Helena Nimbratt

My triathlon stories

Simma så mycket jag pallar

FullSizeRenderkopia7

Utmana mig själv och köra lite, lite hårdare 50:or än jag brukar, det var morgonens målsättning när jag gled i vattnet i Tibble simhall.

 

Efter jul ska jag ta en ny vända med Täby Sim.

Det var en sådan där magisk morgon idag när jag vaknade och kände mig riktigt utvilad 06:00 när klockan ringde. Jag låg kvar någon minut och snusade på min varma, mätta bebis vid min sida för att försäkra mig om att hon sover riktigt gott, innan jag tyst gled ur sängen och slog på lite kaffe.

Jag har nu betat av mina 8 simpass med Täby Sim och ska försöka omsätta det jag lärt mig till effektiva simpass som jag kör på egen hand. Det är inte alls lika lätt att pressa sig själv som när man simmar i en grupp som ska dela på en bana och köra längder på tid. Men jag har bestämt mig att varje gång jag lyckas flytta gränsen lite, lite och ta ett nytt steg så är det en vinst värd att fira.

Medan resten av huset sov så njöt jag av min kaffekopp och en het tallrik gröt toppad med rårörda lingon. På med varm houdinitröja, dunjacka och mössa och sedan ut i den frostnupna och fortfarande sovande förorten. Fem minuters rask promenad och sedan ett snabbt och effektivt byte och ned i vattnet. (Det är alltid en chockartad upplevelse att glida i vattnet när kroppen fortfarande är sovvarm.)

Under insimmet koncentrerade jag mig på att bygga upp simmet. Jag fokuserade från fötterna (ballerina), benen, höfter, vattenläge, nacke, armtag, isättning, hög armbåge, hitta greppet i vattnet, accelerera draget, glida. Fokus, fokus, fokus. En bit i taget tills tekniken är uppbyggd till sammansatt crawl. 100 meter och sedan körde jag igång mina 50:or med starttid 1:15, som är lite tuffare än de pass jag kört senast med starttid 1:20. Det var inga problem och handen på hjärtat så skulle jag kunnat köra lite hårdare men … jag är nöjd med det jag presterade idag när jag dessutom bara hade lite drygt 30 min på mig i vattnet:

100 m insim
5x 50 1:15
200 m lugnt
5×50 1:15
200 m paddlar + dolme
100 m fenor
100 m samansatt avbad

Nu är jag hemma. Jag har ätit en andra frukost, min bebis sover fortfarande gott och barnafadern har hunnit iväg till jobbet. Ute skiner solen och jag längtar efter att få rulla ut den nya vagnen om några timmar. Jag säger som Kalle Zackari (du tittar väl på hans program Kalle tränar): Man kan bara leva sig genom livet. Träna så mycket man pallar och äta lite godis ibland. Livet är nu. Inte sen.

Ser ju inte ut så mycket för världen men det är här magin uppstår.

Snabbare med Täby Sim

IMG_1028

Tomma gator, en spegelblank 50-metersbana, soluppgång. Morgonsim kan helt klart vara lika vackert som poesi. I morse hade jag date med Täby Sim med syfte att slipa på teknik och äntligen få till lite fart.

 

I tisdags spontanshoppade jag en simkurs.

Mål
100 meter crawl med god teknik och fart samt voltvändning.

I dag torsdag 06:00 började jag och fick en plats i en liten trevlig grupp med två andra tjejer och en triathlet som tränat för samma ledare sedan förra hösten.
Jag tycker att det är dags att jag åtminstone får testa att köra grunderna och fylla i de kunskapsluckor jag har. Jag vill ha inspiration till att köra effektiva pass och så vill jag förstå vad som krävs av mig att bli en snabbare simmare.

När jag fick berätta för gruppen om min nuvarande kunskaper så måste jag medge att det lät lite rörigt:
– Jag har aldrig riktigt lärt mig grunderna. Jag tog ett par privatlektioner och så har jag gått en Total Immersionkurs om sammanlagt fem pass. Jag är här för att slipa på tekniken och bli snabbare.

– Åh Total Immersion, det var det det var. Det syntes! Utbrast en av deltagarna.

Coachen ville bara att jag skulle hoppa i vattnet och visa vad jag kunde och sedan körde vi igång.

Första övningen blev benspark med armarna i ”11”. Det vill säga neutral nacke. Armarna framåt, ovan öronen som man håller i en platta, alltså inte ihop händerna i stream line.
Därefter enarms crawl om en serie enligt följande:

4 x 25 m benspark armar i ”11” + 25 m benspark enarmscrawl höger + 25 m benspark och enarmscrawl vänster + 25 sammansatt crawl

Phu! Flåset, jag säger bara flåset … Och så några kallsupar men sista varvet om 100 m kändes riktigt bra.
Därefter jobbade vi med fenor, platta sedan paddlar och dolme och jag simmade järnet. Hade varken tid eller lust att stå att flåsa vid kaklet. Jag tog tillfället i akt att träna. Armarna värkte och benen brann verkligen och jag lyssnade på alla instruktioner jag fick.

Jag fick tre värdefulla korrigeringar som verkligen gjorde skillnad. Och så fick jag BERÖM. Hör ni!! Jag fick beröm och gillande nickar.
– Det kommer bli bra det här. Du har väldigt bra och naturligt vattenläge. Men du måste träna mer en 60 min per vecka för att utveckla bättre simkondition, styrka och fart. Men det kommer bli bra, sa coachen och känslan i min kropp stämde ganska väl överens med det han sa.

– Aj, aj! Självklart ska jag träna!!

Med en kaffe i handen på väg till simhallen. jag har bara några meter att gå.

Kombopass i simhallen

bild-22

Först grillade jag Roger i gymmet och slog dövörat till när det komma vilda protester när kettlebellen utmanade både stabilitet och styrka. Sedan fick jag igen i vattnet: Roger tvingade mig att köra brännande bensparkar och sedan trycka på med ordentlig fart.

 


Sovmorgon. Långfrukost i ett tyst hus. Ingen tv, ingen mobil … inga sociala medier. Bara jag och Roger. Sedan packad vi en stor träningsväska och drog till simhallen för att både köra styrka och simma.

Roger är inte killen som trivs i gymmet. Han tycker det är värdelöst att köra 3×8 reps, sitter och gäspar och undrar när passet ska börja. Samtidigt så är det just lite styrka som min starka Ironman behöver, för att bli ännu starkare och framförallt stabilare. Så min uppgift i dag var att visa ett gäng övningar, en del traditionella enkla för de stora musklerna och en del fiffiga mer funktionella.
Vi körde 1,5 timmar.

Sedan var det min tur att bli grillad. I vattnet. Och ja, jag lovar det går att bli överhettad även i en sval bassäng. Grejen är att jag är ganska dålig på att pressa mig när jag simmar, helt enkelt för att jag gör av med en massa energi på att fundera på annat än att simma.
I dag så tvingade Roger mig, under vilda protester måste jag erkänna, att köra benspark, med platta och med fenor och sedan utan. Det mest tillfredsställande var att jag faktiskt tog mig framåt med hjälp av benen utan fenor. Sist jag gjorde övningen eldade jag mest för kråkorna.

Nästa steg var att köra några race. Eller snarare så bad jag Roger att simma i stadigt tempo med tanke att jag skulle försöka falla in i samma fart och rytm och hålla jämna steg.
Det här är så bra för mig.
1. Jag inser att jag kan simma bra mycket snabbare än jag gör. I vanliga fall fegar jag för mycket.
2. Jag inser att det är bara att simma på och jag behöver faktiskt inte grubbla så mycket på alla delar, rädsla osv.
3. Jag får en referens att förhålla mig till när jag kör själv. Det är den här farten som är målet. Jag vill ta mig sjutton kunna simma Ironmansimningen på 1.20 och inte 1.40. Jag kan ju!!!
 

Nu vill jag bara simma

IMG_9575

Amfibiemannen har tagit min simteknik. 5,4 km sim under en och samma dag med bitvis slarvig teknik har satt sina spår i muskelminnet. Nu gör jag mitt bästa för att hitta tillbaka och ändå behålla farten.

 

Underbara sim. Så här trivs jag!

En sak har jag lärt mig under det här året: att sätta ett rejält distansmål kan ge ett rejält lyft både när det gäller fart, uthållighet och teknik. Det säger sig självt. Ju fler timmar man tränar desto bättre blir man.
Jag blev en grymt mycket bättre cyklist efter Vätternrundan.
Jag känner mig ordentlig mycket starkare och bitvis snabbare som simmare efter Amfibiemannens 5,4k men hallå … Vad hände med tekniken?

I lördags tog jag ett pass inomhus i bassäng med baddräkt för att verkligen lägga fokus på tekniken. En timme senare kändes det lite bättre men jag vet inte vad det är. Just nu känns det mest som jag bara vevar. Det känns löjligt lätt utan paddlar men det känns som jag hafsar.

Jag önskar verkligen att jag hade grymma Anna-Karin Lundin, simcoachen i samma stad. Jag skulle göra vad som helst för någon PT-timme med henne för att få en diagnos och hjälp tillbaka till den underbara TI-känlsan.

I dag efter jobbet packade jag badkorgen och traksade ner till bryggan som ligger precis intill mitt område. Solen var på väg ned. Jag var inte ensam men stämningen bland alla badglada människor var ljuvlig att supa i sig. Som alla njuter nu av den här galna sommaren!

Det kändes egentligen för varmt med våtdräkt och när jag tog i och pressade mig själv att simma så hårt jag bara kunde som blev jag nästan överhettad. Det var länge sedan jag var på gymmet så jag njöt verkligen av att jobba med hela kroppen. Jag såg till att koppla på coren och mata mig fram med hela överkroppens styrka. Underbart men hafsigt … kändes det.
Eller så är det bara jag som inbillar mig.
Jag vet att jag åtminstone simmade riktigt snabbt!

Kvällssim är magiskt.

Roger tog ett svalkande dopp efter sin löprunda. Nu gäller det att njuta.

Simma, shoppa, cykla

bild-19-kopia-5

Hoppfull och taggad. Jag har inte tappat träningsmotivationen. Tvärtom. Det känns bra att ha en plan och att sätta tänderna i den. Så länge det finns en teori så finns det hopp.

Nu är det inte bara löparben som ska byggas, cykelben behövs också!

Och tack alla för peppningen och de vänliga orden här på bloggen. Det lindrar faktiskt massor. Lindrar, värmer och inspirerar. Jag har ju inte gett upp. Jag gör ju sällan det i livet. Men jag deppar lite ibland. Blir arg, sur och tråkig men sedan lyckas jag omgruppera och så är det framåt marsch.

Min lördag började i simhallen. Det fanns en ynka liten bana för snabbsim idag och det såg ut som ett laxsstim i den på ett ungefär. Alla simma på rad och jag insåg genast att: 1. De där laxarna var uteslutande hajar. Någon hade tom Ironman rygga vid bassängkanten. 2. Hoppar man i och sällar sig i ledet måste man hålla samma tempo för att inte bli en propp eftersom det är omöjligt att simma om när det är så mycket folk i samma bana.

Jag antog utmaningen och hade inga problem med tempot. Tvärtom simmade jag ikapp folk och uppträdde lite klumpigt eftersom det är nytt för mig att riskera krocka med fötter som ligger framför. Det går otroligt bra för mig att simma just nu. En avgörande förändring är att jag nu lyckas med att befinna mig under ytan även mentalt.

Min idol: simcoachen Anna-Karin Lundin hon var väldigt tydlig med att det är UNDER vattnet det händer och att det som händer ovan ytan är ganska oviktigt. Tre månader senare har jag nu äntligen förstått vad det innebär och plötsligt lyfte jag simningen ett steg. Underbart.

Efter simmet shoppade jag vårkläder med min dotter + ett par sneakers som ska tjänstgöra som skonsamma transportskor till och från jobbet istället för mina vanliga höga klackar. Vad gör man inte för löpningen!?!

Och innan eftermiddagen var slut hann jag ut med cykeln. Lugnt och fint tempo. Ner till vattnet och hem igen. 36 km och som vanligt väldigt kupperat, 26 km/h i snitt.

Ljuvligt!

Skonsammare än de hårda klackarna.

Simma avslappnat och längre

bild-19-kopia-4-2

Vår i luften. Massor av sol. Jag vaknade tidigt på lördagsmorgonen,  åt en frukost med mitt eget sällskap och strosade ner till simhallen. Helt ovetandes om att jag precis var på väg att göra mitt livs största simgenombrott.

Det var en helt vanligt lördagmorgon. Planen var enkel:
– Jag ska simma.
Punkt.
Det visade sig vara den bästa planen ever. ÄNTLIGEN efter tusentals simmade meter, miljarder utvärderingar av mig själv, nötning, nötning , nötning och en och annan inre utskällning så gjorde jag det:

Jag simmade 1000 meter i en sammanhängande serie.

Endast en simmare hade hunnit ner i banan före mig och simhallen som badade i sol var nästan lite vacker.
Jag njöt av musiken som strömmade ur högtalarna och pysslade med glasögon, tog en selfie (gör sån mitt bland folk utan att skämmas det minsta), satte mig på bassängkanten och gled i det svala vattnet.

När jag med sträckt kropp sköt ifrån bassängkanten så tänket jag bara, nu tar jag det lugnt och väcker kroppen försiktigt.
Redan efetr 25 meter kände jag att det var något, något som var annorlunda – den avslappnade känslan hade på något underligt sätt följt med ner i vattnet.
Genast bestämde jag mig för att dagens fokus var att simma avslappnat och strunta i teknik, fart och annat. När värmen spred sig och de träningsvärkstela musklerna (jag körde ett grymt benpass i torsdags och har haft seriösa problem att gå) började gnissla igång testade jag att ta tag i vattnet lite bättre, ta i och sedan TI-glida avslappnat. Ett nytt tag, hitta balansen och ta i …

Min avslappnade kropp flöt perfekt längst upp på ytan. Det kändes som om att jag bara kunde ligga där och vila om jag velat. Jag fick in lagom mängd syre när jag tog luft och bara accepterade att nu och under minst 30 minuter framåt så är det i det här läget, med nosen nere i vattnet som jag kommer att befinna mig. Lite långtråkigt, visst, man vill ju kolla vad de andra simmarna pysslar med men nu är det jag och vattnet.

Det var en fantastisk känsla när jag vände vid kanten efter 300 meter och visste att alla metrar från och med nu blir rekordmetrar. Vid 600 meter så kommenderade jag mig själv:
– Nu finns det inte på kartan att stanna. Tänk att gå härifrån och ha klarat 1000 meter frisim utan stopp.

Och visst gjorde jag det. För jag kan ju simma nu. Jag är vältränad nog att orka och eftersom jag tog det så lugn så var det inte särskilt jobbigt – bara en smula för huvudet.

De sista 200 metrarna började jag till och med labba lite med farten och nu började de där hajarna (35-åriga machomännen som tror att de är ensamma i snabbsimbanan) få problem att komma om och förbi.

Lite bilder från helgens roliga fotoprojekt, min älskade dotter och väninnemys på kvällen. Går man upp 06.00 en lördag så hinner man med en del …

På egen hand med Total Immersion

tyr_ladies-durafast-lite-solid-brites-swimsuit-navy-blue-pink-front_SS14

Stärkt inne från och ut av intensivveckan i Total Immersion, med en ny simkänsla i kroppen och vassare självförtroende gick jag till simhallen i dag. Men hur skulle det kännas på hemmaplan? Utan coachen?

Att simma under inramningen av kursen, med andra kursdeltagare och att simma ensam i en miljö där alla gamla vanor sitter i väggarna det är en utmaning i sig själv. Det var vi flera kursdeltagare som konstaterade efter att ha övat under kvällstid.

Därför kändes det nervöst i morse när jag gled ner till Tibblebadet. Jag har hoppats så mycket på simveckan med Ann-Karin Lundin.
Det är nu när kursen är över som jag får kvittot på om jag verkligen
utvecklats under kursen.

Men en sak är säker. Simningen har hittat en så stor plats i mitt liv och i mitt hjärta att jag utan problem, och mer än gärna ställer klockan extra tidigt på morgonen för att kliva ut i kylan, sätta mig i en iskall bil och köra till simhallen – bara för att simma!

I snabbanan var det ovanligt tomt. Jag hade sällskap av två tjejer som helt uppenbart var triathleter och en stor haj = man som hamrar sig fram med platta mellan benen.

Min taktik var att i första hand bara simma med fokus på helhetskänslan. Plan B gick ut på att köra igenom de drillar jag övat under kursen i händelse av att jag inte alls hittade in i tekniken.

Första 100 m var flåsiga, spända och på tok för nära gamla vanor. Jag skällde tyst ut mig själv. Manade mig att fokusera, mindes AK:s ord i head seatet och rabblade för mig själv:

Avlsappnad nacke, lasern fram, breda armtag och hitta drivet och glidet och så där ja! Där infann sig känslan. När jag sedan påminde mig själv att spänna kroppen, sträcka fram armhålorna och inte börja nästa armtag för tidigt, ja då kunde jag till och med fokusera på de höga armbågarna och avslappnade händerna.

Det kändes underbart.
Jag måste öva mer ja, men jag har ett helt nytt sim nu.
Och en av de absolut tydligaste skillnaderna är att jag vet att jag simmar, att jag kan. Och plötsligt vågar jag dessutom ta plats där i banan och simma med fokus på mig själv och jag struntar i om de andra plaskar på mig. Det var helt fantastiskt!

Jag har bestämt att jag är värd en symbolisk belöning. Jag ska fira min nya simkänsla med att köpa mig själv en present. Jag ska simma TI i en ny fin baddräkt med lite attityd. Jag har inte bestämt riktigt än vilken jag ska välja:

Fulladdad med Total Immersion

AK

Sista dagen. Sista chansen att insupa filosofin, känslan, rytmen och tekniken som tillsammans utgör simtekniken Total Immersion. Coach AK var extra laddad och fick hela gruppen att ge järnet.

Anna-Karin Lundin.

– Nu är det mycket i huvudet. Nu  kan det bli lite trickigt. I dag ska vi drilla ”two beat kick” och avsluta med att ni kör 50 meter på tid. Vi ska se om ni har blivit snabbare under veckan.
Anna-Karin Lundin ville inte spilla någon tid. Sista passet under intensivveckan i Total Immersion höll hög takt. I dag fick vi inte många chanser att stå och pusta vid kaklet.

Vi fick öva den svåra diagonalkicken och göra en viktig justering i andningen: att inte rotera för att hämta luft och inte lyfta huvudet. Här visste jag att jag hade mycket att hämta och bestämde mig för att verkligen utföra övningen så bra det bara gick.

För varje armtag ville AK att vi skulle vrida huvudet åt samma sida, utan att komma över vattenytan. Armtag, vrid, armtag vrid, armtag vrid lite, lite till så ena glasögat hamnar övar ytan och munnen kan suga in lite luft och så ner, armtag, vrid, armtag, vrid, armtag och vrid lite mer för luft.

– Göm er för mig, jag ska inte ser er. Kom bara upp så pass mycket att ni får in luft och så ner med näsan. Lasern ska vara rak.

Den här övningen blev en revolution för mig. Så smart, så enkelt. Aldrig mer tänker jag lyfta pannan och böja nacken!

Laddade AK stod vi bassängkanten och sprutade ur sig kommentarer, pepp, korrigeringar och instruktioner riktade till var och en av oss. Ett engagemnag som spred sig ner i vattnet.

– Kom igen nu gänget. Vad fint ni simmar. Vad härligt det är att se er!

Och då och då kom det ett:

– Braaa Helena! Där har du det! Glöm inte armbågen, släpp nacken!
Och jag blev så glad att jag självklart ansträngde mig ännu mer!

Jag känner mig otroligt nöjd med veckan. I går tänkte jag att det här med Total Immersion kommer bli svårt att öva på egen hand. Så mycket att komma ihåg, så mycket att sätta samman, så mycket att glömma bort.
I dag, när jag slapp de krångliga drillarna, så kände jag att det finns där. Den förbaskade kicken, armbågarna, drivet.
Och när jag såg mig själv på film, på Anna-Karins iPad så blev jag på fullaste allvar överraskad:
– Är DET jag???? Det såg ju …. hundra gånger bättre ut än jag kunnat drömma om.

Och en väldigt stor bonus: Plötsligt inser jag att jag är betydlig lugnare i vattnet än jag någonsin har varit och när jag simmat min 50-i-a på 50 sekunder så insåg jag att jag inte alls var andfådd och att känslan av ansträngning var lika med noll … så varför tog jag inte i mer för att få en bättre tid??
Dessutom fick jag fullt godkänt av coachen.
När jag klev ur bassängen pekade hon på mig och sa:
– Helena, du klarade att hålla tekniken hela vägen!

Wohooo!!!!

Vilken kick!

1015369_248431021999741_1526344619_o

En ynka liten kick och allt som kändes så bra igår blev plötsligt jättesvårt – igen! Men gänget tog det med gott mod och vi skrattade gott åt den kollektiva kortslutningen när vi skulle testa ”Two beat kick”.

Nu har fyra dagar av intensivsimkursens fem dagar passerat och det känns som om jag har lärt mig massor om att simma, misslyckats, lyckats och misslyckats igen. I bland bara händer det. Hjärnan fattar och får till alla moment och då kommer det jag kallar tvåleffekten! Hal som en tvål, det är precis så det känns när kroppen får fart genom vattnet.

Vi övade armtag väääldans långsamt ett bra tag för att slipa bort gamla vanor att slänga upp hela armen från axeln. Och sen skulle vi jobba med kicken och det är där det händer. Den där 2 beat kicken är tydligen en av hemligheterna bakom TI.

Höger hand i vattnet, vänster fot kick/snärt … haken är ganska tydlig här. Man ska jobba med kroppen diagonalt, dessutom ska handen i först och sedan kommer kicken. Min kropp vill göra båda samtidigt.

Det var inte många av oss som klarade det klockrent (fast en del i gruppen är såklart superduktiga, ”snabbtjejerna” till exempel, de sopar banan med oss alla). Men glada var vi ändå! Bildbevis på det!

Trevliga lunchgruppen! Nu har vi simmat ihop under fyra dagar.
Förövning innan vi går i vattnet.

© Allt material tillhör Helena Nimbratt. Citera gärna om du uppger källan. Sidan är skapad av Johan Eklöf.