Helena Nimbratt

My triathlon stories

En 25:a simmagi

bild-19-kopia-5

Total tystnad. När Anna-Karin Lundin klöv vattenytan och simmade iväg, kraftfullt, helt tyst och till synes perfekt – då stod alla adepter och fullkomligt gapade.

Anna-Karin efter ha visat hur riktig TI går till.

Det var faktiskt ett ögonblick fyllt av magi för alla oss som vikt varje lunch, under en hel vecka, för att simma med proffsigaste TI-simcoachen.
Genom de stora fönsterrutorna trängde vinterljuset in i simhallen och lyste upp den turkosblå poolen. Alla klev ur vattnet. Inklusive de ordinarie badgästerna som såg ut att undra vad som stod på. Det blev helt tyst i simhallen och vattnet var nästintill helt stilla när Coach AK visade hur riktig TI-simning egentligen ska gå till. Och det var så snyggt!
Det var magiskt.

Och ja, jag inser hur nördigt det är att bli så hänförd av en 25:a frisim.

Gladast blev jag nog ändå idag av min egna simprestation. Efter dagens pass blev jag utnämnd till dagens simmare och fick ett fint pris, en fin liten wet/dry bag från TYR, att lägga den våta baddräkten i.

Priset fick jag efter att ha kämpat massor med en massa trixiga övningar och drillar utan att lyckas särskilt bra med att hålla reda på alla kroppsdelar, till att fara iväg som en raket i vattnet när vi väl fick använda oss av allt nytt och sätta samman det till simning – då fick jag det att funka och wow vilken simpower jag fick till. Det blev också en 25:a simmagi i min värld!

– Bra Helena, vilken kraft du får till, vilken fart, fick jag som belöning i head-setet.

Och jag kände själv när plötsligt jag gjorde övervägande rätt där i vattnet. Det var så härlig känsla att jag inte villa förstöra den genom att ta luft och pang så var jag framme vid kaklet!

De utlösande teknikjusteringarna i dag var:
1. Hämta kraft från coren under simtaget.
2. Se till att inte pausa med armtaget, i synnerhet inte långt bak med armen.

Och allt detta har en massa tjusiga namn och förklaringar med korrekta termer, men dem får jag lära mig en annan gång.

I kväll njuter jag av att hela kroppen är full av simglädje.

Det gick för snabbt för min kameratelefon ….

Trofé för störst utveckling under kursens första 3 dagar!

Framsteg med Total Immersion

bild-19-kopia-4-1

Byggsten, efter byggsten. Anna-Karin Lundin staplar nya kunskaper i mitt huvud. Redan efter dag två så känns huvudet fullproppat.

Anna-Karin beskriver armens position i vattnet, sluttande neråt, avslappnad hand.

I dag började Anna-Karin Lundin, Coach AK, med att dömma ut dolmen och sedan paddlar och helt klart benplatta. Hjälpemdel är väldigt sällsynt bland TI-utövare och ger enbart en falsk trygghet.
– Det är lika bra att öva balans och vattenläge direkt istället för att använda den där dolmen, menar AK.

I dag var det intensivveckans andra dag. Vi började med 100 m insim med fokus på vattenläget och att lasern, som går som en tänkt stråle från hjässans mitt, rakt fram till bassängkakelt på andra sidan. Och den där strålen ska peka rakt fram oavsett om man simmar med näsan ner eller vänder upp huvudet för att hämta luft. Höfterna ska hållas still och man ska absolut inte rotera upp på sidan.
Bara alla de detaljerna ingick i det första momentet.
Sedan simmade vi 50 meter med fokus på breda armtag.

Därefter fick vi en drill att nöta. Skate. Utifrån den drillen började vi bygga på de för TI, rätta och karakteristiska armtagen med hög armbåge, helt avslappnad underarm och avslappnad hand och fingrar. Och handen ska självklart ner i rätt läge, inte för långt fram, inte för nära pannan utan i linje med armvecket.

Allt det här har fina engelska termer. Jag kan inte återge en enda men jag vet precis vad jag ska korrigera när jag hör dem i head-setet aqua talk som alla deltagare bär under sin badmössa under hela passet.

Avslutningsvis fick alla simma snabbt.
 – Med ansvar, tappa inte tekniken och allt ni har lärt er helt. Då är det ju ingen idé att ni är här, peppade Anna-Karin.

Så hur går det för mig?
Det är roligt. Det är både logiskt och lätt och väldigt svårt på samma gång.
Jag tycker att det ser ut som att alla andra får till det en smula lättare än jag. Det är det här med vattnet och rädslan… Men det går sakta men säkert framåt.

Logiskt och lätt därför all ny teknik vi har testat hittills har känts bra att utföra. Långt mycket bättre än det jag har sysslat med under det senaste året. Vi får tydligt veta varför vi gör övningen vilket bygger en förståelse för hur allt hör samman och att allt arbete vi gör leder till att vi blir bättre på att minska motståndet i vattnet och rikta all kraft framåt.

Det känns svårt därför att kroppens muskelminne är brutalt starkt. Så fort jag blir störd och tappar fokus så är det bara att börja om. Jag tycker också att det är svårt att känna att kroppen verkligen utför rätt rörelse. Jag skulle vilja ha en spegel och se mig själv, eller bli filmad.
I dag kände jag, och flera andra i gruppen, att den där armrörelsen, som är så typisk för TI, den är armar och axlar inte van vid. Här behövs nötas.

– Ni behöver 100 timmars träning för att den nya tekniken ska sitta ordentligt, konstaterade coachen.

Och sagt och gjort. Jag betade av den första timmen redan ikväll. Roger och lill-pöjken lekte i banan bredvid och jag simmade och simmade med allt fokus på de där armarna, långsamt med eftertanke.
Det gick så där men …. när jag började mata på, la ner lite kraft i armtagen så kände jag att enbart på att tänka laser  och avslappnad nacke (så som AK sagt och inte alls som jag tränat tidigare), breda armtag så blir jag stabilare, jag känner mig tryggare och jag tror att det faktiskt går snabbare än tidigare.

En sak är säker. Jag är såld. Kär. Total Immersion är som poesi. 
(Och DET visste jag ju hela tiden!!!)

Vasalundshallen _ förmodligen Stockholms kallaste.

Första dagen – kurs i Total Immersion

annakarin

Triathlonproffset Jonas Colting är inget fan av tekniken. Jag tror att det är helt rätt verktyg för mig. Före detta olympiern Anna-Karin Lundin är den första i Sverige som utbildats till coach i simtekniken Total Immersion. Den här veckan har hon intensivkurs i Stockholm. 

Bilden här hämtad från Simcoachen.se och föreställer Coach AK.

Första gången jag såg ett filmklipp med simtekniken Total Immersion stod jag bara och gapade. Det var Anna-Karin Lundin som tillsynes helt avslappnat simmade kraftfullt i bassängen på Playitas. Snabbt, kontrollerat, proffsigt.

Jag har tittat på det där klippet många gånger sedan dess och plågat min omgivning med att visa dem filmen. Ofta med kommentaren: Har du blivit så nördig nu att du går igång på sånt här. (Svaret är ja på den frågan.)
Och jag har bestämt mig: Jag ska lära mig tekniken och överraska mig själv genom att lyckas med något som jag bara för något år sedan aldrig någonsin kunnat tro om mig själv.

Jag hade höga förväntningar när jag gick till Vasalundshallen i Solna i dag för att genomföra det första simpasset av fem under coach AK:s intensivvecka i TI.

Det var ett trevligt gäng som satt vid bassängkanten, drygt hälften triathleter med målsättningen att simma längre med mindre energi och helst snabbare till nästa säsong. En av deltagarna var simmare och en annan hade siktet på att testa swimrun i sommar.

– Alla ni som har kommit hit har en fitness, det syns, men där i vattnet så spelar det inte så stor roll. Ni ska få lära er att med rätt teknik kunna simma så energisnålt som möjligt, inledde Coach AK och sen fick vi alla tio ett head-set under badmössan för att kunna ta emot instruktioner medan vi simmade.

Rätt vattenläge, avslappnad nacke, simma brett, glida på armtagen och helt enkelt simma så avslappnat som möjligt, det var sånt vi fick öva på.
Jag är nöjd och sätter stort hopp till att verkligen få en a-ha känsla under den här veckan.

I dag överraskade jag mig själv genom att lyckas riktigt bra med vattenläget och det var så fantastiskt att se Anna-Karin där på bassängkanten och se henne visa det som jag försökt förstå genom att läsa och titta på Youtube. Och jag fortsätter att imponeras av Anna-Karin som tog hand om alla sina adepter med stort tålamod och proffsig pedagogik och spred positiv simkänsla och självförtroende till oss alla.

I morgon är det dags för dag 2. Jag är helt uppslukad av detta!

Fena i simhallen

bild-18

Semester. Jul! Lov och ledighet! Underbart! För att få den absolut bästa tänkbara starten så valde jag att kliva upp i morse och få till ett ordentligt simpass.

Fenor hjälper mig att kicka rätt. Och som vanligt är det nöta som gäller.

Eftersom jag övade mycket benspark i helgen så ville jag se till att nöta in rörelsemönstret ordentligt vid första bästa tillfälle. Jag har lyxen att vara tvungen att ta ut semester efter några års syndande med för mycket jobb. Så nu är jag ledig, ända fram till den 7 januari! Tänk vad mycket jag kommer hinna träna! (Hehe …)

I morse smet jag iväg till simhallen medan resten av familjen var tvungna att gå till jobb och skolor. I högtalarna var det julmusik och i vattnet var det lugnt. Jag fick gott om utrymme att öva på mina svaga punkter: Benspark, lugnet och längre serier. Och titta … i slutet av passet så började det hända saker!

Totalt fick jag ihop 2300 meter
200 meter insim
5×100 meter benspark med fenor
8×50 meter sim med fenor
2×300 meter sim med fenor
200 meter sim med fenor
4×100 meter
200 meter löst för att verkligen tvinga mig att inte stanna.

Älskar mitt aktiva liv!

bild-18-kopia-12-1

Distanspass 18 km i rejält kuperad terräng, i +3 grader, lätt regn och fallande skymning. 
– Det kan inte bli så mycket värre än så här konstaterade Roger när vi var klara, sen log han. Båda han och jag älskar när det är lite kärvt, ni vet så där karaktärsbyggande. Ju tröttare och blötare – upplevelsen blir så mycket bättre.

Nästan 10 timmars sömn. En mild, blöt morgon med en strimma sol som letade sig in mellan gardinerna.
Hela helgen har jag och Roger fokuserat på träningen, att vila och helt enkelt låta andra julstressa, hasta fram och tillbaka i butiker. Jag hade bokat in ett ordentligt simpass i dag, medan Roger absolut skulle springa distans eftersom han tränar efter ett program med sikte på en bra tid på Stockholm Marathon.
Vi gillar att vara tillsammans, därmed blev det två rejäla dubbelpass för oss båda.

I simhallen började allt i katastrof. Jag hoppade ner i vattnet från kanten och hamnade mitt i ett stim trista, ilskna män. Inte nog med att de var högljudda och klagade högt över alla ”dåliga” och ”långsamma” simmare, de själva hade ingen vidare teknik utan plaskade och hammrade sig fram som galningar i vattnet.
Det blev inte bra för mig.

Jag försökte göra mig så liten som möjligt och simmade så linan strök längs kroppen medan jag kämpade med lugnet när jag fick munnen full av vatten när stimmet plaskade förbi.
Muttrande konstaterade jag för Roger att från och med nu är jag FÖR tjejlopp.

Jag har alltid tyckt att det är något väldigt snett i att tex Klassikern kan göras i en halv modell och en tjejmodell som är en tredjedel av distansen. Likaväl som kvinnor kan tycka att originaldistansen är för tuff så finns det självklart mängder av män som inte orkar mer.

Roger tyckte att jag istället skulle lägga mig i en annan bana, bland de snälla barnen, och öva benspark och vattenläge, som just nu drar ner min fart när jag simmar.
– Så kan du simma om de där nästa gång och plaska på dem, sa han och den tanken räckte för mig att ge järnet.

Så Roger la allt fokus på att ge mig bensparkövningar, istället för att simma själv, med fenor, utan fenor, med platta, utan platta tills benen brände. Och ja visst. Jag kände skillnaden. Att simma med rätt vattenläge är fantastiskt. 1600 meter varav jag klarade av att visa upp en klar förbättring under de sista 400 metrarna! Yeay!

Jättehärligt.

Sen var det dags för löpningen, efter två äggmackor och en stor kopp kaffe.
Jag tror att det var mitt absolut bästa distanspass någonsin. Jag kände mig stark, pulsen var lugn, jag var glad, när kroppen blev trött var huvudet fortfarande med och ville springa mer.

Och den decemberfuktiga, mörkgröna skogen var magiskt vacker. Fötterna flög fram de sista 5 km när mörkret hunnit falla helt – utan pannlampa. Enbart på känn. 18 km på 1:49, trots mörkret som drog ner tempot rejält.

Efteråt blev det bastu nummer två för dagen. Trött sträckte jag ut i värmen och såg till att få i mig ordentligt med vätska.

Nu sitter här vid matbordet: Mätt. Trött överallt. Lycklig. Varm. Tillfreds. Öm i kroppen. Glad. Sömning. Med ett glas vin. Med en flaska grönt nagellack (blogga och lägga nytt lack på naglarna har blivit en ny trevlig rutin),
Kort och gott – jag mår så himla bra!

Snabbsimbanan full av livsfarliga simmare.

Regnigt men vackert. Skogen är full av dofter.

Pulled pork på g. Det får puttra i ugnen medan vi springer.

Rogers hemgjorda glass med blåbär, grädde, ägg … underbart gott.

Pulled Pork 
1,3 kg fläskkarré
2 msk chipotlesås
2 msk kinesisk soja
6 klyftor vitlök
1 chilifrukt
2,5 msk spiskummin
1 tsk mald koriander
2,5 msk grovmalen svartpeppar
4 msk tomatpurré
lite salt
1 grovt hackad lök
Öl 
Coca Cola
Blanda alla kryddor till en pasta. Placera köttet i en sekgryta som tål att stå i ugnen. Gnid in köttet med pastan, lägg i löken och häll på lika delar cola och öl.
Ställ in det hela i ugnen ca 5 timmar på 125 grader.
Ta ut köttet och dra sönder det till trådar med en gaffel. 
Servera tex på en bit chiabatta, med grönsaker. Avocado och tomater är ett måste.
Toppa med en klick crème fraiche.

Simvecka ger resultat

bild-17-kopia-2-1

Jag har gjort det förr. Fokuserat på simningen intensivt under en period.  Nu har jag hunnit med 5 ordentliga simpass på 7 dagar. Och det ger resultat.

Jag tankade all sol jag kunde idag när jag promenerade hem från simhallen.

Jag vill släppa loss simmerskan i mig! Simmerskan som jag tror finns där. Och jag slåss stenhårt för att hon ska kika fram.

I somras, när det var en månad kvar till mitt första triathlon så kändes simningen katastrofdålig där vid ett tillfälle. Först tappade jag modet och funderade på om jag ens skulle ställa upp i det där triathlonloppet, sen bestämde jag mig: Jag hade en månad kvar och jag skulle göra vad jag kunde för att föräbättra mina möjligheter under simningen. Så när jag hade bestämt mig åkte jag till närmaste 50-meters pool och krigade i två timmar där i vattnet. Veckan efter simmade jag varje dag och det lönade sig.

Det tycks hända en hel del när man fokuserar på simningen och nu har jag hela vintern på mig att bli bättre. Och jag har skyhöga förväntningar på mina framsteg. Så det gäller att ligga i.

Jag vill bli bra på att simma för att simningen ska ta så lite energi från resten av loppet som möjligt. Det gäller alla triathleter men det känns extra viktigt för mig eftersom simningen innebär en stor mental press. Jag måste känna mig trygg i vattnet.

I dag övade jag på att hitta streamline, dvs att få så litet motstånd i vattnet som möjligt genom att hålla nacken neutral, och paddla fram som ”Superman” på sidan, med en arm framåt. (Ungefär så) Det var en bra övning för mig. Framförallt eftersom andningen går ut på att man verkligen vrider huvudet och det är omöjligt att fuska genom att lyfta och titta upp som jag gör när jag tror att jag inte kommer att få luft.

Genom att glida fram på en sidan och enbart ta två, tre armtag under en hel bassänglängd så fick jag verkligen koll på kroppen på ett annat sätt.
Under den här övningen så fick jag känna hur det känns att sträcka ut och vara lång under simningen.

Jag körde även ett par hundra meter med paddlar. Hårt. Jag försökte också simma med kraft och tvinga mig själv att behålla rätt hållning, lång, spänd core, och balettfötter. Jag har varit ganska mycket av en ål i vattnet vilket inte är bra.

Jag insåg idag att simningen är lite som löpning. Antingen joggar man hela livet, eller så utmanar man sig själv och börjar pressa på. Då utvecklas man och blir snabbare och starkare.

Jag fortsätter mitt simfokus i ytterligare två veckor är planen! Jag ser framemot resultatet.

Nu skäms jag inte längre om jag väljer snabbsimabanan.

En ljuvlig höstdag. Simhallen badade i sol.

Nu börjar bassängkampen

bild-16-2

Underbara lördag. Får kaffe på sängen. Äter en knäckemacka med tjocka skivor ost. Grabbar ett paraply och promenerar till simhallen i duggregnet. Taggad. Beredd på att kriga med mig själv i vattnet.

 

Bäst att ta en bild innan simglasögonen varit på … 🙂

Simma i bassäng i baddräkt är inte samma sak som att simma ute i våtdräkt. Många tycker det är tuffare att simma open water. Jag känner tvärtom.

Simhallens alla ljud, klordoften, färgen i vattnet och anblicken av kaklet i bassängboten triggar en ond gammal nerv som sitter inbäddad i mitt medvetande. Som skrämmer. Som får pulsen att öka.

Nu är det hög tid att ta upp simträningen igen. Det har gått ett par veckor sedan jag simmade sist och njöt bland höstloven och firade avslutningen på en galet lång öppet vatten-säsong och alla mina framsteg.

I dag startade jag vinterns simträning och de här passen kommer inte av sig själv. Jag måste kämpa. Men jag simmar. Hela 50-metersbassängen. Fram och tillbaka under en hel timme.

Min teknik sitter inte klockrent. Jag vet inte riktigt hur man gör med benen och det har jag tänkt råda bot på genom att gå en simkurs, som börjar på måndag. Det blir en mix för nybörjare och fortsättning för mig som har kommit en bra bit på väg. Det ska bli spännande.

För att få till känslan tvingade Roger mig att ta en platta och kicka mig fram och sedan tillbaka längs bassängen. Sedan försökte jag applicera exakt de rörelserna när jag tog ny sats i vattnet.
Gladast var min Roger över mitt simmande. Som vanligt när jag inte tycker att jag presterar tillräckligt bra blir jag lite sur. Men tack vare benövningen fick jag upp farten lite mer och den totala känslan blev betydligt mycket bättre.

En bastu. Promenad hem. Jag bloggar och min älskling fortsätter att pyssla om mig. En vällagad, mättande omelett landar vid min dator. Den smakar riktigt gott tillsammans med en blåbärsshake!

Det går inte att inleda helgen på bättre sätt. Nu ska jag ta en kaffe med min gamla farmor. Ikväll blir det middag på Petters nya krog Käk, och så bio med goda vänner. I morgonbitti … då blir det andra ronden i simhallen.

Ren mat. Enkelt. Det gör så himla gott i kroppen.

Tid för sista senssommarsimmet

bild-16-kopia-2-3

… och så simmade jag in i solnedgången …

Nej, jag ville verkligen inte sluta, trots att solen gick ner,

De sista skälvande sensommardagarna passerar just nu. När jag kände den ljumma eftermiddagsluften på väg hem från jobbet, bestämde jag mig. Snabbt rafsade jag ihop simprylarna och pep ner till min brygga.

Numera drar jag på mig våtdräkten snabbt och vant, badmössan, glasögonen och bara några minuter senare klöv jag den helt spegelblanka ytan och kände det kalla vattnet mot ansiktet.

Lycklig över att vara i vattnet ännu en gång under den här sommaren simmade jag mot min vita boj. I kväll ville jag verkligen försöka tänka på allt jag lärt mig, samtidigt, och inte nöja mig med att bara ta mig fram.
Jag vill att det ska kännas bra och bara härligt.
Inte läskigt.
Jag vill känna att jag får fart. Att jag har kontroll, att jag får tag i vattnet.

1200 meter simmar jag, ända tills solen försvinner ner bakom trädtopparna och den värmen som finns försvinner nästan helt. Och just då, när jag simmar sista vändan får jag min belöning. Jag fokuserar på att glida mer på tagen och sedan lägga kraften under ytan. Jag känner hur farten ökar, att jag får till rotationen ett snäpp bättre och summan blir lite, lite vassare!

Jag är helt galet såld på att simma! Jag känner mig så levande och är helt och hållet i nuet. I öppet vatten blir känslan nästintill overklig. Nu önskar jag mig mest av allt en kurs i simtekniken TI – Total Immersion. Sen kan jag leva lycklig i alla min dar …!!!

Och där tar jag tag i vattnet utan att dra sönder det, för att få fart.

Simteknik & en jäkla massa sjögräs

bild-15-kopia-14

Kurs i Open Water med den tidigare elitsimmaren, coachen och triathleten Viktor Ehrnholm Larsson och super trevliga Åsa, från bloggen Åsas träning och bloggnätverket Bloggar om träning.

Simadepterna Åsa & Helena. Ivriga att insupa kunskap.

Första träningspasset efter Stockholm Triathlon blev ett open water-pass under ledning av coachen Viktor. Viktor som har massor av kunskap som både tidigare elitsimmare och aktiv triathlet har en stående inbjudan till alla som är intresserade att komma på simkrus vid Sjöhistoriska varje torsdag 18.00 så länge temperaturen är någorlunda simbar.

I dag var det jag och Åsa som var på plats.
Precis i ögonblicket när jag lite trevande närmade mig bryggkanten och hasade mig i vattnet kände jag mig inte särskilt taggad att träna simning hårt och intensivt. I synnerhet inte precis så här efter årets stora tävling och simutmaning. Luften har på något sätt gått ur mig och egentligen behöver jag tid att ladda om. Men huvudet sa åt mig att detta var en bra idé. Jag har tänkt att fortsätta utnyttja möjligheten att simma utomhus så länge vädret tillåter. Det är så lätt, jämfört med att ta sig till simhallen, även om det finns betydligt mindre risk att snärja in sig i slibbriga sjögräs.

Viktor började med att ta en titt på materialet som han skulle jobba med. Jag hade stressat en smula för att hinna dit och blev snabbt andfådd och den omedelbara känslan var inte alls bra. Men jag hann lugna ner mig en smula medan Viktor coachade och delade med sig av sina råd och tips. Han började med att be oss att testa ett bättre sätt att navigera än vår egen, själv-påhittade, metod.

Min omedelbara reaktion när Viktor instruerade  hur vi skulle göra, att först ta ett simtag, kika upp med endast glasögonen ovan ytan och sedan ta ytterligare fyra tag, innan andningen, var: ”Absolut inte, det där går aldrig!”. Men jag besinnade mig, övertalade mig själv och gjorde ett försök. (Allt det pågick självklart i mitt inre).

Bingo! Efter några misslyckanden så fick jag en ordentlig a-ha-upplevelse. Detta funkar ju riktigt bra! Nu slipper jag ligga och stirra ner i sörjan med en känsla av att vara omgiven av vatten och inte veta var jag är.
Det är värt att öva på.

Lika så föll jag för en av teknikövningarna som tvingade mig att ta ett simtag i taget och fullfölja hela rörelsen. Vilket bra tag i vattnet jag fick! 

”Höften ner”, två enkla ord som när de kom från Viktor gick rakt in i min kunskapsbank och i samma ögonblick fick jag uppleva ett helt annat vattenläge! Klockrent!

Vi avslutade med att simma ”på vårt sätt” som Åsa så träffsäkert uttyckte sig och innan passet var slut var jag full av sådan där fantastisk simglädje!
Än är det sommar, än finns massor av tid att simma i öppet vatten! Underbart! Men nästa gång, då ska vi ha med oss en termos med något varmt att dricka och både strumpor och mössa ska packas ner för att hjälpa kroppen att få upp värmen igen efter plaskandet.

Tack för ett jättetrevligt Open Water-sim!

P.S. Bor du i Stockholm, haka på nästa torsdag vid Sjöhistoriska. Kl. 18.00, Pris 150 kronor. Maila viktor@vlhalsa.se

Keep swimming Helena!

dory-nemo

Jag tänker Disney, ”Hitta Nemo” och fisken Doris! Där har ni mig med ett enda mantra i huvudet: Fortsätt simma!

Doris är urskön och hon har en fin poäng!

Regn i luften. Heeelt spegelblankt i viken. Det droppar från träden och huttrande drar jag på mig våtdräkten.
75 meter från bryggan ligger en vit boj. Tanken är att simma intervaller mellan bojen och bryggan med fokus på tekniken.

Jag har tittat på Mikael Roséns frisimskola på Youtube och har lagt några viktiga råd på minnet.

  • Satsa på att simma långsamt med rätt teknik och hitta flytläget. Sedan är det lättare att simma fort.
  • Huvud, höfter och hälar ska ligga horisontellt i vattnet.
  • Glida på armtagen och tänka breda tag. 
  • Avslappnade händer, höga armbågar och se till att få bra tag i vattnet.
  • Titta ner.

Den första vändan känns stel och fel.
Roger påminner mig om att inte stoppa ner händerna för nära huvudet och tänka mer axelbrett med armarna och det är precis det jag behöver höra för att känslan i vattnet ska bli flera gånger bättre.

Sedan är det bara att köra Doris mantra: ”Fortsätt simma, fortsätt simma.”

När jag får in vatten i munnen, tappar takten i andningen så tvingar jag mig att lösa problemet utan att stanna.
Jag fixar det och tänker på ett annat råd som jag läste i en tråd på Funbeat:
”Töm lungorna ordentligt så att inte kroppen fylls med koldioxod och känslan av andnöd uppstår.”

1000 meter senare bryter solen fram mellan molnen. Det mörka vattnet skiftar färg till grönt. När jag värmer mig i handduken och drar på mig min Houdini så måste jag bara krama Roger hårt av glädje. Sen konstaterar vi tillsammans:

”Det här är livskvalitet!”

Keep swimming Helena!!

Mulet visst men otroligt härligt!!

Ett privilegium att ha så nära till vattnet.

En fin förebild

© Allt material tillhör Helena Nimbratt. Citera gärna om du uppger källan. Sidan är skapad av Johan Eklöf.