Helena Nimbratt

My triathlon stories

Brev till kroppen

Hej kroppen! 
Det är jag, jag som under många år var jäkligt dålig på att ta hand om dig. Jag är ledsen för att jag inte tog mig i kragen och rörde på mig i unga år men, men helt ärligt så hade jag ingen aning om att det kunde kännas så fantastiskt mycket att ha en stark kropp. Det är lite synd för den där tonårsHelena hade mått mycket bättre av att köra järnet under idrottslektionerna istället för att med ond mage skamset hitta på en ursäkt för att sitta på bänken och titta på. Ingen blir stark av att stå vid sidan av. Det är tusen gånger bättre att försöka och lyckas med det lilla än inget alls.
Det förstod jag inte då.
Jag vet att jag ställer förbaskat mycket större krav på dig idag än vad jag egentligen förtjänar. Jag har ju matat dig proppfull med skräpmat under åren, jag har förgiftat dig med nikotin och gifter, sovit dåligt, jobbat för hårt, struntat i semester och försökt pressa allt lite mer, hela tiden tills du blev helt slut och bränd. Och nu då … Jag vill springa långt, mycket och gärna hyfsat snabbt. Nu vill jag ju vara med de där som sportar istället för att sitta och titta på och visst … det är lite typiskt att jag tittar på de där duktiga och vill vara lite som dem.

Men du kroppen. Kan vi inte säga så här: Jag lovar att lyssna ordentligt på dig framöver. Säger du vila, så ska jag vila, jag ska se till att ha kul och jobba med mina tidningar, men inte jobba för hårt så att jag inte kan sova. Jag lovar att ge dig mycket mat av bra kvalitet så ofta jag bara kan och jag ska se till att jag får semester varje sommar så jag kan vila ut. 

Vad tror du om att jag testar lite yoga framöver för att blir mer flexibel och träna stabilitet? Jag kanske ska lägga in något pass funktionell träning och så ska jag verkligen göra allt jag kan för att bygga upp fötterna och styrkan i höft och baksida lår. Om jag gör det här och lyssnar på allt du säger tror du då att du kan låta mig springa?
Jag vill springa med Roger på vintrarna, i mörkret och snön och få njuta av den där bastun.
Jag vill springa på morgonen innan någon annan vaknat och jag lovar att njuta trots att jag känner mig tung och trött.
Jag vill springa långt en gång i veckan så att jag kan ställa upp i fler långdistanslopp. Du vet triathlon – jag tycker det är så himla kul med triathlon och jag skulle bli så ledsen om jag tvingas sluta.

I dag protesterade du lite när jag sprang. Trots att jag tassade lite försiktigt, men jag tror att jag förstår, vi var ju ute och cyklade igår och hade det himla skoj med två killar ur SUB12-gruppen. Det gick så himla bra och du gjorde så att jag orkade snitta över 28 km/h i hela 10 mil. Det är rekord.
I dag är du trött så det var dumt att springa, trots att vi sov som stockar i natt och att jag sett till att du fått massor av mat … oj vad hungrig du var!
Jag ska inte göra om det. Jag lovar dig det kroppen. Jag går och lägger mig snart och när jag vaknar så skulle jag bli så glad och tacksam om benet inte signalerar smärta och ondhet.

Helena

Starkare fötter

bild-19-kopia-5

Krafsa ihop en handduk med tårna när jag tittar på tv (fast jag tittar ju aldrig på tv), stärka upp hamstring och höften. Det var läxan jag fick av sjukgymnasten förra veckan.

Härlig tur i orörd natur. Mycket att hoppa och skutta förbi.

Jag har ju lärt mig att inte ropa hej. Men ni vet den där ortopeden Bengt, han kändes ju ändå som en klok kille och han har helt klart sett en hel del. Bengt ville absolut att jag skulle träffa sjukgymnast Sussie på Friskispraktiken i Stockholms city. Sussie var helt underbar!

Glad och en äkta eldsjäl. Hon tog genast tag i mig, synade mig i sömmarna och konstaterade att jag var svag och vobblig i den onda sidan.
– Bra då har vi lite att jobba med! Det gillar jag och jag känner att jag inte alls behöver be dig att byta sport.
Vilken tjej! Sussie är helt klart min kompis.
Sen kom bannorna.
– Dina främre fotvalv är nedfallna. Kan du knipa med tårna?
Kunde jag knipa med tårna? Nej … jag kunde inte röra tårna alls. Hur har det blivit så?
Sussi tog ett rejält tag i min fot, böjde alla tår hårt och kommenderade:
– Håll där nu! Tappa inte, ta i bara. Nu ska vi väcka musklerna i dina fötter.

Det sägs att fötterna ofta är en bortglömd och undervärderad del av vår kropp. Jag har inte tänkt på dem alls. Jag har inte tänkt på att de kanske inte mår riktigt hundra … eller jo, kanske lite men jag har inte förstått ur viktigt det är.

Efter att ha krafsat nu under en vecka känner jag en brutal skillnad och jag får träningsvärk i fötterna plötsligt när jag springer. För att inte tala om hur svaga mina hamstrings verkligen är. Övningen jag fick kan jag knappt utföra …. så det är väl bara att kämpa på. Och det kan ju bara bli bättre.

I dag var det magiskt vackert väder ute. Roger och jag kastade oss ut direkt efter jobbet, tog vägen längs vattnet och sedan valde vi en slinga i ett naturreservat precis här i närheten av mina hoods. Ösbyrundan består enbart av stigar fulla med stenar, rötter och terräng som går upp och ner. Där sprang jag flera gånger i veckan för några år sedan. När jag springer där med Roger och njuter av vårens alla ljud och dofter så slår det mig att jag förra året både fick mindre tid till styrketräning och började springa på asfalt första gången i mitt liv … Kan det vara där problemen började? Det låter ganska troligt, eller hur?

Skönt att jag har tagit tag i styrketräningen igen. Förutom mina 9 km löpning på stigar så blev det även 50 min styrketräning. Ett riktigt bra saldo under en enda dag.

Jag älskar Stockholms skärgård! Jag älskar att jag bor så nära allt detta!

Vägrar ta ut skilsmässa med löpningen

bild-19-kopia-2

Ett läkarbesök. Ett knippe nya kunskaper. Och en rejäl dos positivt tänkande. Jag tror att jag har kommit ett steg närmre att förstå vad kroppen vill säga mig.

Hastigheten var betydligt lägre än njutningen!

I går vara jag beredd att lägga ner all triathlon träning. I dag har jag lockat fram en ny portion kämpaglöd och tro på mig själv och tro på kraften som kommer ur vilja och positivt tänkande.
– Jag skulle kunna säga till dig att lägga ner löpningen och börja samla frimärken istället. Men det skulle knappast vara ett tillfredsställande svar. Inte skulle det funka med schack heller.
Ortoped Bengt på Sophiahemmet tittar lugnt på mig ovanför sina glasögon.

Den här killen har varit med förr. På väggen hänger inramade hockeytröjor i regnbågens alla färger, signerade med tillhörande tackbrev.
Han har en gedigen meritlista. Han vet att det är meningslöst att säga ”sluta”  till någon som älskar att utöva sin idrott.

Jag är ingen elitidrottare som många andra som Bengt har behandlat. Att höra honom säga att han kan säga att jag borde lägga ner löpningen, är inte roligt.
– Du ställer krav på din kropp som inte motsvarar din kapacitet. Vill du höja kraven måste du öka kapaciteten.
Det köper jag. Och är det inte precis det jag alltid har sagt: ”Det känns som att mina ben inte kan röra sig fortare, löpstyrkan saknas”.

Min vad är trött och får problem med syresättningen när jag springer. Dessutom tror Bengt att muskeln inte klarar att dämpa rycken som uppstår i fästena och därmed uppstår smärtan efter en en tids arbete.
Excentrisk träning kan hjälpa. Vila bort det hjälper inte, menar Bengt. Det måste tränas bort.
– Alla människor har olika gränser. Din gräns kanske går vid 13 km och sen säger kroppen ifrån. Det måste man acceptera.
Sedan undrar han vad jag fick för behandling förra året när jag sökte hjälp och höjer på ögonbrynen när han hör att jag blev tvångskommenderad att kolla upp om jag hade en propp i benet och att jag sedan enbart blev ordinerad vila. Och tydligen var jag där 2011 också och visade upp samma ben, men för en annan läkare. Det har jag glömt. Den läkaren sa också att jag skulle vila.

– Du ska träffa en sjukgymnast som har hjälpt många. Hon ska titta på ditt löpsteg och ge dig övningar för att stärka upp lår, säte, bål och vader. Excentrisk styrka ska du satsa på. Jag tycker det är värt ett försök.
Jag hör en viss tvekan i hans röst. Jag hör att han verkligen vill mig väl. Jag hör att han inte alls är helt säker på vad som bör göras.

Jag somnade nedslagen och vaknade utan större lust att simma. Jag simmade i alla fall och kom hem med kroppen full av simglädje! Det var underbart. Och jäklar i min lilla låda! Tro det eller ej min jag simmade ikapp en haj. Plötsligt såg jag bubblor framför näsan och förstod inte vad det var. Jag har ju aldrig simmat ikapp någon tidigare.

Efter jobbet ville jag känna på löpningen. Utan klocka (den triggar mig att springa för fort), i skog på mjukt underlag.
Jag tassade iväg.
Solen var blodröd och våren påtaglig i luften. Vaden kändes just … trött. Inte ond.
Jag tassade på och stannade för att vila och låta vaden återhämta sig en smula. Jag behöver ju ändå lite bilder till bloggen. Inte sant?
10 km utan smärta. Nu förstår jag mer vad kroppen signalerar. Trött, utarbetad muskel. Tar jag det lugnt så säger den: Okej då! Springer jag hårt så är det stopp.

Väl hemma igen varvade jag matlagning med övningen draken och excentrisk tåhäv i trappen. Beslutsam.
Jag ska bygga kroppen starkare.
Jag ska inte ge upp.

Det är så härligt ute. Naturen vaknar snart till liv!

Lite avundsjukt tittade jag på en kille som körde intervaller.

Jag och mr Barbell

bild-19-kopia-4-1

Ortoped bokad. Den bästa på Sophiahemmet (sägs det). PT kontaktad och jag läser allt jag kommer åt som handlar om löpstyrka, onda ben och andras erfarenheter.

Tassa på försiktigt, försiktigt. Mjukt underlag och det gick bra.

 Jag har en teori kring mitt ben som krånglar. Ju mer jag läser, ju mer jag funderar, ju mer jag hör andra berätta om liknande problem så står det ganska klart att jag har någon eller några svagare länkar i kroppen som orsakar det onda i benet.

Jag har ett stillasittande jobb och behöver säkert jobba med höft- och säte, likaväl som benstyrka och självklart core för att min kropp ska klara av den ökade belastningen som min nuvarande träningsmängd innebär.

Det verkar dessutom som att jag inte får ont av att springa måttligt. Lugnt och kortare distanser funkar utmärkt. Så jag kommer väldigt försiktigt försöka tassa några kilometer varje vecka för att inte helt halka tillbaka på ruta noll igen.

I dag sken solen. Jag vaknade och konstaterade att mitt ben var helt neutralt och jag bestämde mig för att nosa lite på ett par löpsteg, på mjukt underlag på mina vanliga stigar. Ingen asfalt. Inte snabbare än 5:40 tempo och med mina dämpade skor på fötterna.

Det var ljuvligt ute. Roger laddade för 29 km och när han släppte mig vid gymmet efter 5 km så var mitt humör på väg ner i djupet igen (jag vill bara gråta). Jag var så ledsen över att inte få hänga med men jag ville inte ta risken och springa längre. Nu ska jag fokusera på att stärka kroppen och se till att jag kan njuta av löpningen många år framöver.

Tyst skällde jag ut mig själv och taggade till där inne i gymmet. Roger sprang vidare och så var det jag och skivstången ett litet tag.

5 x 8 reps marklyft strikt 40 kg
5 x10 reps raka marklyft 20 kg
Djupa breda squats utan vikt
Draken båda benen tre varv! Grym övning som verkligen bet. Det sög riktigt i benet kring vristerna. jag hade problem att hålla balansen och det tog bra i rumpan. Så tack Lina! Den här övningen visar att jag är svag i löparmusklerna.
Höftlyft med vikt
Rumpövning i maskin (vet inte vad den heter)
3 x 10 Omvänd crunch på bänk med höftlyft ända upp på skulderbladen
Planka, rak och sida 3 min.

Spontana kommentarer på mitt upplägg är välkomna! Jag går ju på känsla mer än verkliga kunskaper. Och av den anledningen ska jag ta hjälp ev en PT.

Jag och mr Barbell. Marklyften kändes bra. Inte så tungt men strikt.
Tanken är att stärka rumpa, höft och ben.

Löparblues

Sorry alla läsare. Nu kikade väl in här för att hitta pepp, träningsglädje och inspiration. I dag kan jag inte ge det. I dag dök smärtan upp i benet och jag tappade all lust att träna och gick hem.

Det har aldrig hänt. Jag ger aldrig upp. Möjligen kan jag hoppa över ett inplanerat pass men är jag väl på plats då går jag inte hem innan någon form av träning är genomförd.

Jag känner faktiskt att mitt ben börjar bli en tung klump i hjärtat. Min glädje över Vansbro triathlon blöder … droppe för droppe rinner inspirationen att träna för en halv Ironman ut genom kroppen.

Jag vill inte ställa mig på startlingen med samma vetskap som inför förra året och Stockholm triathlon – ”Jag står här med obefintlig löpträning i kroppen”.
Då blir det inte kul.

I höstas när jag sprang mina distanspass så kändes det så BRA! Jag var så stark och löpning lyfte. Och så pang, ett pass som var lite annorlunda än det jag brukar träna och så var smärtan i benet tillbaka.

I går körde jag spinning med en jäkla grym och stark känsla. I morse vaknade jag med en spänning i underbenet – den här gången av spinning! Vad är det som händer??? När jag gick till gymmet idag för att köra ett 30 minuters pass på bandet så anade jag vad som skulle komma. 5 minuter kändes bra, 10 min gick också fint men minutrarna efter … spänningen i benet ökade och jag stannade … riktigt, riktigt jäkla ARG, ledsen, bedrövad. Jag böjde mig ner och klämde på benet bara för att känna att det var satan så ömt.
Tårarna sved i halsen.
Jag som i höstas med pirrande känsla tänkte … ”Ironman 2015” … nu känns det ljusår bort. Hur ska jag ens klara en halvmara?

Och sedan då? Jo, jag struntade i styrketräningen som jag planerat in. Jag vet att jag endorfiner hade muntrat upp. Jag tappar aldrig, aldrig träningsmotivationen. Nu gjorde jag det.

I morgon ska jag ringa och beställa tid på en löparklinik. Jag tar gärna mot förslag på bra ställe i Stockholm. Jag har ingen aning om vart man ska ta vägen.

Löpkänslan säger mer än Garmin

bild-19-kopia-7-1

Löpvilan har gjort mig starkare och spinningen har varit en grymt komplement. Nu lägger jag allt fokus på att inte bli övertänd och skadad igen.

Städpaus … ut i solen och njuta!

Jag ställde in mitt tvåtimmars spinningpass till förmån för ett löptur i vårsolen och städning. Det har varit grymt väder i Malärdalen men idag har jag trots sol varit hemma och städat.

Mycket träning = ett hem som förfaller. Det tar tid att träna mycket. Den tiden måste ju tas någonstans och ja, mitt hem har sett dammfriare tider. Så idag blev det en kompromiss. Ut med alla mattor, torka golv och ett pass löpning istället för en långkörare i spinningsalen.

Eftersom jag tagit det försiktigt med löpningen i hela två månader nu så måste jag hålla mig i skinnet och få till regelbunden styrketräning för löpningen (körde ett pass i torsdags så jag hoppas jag kan få in det som rutin). Det är otroligt frustrerande att det tar sådan tid att bli kvitt det onda. När jag blickar tillbaka ett år så känns det som om att jag har sprungit oerhört lite. 4-5 månaders löpvila.
Ändå har jag blivit en starkare löpare.

I dag satsade jag på 10 km och kroppen/benet skulle få styra och inte Garmin. Och inte en meter över 10 km var också dealen, för jag vet att smärtan kan dyka upp efteråt.

Det var UNDERBART att ge sig iväg. På riktigt, helt förbaskat juvligt. Jag kände in kroppen, tog  det lugn, valde turen längs vattnet … spegelblank med ett svanpar …
Jag kände mig inte alls som i somras efter vilan. Då var det som att börja på noll. Inte den här gången.

Klockan burrade vid varje kilometer. Jag struntade i den. Benet kändes bra och kroppen en smula ovan men tydligen har den bestämt sig att jag ska få springa igen.
10 km som slutade i 5:10 tempo i snitt med måttlig ansträngning som känsla. Hösten 2012 var det min tävlingsfart. Åh vad jag ser framemot säsongen som kommer, tänk om benet håller och tänk om jag får uppleva något helt nytt som löpare.

Klara större träningsmängd

calf

– Min man ser ut som en kyckling eller nåt, med calf guards som sticker fram under morgonrocken.
Det var en kollega till mig som lite lätt frustrerad stod vid kaffemaskinen på jobbet i veckan och fnittrande berättade hur galen hennes man blivit.
– Han har blivit helt uppslukad av triathlon!

– Ja, ni vet den där sporten där man simmar, cyklar och springer, fortsatte kollegan att berätta. Och så får han ont i benen och måste ha kompressionsplagg för att återhämta sig.

Jag funderade en sekund och sen drog jag upp mina jeans en bit och blottade mina 2XU calf guards:
– Är det sådana här du menar? sa jag och så skrattade vi gemensamt åt triathlonknaserierna och konstaterade att det är lätt att öka träningsmängden för snabbt och få ont.

Jag har lite ont igen i mitt ben sedan en tid. Det är ingen jättefara men det får mig att fundera över om jag:

1. Inte tål att bli en bättre och snabbare löpare.
2. Underskattar risken och trots allt har ökat träningsmängden för mycket.
3. Får acceptera att jag inte ska springa snabbare är 5:00 tempo.

På senare tid när jag läst om löpning, belastning och hur man ökar träningsmängden så verkar det som det inte
nödvändigtvis handlar om att träna med en högra intensitet eller snabbare än vad man gör idag, utan i första hand att öka träningsdosen.
Alltså: Springa länge och inte fortare!

Jag har ju både sprungit längre och lagt in intervallträning, samtidigt.
Kan det vara haken?

Just nu vågar jag inte springa så snabbt. Springer jag snabbt får jag ont i benet. Och förra helegn landade långpasset på strax under 15 km. Därefter har jag enbart sprungit ett pass, 6 km i 5:00 tempo. Det gick bra.

Morgondagens långpass blir i spinningsalen, 2 timmar. Sedan ska jag bara träna lungt för att vila mig inför Öppet Spår. Vattengympa med en kompis står på schemat på tisdag! Säkert superbra!

Tips, råd, tankar kring hur jag kan få kroppen att tåla mer träning och även bannor mottages med stor tacksamhet.
Skador är trist. Skador vill man vara utan. Skador gör en moloken och lite tråkig så de ska helt enkelt undvikas!

Så här ser de ut calf guardsen. Kostar sisså där 500 kr.

Just nu! Roger kör ett pass på trainern, jag bloggar, Tim kollar barnprogram!
Själv har jag simmat 1500 meter i förmiddags. Kändes bra!
Älskling, lite extra söt när han fick present på alla hjärtans dag!
Jobbveckans höjdpunkt hände på Antikmässan!

Spring Helena, spring!

bild-15-kopia-16

Ja just det ja! Jag har ju Lidingö Tjejlopp framför mig. 10 km tuff terräng efter en sommar nästan helt utan löpning. Jag som trodde att den delen av tjejklassikern skulle bli helt bekymmerslös … I bland blir det ju inte riktigt som man tänkt.

Riktigt stolt över den här fina finishertröjan!

Årets triathlonsatsning är avklarad och nu när jag börjar blicka framåt så hamnar fokus på löpning och klungkörning med cykeln, innan vintern kommer och skidorna ska fram. Löpningen vill jag få igång igen eftersom min sista del av tjejklassikern närmar sig med stormsteg. Dessutom vill jag ju bli en bättre och starkare triathlet – såklart.

I dag tog jag min fina finishertröja från Stockholm Triathlon ut på en liten tur runt i Gustavsberg och en bit ut på Ingarö. Tyckte den behövde luftas lite. Och nu när jag börjar rulla igång löpningen igen så behöver jag allt styrkan från det loppet för att få lite fart på benen. Benen och benhinnorna som faktiskt tycks ha läkt, tack vare att jag hållt mig i skinnet och sprungit ytterst lite under sommaren.

För att förebygga återfall kör jag med 2XU Calf Guards, kompression för vaderna och det lutar åt att det är en vinnande strategi. Jag springer nu helt smärfritt. Jag köpte dem dagen innan tävlingen förra helgen och under loppet glömde jag helt bort att jag haft ont. Så det var väl investerade pengar.

Solen sken mellan molnen. Grönskan längs vägen är så där härligt sensommarfrodig. Jag höll jämn distansfart 5:30 tempo i 8 km. Det här kan jag. Det här känner benen igen. Farten, rytmen. Känslan i kroppen.

Inagrö. Perfekt för löpning. Vackert, bra underlag och lagom kuperat.

 
Jag fick kämpa de första kilometrarna men jag känner mig ändå starkare i kroppen än någonsin. Rakare hållning på något sätt, haha!
Triathlonträningen har haft någon form av effekt, det är tydligt. Efter nästan 6 km la sig pulsen nästan helt. Det kändes som en seger!

Löpningen finns där. Nu ska jag se till att plocka fram den. Ska bli spännande och se vart det leder.

Redo för en höst med löpning och klungkörning i fokus.

Så blir löpturen en sommarhit!

bild-15-kopia-4-2

Mitt i sommarens värsta (härligaste) värmebölja. I skuggan av skogen sprang jag min första mil på tre månader. Känslan? Som en glad skogssnigel!

Snabbsnören på! Nästan som ett triathlonproffs!

Springa första milen i stekande hetta i plågsamt kupperad terräng, efter tre månaders uppehåll, vad behövs då? En hel bunt beslutsamhet, ödmjukhet och en härlig belöning att se framemot.
När de första tunga kilometrarna var avklarade lovade jag mig själv att avsluta löpturen med ett sommarbad från bryggan.

Jösses vilken hit! En riktigt härlig sommarhit! Telefon och skor lämnade jag på land och sen var det bara att plumsa i!

Känslan efteråt var helt oslagbar. Visst kände jag mig långsam, visst kändes det tungt i benen. Jag tänkte till och med att jag aldrig kommer klara den där ”dumma tritahlon-tävlingen”, eftersom kroppen kändes sjukt tung och jag kan knappt fatta att jag i våras sprang 20 km med hundra gånger lättare känsla. (Tank att man tappar så mycket så fort.)

Men efter sju kilometer gick plötsligt pulsen ner. Kroppen kändes trött men det var precis som om poletten trillade ner och den tänkta: ”A-ha, det här kan jag ju.” Jag hittade in i ett bra tempo och likt en häst som känner att stallet närmar sig, så ökade jag en smula den sista kilometern.
Totalt blev det 11,4 km på 1:02.

Allt detta utspelade sig i söndags. I går måndag var jag tvungen att akutjobba, trots semester, men väl hemma igen blev det 1000 meter sim och jag klarade runda min lilla vita boj utan att stanna upp och hämta andan.

Extra roligt var det att ha sällskap av min dotter och hennes kompis som njöt av vattnet som nästan börjar bli för varmt för våtdräkt. När fick vi uppleva det sist?

Vattnet börjar nästa bli ljummet och svalkade knappt alls.

Simningen i öppet vatten har höjt hela upplevelsen av årets sommar. Love it!!

Försöker inspirera min dotter … Lisa Nordén var ju 16 när hon började … 🙂

Allt om benhinneinflammation

MG_3892

Stämplad: Skadad. Diagnos: Medialt Tibiasyndrom. Behandling: Ingen. Ordinerad vila, rehab och alternativ träning. Ganska skönt att få lite klarhet.

Ny identitet: Skadad.

– Medialt vaddå?
Nej. Medialt Tibiasyndrom har inget med tidningar och mitt jobb att göra. (fast det drabbar flest kvinnor) Tvärtom. Det är symtomen på mitt fritdsintresse och passion (jag älskar mitt jobb också ska tilläggas). Och med ett mer vanligt ord så heter det helt enkelt benhinneinflammation.

Kruxet med det namnet är att det får folk, inklusive jag själv, att tro att det verkligen handlar om en inflammation och börjar käka Volataren. Men enligt den ortoped jag träffade i dag så är det ett missförstånd.

Benhinneinfallammation handlar om att små små bitar lossnar ur skelettet. Den som inte vilar bort smärtan kan få en stressfraktur och det hela blir kroniskt.

Det lät väldigt allvarligt när den här doktorn pratade om den absolut vanliga löpåråkamman. Jag blev lite rädd men också lättad. Nu vet jag mer om varför det gör ont i benet. Och varför det inte går över. Jag har trots allt testat att springa lite då och då, och det river upp skadan.

– Nu får du hålla dig i skinnet. Du kan simma hur mycket du vill och cykla om det inte gör ont. Hur lång tid det tar innan du är bra, det är svårt att säga, sa doktorn.

Nu, när jag landat i den här omtumlande informationen så tänker jag: Allt har en mening. Fram till nu har benet och viljan att löpträna tagit kraft från den övriga träningen. Nu kan jag bara släppa det ett tag. Fokusera på cykeln och simningen utan att känna mig otrogen mot löpningen. Dessutom kan jag krypa tillbaka in i gymmet igen. Jag älskar ju känslan av gymmade muskler.

Så i dag på lunchen sa jag:
– Hej crosstrainer!
Körde 20 min för att känna hur det kändes och sen gick jag loss bland de fria vikterna. Dessutom tänker jag:

Det här är min chans. Nu får jag loss tid till simningen. Jag kommer bli som en raket i vattnet!

© Allt material tillhör Helena Nimbratt. Citera gärna om du uppger källan. Sidan är skapad av Johan Eklöf.