Helena Nimbratt

My triathlon stories

Sölkorven ökar i vattnet

Jag ger mig inte. Jag simmar vidare. Jag simmar envist varje vecka 2-3 pass per vecka. I bland 4. Jag önskar mig ingen annat än att ta steget från sölkorv i vattnet till okej simmare. När ska det hända liksom??

 

I dag är jag så glad att det blir em simselfie med mössa och allt!

 

Oavsett om det har gått bra eller halvbra att simma så kommer jag hem och är hög på simning. Gladare än när jag gick hemifrån. Och jag säger nästan alltid att jag har blivit bättre än innan, kommit på något nytt eller ”nu har det lossnat”. Så vid det här laget borde jag vara proffs på att simma.
Men icke.

Kanske, kanske är det så att jag trots allt är lite bättre än tidigare. Jag har nu under 6 månader simmat varje vecka, utan undantag. Oftast 2 pass, ganska många gånger 3 pass och ibland även 4 pass per vecka. Jag har ökat standardmängden med 100% från 1200 m per pass till 2400 m och jag simmar aldrig kortare än 1700 m.
Jag utmanar mig hyfsat ofta att simma längre serier som 500-400-300-200-100, då och då fartmässigt dvs hårda 50:or och alltid, varje pass, styrkemässigt med paddlar.

Under de senaste veckorna har jag fokuserat på två saker: Rotation samt kadensen, takten på armtagen.
Rotation har jag aldrig riktigt lärt mig och negligerat på tok för länge. Rotation krävs för att få till effektivare armtag.
Takten har också alltid haltat, enligt dem som ger mig feed-back. Jag tror att jag fokuserar för mycket på tekniken och borde kötta mer. Och i och med att jag aldrig vispat på så orkar jag inte vispa särskilt länge …

Därför tvingar jag mig nu att köra 10×50 hårt med fokus på jämn, snabbare takt. Jag tänker att armarna rör sig i en cirkel som aldrig stannar. Och hoppsan!!! Det är NU det händer något. Plötsligt går det fortare. Jag ser det på klockan på väggen och jag måste till och med simma om medsimmare.
Kanske skulle jag ha nytta av en tempotrainer? Någon som läser som har en åsikt?

De första 2 50:orna känns finfina. Med 20 s vila mellan så får jag kämpa. Jag vill sluta och ge upp hela tiden. Jag gillar inte känslan av att bli flåsig på riktigt i vattnet. Det tangerar min vattenrädsla. Men nu är jag hård mot mig själv. 10 längder är inte mycket. Men10 längder är fler än inga längder alls. Just nu räcker det med 10 längder för det biter i överarmar, axlar och rygg. Det ska bli så spännande att se vad som händer med simningen om jag fortsätter så här!

Wohoo!!!!

Flåsig simmorgon

Starttid 1:10 är mitt mål för 20×50 m den här hösten. I morse blev det ett kortare men tuffare träningspass i bassängen.

Avstängd på grund av att vattnet blivit förorenat … Viss information vill man helst slippa … men idag fick den första 20 minutrarna av morgonen simträning ske på land tills vi fick klartecken att hoppa i och att det var okej värden på vattnet.

Vi tränade bål, jag på mitt eget mammamagevis, de andra betydligt tuffare med plankor på längden och tvären. Sedan startade vi med insim och några korta teknikövningar innan vår tränare Victor slängde fram ett utmanande konditionspass på tavlan.

Jag har fram till nu mest bara simmat när jag har simmat. Antingen med en känsla av ”det gick bra” eller en känsla av ”i dag gick det segt”. Jag har inte haft några bra metoder att mäta mina framsteg.

I dag fick jag en fingervisning och ett användbart instrument. Victor klockade mig på 50 meter och ville att jag skulle ligga på 1:10 i starttid. Det vill säga att starta varje ny längd efter 1 minut och 10 sekunder. Ju snabbare jag simmar desto längre vila. Men nu handlar det inte om vila några längre stunder 5-15 beroende på hur långt in i passet man befinner sig.

Jag fick ganska snabbt justera tiden till 1:15 men fick åtminstone ett mål att jobba mot fram till jul. Och phu vad tufft.
Victor klurar på hur han ska vägleda och korrigera mig för att jag ska få ut mer av varje simtag.
– Det ser bra ut men sträck ut mer och ta i under vattnet!

Lite vattnerädsla lurade i huvudet imorse. Mitt pannben är kanske inte det hårdaste just nu. Jag körde så hårt jag kunde och sedan gav jag mig tillåtelse att pusta lite vid kaklet. Som vanligt kom jag igång framåt slutet av passet … fokuset satt plötsligt som en smäck och känslan i vattnet förändrades markant.

Jag njuter verkligen av dessa tidiga simmornar!!

Klara utmaningen att få rätt mängd sömn

Gå från bebisnatt med total upphackad nattsömn till simmorgon kl 06:00 går det? Är det rimligt? Svaret på det är dubbel ja!

 

I min strävan att gå från stress i livet till balans så är sömnen en pusselbit som jag aldrig riktig lyckats få på plats. Med mycket ansvar på jobbet, hög belastning men framförallt engagemnag i jobbet, som har fått huvudet att gå på högvarv, så har min sömn rubbats i grunden tror jag.

Jag har levt under många år där jag inte kunnat sova längre än till fem på morgonen. En dag kände jag att  det inte var värt det. Jag ville känna mig stark och leva i balans och kom fram till att just den känslan är viktigare än väldigt mycket annat i livet. Jag började öva på att sova mer och hitta återhämtande pauser.

Det tog tid men en dag så hade kroppen lärt sig att sova när det väl behövdes ända till 09:00 en lördag morgon. Men att hinna med kvällens bestyr och komma i säng kring 22:00 är en ordentlig utmaning under en vanlig arbetsvecka. Men som mammaledig är det en annan sak. Klockan 22:00 är läggdags numera i det här huset. Har man en bebis som helammas och inte går att styra då gäller det att sova när tillfälle ges.

Har jag sovit dåligt vill jag inte belasta kroppen mer genom att träna den dagen = Går jag inte lägger mig i tid så blir det ingen träning. För ett som är säkert, med bebis blir det dålig sömn, riktigt dålig sömn vissa nätter.

Torsdagmorgonar är ett par veckor framöver simgorgonar med Täby Sim. Den här veckans onsdag natt blev riktig bökig med lillaskruttan. Först efter midnatt kom hon till ro så jag kunde sova. Klockan stod på 05:20 och där emellan vaknade hon ett par vändor.

Som tur är kan jag sova middag när det behövs. Så jag var inte helt död när jag hasade iväg till simhallen. Tvärtom. Jag var förväntansfull och piggnade snabbt till i vattnet.
Tränaren hade komponerat ett 60-minuterspass som vi lätt kan köra på egen hand med syfte att bygga simstyrka och förbättra simkonditionen.

Under de första längderna under ett simpass är jag en katastrof i vattnet. Jag behöver verkligen simma in. Jag var minst en halv längd efter alla andra. Men när hälften av det tuffa övningarna, tex 600 m med paddlar i intervallform, så började jag vakna till liv. Vips så är jag istället en halv längd före många i gruppen.

Passet som innefattar allt från benspark, till polosim och intervaller med paddlar kändes som en ordentlig genomkörare. Så skön känsla! Jag längtar redan till nästa vecka!!

Nyttiga lärdomar och humörhöjande sim

IMG_8659

Trettondagen och den sista lediga dagen för den här julen. Vi ställde klockan tidigt. Belöningen: En näst intill tom simhall och 50-meters bana.

 

Jag har inte simmat seriöst på väldigt länge. Jag har låtit simmet fått vila och väntat in det äkta simsuget.
Utan en konkret tävling som väntar under året så kan jag njuta av lyxen att låta lusten och glädjen vara den enda drivkraften i träningen, och möjligen graviditetsillamåendet. Träningen har varit bästa botemedlet och enda sättet att slippa kräkas så jag har försökt satsa på lugn löpning eller styrketräning. Helst varje dag.

I dag när jag gick till simhallen var jag inställd på katastrof. Jag såg framför mig ett flåsigt pass där jag skulle få kämpa med andning och oslipad teknik.
Det blev helt tvärtom.

Den tunga känslan som faktiskt dök upp satte sig i armar och axlar. En smula tyngre kropp (som precis fick plats i baddräkten som satt som ett spänt korvskin) kräver såklart lite mer kräm i armtagen.
Det gjorde mig enbart extra nöjd.
Dessutom satt tekniken bättre än väntat. Jag upplevde att jag tappade teknik efter timmar av vevande under Amfibiemannen och Ironman men nu inser jag att jag det förmodligen hamnade om mental trötthet. Jag var för sliten i huvudet för att orka hålla ihop simmet och under Stockholm triathlon en vecka efter Ironman så höll jag på att sjunka under de första hundra metrarna innan jag kunde samla mig och trycka undan den begynnande paniken.

Paus från simmet har gjort gott och jag är glad att jag har simningen. Den kommer jag hålla på med ända fram till förlossningen. Klockrent!

Känslan jag gick hem med idag var stark tillfredsställelse. Bara jag får min tid att koppla bort måsten och gå in i mig själv och känna kroppen jobba så är jag nöjd. Jag behöver inte tokprestera under varje pass. Träningsglädjen finns där, gravid eller inte!

Open water-träning med bästa utsikten

IMG_0324

Inget går upp mot open water-sim. Hemma kan det bli ganska tråkigt att ligga och stirra ned i sörjan här är det helt omöjligt att bli uttråkad. Dagens sim gick ut på fart och navigering ackompanjerat till magisk utsikt och sötaste sköldpaddan.

OW-pass med bästa utsikten.

I går var vattnet långt ifrån lugnt här kring Puerto Galera, Filippinerna. Vi gav oss ut tidigt på morgonen för att spana efter delfiner, helt förgäves visade det sig, för det gick rejäl sjögång och vågarna växte i storlek ju längre vi var ute. En tyfon hade tydligen härjat kring området Palawan och påverkade sjövädret trots att det ligger lång härifrån. (12 timmar med båt enligt vår ”fixar-kille”.)

I morse sken solen från molnfri himmel och havet låg lugnt och fridfullt och inspirerade till sim.

Jag kände mig som ett litet lätt spektakel när jag klev ut i vattnet och drog på mig rosa badmössa för att dels vara synlig i vattnet och dels för att hålla håret ur ögonen. Just den outfiten verkar inte höra till den vanligaste här i dykmeckat men som triathlet så är man ju van vid att folk tycker att man är lite halvknäpp.

Jag var bara så sugen på att simma, ett perfekt sätt att ta i med kroppen utan att dö av värmeslag här i hettan.

I går snorklade jag och Roger vid ett korallrev som kallas Coral garden och trots det lite stökiga vädret och att det var en bit att simma från båten så avböjde vi att bli bogserade av en mindre båt, som alla andra turister. Med snorkel och cyklop var det bara att veva på och jösses vilken härlig känsla. Det var en hel del motstånd i vattnet och jag tog i så överarmarna värkte. Dessutom kändes det som en klockren övning att skippa strulet med anding och rotation och lägga fokus helt på vattenläge, stabilitet och att få tag i vattnet. Ljuvligt och flåsigt!

I dag fick jag sällskap av en söt sköldpadda som jag fick syn på nere på botten. Jag menar hallå!! Hur fantastiskt är inte det? Återigen känner jag bara djup tacksamhet över hur utomhusträningen skänker så mycket mervärde i form av magiska naturupplevelser. Koraller, fiskar … hela landskap av varelser som ser lite utomjordiska ut.

Roger dök upp med en undervattenskamera som han lånat av dive mastern Conan. Förutom fina bilder så filmade Roger en snutt när jag simmade och jag kan bara konstatera att jag har bra mycket att öva på … suck. Blev lite besviken på mig själv faktiskt. Trodde att det skulle se bättre ut.

Nu är det dags för några PT-timmar i sim. Jag har svårt att hålla kroppen spänd. Jag ser på tok för slapp ut och det ser ut som jag simmar enbart med armarna, vilket verkar rätt onödigt jobbigt. Ja det är en hel del som kan justeras helt enkelt så det tänker jag försöka ta mig an.

Det gäller att hålla koll på korallerna så att man inte skadar dem eller sig själv.
Det finns mycket att slipa på teknikmässigt. Svårt med kroppskännedom.
Triathlon är ju inte allt här i livet …

Vinterns första morgonsim

IMG_9634

Det kändes lite instabilt de första tagen i bassängen. Höfterna låg inte still. Men så spände jag kroppen, sänkte huvudet. Andades ut. Jag tömde lungorna på luft och tog tag i vattnet och jublade inombords – tekniken finns där, lite oslipat och samtidigt mycket mer självklar!

 

Inomhussäsongens första morgonsim var ljuvligt. När klockan ringde 05.40 var jag inte riktigt med på noterna, men det gick snabbt att övertyga mig själv. Just då var jag trött men jag visste att så fort jag klivit ur sängen så finns det inget jag hellre vill än att simma.

Jag tog inte Ironmansimmössan idag. Jag visste inte hur jag skulle klara mig i vattnet utan våtdräkt och det var lite instabilt de första tagen, sedan blev känslan bara bättre och bättre för varje längd.

Jag vet inte hur det har gått till men two beat kicken sitter där. Inte helt automatiskt men det är inte långt borta nu. Och jag känner hur jag slipper slösa energi på att tänka lika mycket på att jag är i vattnet … och vissa stunder så glömmer jag det helt och jag lyckas flytta hela mitt medvetandet under ytan och jag förvandlas till en simmande varelse. Och jag vet att ju mer jag övar desto längre blir de där stunderna när allt klaffar, styrkan i dragen, den spända kroppen, ballerinafötterna, neutrala nacken och det perfekta vattenläget … Magi, lycka och viljan att bara fortsätta simma!

Och så efteråt: En snabb dusch, några få värdefulla minuter i bastun, en stor kopp hett kaffe och så iväg till jobbet – proppfull med energi!

Längtar redan efter att få se hur mycket bättre jag kan bli till nästa år!

Våtdräkten är den finaste present jag fått.

Simmar och njuter

bild-22kopia2

Jag var helt sänkt efter jobbet idag: tungt huvud, låg i sinnet, trött av att ha suttit fokuserad och arbetat intensivt med för få pauser och sen lunch. Efter 1400 m sim i spegelblankt vatten så var energidepåerna proppfulla och humöret på topp.

 

Jag och sjön, helt ensamma.

Att jag föll så handlöst för simningen i öppet vatten för drygt ett år sedan handlar inte bara om den fysiska aktiviteten. För mig är det så mycket mer än så. Det är som att jag går till gymmet för att öka  min styrka och uthållighet i att vara medvetet närvarande.

Jag behöver det extra mycket efter sådana här intensiva dagar på jobbet där huvudet tvingas att hantera hundratals detaljer och driva mängder av projekt samtidigt.
Jag älskar ritualen att komma hem, packa våtdräkten och snabbt gå ned till vattnet. Nu lyser solen med höstmatta strålar snart kommer det vara helt mörkt innan jag hunnit hem från jobbet. I dag var luften sommarvarm men vattnet svalt, fast klart och inte så grumligt som det varma sommarvattnet.

Jag simmade 1400 m och klev upp ur sjön efter 30 min, lite frusen med en enorm känsla av välbehag. En kort stund satt jag bara insvept i ett stort varmt badlakan och tänkte: det här är ett sätt för mig att försöka vara i världen och sätta alla tankar som skapar stress, i rätt perspektiv och bara frigöra mig från att lida av dem i onödan.

30 min simpass gör mig till en bättre redaktionschef, en bättre mamma, en bättre partner och det gör mig mycket mer tolerant och snäll mot mig själv.

Nu vill jag bara simma

IMG_9575

Amfibiemannen har tagit min simteknik. 5,4 km sim under en och samma dag med bitvis slarvig teknik har satt sina spår i muskelminnet. Nu gör jag mitt bästa för att hitta tillbaka och ändå behålla farten.

 

Underbara sim. Så här trivs jag!

En sak har jag lärt mig under det här året: att sätta ett rejält distansmål kan ge ett rejält lyft både när det gäller fart, uthållighet och teknik. Det säger sig självt. Ju fler timmar man tränar desto bättre blir man.
Jag blev en grymt mycket bättre cyklist efter Vätternrundan.
Jag känner mig ordentlig mycket starkare och bitvis snabbare som simmare efter Amfibiemannens 5,4k men hallå … Vad hände med tekniken?

I lördags tog jag ett pass inomhus i bassäng med baddräkt för att verkligen lägga fokus på tekniken. En timme senare kändes det lite bättre men jag vet inte vad det är. Just nu känns det mest som jag bara vevar. Det känns löjligt lätt utan paddlar men det känns som jag hafsar.

Jag önskar verkligen att jag hade grymma Anna-Karin Lundin, simcoachen i samma stad. Jag skulle göra vad som helst för någon PT-timme med henne för att få en diagnos och hjälp tillbaka till den underbara TI-känlsan.

I dag efter jobbet packade jag badkorgen och traksade ner till bryggan som ligger precis intill mitt område. Solen var på väg ned. Jag var inte ensam men stämningen bland alla badglada människor var ljuvlig att supa i sig. Som alla njuter nu av den här galna sommaren!

Det kändes egentligen för varmt med våtdräkt och när jag tog i och pressade mig själv att simma så hårt jag bara kunde som blev jag nästan överhettad. Det var länge sedan jag var på gymmet så jag njöt verkligen av att jobba med hela kroppen. Jag såg till att koppla på coren och mata mig fram med hela överkroppens styrka. Underbart men hafsigt … kändes det.
Eller så är det bara jag som inbillar mig.
Jag vet att jag åtminstone simmade riktigt snabbt!

Kvällssim är magiskt.

Roger tog ett svalkande dopp efter sin löprunda. Nu gäller det att njuta.

Total harmoni i vattnet

bild-2-3-kopia-7

2000 simmade meter i spegelblankt vatten. Jag vet inte om den stilla Kvarndammen kan betraktas som öppet vatten, just idag. Den var mer som en varm bassäng, men sjön bjöd på försommarmagi. Vattnet, simmet, naturen, solens värmande strålar – hela rasket gjorde mig helt hög av lycka.

 

Underbar kväll. Underbart sim.

Tänk att en dag efter jobbet kan bli så magisk.
I kväll när jag satt på de solvarma klipporna och bara njöt av känslan av genomarbetad kropp efter 1200 meter sim med paddlar och 800 meter med fokus på tekniken total immersion, så kände jag mig oerhört lyckligt lottad. Den spegelblanka sjön var som gjord för att TI och jag gled fram i vattnet fortare än någonsin! Allt klaffade perfekt.

Jag är så tacksam över förmågan att kunna njuta när magiska stunder som denna plötsligt och utan förvaring dyker upp. Jag ser det spegelblanka vattnet, näckrosorna på ytan, skräddaren som skrinnar på ytspänningen. Och jag känner doften av insjö, försommargrönska och neopren …

Det har inte alltid varit så och det är kanske inte alla dagar som jag lyckas andas ut och låta jobb och andra gnagande tankar släppa greppet, i alla fall för kvällen.
Jag jublar de stunder när jag verkligen lyckas och med min stora kärlek simningen i mitt liv så går det hundra gånger lättare.

Jag har tänkt att jag borde undersöka vad meditation kan tillföra mitt liv. Jag menar kanske inte att jag ska meditera lika seriöst som jag satsar på triathlon … men jag har funderat över vad som kan lyfta min prestation ytterligare, vad som kan få mig att må ännu bättre och vilken länk som är svagast.

Svaret är ganska enkelt:
Stress. Stress är min värsta fiende och jag blir mer och mer övertygad om att jag inte vill ha det i mitt liv.
När jag för några veckor sedan kände att jag plötsligt blev överlastad så tog jag upp en gammal vana att fokuserat djupandas och slappna av varje morgon på väg till jobbet. Till hjälp tar jag bra musik och sedan är det bara nuet som gäller. Den enkla kuren gör underverk och jag tror den bidrar till att jag just nu känner mig stark och redo att genomföra den där cykelturen på lördag.

I dag, i Kvarndammen var det bara jag och vattnet. Jag tog in känslan av att ta mig fram genom ytan, jag fokuserade på att känna hur kroppen arbetade, huvudets position, kraften under ytan.
Farten.
Rytmen.
Ögat som kikar upp över ytan och ser den blå himlen.
Solens bländande strålar och vattnets temperatur och färg och som mitt ute på sjön blir svalt, friskt och helt svart.

Låter jag övertygande?
Bra.
Jag försöker nämligen göra allt för att få fler att förstå hur magisk det är att simma ute och få äkta närkontakt med naturen.

Naturens skönhet är ibland mördande …

Open water premiär!!

bild-1-4

Det var en viktig dag i dag, ett avgörande ögonblick för min del som övat, övat, nött och slipat hela långa vintern. Jag var otroligt spänd – hur skulle det kännas att simma i open water?

 

Redo att hoppa i!

06.15 i snö, i mörker, i kyla. Utan att knota har jag studsat upp flera dagar i veckan under vintern, vecka efter vecka allt för att få uppleva open water-simning, utan rädsla, utan skräck, utan panik. I dag var det dags att få kvittot. Hur stor skulle skillanden vara? Hur skulle det kännas att TI-glida fram i det mörka vattnet? Är jag en simmare eller är jag en hopplös landkrabba?

När solen envist sken utanför fönstret på jobbet idag så växte sig beslutet starkare. I dag vill jag plocka fram våtdräkten och simma mitt första pass ute.
Jag landade snabbt hemma och grabbade tag i badtermometern. I solen som var på väg ner bör jag om medan termometern guppade vid strandkanten. 17,18 grader visade den. Galet! Det är ju hur varmt som helst. Jag tvekade lite, lite. Gled sakta ner i vattnet längs de hala klipporna och jublade inombords när kallt vatten letade sig in innanför neoprenet.

Vattnet i Kvarndammen är helt och hållet brunt. Jag borrade ner ansiktet och sikten var lika med noll. Under det första ögonblicket var det som om jag inte visste hur man andades ut, men jag tvingade mig själv att lösa problemet under ytan och pressade ut luften ur lungorna för att kunna ta ett ordentligt nytt andetag och inte få någon syreskuld. Sedan simmade jag! Jag tänkte TI. Våtdräkten gav en ny känsla jämfört med bassängen. Den extra flytkraften gav mig utrymme att tänka spänd kropp, ballerinafötter och så sänkte jag huvudet ytterligare. När jag tog luft kikade jag enbart upp med ena glasögat och sippade in luft i mungipan. Träden i horisonten gled förbi på när jag tog luft till höger och när jag kikade upp till vänster glittrade kvällens låga solstrålar och studsade på vattenytan.

Sim, sim, sim!
På bara ett par minuter så var jag på andra sidan viken vid klippan jag tagit sikte på. Förra året tog det mig oändligt mycket energi för att ta mig dit.
Förra året, för precis ett år sedan i maj, så gjorde jag min open water-premiär och klarade 4 armtag. I dag simmade jag över hela sjön på ett kick!

I dag kändes det som jag vann något stort. Jag befann mig i vattnet och kände mig helt trygg. Jag visste vad jag höll på med och jag litade på mig själv.
Fyra vändor blev det (kanske 600 m) och det kändes som om jag kunde simma hur långt som helst.

Där borta, vid klippan bredvid det lilla huset, tog jag sikte. Pang så var jag där!!

© Allt material tillhör Helena Nimbratt. Citera gärna om du uppger källan. Sidan är skapad av Johan Eklöf.