Helena Nimbratt

My triathlon stories

Stolt över tretaktsandning

national

Sommar på allvar och Nationaldag! Har njutit hela eftermiddagen och kvällen inne i Stockholm klädd i sommarklänning! Ljuvligt. Och dagen började med ett genombrott i Kvarndammen! Nu fixar jag tretaktsandning!

 

Fortfarande skeptisk mot det stora blå bakom, men med en hel del beslutsamhet.

På lördag är det dags för Tjejevättern så vila och endast lättare träning är det som gäller just nu. Perfekt att lägga en timme på att nöta vattenvana. Öppet vattenvana till och med.

Solen värmde. Sjön var så gott som stilla. Förutsättningarna var helt enkelt på min sida. I dag var vattnet lite kallare än i söndags. Starten gick inte lika bra som då men vis av erfarenhet så vet jag att alla tankar på att ge upp är bara att avfärda. Ladda om, fokusera och tänka positivt, då lossnar det. Och precis så gick det idag.

Ungefär när jag var redo att avsluta dagens plaskande och när tankarna om att ”jag är en värdelös simmare” började dyka upp i huvudet bestämde jag mig för att ge det ett försök till. Jag vill fixa att ta mig förbi känslan av andnöd, slappna av, andas ut, få ner pulsen och fortsätta, utan att stanna.

Här ser ni en som klarar tretaktsandning!

Och plötsligt fick jag in ett skönt lugn, tillsammans med min beslutsamhet. När jag kände hur bra flytläge jag fick bara av att köra ner huvudet ännu lite mer i vattnet och spänna coren en smula så kändes det såååå rätt. När jag dessutom sträkte armen lite längre fram fick jag till rotationen bättre och vips … jag tog ett andetag!

När det väl lossnade var det lika bra att köra. Trots att kylan från vattnet började kännas. Jag simmade, njöt, simmade, tittade runt i det mörka och bruna vattnet. Njöt lite till och kände mig så stolt! Sen klev jag upp, lite snurrig och skakande av köld och värmde mig i solen!

Jag klarade att simma och hålla pulsen nere och när jag testade att ta i mer med armarna så fick jag upp farten! Vilken underbar känsla. Nu vågar jag tro på att jag kommer klara att crawla hela distansen i Riddarfjärden under Stockholm Triathlon den 25 augusti! Det känns hur coolt som helst.

I can. Never quit!

Den är en trygghet att ha med Roger. Jag får bra …

… tips, och så kan jag se hur det ska se ut med crawl på riktigt!

Dagen började med simmning och slutade med …

skön musik under Västerbron på Lånngholmen – Blommor & Bin! Ljummen Stockholmskväll, bra musik, sköna människor och bara hur mysigt som helst. Livet handlar ju inte bara om träning! (Eller …??)

 

På Söder firades nationaldagen med musikfestival.

Svårt att låta bli att dansa.

Magi i öppet vatten

dammen1

Underbart. Magiskt. Sååå mycket bättre än jag någonsin hade kunnat föreställa mig. 23 grader i luften och 17 grader i lilla sjön Kvarndammen. Utan att jag visste ordet av så hade både jag och min våtdräkt premiärsimmat i öppet vatten.

 

Kolla in! Här är jag som varit väldigt skeptisk mot vatten i hela mitt liv!

Jag trodde aldrig att jag skulle känna så. Roger trodde absolut inte att jag skulle reagera som jag gjorde. Helt plötsligt föreslog Roger att vi skulle premiärsimma i öppet vatten. 23 plusgrader ute, sol och jag hade klippt gräset med en handjagare, ilsket, så svetten sprutade så jag tyckte att ett dopp lät som en bra idé. Även så här tidigt på sommaren.

Trevande, försiktigt och en smula skakis tog jag mig i vattnet från en klippa. Jag gav mig inte tid att tänka utan tog genast ett djupt andetag och så ner med ansiktet i vattnet och så började jag crawla.

Det var mörkt där nere. Jepp, detta är Sverige och inte Thailand. Men oj så vänligt vattnet kändes. Jag simmade, tog luft, simmade lite till och wow … att simma i öppet vatten med våtdräkt var ju hundra gånger lättare än att simma i bassäng med både fenor och dolme.

Jag gillar naturen bättre än simhallen. Här kan jag bara slappna av och  plaska bäst jag vill och det gick superbra. Det kändes lätt (fast ändå svårt)!
Luften räcker ganska dåligt men jag känner att det handlar mest om vana.

Oj vilken härlig sommar det kommer att bli! 

Jag och Roger simmade tre vändor till andra sidan sjön. Sedan blev det en snabblunch och upp på cykeln, 35 km, medan Roger fick vila sina maratontrötta ben!

Det blev en helt fantastiskt underbar dag!

Jag simmade till andrasidan sjön tre gånger och är sjukt stolt.
 
Intressant att se mig själv på bild. Lite teknikslip behövs kan man ju säga …

Efterlängtad simlektion

vårby4

”Nu crawlar du!” Tre ynka ord med en fantastiskt innebörd. I synnerhet när de kommer ifrån min simlärare Trotte.

Trotte är simlärare i MSD Stockholm Simskola. Han får mig att simma!  

Det var nästan en månad sedan sist. När jag träffade min simlärare Trotte senast då klarade jag inte att hantera andning och armtag samtidigt. Den här gången kunde jag stolt visa upp en hel bassänglängd crawl – egentligen utan att riktigt tänka på vad jag gjorde. För så här bra gick det ju inte förra gången.

Sist jag var i simhallen gick allt fel under en hel timme. Nu blev det tvärtom. Jag gjorde bra ifrån mig i början av passet, (Förutom när Trotte bad mig att simma bröstsim med huvudet under ytan … det gick åt skogen eftersom det enda som cirkulerade i mitt medvetande var crawl.) men ju längre vi höll på desto tröttare blev jag och ju sämre simmade jag.

I dag simmade jag benspark med platta och fenor. Armtag med fenor. Armtag med paddlar och dolme … funkade inte alls. Och så simmade jag helt utan flythjälpmedel och andra trick. Det gick inte fort men …

… jag kan!!! Bara jag håller fokus och gör allt som jag lärt mig så precist som möjligt och DET är verkligen tröttsamt. Phu!
Det som inte riktigt funkar och som jag måste öva på är att inte lyfta huvudet när jag ska hämta luft. Jag måste sträcka fram armen ordentligt för att få till rotationen och lita på att det går att andas med huvudet ordentligt nere i vattnet och munnen nära vattenlinjen. Jag ska ta sikte på linjen i bassängbotten och hålla nacken neutral … Visst låter det lätt?

Efter en timme var mitt huvud helt slutkört och jag kände mig precis som vanligt efter ett simpass – full av energi, inspiration och så ofantligt glad och stolt!

Simning är som poesi! Vem kunde tro det?

Härligt att sakta gå ut ur simhallen i Vårby …
 och ta tunnelbanan hem, fulltankad av ny simkraft och stärkt ända långt in i själen! Med den känslan så var det lätt att se det vackra i den tuffa Stockholmsförorten. 
I can! Never quit!

Självbild i förändring

sim3

Låter du dina värderingar om dig själv styra dig och kanske rent av
begränsa dig? 

Plötsligt inser jag att jag har
värderat mig själv och mina egenskaper och låtit det bli en begränsning
för min utveckling istället för att våga, prova och sedan låta
erfarenheten sätta begränsningen.

Så  har det varit för mig i förhållande till vattnet. Jag bestämde mig någon gång för länge sedan att jag inte är en vattenmänniska och de som känner mig vet att jag är envis, för så här har livet sett ut:

  • Helena på bryggan i solen.
  • Helena på däck i båten.
  • Helena simmandes fina långsamma bröstsimlängder med torrt och fint hår och hakan högt över ytan.
  • Helena klättrandes ner för badtstegen, baklänges och långsamt.

Alla mår bra av att använda sin
intellektuella förmåga
och varför inte bara ta sig an varje ny uppgift
med syftet att göra så gott det går – att göra det bästa?
Jag har nog tänkt så i teorin. Det har blivit något helt annat i praktiken. 

För ett år sedan hade jag aldrig trott att jag skulle simträna.

I dag hade jag en helkväll i simhallen igen. Tankarna om den gammla icke-vattengillande-bröstsimmaren tog kommandot över mig och jag plaskade och frustade mig fram längs bassängen i ett försök att vara under vattnet, anads ut och upp igen. Alla framsteg som jag gjorde sist var som bortblåsta men med dem i minnet fortsatte jag bara att försöka, försöka och försöka igen.

Precis som de andra träningskvällarna behöver jag nästan en hel timme innan jag lugnar ner mig, litar på min egen förmåga, blir vän med vattnet och börjar slappna av. Efter en timme börjar jag dessutom blir riktigt sur och skäller tyst ut mig själv och bestämmer mig:
– Fokus. Slappna av och tänka positiva tankar om vattnet.

Och det är då som bitarna faller på plats och jag har tagit ett litet steg framåt.

I dag har jag paddlat mig fram med armarna, försökt ta i och känna att jag får tag i vattnet.
Armtag. Neutral nacke. Andas ut. Slappna av. Lugn och fin. Upp och ta luft och så kraftiga armtag!

Never quit!
I can!

Inga genvägar till crawl

pool3

Det gäller att ha viljan att bita ihop och bara fortsätta

Det finns inga genvägar. Att lära sig simma crawl kräver beslutsamhet, intresse för teknik och ett stort mått av kroppskontroll.

Bassängkampen. I dag vann jag med 1-0.

Jag är och har aldrig varit vän med vattnet.
Jag vet egentligen
inte varför det blev så eller när. Som barn var jag tidig på att simma och
tog alla simmärken före alla andra.
Jag har minst 10 simborgarmärken,
några kilometermärken som ligger och skräpar i en låda på vinden. Men
jag vet att jag blev skrämd vid ett tillfälle under en idrottslektion, sen blev jag nog lite bekväm och så har jag alltid
skämts över att jag inte klarar att dyka från en brygga. Det blev
helt enkelt lättare att säga att jag inte gillar vatten än att utmana
mig själv!

I kväll var det jag som gjorde upp med både vattnet och simbassängen!

Jag hade precis bestämt mig för att avsluta passet. Helt frankt – ge upp! Andningen kändes inte alls bra, vattnet kändes kallt, besvärligt och lite hotfullt. Jag hade förberett mig på bakslag i simträningen. Det gick helt enkelt för bra i fredags under simlektionen, men jag blev ändå enormt besviken när jag tvingades konstatera att jag inte lyckades ta några som helst kliv framåt i min karriär som frisimmare den här onsdagskvällen.

Jag stirrade ilsket på vattnet och noterade att jag var helt ensam i bassängen igen. Medan de sista krusningarna ebbade ut, njöt jag en kort stund av skymningen utanför fönstret. Jag sjönk ner i vattnet upp till nästippen och bestämde mig för att gå igenom i huvudet allt jag lärt mig hittils.
Varför funkar det inte ikväll?

Bassängen & jag. Ikväll blev vi kompisar. Den vänskapen ska jag vårda.

Fokus! ”Never quit!”

Avslappnad, neutral nacke, sträckt som ett spjut, fram med höften, stark core, fram med armhålorna, skjut ifrån med båda fötterna, glid, börja kicka, andas ut och så armtag, andas ut, armtag, (töm lungorna lagom mycket, spänn coren nu då för sjutton), armtag – upp och ta luft … och så ner igen … armtag … armtag (hög armbåge) upp och jaa!!! Jag lyckas ta luft igen och så ner …!

30 minuter innan simhallen ska stänga lyckas jag simma hela bassänglängden! Och det är tur att jag är ensam och ingen kan se mig.
Jag skrattar högt för mig själv, sneglar upp om folket som stått på crosstrainern uppe i gymmet och stirrat ner på mitt plaskande har gått (phu! … det har de). Sedan vänder jag och tar hela längden igen.

Jag är avslappnad och spänd som ett spjut! Och jag är inte rädd utan bara accepterar att jag är där i vattnet. Det är blått, det är fint, det glittrar på ytan och det är jag som bestämmer om jag ska ta luft, inte vattnet!

Känslan av seger är total! Det går, jag kan!! Och så simmar jag igen och igen. Det blir kanske 200 meter. Det är struntsamma, jag räknar inte längderna.

Just där och då befrias jag från mitt vardagsjag. Världen och vardagen känns plötsligt lång borta, det som har varit och det som ska komma sätts i parantes, men kroppen känns närmre än någonsin. 
Vem bryr sig om jobb och karriär när man kan simma?

Nu är det bara resten kvar och mängder av övning!

© Allt material tillhör Helena Nimbratt. Citera gärna om du uppger källan. Sidan är skapad av Johan Eklöf.