Helena Nimbratt

My triathlon stories

Fake it until you make it!

må4

Nya löparskor, ett galet härligt morgonsimpass och första löpturen på fem veckor! En ny vecka har börjat!

Det blev de rosa. Asics GT-2000. 1600 kr, som hittat!

– Vad lätt det ser ut när du crawlar. Jag önskar att jag kunde simma som du.
Jag höll på att tappa hakan när tjejen som simmade i banan bredvid mig i morse uttalde ovanstående ord och tittade på mig med stora ögon.


What? Moi? Simma som jag? Jag skrattade uppriktigt och lätt chockad och svarade:

–  Tycker du?! Jag är nybörjare och har precis börjat känna att det går lite, lite bättre. Jag har övat under vintern … Näe … jag simmar inte så bra!

Sen klättrade jag upp ur bassängen, tackade och förklarade:

– Det här kommer jag att leva på hela dagen.

Så det här uttrycket ”fake it until you make it” är ju ganska så bra men visst simmade jag. Och jag gör verkligen framsteg varje pass. I dag hade jag dessutom både badmössa, simglasögon och ny fin simdräkt istället för en hopplös bikini som bara vill glida av. Det bidrog säkert till den mer proffsiga framtoningen … hehe …

Numera i simdräkt.

























Efter jobbet blev det en tur till Runner’s Store med planen att för första gången prova ut ett par löparskor efter konstens alla regler (men det var ju inte så märkvärdigt). Väl hemma igen så kastade jag i mig en tallrik fil med müsli och sen bestämde jag mig – nu blir det ett provtur.

Resultat: Underbart härligt att få springa. Benet var inte helt nöjd med att få röra på sig men när kroppen hunnit bli varm kändes det mycket bättre, jag har stretchat ordentligt så nu får vi se …. hur det känns imorgon!

Och visst ja … tåhävningar ska jag ju göra. Dags att ta tag i det!


Håll tummarna!

Jag pronerar lite. Skorna är tänka att klara distanslöpning.

Bara att välja och vraka …

Nästa uppgift var att hitta en långklänning … inte lika kul.

Och nej jag springer inte

KungshRu2013_2491

Jag har inte pratat så mycket om det. Och jag har inte skrivit om det här på bloggen. Om sanningen ska fram så har jag försökt undvika att tänka på det. Förträngt: Jag har inte sprungit sedan halvmaran. Det gör för ont. 

Jag var så glad och fotade medaljen.

Jag vet inte ens hur lång tid det har gått. Är det fem veckor, fyra eller sex veckor sedan jag sprang sist? Jag tog verkligen i där under loppet Kungsholmen Runt och jag hade ont men det var inget som fick mig att tänka att jag kanske skulle bli skadad. Springer man långt, då gör det väl ont, eller?

Jag tror dessutom att jag mest tänkte på att jag mådde illa. Jag tog en gel strax innan start och fick efter ett tag kramp i övre delan av magen. Det var nog gelen och sportdrycken som jag fick för mig att jag behövde. Jag har aldrigt provat gel tidigare och jag dricker bara vatten. Men jag sprang och det gick ju riktigt bra ganska länge. Det var under de sista fyra kilometrarna som jag tappade farten ordentligt. Nåja. Nu är det gjort och jag kan konstatera att jag gjorde en hel del nybörjarmisstag.

Det största misstaget som jag gjort här är att jag har frångått min allra viktigaste regel som har byggt upp min kondition och styrka under de här åren jag tränat. Den regeln är enkel:

Lyssna på min kropp istället för att lyssna på andra och ta små steg istället för stora. Det gör inget att det går långsamt. Varje liten insats är en viktig insats.

 

Den här gången lyssnade jag för mycket på andra. Jag drabbades av övermod och ville utvecklas snabbt. Jag lät mig själv bli puschad för hårt. Jag var inte riktigt redo. Resultat: Ömma benhinnor och en vadmuskel som är spänd och uppför sig konstigt.

Det här har jag gjort för att bli bätttre:

  1. Total vila.
  2. En kur Voltaren i 5 dagar. Vila.
  3. Provsprungit 1 km = katastrfont.
  4. Besök hus sjukgymnast som stretchat, behandlat med laser och akupunktur. Fick utlåtandet överansträngd muskel.
  5. Fortsatt stretch på egen hand + vila.

I dag åkte jag till gymmet för att känna mig för. Först på bandet, 2 km, lungt tempo. Sedan hoppade jag av bandet, gjorde mina stretchövningar och sen på bandet igen 1 km. Slutligen mera stretch.

Nu lyssnar jag inåt. Det här känns rätt. Det var inte bekvämt att springa men det kändes inte ont som i FEL ont. Väl hemma igen känns det inte alls. Det tolkar jag som ett gott tecken. Jag är brutalt stel och tror att vadmuskeln trycker på benhinnan …. har läst en del om det. Vi får se.

Löpningen har alltid funntis med mig. Varit min terapi, min livlina, min kompis när det varit tungt och min tröst. Jag har varit ofantligt lycklig över att jag överhuvudtaget kunnat använda mitt vänstra knä som blev svårt skadat i en mopedolcyka när jag var blott 19 år. (Ja, det var i Grekland.)
Jag saknar löpturerna. 
Jag kommer aldrig, aldrig mer tänka en ond tanke om löpning. Att det är jobbigt, tråkigt, kallt eller regnigt. Jag ska springa det kroppen vill springa. Fort eller långsamt, spelar ingen roll.
Bara jag får springa utan att ha ont igen!

Vid mål!! Roger väntade pch Pål Stålnacke tog fina bilder.

 

Ikväll. Stretch som gjorde ont.

© Allt material tillhör Helena Nimbratt. Citera gärna om du uppger källan. Sidan är skapad av Johan Eklöf.