Helena Nimbratt

My triathlon stories

Stolt vätterndebutant

sub12-vatternrundan

Jag är helt uppfylld av alla intryck, känslor och tankar som hann uppstå under nästan 12 timmar i cykelsadeln. Det var ett äventyr från början till slut. Tänk att det kan hända så mycket under en och samma cykeltur.

Fredrikshof SUB12, jag ligger i andra led längst in vid vägrenen.

Jag kunde ha kraschat. Tre gånger.
Vi såg en fruktansvärd olycka en gång.
Vi blev hejade på och peppade av andra klungor och cyklister.
Vi peppade och hejade på andra tappra själar. De som var grymt snabba, de som kämpade med stora fysiska hinder, de som var bara så himla lyckliga över att vara där och de som klivit av och bara ville ge upp.
Vi blev omkörda av SUB7, SUB8, SUB9 och en hel rad andra tuffa klungor.
Vi körde om stora starka killar, och grymt starka tjejer och när motvinden var som värst så drog vi en svans på säkert 50 personer.
Vi skrattade massor. Skämtade om smärtan som uppstod och peppade när energin gick ner.
Vi blev tajta och höll ihop när det blev tungt.
Några i klungan tappade all ork och energi men vi höll planen att alla skulle in tillsammans och drog de som var trötta och mådde dåligt och peppade dem att äta och dricka.
Solen sken och motvinden var på fel sida av sjön och slet i cyklarna i många, många timmar.
Jag cyklade som jag aldrig hade gjort förr. Jag var pigg, jag var glad, jag hade kul och tyckte att timmarna flög förbi.
När vi lagt 20 mil bakom oss och tog 20 minuters paus så slängde jag mig i gräset med munnen full av vetebulle och en stor kopp kaffe och trodde inte att det var sant. Det gick så ofantligt mycket bättre att cykla runt Vättern än jag kunnat tro. Många i gruppen var riktigt trötta och under de sista milen så vara vi bara några få som orkade dra och jag överraskade alla genom att vara en av dem som höll. Det kändes magiskt att susa fram som ett lok och utan att tvekan ta sig an uppförsbacke efter uppförsbacke. Och SUB12-gruppen gick i mål precis enligt plan. Och vi hade 12-minuter till godo. 11.48 blev tiden på min första runda och innerst inne känner jag att jag hade passat i SUB11 lika bra.

Det här är ingen riktigt racereport. Jag vet inte riktigt i vilken ände jag ska börja för att inte skriva en hel roman. Det är är en del av alla intryck som just nu cirkulerar i mitt inre. Jag kanske gör ett nytt försök att skriva mer om Vättern imorgon igen. För jag vill ju skriva om hur fint vi bodde, om solen som sken, motvinden och att jag som i trolleri vaknade på morgonen och hade sovit gott hela natten och jag kände mig stark och laddad. Jag vill nämna Lars-Rune, gruppens andra Helena och Anna som har en vilja av stål. För att inte tala om Andrew som höll låda med alla och alla som sa att det skulle bli stödmedlemmar till Fredrikshof som tack för att de fick ligga bakom oss och vila i motvinden.

Just nu kan jag rapportera att jag mår bra. Jag är glad och lycklig och trött, men inte slut. Jag är öm, men långt ifrån trasig och knäckt. En god natts sömn till så … Jag har strax återhämtad och redan sugen på att ladda för Vansbro Triathlon!

Rörd till tårar. På riktigt. Den medaljen är värd så mycket.

Spring för dem som inte kan!

bild-20-kopia-6-1

Ett lopp som går över Ölandsbron, på 35 platser samtidigt
runt om i hela världen och där alla intäkter går till forskning som ska hjälpa
ryggmärgsskadade att gå igen. I dag deltog jag i löpartävlingen Wings for Life.

Här springer vi! Alla löpare. Bilden har jag hämtat från arrangörernas facebook.
En fantastisk gemenskap. Mängder av kärlek och positiv
energi till alla dem som inte har förmågan att kunna springa som vi. I dag gick
den första upplagan av välgörenhetsloppet Wings for Life av stapeln i Kalmar
och på 35 andra platser runt om i världen – samtidigt. Jag är så glad att jag
var med!
Det var Rogers idé. Trots vårt vanliga fulltecknade schema
så ville han absolut att vi skulle köra ner till Kalmar för att delta i
välgörenhetsloppet.
– Jag springer alltid för min egen skull, nu vill jag
springa för dem som inte kan, deklarerade min fina Roger och i nästa sekund
hade han bokat hotell och planerat allt i detalj.
Vi landade i Kalmar sent igår kväll och checkade in på ett
hotell på samma torg som starten skulle gå. Vilken lyx!
Jag sov som ett barn hela natten och vaknade utvilad efter nio
timmar och fick njuta av en god hotelfrukost.
Loppet kändes som en kul idé, inte enbart på grund av den
goda tanken, utan även upplägget var annorlunda. Starten gick till som ett
vanligt klassiskt lopp men målgången var lite annorlunda. 30 minuter efter
starten började en catcher car rulla i 15 km/h. Så här gällde det att springa
så långt man bara kunde innan bilen skulle rulla förbi och läsa av chippet. Min
plan var att hålla bensnällt 5:40 tempo och springa 15-18 km. Rogers mål var
att fixa 30 km och sikta på 4:45 tempo.
– Darling, dras nu inte med i stämningen så du springer för
hårt och drar upp skadan i benet, sa kloka Roger.
Medan vi bytte om till löparkläder hade vi fönstret på glänt
och lyssnade musiken och intervjuerna som avlöste varandra på startfältet.
1.000 anmälda i Sverige. 50.000 totalt. Kul att får respons
på Instagram med #wingsforlife av löpare och rullstolsbundna i USA, Australien,
Mexico … Så cool känsla.
Just i dag fick löpningen komma lite i andra hand för mig. Arrangemanget
i sig var det viktigaste. Och just idag gick löpningen bättre än någonsin!
Benen mådde bra, kroppen kändes annorlunda och stark och jag höll jämt och
rekordhögt tempo.
När jag såg att klockan visade 5:05 under de första
kilometrarna lovade jag mig själv att dra ner på tempot efter 3 km. När jag
snittat 5:10 efter 10 km så sa jag till mig själv att det var okej max fram
till 13 km. Benet kändes bra.
Solen sken. Ölandsbron var hög och havet magiskt blått.
Rapsfälten på Öland brann.
Det var inspirerande triathleter överallt. Glada, trevliga löpare. Någon kände
igen mig från bloggen.
Benet kändes bra. Publiken var otroligt trevlig.
Ni förstår vart jag vill komma … kunde jag dra ner på
tempot? Nej! Och jag kände ju att jag höll.
Jag sprang om trötta och insåg att jag helt utan planering
skulle springa mitt livs snabbaste halvmara just den här dagen!
När klockan pep 21 km, stannade jag, trots att catcherbilen
inte var där. Nu ville jag inte utmana ödet. 1:49, 2 minuter snabbare än
Kungsholmen Runt för precis ett år sedan.
Det kändes bara så himla gott!
Innan start. (ibland är det inte lätt att ta en vettig selfie ..)

Kalmar är så trevligt. Härlig stämning.
Pastasallad till alla efter loppet.

Här är bilen som skulle undvikas.

I världens finaste mål!

Skärmavbild-2014-02-25-kl.-09.56.19

När jag efter 10 timmars ont slit i blöta spår med snö som sög fast skidorna, så jublade jag när jag äntligen skidade över sista krönet och såg målet i Mora! En klassisk, fantastiskt underbar syn! Det där målet måste vara det finaste mål som finns.

– Var är publiken älskling? Titta nu har ju nästan alla hunnit gå hem!
Jag ironiserade och galghumorn flödade fritt under de sista milen under mitt allra första Vasalopp igår. Det tog ju så himla mycket längre tid än jag önskat mig och hoppats på: 10:06. Hur kunde jag ens tro att jag skulle kunna fixa 9 timmar och i hjärtat hoppas på att klockan skulle stanna på 8-någonting.

Och nu är det ju lite synd att jag skriver om en massa obetydliga siffror istället för att beskriva det fantastiska arrangemang Vasaloppets vintervecka är. För här snackar vi folkfest, förväntan, ångest, glädje, tårar, besvikelse och segrar för tusentals människor!

Jag var förväntansfull och glad hela vägen till starten. Studsade upp kl 04.30 som en ärta och laddade på med en stor portion gröt med blåbär och jordnötssmör och ett ägg.
Natten var okej men nervositet och oro över stormen som slet i husknutarna framkallade en del mardrömmar. Vädret var verkligen sämsta tänkbara när vi anlände till Sälen: +5 grader, storm och regn. Bara tanken på att stå en timme vid starten i den blåsten var väldigt obehaglig.

Men på morgonen hade vinden avtagit en del. Men inte helt. Och det regnade inte.

Första timmen gick uppför. Rogers vallning var perfekt. Många hade bakhalt och tömdes på energi snabbt. Vi kunde gå avslappnat men hade inte toppglid under den första milen. Men det visade sig kanske inte enbart bero på ett lager för mycket klister. Snön var tung och blöt och sträckor som normalt var stakbara krävde diagonalåkning. Rejäl motvind på det och resultatet blev riktigt, riktigt tungt.
Stavarna sög fast i snön och rykte i handen så jag plötsligt hade ont i vänster handled ända upp till axeln. Därmed förlorade jag kraften att staka ordentligt. Handen gjorde grymt ont. När staven sög fast och armen fick sig ett ryck var det nära att tårarna steg i ögonen.

I uppförsbackarna var jag stark. Tog mig om mängder av folk. Men jag blev ändå frånåkt av många på plan mark. Jag fick satsa på den mycket långsammare diagonalåkningen tack vare handen.

Varje servicekontroll: Smågan, Oxberg, Risberg, Evertesberg, Eldris och allt vad de nu heter, var som ett himmelrike. Människorna vara underbara, snälla hjälpsamma, peppande och glada. Ljummet vatten, enkel vetebulle, blåbärssoppa och buljong smakade himmelskt och var precis vad kroppen skrek efter. Jag proppade munnen full av energibollar (de som jag använder istället för gel), en bit bulle och så sköljde jag ner allt med buljong. Kroppen sög i sig sältan. Och vid varje kontroll var jag helt tömd på energi, helt slut. Och varje påfyllning höll kanske 5 km sen kom det surmulna humöret tillbaka, jag tystnade och skidade på så fort kroppen tillät.

Roger fanns med mig hela tiden. Jag var så imponerad att han som kör Vasan på under 7 timmar harvade på vid min sida och svarade tålmodigt på mitt mutter om att jag kände mig som vanligt som en långsam snigel, att jag lika gärna kan lägga ner allt som har med träning att göra eftersom jag är så långsam …

Nu i efterhand vet jag bättre. ALLA hade det tufft och 2014 var inte året som erbjöd några rekord. Vasaloppet kräver träning på snö och det är svårt att vara snabb när banan är fylld med vatten.

Och det var en fantastisk känsla att uppleva målgången! Så klassiskt svensk, så fint och vi blev hyllade som hjältar kanske också tack vare att klockan visade 10 timmar. Roger sken som en sol, jag sken, vi kramades och skrattade, jublade och firade och vips … alla mörka tankar vara som bortblåsta!

Jag gjorde det! Jag genomförde Öppet Spår trots de usla förutsättningarna. När kroppen var trött och hade ont så malde jag på: tysta där i spåret, omgiven av tysta fokuserade medlöpare, med Roger alldeles i närheten. Ett steg i taget och visst ja:
– Tänk på tekniken, stora tag, glid, glid, glid.

Hur känns det? Jag fick svara på den klassiska sportfrågan precis som Kalla!!!

Härligt med energipåfyllning.

Jag var långt ifrån ensam där i spåret. 8000 startande.

Bästa energikällan hade jag vid min sida.

Här kom vinnarkänslorna!

© Allt material tillhör Helena Nimbratt. Citera gärna om du uppger källan. Sidan är skapad av Johan Eklöf.