Helena Nimbratt

My triathlon stories

Team Nimbratt tränar för Amfibiemannen

bild-20

Dagens fokus: Team Nimbratts första swimrunträning inför Amfibiemannen. Hellasgården var full av badande familjer och löpare. Det kändes heeelt normalt att springa runt iförd våtdräkt, chockrosa badmössa, paddlar och med en lina knuten runt magen …

 
Hehe … det här är ju jätteskoj att springa runt bland folk så här.

Jag har bestämt mig för att träna fokuserat inför Amfibiemannen. Jag vill få till mycket tid i vatten, öva upp och nedstigningar i vatten och allt fippel med utrustning.
Tack vare långhelgen så kändes det som att det fanns gott om tid för både träning, fixa lite hemma och göra lite andra saker och framförallt testa att springa och simma i våtdräkten fullt ut.

Vid Hellasgården har kanal 3-kända och triathleten Erika Rosenbaum swimrun träningskvällar varje torsdag. Roger har varit där och kört och eftersom han kan banan så var det ett perfekt ställe för mig att testa min nya utmaning.

Syftet med dagens träning var:

  • Uppleva löpning i våtdräkt.
  • Känna hur det känns att kasta sig i (gå i) vattnet och börja simma efter löpning med hög puls.
  • Simma och springa med en lina mellan mig och Roger.
  • Testa att hantera utrustning.

 När vi kom fram till sjön pekade Roger på berget på andra sidan:
– Ser du berget älskling med de två masterna. Vi ska simma dit och sedan springa över berget och ner på andra sidan. Där är nästa simning.

Haha!!! Det kändes heeeelt galet att bara komma på en sådan idée. Men visst jag testar, tänkte jag.

– Och här hoppar man i vattnet, fortsatte han och pekade framför sig och jag insåg genast att swimrun handlar inte om att vada i från någon välordnad strand. Nix. Här är det stockar, stenar, näckrosor och annat jox att brottas med. Precis som det är ute i naturen.
Härligt!!!

Jag körde i mina rosa Adidas-skor igen och konstaterade när jag snörde på mig dem att de sitter jäkligt bra på foten, de är lätta och har inte mycket material som kan suga åt sig vatten … inte helt fel med andra ord.

Jag började springa med våtdräkten öppen i ryggen, paddlar på baksidan av händerna, mössa och glasögon i ena handen.
Det gick bra att springa. Däremot är det betydligt meckigare att med långt hår får på sig mössan i farten med glasögon och paddlar i händerna. Badmössan måste nog sitta på redan från början.

Vattnet var 18 grader så det fanns inget att klaga på och jag simmade på. Trasslade in armarna i linan ett par gånger men bara efter någon minut förstod jag att den måste löpa från midjan upp över en axel och löpa när huvudet.
Fördelen är att jag som ligger efter slipper navigera (som jag är urusel på). Det är bara att simma ända till jag simmar in i Roger, då är vi framme.

Efter första simningen gick det brant uppför. Brant på riktigt. Det gick knappt att springa.
Pulsen skenade. Sen gick det uppför igen men det kändes härligt att få jobba med kroppen.
Våtdräkten öppnade jag i ryggen, det var varmt men inte tokvarmt och jag känner mig hyfsat rörlig i min dräkt. Badmössan satt på. Nedför flög jag över stock och sten så mycket jag vågade. Jag var tvungen att bromsa Roger som drog mig i luften på väg ned och jag fick lite för mycket extra fart av den draghjälpen. Men om jag övar upp det så kommer vi bli som raketer …

Snart var det dags att plaska i vattnet igen.
Det kändes bara härligt. Lite vilsamt att få lägga sig ner och simma. Får man de här simpauserna kan man ju springa rätt hårt emellan …. tänker jag spontant. Men man får väl se. Nästa gång ska jag springa och simma lite hårdare.
Och jag var inte rädd. Jag simmade på. Det gick jättebra.


Team Nimbratt är på g!!!!

– Vi ska simma till andra sidan och springa över det där berget älskling.

Så här ser en äkta amfibieman ut! Avklippt dräkt. Extra dragkedja fram.

Jag tager vad jag haver och hoppas att inte min våtdräkt får revor i terrängen.
Långhelg och frukost ute. Härligt!

Triathlon på hjärnan

bild-12-kopia-7

Det kommer förändra den du är, det du tänker på, vem du vill vara. Jag bara varnar dig. Börjar du med triathlon så var beredd – det sätter sig på hjärnan!

Nu undrar jag – när blir man triathlet? Är det när man har bestämt sig, börjat träna eller är det när man har gjort alla grejerna, simmat, cyklat, sprungit efter varandra och börjat få koll på tävlingsrutinerna som man får kalla sig triathlet? Eller måste man först ha genomfört ett lopp, börja prestera bra tider?

Eller har man blivit triathlet när man inser att triathlon har fastnat på hjärnan? När man som jag pratar om det varje dag och har tejpat upp World Triathlon Stockholms kampanjaffisch på jobbet? Är man tritahlet då?

Det är tur att jag har Roger hemma som är lika insnöad på sporten som jag. Annars skulle säkert mina kolleger på jobbet storkna av mitt surr om simning, nya framsteg, svårigheter och framför allt av glädjen.
Det är en fantastisk roligt projekt att träna triathlon. Det finns så många utmaningar, så mycket att lära sig, en mängd detaljer att upptäcka och slipa på. Det tar helt enkelt aldrig slut.

I morse vaknade jag med skön träningsvärk djupt inne i kroppen. Jag har nästan aldrig upplevt träningsvärk på det här sättet. Efter gårdagens race så känner jag att kroppen har jobbat på riktigt, om än kort. Men på ett helt annat sätt än den är van vid. Och jag älskar det! (Tjohoo vad vältränad jag ska bli!)

Jag längtar tills jag har blivit mer van, mer varm i triathlonkläderna (och köpt mitt första set) det ska bli så kul att komma till den punkten att jag har kontroll på alla moment. Det är svårt att skynda långsamt när det är roligt och nu … gör det plötsligt ont i benet igen … Jag gör mitt bästa att försöka se träningen ur ett längre perspektiv. Ta det lungt. Vara nöjd med de framsteg jag gör.

I dag satsade jag min kväll på gymmet. En effektiv timme. Jag började förbereda mig redan när jag lämnade jobbet och klev ut på Gävlegatan och gick mot tunnelbanan. Jag laddade med musik i lurarna, solen sken genom regnmolnen och mitt ansikte blev blött av ljummet sommarregn. Redan där började mitt pass. Jag går in i mig själv, känner in kroppen och håller sedan samma fokus genom alla övningar. Rygg, axlar, bröst och armar. Fullt kontroll och totalt kontakt med musklerna. Det ger utdelning.

Fokuserad på gymmet, då är jag inte social. Enda stunden när jag är helt tyst …

Rookie i startfältet!

tri8

Jag sa ja utan att riktigt tänka mig för och vips låg jag och trampade vatten i startfältet inför mitt livs första triathlon. Redan där gjorde jag mitt första misstag och det var väl det som hela kvällen gick ut på – testa och lära mig av de vanligaste misstagen.

Igår kväll vid Sjöhistoriska var det 50 pers som ville träningstävla.

Ren och skär krigsföring. Med mig själv. Det var vad som pågick igår kväll när jag utan att riktigt tänka kasta mig in i mitt första triathlon under ITU:s träningskväll på Sjöhistoriska på Djurgården.

Jag var verkligen supersugen på att testa. Och jag är glad att jag gjorde det. Nu vet jag. Triathlon är jäkligt tufft. Tufft för kroppen, tufft för nerverna och det är speciellt att kasta sig upp ur vattnet och upp på en cykel.

Jag var full av hopp när jag hoppade i vattnet från bryggan inför starten. Kände mig lite nöjd när många av de andra tvekade inför det kyliga och mörka vattnet. Men jag minsann, jag hoppade i plöjde med ansiktet genom vattnet och tog några armtag. Men sen gick det snett. Starten gick och där låg jag plötsligt med massa tuffa män som körde över mig.

Misstag ett. Jag låg helt fel i startfältet. Dels på grund av orutin men också dels för att jag inte har linser och ser dåligt med immiga simglasögon och hade inte koll på alla andra.

Stressnivån sköt i taket och då blev det omöjligt för mig att andas lungt och lyckas få till crawl. Jag började bröstsimma, tävlingsinstinkten slog till och pulsen sköt i höjden = stört omöjligt för mig att crawla.

Så jag simmade bröst, lite rygg, såg inte bryggan och kom efter. Jag lyckades hålla mig från att bli sist men jag blev så besviken och arg, kände mig fånig och kass. Jag visste att det skulle bli svårt men jag trodde ändå att jag skulle lyckas simma crawl en bit av de 400 metrarna som skulle avverkas. Men icke.

Långt efter de flesta men inte sist … det var lite skönt …

Men jag tog mig upp. Fick av mig våtdräkten oväntat snabbt och cyklade 7 km. Det gick bra. Hämtade in en smula på de andra och sen sprang jag försiktigt. Vilken märklig känsla! Kroppen ville liksom inte röra sig så snabbt som jag ville. 1 km och sedan lättade känslan.

Det var fint arrangerat. Trevligt folk. Solen sken men jag var ledsen när jag gick därifrån. Jag hade velat lyckts bättre med simningen. Men jag ger inte upp. Nu vet jag. jag måste förbereda mig bättre mentalt, skärma av de andra i vattnet och gå in i mig själv. Lugn och fin.

Nu kan det bara bli bättre.

Lite snurrig och med hög puls. Men jag fick av mig grejerna snabbt.
Dags att cykla men det enda som snurrade i huvet var vattenskräcken.
Jag passade på att vila lite på cykeln trots att jag trampade ikapp någon minut.

 

Och för er som undrar så ja … det blev en långklänning till slut.

 

© Allt material tillhör Helena Nimbratt. Citera gärna om du uppger källan. Sidan är skapad av Johan Eklöf.