var jag trött – men kroppen var fantastiskt glad. Glädjen i skidåkningen, snön, den klara luften, det svischande ljudet från stavar och skidor, allt det där tillsammans ger mig extra kraft. Det känns som om jag kan åka skidor hur länge som helst.

Mellan Bruksvallarna och Ramundberget hittade vi 9 km med fina spår.

Skidsäsongen har börjat, tillfredsställande tidigt. Imorgon är det första advent och jag och Roger sitter här med 5 mil skidor i kroppen. Det är inte det lättaste för en Stockholmare. Och det har varit så himla härligt!

Precis lagom temperatur, ett par friska minusgrader, välprepparerade spår, några centimeter nysnö, en solglimt och det där ljudet av vatten som spritter ner för älven Ljusnan. Jag bara måste stanna, be Roger att bara stå tyst, tyst och lyssna. Ljudet sköljer bort all envis storstadsstress som vanligtvis är så svår att bli av med.

Vi är i Messlingen Fjällby i Jämtland, mitt bland alla kända skidorter som Ramundberget, Funäsdalen, Bruksvallarna. Enda skillnaden är att här i Messlingen finns det inget coolt alpint skidbackssystem. Ingen lyxig skilodge, ingen after ski eller spa-anläggning.

Här finns istället en hel by av charmiga små stugor, välvårdade och med inredning från 60-talet, som en slags bevarad rest från den svenska folkhemmets stora friluftssatsning för folkhälsan. Det finns en bastu uppvärmd i lagom tid för att hinnas med innan middagen och granngårdens draghundar drar busigt förbi i en hissnande fart varje kväll, på egen hand.

Jag tilltalas av det enkla. Att det är basic och gott om utrymme för skidåkning, vila, mat och lång bastu. Helt underbart. Och priset för att bo i den här, just nu, ganska obesökta byn är otroligt förmånligt: 400 kr natten. Jag är supernöjd och Roger och jag pratar om att testa lite fjäll och trail nästa sommar. Här ifrån blir det perfekt.

Hur går det nu för mig med skidåkningen? Gnissligt i början. Det första varvet i går runt Skidstadions elupplysta spår gick trögt. Pulsen var hög och det kändes sjukt jobbigt men ju mer vi harvade på där i spåren, desto lättare gick det. Jag känner mig starkare än första turen förra året. Att diska av 15 km var ingen match. I dag var målet 30 km. Det gick strålande och vi slutade på 34 km (lågt räknat). Efter 20 km började det kännas riktigt bra. Mer avslappnad i backarna, lite mjukare, lite modigare. Ju tröttare ben och höftböjare blev desto mer fick överkroppen jobba och jag orkar staka mer än vad jag vågat hoppas på.

Precis innan vi ställer oss i spåret känns det lite motigt, kallt och segt. Sedan kickar skidglädjen in och i mörkret, med pannlampa så kan man inte annat än att njuta.

Kaffepaus i Ramundberget.
Här sover vi gott om natten.
Mamman ringer och kollar att tonåringarna klarar sig hemma själva.
Magiskt med pannlampa och mörker.

© Allt material tillhör Helena Nimbratt. Citera gärna om du uppger källan. Sidan är skapad av Johan Eklöf.