Helena Nimbratt

My triathlon stories

Ironman Kalmar 2016 – Race report del 2

Del 2 CYKLINGEN

I det vita växlingstältet var det proppfullt med glädjerusiga tjejer som slet och drog i sina kläder för att få dem på plats på den fuktiga huden. Det här är ett av de härligaste ögonblicken under varje triathlon tycker jag. Simningen är gjord, man är igång, det går bra och tävlingsglädjen osar i luften. Dock var jag inte beredd på den småpratiga stämningen. Jag försökte fokusera på mitt men alla var så trevliga och ville prata så jag tappade en minut eller två på att vara social.

Jag upptäckte att jag har tränat massor under hela året men helt försummat själva växlingsmomentet. Jag hade ingen ordentlig plan för vad som skulle göras. Jag drog länge i våtdräkten innan den åkte av. Strumporna blev korviga, grus hamnade mellan tårna. Dessutom överraskades jag av att jag frös. Skakade. Helt uppriktigt hade jag inte ens reflekterat över om det var varmt eller kallt under simningen. Det hade varit kallt insåg jag plötsligt och det slog mig att jag inte hade en aning om vad som skulle bli bäst klädsel på cykeln.

I sista stund drog jag på mig armvärmare inspirerad av tjejen bredvid och hoppade ut ur tältet. Blå påse med våtdräkt och blöta grejer till en funktionär, iväg till cykeln och ut ur växlingsområdet. Upp på cykeln och trampa, trampa under publikens jubel!

Here we go! 18 mil cykling väntar, minst 6 timmar på sadeln … jag kommer ha gott om tid att hinna reflektera över simningen och göra mig hemmastadd i cykelsituationen.

 

IMG_5363
Härligt att komma tillbaka till Kalmar och få ny energi av publiken.

 

Gå inte ut för hårt på cykeln är ett vanligt tips. Jag funderade på det där medan jag långsamt trampade över Ölandsbron … alltså hur försiktigt är egentligen bäst? Nu tappar jag ju tid … Jag cyklade om en handfull cyklister, passade på att höja blicken på toppen av Ölandsbron och andades djupt. Wow! Det här är värt att kämpa för. Vilken lyx att få cykla där på avspärrade vägar i den vackraste miljön och allt tyder på att den berömda ölandsvinden kommer vara väldigt snäll just i år. Men jag fryser. Oj! det hade jag inte räknat med. Jag skakar så att styret vibrerar och ber tyst att det ska gå över snart.

I Färjestaden strax efter bron, var det fest som vanligt. Mycket folk, en välfylld energistation, musik och skönt pepp. När lugnet sänkte sig på banan igen så var det dags att samla sig och hitta in i rätt tempo och fokusera. Mörbylånga dök upp på ett kick och 3 mil var redan avklarade. En sväng ned i byn och sedan upp på vägarna igen för att fortsätta söderut. Det är fjärde gången jag cyklar just den här sträckan i år så jag var väl förberedd på hur banan skulle se ut. Det gav mig ett mentalt försprång. Och nu är jag tack och lov varm igen.

Jag höll strax under 30 km/h i snitt. Det gick lätt. Och det var här jag gjorde ett misstag. Jag stirrade mig blind på snittfarten istället för känslan. Hela våren, hela sommaren har jag slitit i vind. Just den här dagen var det nästan vindstilla. Jag hade kunnat ge mer men jag vågade inte vika från planen att cykla max 30 km/h för att inte krokna på löpningen.

Milen bara försvann. Jag hade inte tråkigt en enda gång, inte ens på fastlandet, förutom under de 2 sista milen. Jag som har cyklat så mycket själv, gnetat i dåligt väder, tampats med negativa tankar … det här vara bara så enkelt.

Och jag får till och med cykla i rondellen i Kalmar under musik och pepp. 2014 hade alla gått, det var tomt och så deppigt efter den tuffa punktpärsen. I  år var mitt största bekymmer att jag var kissnödig. Jag gjorde allt vad jag kunde för att försöka proffskissa lite på cykeln men hallå …. det är ju svårt. Trots det jag stannade inte.

Min utmaning till mig själv inför Ironman Kalmar 2016 var att försöka frammana lite tävlingsspirit. Myspassen är över. Nu är det tävling. Här ska inte vilas i onödan, stanna eller gå på toa för att det är bekvämt. Jag höll planen. I Hulterstad var det kö vid toaletterna så jag trampade förbi efter att ha fyllt på med en ny flaska sportdryck. Över Alvaret där det alltid är motvind blåste det medvind och jag jublade när jag passerade platsen där jag 2014 krigade med punktering.

Vid nästa depå var det också kö … så nej, jag stannar inte trots att det vid det här laget värker i magen. Istället skäller jag ut mig själv och lyckas lätta lite, lite på det värsta trycket … Skum känsla … men är det tävling så är det …

Jag åt, drack och gjorde mitt bästa för att få i mig 100 g kolhydrater/h. Jag mådde som en prinsessa hela vägen. Med bara två mil kvar kände jag trots allt att nu fick det vara nog. Jag var trött och slappnade av, tankarna flög iväg, jag tappade fokus och …. plötsligt … jag hör det välbekanta mullret från domarens motorcykel som försiktigt glider upp bredvid mig.

– Tyvärr, jag är ledsen, nu har du legat för länge bakom den där killen, säger han och jag inser att mitt beslut att ångra den påbörjade omkörningen skulle stå mig dyrt.

Jag får ett blått kort och skäms som en hund. 5 minuter strafftid i nästa penelty box.

– Men var är den? Undrar jag men domaren skakar på huvudet.

– Sorry, säger han och gasar iväg.

Fan, fan, fan … Jag ökar. Cyklar det snabbaste jag orkar. Kanske sparar jag en minut om jag spettar på den sista milen. Precis innan växlingsområdet tvingas jag stanna och står feeeeem långa jäkla minuter och ser 10,20, 30 kanske 40 pers susa förbi. Men det är trevligt folk där i boxen. De klockar mina minutrar med ett tidtagarur  och säger att de har haft fullt upp under dagen.

Sedan är det dags för växling. Nu är det bara lite löpning kvar! Tänk vad skevt perspektiv det blir under Ironman. Ett marathon blir ”bara lite löpning” …

Del 3 kommer snart …

 

 

Ironman Kalmar 2016 – Race report del 1

Prolog: Jag stirrar på klockan. Jag räknar och får inte ihop det. Jag tror att det är kring 10 km kvar av den långa ironmandagen och det går upp för mig att snart kommer jag att gå i mål. Men det är något som inte stämmer, tiden … det är fortfarande ljust ute och det finns en chans att jag kommer att gå under 12 timmar. Något måste vara fel! Sån är inte jag. Jag går i mål efter mörkrets inbrott. Jag går i mål när publiken har börjat lämna banan … men så får jag syn på Roger. Han är helt vild! Galen. Han skriker att jag är grym och jag förstår att klockan inte ljuger.

– Fy fan vad du kör. Snart går du i mål, ropar han och ser förbannat mycket gladare ut än vad jag känner mig just då.

Jag är yr. Mår illa. Mina händer är svullna som ballonger. Det gör så satans ont i benen men nu är det bara 10 km kvar. Det kan jag springa när som helst!

Det här är mitt livs andra Ironman. Och det här är min race report. Bered er på en lång läsning. Ironman är ett långt lopp, man tränar sjukt mycket och det hinner hända så mycket fantastiska och knasiga saker och därför blir man också ofantligt lycklig av att nå finish line. Att gå i mål och höra orden ”You are an Ironman” är en utomjordisk upplevelse, det är ingen annan som kan göra jobbet åt dig och ingen kan ta ta titeln ifrån dig.

Så mycket känslor på en och samma dag, ja – då blir det en lång text. Så är det bara.

Enjoy!

 

IMG_5333
Hyfsat spak. Nu är det bara minutrar kvar tills jag når vattnet under rullstarten.

 

 

Del 1 SIMNINGEN

Allt började lite lätt haltande. Med två påvra sömnnätter i ryggen går jag, Roger och Edith och lägger oss 21:00, kvällen innan start. Vi har haft en bra dag, Vi har sugit i oss ironmanstämningen, strosat i expot, jag har varit på pre-race möte och konstaterat: Nu är det dags! Nu är jag här! Så himla härligt. Äntligen dags att rocka den här satans banan som har spökat i mina mardrömmar under ett helt år.

Väckarklockan ställer vi på 04:00. Jag hör hur Roger somnar nästan genast men Edith, vår ettåring, är pigg. Hon bökar, klättrar och stökar minst en timme och somnar sedan oroligt. Det går bara en timme innan hon väcker mig första gången. Det blir en lång natt trots de få antalet timmarna verklig sömn. Jag tror att jag hinner lyssna på 3 poddavsnitt och rycks sedan ur sömnen 03:00 när Edith har krupit över madrasskanten och slagit sig lätt i golvet. (Vi sov inte i en säng tack och lov.) Där tar min natt slut. Jag somnar inte om utan känner hur adrenalinet stiger i kroppen och jag vill bara upp och i vattnet.

– Nu kör vi! Race day!

Den dåliga sömnen glömmer jag. Så här har mitt träningsår sett ut. Inga konstigheter. Bara att gå vidare.

Jag gör iordning mig oväntat snabbt. Allt är förberett. Jag äter frukost som är extra kolhydratstinn och får sedan stå och vänta en stund på att Roger ska bli klar. Jag är otålig och gör allt för att hålla nervositeten låg. Men jag mår lite illa. Men jag behöver inte vara orolig. Hela morgonen flyter på bra. Vi hittar parkering utan problem. Jag har alla prylar med mig. Jag gör det jag ska och njuter av stämningen inne i växlingsområdet. Folk är glada, nervösa, lite lätt stirriga och en del vill småprata och bli lugnade.

– Visst kommer det gå bra? Visst är vi här för att ha kul? Huvudsaken är att genomföra? Eller hur?

Och just så är det såklart. Det är en fantastisk morgon. Ljummet, vindstilla och vattnet ligger platt och blankt. Himlen är rosa. Vilken tur vi har! Vilken magi! Vilken Ironmandag det är redan nu!

Var och en som är här har satt sina mål och det är dem som räknas. Det är 2700 (typ) som startar av exakt lika många anledningar och det finns lika många drömmar och målsättningar. Mitt mål är just nu enbart att klara simningen. Jag andas djupt för att hålla mig lugn men vill helst bara gråta.

Det är så sjukt läskigt just nu! Eftersom jag inte vill ge upp så vill jag i vattnet – nu, jag vill bara börja, få det gjort. Jag tittar på Roger men vill inte visa hur svag jag är … hans ironwoman … förmodligen fattar han … Det är skönt att plugga in öronpropparna, stänga ute ljudet och fokusera inåt. Nationalsången hörs faktiskt ända bak där jag har seedat mig för simtiden 1:30. Nu börjar jag gråta på riktigt, men jag hinner inte. Plötsligt är det bara några steg kvar till vattnet. Det är sjukt mycket publik. De ser snälla ut i ögonen och jag blir lugn, sedan är det ingen återvändo. Jag glider ut i vattnet som är iskallt och börjar simma.

Jag håller till vänster och siktar rakt mot den gula bojen långt där borta i dimman. De första 100, 200 eller kanske är det 300 metrarna går bra men sedan kommer jag ikapp en klunga, flödet stoppas upp och simmare kommer ikapp mig bakifrån. Jag är fast i trängseln och hittar ingen utväg. Jag ångrar att jag inte vågade ställa mig i gruppen 1.20. Men det är försent nu.

Den första halvan av simningen funkar inte alls. Jag måste stanna till säkert 100 gånger för att jag fastnar mellan folk. Jag råkar till och med simma upp på någons rygg (ledsen för det). Jag blir rädd och klarar inte hävda min plats. Jag väljer trots allt att simma nära bojarna för att inte simma onödigt långt. Det är båtar överallt och stämningen känns som domedagen på grund av all dimma. Mitt i allt reflekterar jag över den mäktiga synen av det kokande vattnet. Jag borde inte titta. Jag borde simma. Som vanlig så har jag blivit varm i kläderna efter ca 1000 m. Äntligen hittar jag in i ett flow. Jag får lite fritt vatten och simmar på. Maneterna som alla pratat om bryr jag mig inte om.

Min känsla är att jag simmar hyfsat bra resten av distansen. När jag får vända in mot hamnen så känner jag att jag har kontroll men bävar för vad klockan kommer säga. 2014 simmade jag på 1.34, det känns som det här kan gå långsammare … men än finns det möjlighet att göra något. Jag gör vad jag kan. Försöker att inte tänka, bara simma på. Jag har nått 100 procent acceptans, jag simmar här och nu.

Jag tycker det går bra. Jag känner mig stark. Men jag har ingen aning. Vid uppstigningsrampen är det trångt. Alla vill upp. Det blir lite knuffigt. Jag halkar till men trippar snart iväg på den blå mattan. Klockan visar på 1:29 och jag blir glad! Det är visserligen ingen stjärntid med det är en förbättring för mig personligen och inte alls så dåligt som jag först trodde.

Wohoo! Nu ska här cyklas, jublar jag inombords och blir så glad av att kliva in i det knökfulla, ångande  tältet för växling. Men det är lättare sagt än gjort att få av sig våtdräkten.

Del 2 kommer strax …

 

IMG_6412
Så här välkomnade Kalmar alla atleter på ironmandagsmorgonen. 6:00.

 

IMG_6413
Sista kollen i påsarna. Jag löste upp knuten som hindrade nattens regn från att blöta ned strumpor och skor. Sjukt nöjd över att jag kom på det.
IMG_5344
Publikens väntan. Rampen i slutet av simbanan syns i dimman.

 

Race report Vansbro triathlon 2016

Jag har väntat på just den här simstarten sedan 2013. Tuffa, coola Vansbro Triathlon har fått mina nerver att darra bara av tanken på en startplats. I dag, tre år senare känns loppet mer folkligt och inte bara något för hardcore triathleter. Arrangemanget har blivit en del av Vansbroveckan och populära Vansbrosimningen och fått en snällare rullstart från stranden. Men inte desto mindre är det en halv ironmandistans fullproppad med duktiga triathleter och i år med SM-status. Dessutom otroligt fint arrangerad.

(Jag är kvar i Dalarna och bor i en by i skogen och tyvärr vill Telenor inte att jag ska ladda upp bilder. Nätet är för dåligt. Bilder kommer sedan.)

Vilken folkfest!

Så tillbaka till 2013 när jag anmälde mig med darrande fingrar över tangentbordet till Vansbro triathlon 2014 och det var simningen jag fruktade som mest. Men när det väl blev min tur blev simmet inställt och man kan därför säga att jag väntat på den där simstarten sedan dess.

I går blev det av. Jag är stolt över hur jag höll nerverna i schack. Med mig i färskt minne hade jag gårdagens genrep i Vanån som blev en succé av obeskrivliga mått. Jag krängde på mig min gamla, tunnare våtdräkt. Regnet hällde ned och vattnet låg blankt. Pang! Allt satt på plats. Kraften, tekniken, känslan. Jag jublade!

Simningen

Den känslan tog jag med mig ned i  det 17-gradiga vattnet. När den långa kön motionärer ringlade sig ned mot strandkanten nollställde jag huvudet, tog några snabba kliv ned i vattnet som snabbt blev djup och började simma. Jag hade lagom med utrymme runt mig. Jag fick igång andningen, trängseln uteblev, jag simmade, simmade och den första bojen närmade sig snabbt. ”Det här går ju!” Det går ju bra! Men precis då blev det trafikstockning. Någon tappade helt navigationen och simmade tvärs över fältet. Jag såg in i en stor mans lätt panikslagna blick … och då var det kört. Jag blev rädd. Men jag vet också att det går över, men det kostar mig tid och kraft.

Det där insimmet som jag planerade innan loppet fanns det inte utrymme för. Man fick helt enkelt inte gå ned i vattnet för att inte störa startande. Jag hade behövt det. Efter halva distansen klickade allt  plötsligt och jag simmade som aldrig förr. Bättre sent än aldrig. Hade varit kul att se en mellantid. Jag simmade, simmade och vågade inte bryta flowet. Hade dålig koll på hur långt det var kvar och plötsligt så simmade jag in i räcket till uppstigningsrampen. That’s me!! 43 minuter blev det. Även om det är långt ifrån en topptid så känner jag mig som en vinnare. Jag fixade det med en god känsla trots allt. Jag hanterade situationen, vände paniken till kraft, energi och framförallt massor av simglädje.

Jag var lite gråtfärdig av lättnad och spänningar som släppte i T1, första växlingen till andra grenen: cykel. Jag fipplade givetvis för mycket med prylarna. Två år sedan jag genomförde ett triathlon sist, men plötsligt var jag iväg på cykeln.

Cyklingen

Okej, ladda om. Simmet var klart, nu är det jag och cykeln ett tag framöver. Ingen idé att tänka på löpningen och det halvmaraton som väntar efter de 9 långa cykelmilen. Wow! Det regnar ju inte! Bara en sån sak. Fast benen, de kändes faktiskt lite slitna ….för hård träning på sistone och inte helt optimalt med sömn de tre senaste dagarna. Det enda molnet på himlen just nu är att klockan på armen inte visar hastigheten, utan en massa andra siffror. Hur ska jag nu veta hur snabbt det går? Jag cyklar på känsla men får redan efter 3 mil vansinnigt ont i ljumskar och benen blir ännu tröttare. Har hört att den platta cykelbanan inte enbart är lättcyklad eftersom mikropauserna i nedförsbackar uteblir. Istället blir det konstant trampande som sliter hårt på benen och jag tror det stämmer. Jag tyckte jag trampade på bra, trots smärta men jag missade målet på 3 timmar med 8 minuter men växlade till löpningen med bibehållen energi. Det i sig var en stor seger.

Löpningen

Just då var jag glad över att få byta gren men visste att med 21 km löpning framför mig kommer jag ångra att jag längtat bort från cykeln. De första stegen med löparskor var omöjliga att ta. Jag kunde inte springa. Skrattandes stolpade jag fram och undrade vad som skedde. Varför kan jag inte springa? Jag gick en bit och kom till slut igång. Smärtan släppte och benen fick upp farten. Vad som hände sedan var bara en fröjd. Kanske rent av ett mirakel.

Jag hade inga problem att springa halvmaran. Energin och motivationen var helt klart hög. Jag kunde konstatera att en halvmara känns som en bekant och överkomlig distans, jag vet hur jag ska tackla den. Jag höll bra fart, men jag vågade inte hoppa över att ta energi eller vatten vid stationerna. Klockan visade trots det ett snitt som pendlade mellan 5:10-5:30, någon gång blev det långsammare. Sista 5 km ökade jag farten, eller snarare såg till att inte sacka. Jag fick massor av pepp längs vägen och jag visste att jag tog många placeringar.

Löpningen slutade på 1:55, plats 47 av 140 damer. Totalt fick jag tiden 5:54 plats 79 av 140 och plats 7 av 25 i min klass, damer motion. Simningen gav mig sämst placering 106 av 140.

Jag är nöjd. Det är en super bra comeback efter graviditet. Precis ett år efter förlossningen.

Race report Women’s Health Halfmarathon 2016

Glatt. Vårigt. Otroligt trevlig, vacker och lättsprungen bana mentalt. Det var ett bra beslut att spontanspringa Women’s Health halvmara.

Vi stressade in till Djurgården och körde runt som galningar för att hitta parkering med bara några minuters marginal (som vanligt) innan efteranmälan till vårens poppigaste halvmara – Women’s health, stängde. Men jag hann och drog glatt mitt kort för att debiteras 750 kr för att få springa långpass med lite trevlig inramning på Djurgården, istället för hemma i skogarna i Täby.

När man inte planerat att springa lopp och varken hunnit förbereda sig mentalt eller genomfört någon slags uppladdning så är det svårt att lägga i tävlingsväxeln på max. Dock ligger det i löploppens natur att ta i, springa för glatta livet, kanske rent av lite för övertaggat och dessutom bita ihop trots att kroppen signalerar smärta. Ond eller god. Precis så blev det.

När starten äntligen gick efter en huttrig väntan i endast några få plusgrader, så susade jag fram längs gatorna på Östermalm där de första kilometrarna avverkades. Alla sprang tysta. Rytmiskt. Ljudet av skorna mot asfalten var väldigt inspirerande. Jag hörde hur vissa medtävlande kämpade med hög puls. Andra matade proffsigt på i jämnt tempo. Jag försökte härma dem.

 

IMG_4197
Starten har gått.

Målet var att sträva efter avspänd löpning i god kontrollerad fart. Avslappnat. Målmedvetet. De första kilometrarna tickade förbi i 5:12, 5:18, 5:21, 5:10 osv, osv. Lite för snabbt men med låg puls.

Det här känns bra men asfalten kändes tuff och hård mot kroppen. Underlaget och rädslan för att skada ben och knän höll mig tillbaka.

Det var skönt att lämna Östermalm och rusa ut över Djurgårdsbron och fortsätta längs vattnet. Djurgårdskanalen är ett fantastiskt trevligt löpsällskap och vitsippor världens bästa stressmedicin. Jag njöt av vårlökarna i gräset, påskliljorna och roade mig med att spana in folk.

Jag konstaterade att det var en färgglad deltagarskara. Rosa, korallfärgade och turkosa jackor och tröjor överallt.

Vid 8 km fick jag plötsligt en stark krampkänsla i magen. Varför då? Det höll i sig några kilometer och jag var tvungen att hejda en kräkreflex men sedan klingade känslan av. Mycket märkligt.

Glad att slippa maghaveri fortsatte jag i stadigt tempo. Vid en vätskestation hamnade jag mitt i farthållargruppen 1:59 och lät dem dra mig under en trött period men efter ett tag ökade jag lite för att komma ifrån klungan. Det var alldeles för stökigt och trångt för att vara bekvämt.

Under loppets gång oroade jag mig en smula för mitt högra knä och tänkte då och då på att använda foten och tårna aktivt för att avlasta benet. När de var en kilometer kvar fick jag koncentrera mig för att springa med hyfsat normalt steg. Och det gick vägen men jag tappade många placeringar sista biten. 1:54 blev min sluttid och jag är riktigt nöjd.

Jag sprang kontrollerat. Känslan var lätt hela vägen men lite ovan vid belastningen. Så bra har det nog aldrig känts tror jag.

 

IMG_4205
Jag hade superkul hela vägen!

Loppet får också fina betyg. Skön stämning, inte alls så ungt som jag först trodde, jag såg deltagare i alla åldrar. Banan var supertrevlig. Publiken har kanske inte hittat arrangemanget än men peppviljan hos arrangörerna var tydlig. Det kändes dock att arrangörerna inte räknat med så många löpande damer som verkligen kom dit. Påsarna till överdragskläderna tog slut, kön till toaletterna var värre än under Vasaloppet och under sista varvet lyckades ialla fall inte jag få tag på något annat än vatten. Jag hade gärna tagit en halv mugg sportdryck och kanske en bit banan.

I mål blev det kaos, massor av folk på liten yta, det gick nästan inte att ta sig förbi mållinjen vilket fick folk att lite panikartat knuffas för att få sin tid. Supertrevligt att få bubbel men det tog tid att korka upp flaskor och få fram glas till alla som väntade. Jag hällde upp några droppar till mig själv. Men allt detta är bara detaljer och inget som påverkade själva löpupplevelsen.

Tack Women’s Health för en trevlig lördag! Det piggade upp och det gjorde ni bra. Jag kan absolut tänka mig att delta flera gånger.

IMG_4217
Jag fick tag på lite bubbel!

 

IMG_4219
Jag gillar hela bubbelidén. Klart målgången ska firas!

Nu är jag en amfibieman

bild-3-5-kopia-3

Jag kan knappt fatta att jag har gjort det. Men det har jag. Amfibiemannen blev en fin, tuff och genomblöt dag i skärgården. Jag är grymt nöjd. Team Nimbratt kan blicka tillbaka på ett väl genomfört lopp.

 

Innan start. Team Nimbratt (vi bär nummerlappar)

Det var mycket mera sim än jag hade föreställt mig. För mig kändes Amfibiemannen som ett lopp som handlar om att förflytta sig i vatten mycket mer än löpning. Och loppet är ett ordentligt kraftprov, arrangerat med militär precision, utfört av mestadels jäkligt vältränade och tuffa atleter.
Åsså jag då! I min prickiga sommarklänning! Hepp!

När jag anlände såg jag ut så här …

… och sedan blev jag swimrunredo. Klippt våtdräkt, paddlar men ingen dolme.

Det var verkligen ett riktigt äventyr. Swimrunloppet Amfibiemannen som går av stapeln i norra skärgården över öar, kobbar och skär är därmed också är en hundraprocentig naturupplevelse.
Vi gjorde att kanonlopp och det gick jättebra men detta är en race report och därför så tänker jag även berätta om vilken satans kamp det också blev:

Jag tror att jag kastade mig in i leken utan att egentligen tänka så
mycket på vad jag gav mig in på men jag var 100 procent motiverad och
helt inställd på att inte svika min lagkamrat Roger som inte fick medalj
förra året när hans partner blev tvungen att bryta.

Därför ignorerade jag signalerna från kroppen som flaggade – magsjuka. Eller möjligen, du har svalt en massa algblommande vatten.
Jag älskar sommar och värme, men just igår muttrade jag över hettan tyst för mig själv. Inte nog med att jag skulle bli tvungen att springa i 30 graders värme med våtdräkt, värmen har påskyndat algblommningen i skärgården och det där gröna, grumliga vattnet jag simmade i dagen före … det var nog inte helt giftfritt.
– Jag blir några kilo lättare i alla fall, skojade jag med Roger men valde sedan att inte nämna det mer och samtidigt förtränga det för egen del.
Nu var det dags för tävling. Sjuk får man bli en annan dag.

Som vanligt när det handlar om simning så var jag sjukt nervös vid starten och passade på att klamra mig fast vid Rogers hand. Vi önskade varandra lycka till och sen började äventyret med dryga 2k löpning. Det var härligt att äntligen vara igång. Vi hade varit på plats tidigt för att ta färjan över till Lidö och hängt under ett träd i skuggan i två timmar.

Jag blev pigg av löpningen. Och som vanligt tog löpningen hand om min oro och mina nerver. Jag lugnade mig lite inför simningen.
Första etappen var 1100 meter och vattnet kokade av lag. Mixedlagen och damerna startade först men jag insåg att vi inte skulle hinna över före de snabbaste herrarna och stålsatte mig inför att de skulle komma som en stormvåg bakom mig …

Jag är supernöjd med min simprestation. Simmet var det bästa under hela loppet. I vattnet var det svalt och där kunde jag ligga och nöta hur länge som helst. Den första etappen var stökig med folk som låg nära och nerver som jag var tvungen att brotta ner. Jag visste att om jag lät rädslan skena så skulle jag börja sprattla som en fisk i ett nät – det fick bara inte ske. Jag ägnade mig åt att titta på mina medtävlande vid varje andetag. Det skingrade min tankar. Och redan vid andra simetappen var jag helt lugn. Vid tredje njöt jag och Roger och jag simmade bra. Vi höll ett fint tempo och stod oss bra jämfört med många lag. Det peppade mig att köra på.

Terränglöpningen var härlig. Den långa löpningen på grusväg var hemsk. Värmen var verkligen mördande och tack och lov för de underbara ö-borna som gjorde en hjälteinsats genom att stå och bjuda på vatten från sina brunnar. Det smakade himmelskt.

Den verkliga kampen började när det var omkring en tredjedel kvar. Jag hade mördande huvudvärk och mådde illa. Men egentligen började det redan efter första simetappen. När jag kom upp ur vattnet kände jag hur huvudet bultade. Att jag skulle ha energibrist redan där såg jag inte som troligt. Var det neverna? Den mentala påfrestningen? Njae … visst hade jag vart lite rädd men på det stora hela hade det gått bra. Jag förstod att kroppen inte var helt hundra med tanke på hur jag mått under morgonen.

Så fort vi nådde den första vätskestationen såg jag till att vara noga med att dricka ordentligt och jag tog min första liquid. Efter 10 minuter kändes det bättre.
Men snart var huvudvärken tillbaka och den trånga badmössan och glasögonen kändes som ett järnband runt huvudet. Helst hade jag bara velat slita av mig allt och köra utan.

Men jag fick energi av Roger som peppade och var glad på banan. Jag fick energi av att känna att det gick så bra och av att se flera kända ansikten längs vägen.
Simmet gick allt bättre. Och jag mådde allt sämre. Tillslut kunde jag inte vara tyst utan utbrast:
– Jag har så jäkla ont i huvudet och jag mår så jäkla illa.

Jag höll ihop. Laddade för sista simmet som var 1100 meter med en halv gel. När kroppen kastades hit och dit av vågor från en Vaxholmsfärja så kände jag hur yrseln och illamåendet ökade. Jag kikade upp över ytan och såg att framför Roger låg stranden.
– Bara 300 meter till och sedan är det över!!

Jag reste mig ur vattnet. Halkade fram på stenar, såg inte var jag klev och började dra i dragkedjan i ryggen för att cabba ned våtdräkten … plötsligt kaskadkräktes jag där på klippan med Roger vid min sida. Igen och sedan igen, samtidigt som jag jobbade med utrustningen.
Förvånat konstaterade jag att det var massor av vatten som kom upp … förmodligen sjövatten … förmodligen de där gröna, dyiga och helt grumliga vattnet som vi simmat genom …


Fördelen var att huvudvärken lättade.
Och nu var det bara sista löpningen kvar.
– Även om du kräkts så ska du få en rejäl målpuss älskling. Nu är det inte långt kvar.

Jag orkade inte öka. Men jag var ändå så grymt nöjd med tiden 5:19 och plats 38 av 54 startande mixed lag och 138 av ca 220 lag totalt. 5,4 km simning och 22 km löpning, den kombon är grym!

Amfibiemannen är en jädrans tuff tävling i himla vacker skärgårdsmiljö. Vädret var brutalt strålande. Varför jag mådde som jag mådde har jag analyserat minst 100 gånger. Det var förmodligen en kombo av värme, energibrist, sjösjuka, för mycket sjövatten i magen som dessutom var lite blommigt … och en del orutin. Jag är inte så van vid så här långa tävlingar, min kropp är inte så van … än! Men jag övar ju flitigt, ibland går det ju riktigt bra, så jag tänker att det bara kan bli bättre.

Jag pustade en stund där i gräset vid målgången. Fast jag var tvungen att smyga runt en husknut och kräkas en vända till så njöt jag av stämningen. Musik, glada människor, prisutdelning och ännu mera sol!!!

Målet står redo.
Efter målgången sippar jag på ett stort glas mjölk … Idag  när jag mådde bättre blev det champagne.
I väntan på transport tillbaka till fastlandet.
Sliten men lycklig.

Vansbro Triathlon – jakten på motivation del 2

bild-1-4-kopia-10

Jag tackar min envishet och min ovilja att ställa in ett träningspass BARA på grund av vädret. Jag har sprungit och cyklat många pass i kyla, regn och snö. Det är fruktansvärt obekvämt – och det har jag övat på.

 

Medaljen är så fin! Tack Vansbro Tiathlon!!!

Starten gick väldigt plötsligt. Alla rusade iväg och stämningen blev en smula bufflig.
– De här skulle jag ha tampats med i vattnet, igentligen, tänkte jag och kikade runt på alla bredaxlade ryggar och hoppade åt sidan när jag plötsligt fick en knuff av någon som valt att satsa max under den extrainsatta löpningen som ingen visste exakt hur lång den skulle bli eftersom tävlingsledningen inte heller visste förrän i efterhand, när de väl hade mätt.

Underlaget var geggigt. Vi sprang genom kalhyggen. Jag hörde hur jag flåsade, kikade ner på klockan som visade 5:30 tempo. Haha … flåsar redan nu och jag har timmar framför mig av ansträngning.
5:30 tempo och strax under verkade vara en lämplig fart. De flesta höll den. Det kändes så där att slira runt i leran.
– Det här var inte det jag hade tänkt mig när jag anmälde mig till Vansbro, tänkte jag och konstaterade att dåligt humör inte är bra för tävlingsresultatet.

Första växlingen gick snabbt. 3:00 min. Jag var ganska ensam om att vara färdigklädd till cyklingen under löpet. Det beslutet var jag nöjd med. Varm i kroppen, med torra fötter, tack vare påsarna på fötterna sprang jag mot skylten ”cykel ut” … och trampade djupt ned i en vattenpöl.  Iskallt vatten forsade in i högra skon. Så var det med det!

Cyklingen gick fantastiskt bra. Jag kände mig grym!!! Jag tog det försiktigt under den första trixiga biten och tänkte att jag följer strömmen, men strömmen var nog lite, lite långsam ändå … så jag började trampa på, köra om och sakta men säkert hitta in en jämn fart. Jag sneglade ned på Garmin runt min handled. 29 km/h var drömtempot … men oj! Typsikt. Min klocka var felinställd, den visade distans och tid men inte hastighet. Jag fick cykla i blindo … Hur skulle jag nu veta hur jag låg till?

Plötsligt varnade någon mig för draftingregeln, som betyder att man inte får ligga närmre sin medtävlande framför mer än 12 m. I nästa sekund kom domarna på motorcykel, de hojtade till! Eller .. hojtade de och var det till mig?
Plötlsigt fick jag för mig att jag fått ett gult kort. Men jag var inte säker. Hur tydligt visar de kortet? Jag vet ju inte!
Oron fick mig att stanna vid två tillfällen och fråga funktionärer var straffboxen var och hur det funkade. Ingen av dem kunde svaret på mina frågor. Och ju mer jag tänkte på det desto mer beslutsam blev jag. Blir jag diskad så blir jag, och så matade jag på istället.

Till min häpnad passerade jag många. Jag hade bra fart, det var jag nästan säker på. Vid 60 km insåg jag att jag låg minus på både vätskeintaget och energin. Jag kände mig snurrig, lite illamående. Fötterna hade jag försökt hålla liv i fram till nu men det var en lönlös kamp. Jag lät dem dö … kylan fick ta dem och så var de helt bortdomnade och skönt var det. Då slapp jag smärtan. Banan var ju trots allt härlig. Inga tunga backar som här hemma, fin asfalt, vacker utsikt, skog och härliga dofter och cykla i +8 grader det har jag ju gjort hela våren. När jag såg prognosen var det bara självklart att stoppa ned ullunderstället.
Vi bor ju i Sverige!

Illamåndet och yrseln fick mig att ta beslutet att sakta ner och jag tvingade mig att käka en bar och dricka så mycket det gick. Jag kräktes nästan och hade svårt att svälja. Men sakta kände jag hur livet rann tillbaka och benen fick kraft. Jag såg hur jag tog in på dem som låg framför och jag konstaterade att jag var på banan igen.

90 km på 3:09.
Jag hade trots allt snittat kring 30 km/h med tanke på mina två onödig stopp. Jag låg bättre till vid andra växlingen, T2, än jag vågat hoppas på.

T2 tog 7 min. Fingrarna gick knappt att röra. Handskarna hade vuxit fast på händerna och den torra tritoppen fastnade under armarna och jag fick börja om 2-3 gånger innan jag lyckades rulla på plagget över den fuktiga huden. Jag frös så jag skakade. Den torra vindjackan åkte på, ett par torra houdini-handvärmare och sedan gav jag mig äntligen ut på löpbanan.

Fötterna var helt borta. De fanns inte. De var som klumpar. Men den känslan är jag inte ovan vid. Jag som nästan aldrig bangar ett träningspass på grund av kyla och dåligt väder och som senast i tisdags sprang 15k i hällande regn, jag visste att efter 4k kommer värmen tillbaka. Och det gjorde den. Men nu fick jag kämpa med motivationen på ett sätt som jag nästan aldrig behöver göra.
– Vad sjutton gör jag här???

Den frågan slet i mig och jag tyckte att en halvmara, efter den förjäkligt iskalla cyklingen, i regnet, kändes så satans långt. Banan gick över gräset. Det var obekvämt och bökigt. Plötsligt sprang jag över en stor asfaltsplan med några conteinrar och en hög timmer och en massa vattenpölar och tänkte ”näe fy vad deppigt”!

Men så såg jag rosa Lina!! Hon svischade förbi och hejade. Jag såg att hon också kämpade.
Det var en kämpig dag för alla.
Det kändes tydligt där på löpbanan.
Folk var trötta, kalla och motivationen sviktade.

Jag tänkte på Roger och hans ord att jag skulle ta energi efter 6 km.
Jag var inte sugen. Jag ville inte ha. Magen gjorde ont.
– Det är nu jag behöver den, tänkte jag och fiskade upp en liquid från ena benfickan.

Efter 8 km tillät jag mig att ta en vatten, och gå och dricka den. Gå ett par steg kan göra så otroligt mycket för orken. Vid nästa vätskestation fiskade jag till mig en halv banan. Det var precis vad som behövdes för att få illamåendet att lägga sig. Jag tog en till.


Och så såg jag Roger! Vilken glädje!
– Älskling hej!!! Ropade vi båda.
Han såg galen ut.
Jätteglad, full av endorfiner samtidigt som han utstrålade KAMP. Jäklar vad han pressade sig själv. Den mannen har pannben.
Två gånger möttes vi och jag förstod att han gjorde ett sjuhelsikes lopp. Trots vädret. Det skulle bli kring 5:00! Helt klart. Och jag hade rätt 5:07 blev Rogers sluttid.

Själv kämpade jag vidare. Förhandlade med mig själv och lovade mig en mugg vatten och några vilande steg vid vätskestationerna.
För att distrahera tankarna började jag snacka lite med folk och plötsligt var det någon som ropade:
– Helena! Kämpa nu det är inte långt kvar.

Underbart att höra, men vem var det? En leende kille som kom från en vändpunkt mot mig och jag tackade min bloggande ådra! Kul med lite bloggläsare på banan! Vilken enrgikick!
Det kändes så skönt när skylten med 20 km dök upp.
Jag bytte några ord med någon som jag sakta tuffade om.

10 meter framför krigade en kille i Ironmanmössa ... kan man springa om en kille med Ironman mössa?
Jag gjorde det.
I lungt tempo. Klockan hade under mitt livs 3:e halvmara pendlat mellan 5:20 tempo ner till 6:30. Totalt tog det 2:01.
Jag gick i mål på 5:53, UNDER sex timmar!
Hur var det ens möjligt? Jag hade kalkylerat på 6:20 eller 6:30.

Det var en grymt tufft lopp. Det blev inget sim men jag känner ingen som helst tvekan i att årets Vansbro Triathlon krävde en stor prestation för att genomföra. Och jag är nöjd med min.
Jag överraskade j mig själv och ta mig tusan så tassade jag förbi en hel drös unga, starka hajar där ute på banan.
Jag kom på plats 23 i min motionsklass. Jag blev 50:e dam av 99:e startande damer.

Jag är en halv Ironman!

Vinglig och så glad över att få slänga mig i Rogers famn!

Trött, glad, stolt, lycklig, förvirrad, rörd … Jisses vilken dag!

Vansbro Triathlon – a rainy story del 1

bild-4-1

Regn. Det öste ner. Lera överallt och endast +8 grader i luften. Min första halva ironman-distans bjöd på riktiga pannbens-vässande prövingar och inställt sim.

Växlingsområdet innan det totala geggkaoset.

Under hela veckan innan tävlingen pågick livliga diskussioner på Vansbro Triathlons Facebooksida: Skulle det bli för kallt för simmet, skulle det bli kortare eller kunde tävlingsledningen låta de som ville få simma ändå? En del var frustrerade och menade att ett helt års träning var spolierad, andra tyckte att pengarna skulle lämnas tillbaka om det inte skulle bli ett triathlon, utan ett duathlon.

Jag följde diskussionerna med ett halvt öga och tvekade inte en sekund: Klart jag startar. Klart det blir sim och självklart kommer himlen som i trolleri spricka upp och bjuda på sol och värme.
Startade gjorde jag men det där med sol … nej, när dagen kom och det var racedags gick det inte att blunda längre. Det kommer bli regn, och det kommer att bli som varmast + 10 grader. Med en 14 grader varm älv så förstod de flesta, det kommer inte bli något sim, av säkerhetsskäl.

Om allt detta pratade Clas Björling, tävlingsledare och grundare av det populära loppet, under pre-race-mötet på fredagkvällen i ett tält medan regnet dundrade mot tältduken. Cirka 500 triathleter satt tysta och lyssnade med mössor, dunjackor och rykande kaffe.

Men inte ens kvällen innan ville Clas ge upp.
– Ser vi att temperaturen är på väg upp så skjuter vi på starten en timme. Vi kommer göra allt för att ni ska få simma.

Men så blev det inte. Det blev extra löpning ca 6 km. Improviserat. När beslutet var taget två timmar innan start rusade ett helt gäng tävlande mot Team Sportia-tältet för att se vad som gick att köpa för att göra situationen lite mer uthärdlig. Neoprensockor till cyklingen för att stoppa vinden från att kyla ned fötterna, handskar (en del köpte diskhandskar) till händerna, extra löparjacka, underställströja, mössa …

Jag och Roger hade packat ullunderstället. Jag hade dessutom plockat med ullstrumporna som jag hade under Vasaloppet … det var ju trots allt exakt samma temperatur som i februaris skidutmaning. Jag hade också vindskydden till cykelskorna, mössa och extra jacka. Jag var nöjd. Förutom att våtdräkten fick stanna i bilen … Och jag som verkligen satsat på simträningen så himla hårt och avstått löpning på grund av skada. Nu skulle jag bli tvungen att springa det längsta jag någonsin sprungit i hela mitt liv på en och samma dag … 27 km …

Klädseln blev den stora utmaningen för alla. Alla hittade sin egen taktik. En del körde med vanlig tridräkt, med bara ben och bara armar. Jag drog på mig benvärmare, långärmad ulltröja, vindjacka, rejäla nyinköpta cykelhandskar, ullstrumpor och plastpåsar på fötterna. Och allt detta startade jag med under första löpningen för att behålla under cyklingen, minus plastpåsarna.

Tanken var sedan att byta till helt torrt på överkroppen och händerna och skippa ulltröjan inför halvmaran.
Nöjd med att jag dagen innan fick en impuls att köpa en stor plastback med lock för alla grejer i växlingsområdet. Där låg de säkert och höll sig torra medan marken förvandlades till en sörja av lervälling med pölar stora som insjöar.
Jisses vilket väder Vansbro bjöd på.

Det var fippligt att göra sig ordning för tävling.
Jag och Roger jobbade på fokuserat. Först dundrade vi in på Statoil, köpte kaffe och ett wienerbröd och tjuvvärmde oss inne i butiken. Sedan ut i bilen på med full värme och prångla på sig alla kläder medan vi matade på med en Snickers var. Chippet kom på plats runt fotleden, den redan dyngsura nummerlapen fästes i racebältet och så på med alla kläder.

Roger hade missat ullstrumporna och vindskydden till skorna och ångrade sig bittert … Fryspåsarna blev hans enda räddning.

Vid start rådde en smula förvirring. Men stämningen var god. Jag träffade rosalysande och härliga Lina vid start och hennes trevliga tävlingssällskap. Vi pratade en stund och peppade varandra när jag plötsligt insåg att jag stod i främre led … Snabbt backade jag båkåt en bit och kort därefter gick starten. Nu började äventyret. Min första halva Ironman. Jösses vilken lång dag som jag hade framför mig. Jag var redan dyngsur. Nu var det bara att köra!

Strax innan start. Peppar mig själv men är inte helt övertygad om jag ska vara ärlig.

Så här fint var det hemma när vi rullade iväg …

Nummerlapp och handskar på snabbtrok i bilen när vi bytte om.

Jag är full av tävlingsintryck … så det blir en del nummer två imorgon.

Klara Vätternrundan utan smärta

10390284_10152201526776633_3613778074469183868_n

Jag trodde aldrig att det skulle bli en sådan stor grej – att cykla Vätternrundan 2014. Det har varit lärorikt och byggt styrka både i kropp och huvud.

Första gången vi möts hela gänget! Ett träningspass i sol dessutom!

Vätternrundan skulle jag gärna köra igen men jag är mer tveksam till om jag är sugen på att lägga så mycket träningstid och fokus på enbart cykling under en hel vår bara för att mäkta med en riktigt lång dag på cykel.

Jag har verkligen befunnit mig i en cykelbubbla under våren, hela tiden med fokus på nästa cykelpass. Jakten på mil i benen har inte enbart varit kul. Jag hade gärna tagit sovmorgon ibland istället för att kravla mig upp 6.00 på söndagsmorgon efter söndagsmorgon för att ge mig ut på blöta vägbanor, med ullunderställ och varma vantar och mötas av en hel del mental krävande förhållanden som till exempel motvind, punkteringar och tappad energi.

Men jag tvekar ändå inte att säga: Det var det värt!

Det var värt det: att gå med en cykelklubb, lära känna 10 nya människor och köra genom stan varje söndag för att träna på att få gruppen att cykla i jämn stadig fart och samarbeta för att nå det uppsatta målet.

Det var värt det: att gå in i väggen en gång, tappa all ork och energi för att verkligen för att en gång för alla förstå hur vad det verkligen handlar om att ta energi och få i sig tillräckligt med vätska under ett långlopp.


Det var värt det att: Gå inför gruppgrejen till hundra procent och bo med gänget under loppet. Det var fantastiskt att få uppleva gruppdynamiken under loppet och hur sammanhållningen stärktes ju mer vi kämpade. Där och då när vi stretade i motvinden så spelade det ingen roll vem som var vem, bodde var, yrke, ålder eller bakgrund eller att vi i ett helt annat sammanhang inte har något gemensamt. Där och då var vi tighta! Hur cool känsla som helst!


Vi bodde jättefint. Nästan hela gruppen. Mikael, en av veteranerna i Fredrikshof, har en stående bokning på ett boende med 10 bäddar, pool och bastu bara någon kilometer från start. Det var nedförsbacke dit … ni kan ju tänka er hur det kändes att ta sig hem …

Jag och en kille som heter Tim samåkte till Motala. Han kom och hämtade mig vid jobbet vid lunch och sedan körde vi ner och delade alla förväntningar, farhågor och bytte tips och råd. I Motala hämtade vi ut startpaket, gick en sväng på expot och spanande in alla cyklister (jösses vilken blandning av folk det är som cyklar) och tog en fika. Middag blev det någon timme senare med nästan hela gruppen, grillad lax med pasta.

3.30 ringde klockan och jag vaknade och konstaterade till min stora förvåning att jag hade sovit gott. Nöjd med att kliva upp och ha hela en och en halv timme till frukost och förberedelser tog jag det lugnt och njöt av att se solen gå upp över fälten.

Starten gick helt odramatiskt. Vi rullade iväg och höll koll på varandras gula markeringar på hjälmarna bland alla andra hovetcyklister och sedan formerade vi oss i snygga led.
– Äntligen är vi på väg, sa nog alla på ett eller annat sätt.

Första milen försvann.
– Nu är det bara 29 mil kvar, skojade vi.
Fem mil gick åt att bara titta på allt folk. Klungorna som drog förbi oss. Funtkionärerna och publiken.
– Bara 25 mil kvar, konstaterade vi tillsammans.

SUB11-gruppen låg framför. Vi lät dem dra oss en bit.
– Vi kommer att behöva alla krafter vi bara kan spara på, sa det rutinerade cyklisterna.

Solen sken från en klarblå himmel och det enda molnet var att jag insåg att jag valt fel vattenflaskor. Jag hade plockat med mig två 1-litersflaskor som precis går in under ramen på min cykel och därmed är svåra att få på plats i farten – i alla falla för mig.
Vi höll 35 i snitt.

Det gick undan.
– Glöm inte att äta och dricka nu, sa Lars-Rune, en 68-årig gruppmedlem som var en stor förebild för oss alla och drog mycket längre än många av oss på slutet när alla var trötta.
Han höll ett omtänksamt öga på vätskenivån i mina flaskor och föreslog:
– Vi kan väl gå ner till 25 i snitt i fart en gång i timmen så att vi kan äta och dricka … alla kanske inte kan göra det i hög hastighet … Och att jag visste att han tänkte på mig.

Men Timo, gruppledaren, sa nej.
– Det blir motvind efter Jönköping vi måste köra in den tiden.

Jag blev lite nervös men skällde tyst på mig själv. Det finns inget annat att göra än att klara det.
Och jag löste det.
Fumligt i början. Sedan gick det bättre och bättre ju mer timmarna gick.


Plötsligt uppstod det förvirring.
En ambulans stod tvärs över vägen.
Klungan framför bromsade in utan att göra tecken.
Vi bromsade in och vejade undan – utan att göra tecken.
In riktig snabb klunga närmade sig bakom och började skrika och som i ett mirakel så kastade de sig åt sidan i vänster körfält. Arga, rädda – men oskadda.
De skällde och cyklade vidare.
Jag blundade och cyklade vidare och vågade inte titta på de som låg på vägbanan.

SUB11-gruppen stod i vägrenen med händerna för munnen. De var precis bakom och klarade sig.
Tanken svindlade över alla som kunde ha blivit indragna i olyckan och vi höll tummarna för de skadade.

Efter 8 mil gick vi in i depå. 5 min. Det var underbart att sträcka på sig. Jag drack så mycket jag fick i mig och huvudet piggande till. En vetebulle, en banan, sportdryck.
Nästa stopp var 5 mil senare och varade 10 minuter. Anna, en grymt stark och duktig cyklist, mådde plötsligt dåligt och blev av med all vätska och allt hon stoppade i sig.
Hon tryckte ner huvudet i en papperskorg för att direkt göra ett nytt försök att dricka sportdryck och så ner i papperskorgen igen.
Men hon ville inte ge upp. Hon skulle med.

När 20 mil låg bakom oss så var jag helt hög av glädjerus över att kunna greppa slutet av loppet.
Och satan i gatan vad pigg jag var.
Magnus, som vanligtvis kör SUB9, skrattade och tittade på mig:
– Helena jag ser verkligen att du mår jättebra. Det är ju fantastiskt.

Och jag mådde bra och var glad hela loppet. Jag dippade inte nämnvärt i humör eller ork.
Rumpan kändes ok. Jag fick ont i nacken. En fot domnade. Jag testade att sitta och stå på olika sätt. Knäna gnisslade en smula och ju fler mil vi avverkade desto tydligare blev det att jag hade krafter kvar.
Jag såg till att dra.

Vid 25 mil hade vi tre cyklister längst bak som vilade. Väl skyddade bakom gruppen och framför svansen av fripassagerare.
Det kändes galet att kasta en blick bakom axeln och knappt se slutet på svansen bakom oss och sedan ligga längst fram, vid sidan av en kamrat, dra och forsa fram som ett lok.
Urhäftigt.

Vid sista depån var Mikael trött. Han fick inte behålla vätska och såg matt och blek ut.
Tempot gick ner.
Det var inget konstigt. Vi var en SUB12-grupp, där låg målbilden och alla skulle in tillsammans.

Sista milen samlade vi oss och formerade oss i raka fina led. I lugnt tempo cyklade vi in i Motala. Vi tog emot publikens jubel, steg av cyklarna och spontankramades och grattade de som kämpat mest med orken och energin. Vilka järnviljor! Ingen gav upp. Och vi klarade hela gruppen i mål med marginal.

Jag visste att jag skulle cykla 30 mil, men jag hade ingen aning om vad 30 mil innebar. Nu gör jag det!

Innan start med charmigaste bakgrunden …
Anna kämpade mest av alla. Vilken prestation!

Timo var rutinerade gruppledare med över 600 mil i benen bara i år …

Startområdet.

Gruppens Helenor.

Stolt vätterndebutant

sub12-vatternrundan

Jag är helt uppfylld av alla intryck, känslor och tankar som hann uppstå under nästan 12 timmar i cykelsadeln. Det var ett äventyr från början till slut. Tänk att det kan hända så mycket under en och samma cykeltur.

Fredrikshof SUB12, jag ligger i andra led längst in vid vägrenen.

Jag kunde ha kraschat. Tre gånger.
Vi såg en fruktansvärd olycka en gång.
Vi blev hejade på och peppade av andra klungor och cyklister.
Vi peppade och hejade på andra tappra själar. De som var grymt snabba, de som kämpade med stora fysiska hinder, de som var bara så himla lyckliga över att vara där och de som klivit av och bara ville ge upp.
Vi blev omkörda av SUB7, SUB8, SUB9 och en hel rad andra tuffa klungor.
Vi körde om stora starka killar, och grymt starka tjejer och när motvinden var som värst så drog vi en svans på säkert 50 personer.
Vi skrattade massor. Skämtade om smärtan som uppstod och peppade när energin gick ner.
Vi blev tajta och höll ihop när det blev tungt.
Några i klungan tappade all ork och energi men vi höll planen att alla skulle in tillsammans och drog de som var trötta och mådde dåligt och peppade dem att äta och dricka.
Solen sken och motvinden var på fel sida av sjön och slet i cyklarna i många, många timmar.
Jag cyklade som jag aldrig hade gjort förr. Jag var pigg, jag var glad, jag hade kul och tyckte att timmarna flög förbi.
När vi lagt 20 mil bakom oss och tog 20 minuters paus så slängde jag mig i gräset med munnen full av vetebulle och en stor kopp kaffe och trodde inte att det var sant. Det gick så ofantligt mycket bättre att cykla runt Vättern än jag kunnat tro. Många i gruppen var riktigt trötta och under de sista milen så vara vi bara några få som orkade dra och jag överraskade alla genom att vara en av dem som höll. Det kändes magiskt att susa fram som ett lok och utan att tvekan ta sig an uppförsbacke efter uppförsbacke. Och SUB12-gruppen gick i mål precis enligt plan. Och vi hade 12-minuter till godo. 11.48 blev tiden på min första runda och innerst inne känner jag att jag hade passat i SUB11 lika bra.

Det här är ingen riktigt racereport. Jag vet inte riktigt i vilken ände jag ska börja för att inte skriva en hel roman. Det är är en del av alla intryck som just nu cirkulerar i mitt inre. Jag kanske gör ett nytt försök att skriva mer om Vättern imorgon igen. För jag vill ju skriva om hur fint vi bodde, om solen som sken, motvinden och att jag som i trolleri vaknade på morgonen och hade sovit gott hela natten och jag kände mig stark och laddad. Jag vill nämna Lars-Rune, gruppens andra Helena och Anna som har en vilja av stål. För att inte tala om Andrew som höll låda med alla och alla som sa att det skulle bli stödmedlemmar till Fredrikshof som tack för att de fick ligga bakom oss och vila i motvinden.

Just nu kan jag rapportera att jag mår bra. Jag är glad och lycklig och trött, men inte slut. Jag är öm, men långt ifrån trasig och knäckt. En god natts sömn till så … Jag har strax återhämtad och redan sugen på att ladda för Vansbro Triathlon!

Rörd till tårar. På riktigt. Den medaljen är värd så mycket.

Spring för dem som inte kan!

bild-20-kopia-6-1

Ett lopp som går över Ölandsbron, på 35 platser samtidigt
runt om i hela världen och där alla intäkter går till forskning som ska hjälpa
ryggmärgsskadade att gå igen. I dag deltog jag i löpartävlingen Wings for Life.

Här springer vi! Alla löpare. Bilden har jag hämtat från arrangörernas facebook.
En fantastisk gemenskap. Mängder av kärlek och positiv
energi till alla dem som inte har förmågan att kunna springa som vi. I dag gick
den första upplagan av välgörenhetsloppet Wings for Life av stapeln i Kalmar
och på 35 andra platser runt om i världen – samtidigt. Jag är så glad att jag
var med!
Det var Rogers idé. Trots vårt vanliga fulltecknade schema
så ville han absolut att vi skulle köra ner till Kalmar för att delta i
välgörenhetsloppet.
– Jag springer alltid för min egen skull, nu vill jag
springa för dem som inte kan, deklarerade min fina Roger och i nästa sekund
hade han bokat hotell och planerat allt i detalj.
Vi landade i Kalmar sent igår kväll och checkade in på ett
hotell på samma torg som starten skulle gå. Vilken lyx!
Jag sov som ett barn hela natten och vaknade utvilad efter nio
timmar och fick njuta av en god hotelfrukost.
Loppet kändes som en kul idé, inte enbart på grund av den
goda tanken, utan även upplägget var annorlunda. Starten gick till som ett
vanligt klassiskt lopp men målgången var lite annorlunda. 30 minuter efter
starten började en catcher car rulla i 15 km/h. Så här gällde det att springa
så långt man bara kunde innan bilen skulle rulla förbi och läsa av chippet. Min
plan var att hålla bensnällt 5:40 tempo och springa 15-18 km. Rogers mål var
att fixa 30 km och sikta på 4:45 tempo.
– Darling, dras nu inte med i stämningen så du springer för
hårt och drar upp skadan i benet, sa kloka Roger.
Medan vi bytte om till löparkläder hade vi fönstret på glänt
och lyssnade musiken och intervjuerna som avlöste varandra på startfältet.
1.000 anmälda i Sverige. 50.000 totalt. Kul att får respons
på Instagram med #wingsforlife av löpare och rullstolsbundna i USA, Australien,
Mexico … Så cool känsla.
Just i dag fick löpningen komma lite i andra hand för mig. Arrangemanget
i sig var det viktigaste. Och just idag gick löpningen bättre än någonsin!
Benen mådde bra, kroppen kändes annorlunda och stark och jag höll jämt och
rekordhögt tempo.
När jag såg att klockan visade 5:05 under de första
kilometrarna lovade jag mig själv att dra ner på tempot efter 3 km. När jag
snittat 5:10 efter 10 km så sa jag till mig själv att det var okej max fram
till 13 km. Benet kändes bra.
Solen sken. Ölandsbron var hög och havet magiskt blått.
Rapsfälten på Öland brann.
Det var inspirerande triathleter överallt. Glada, trevliga löpare. Någon kände
igen mig från bloggen.
Benet kändes bra. Publiken var otroligt trevlig.
Ni förstår vart jag vill komma … kunde jag dra ner på
tempot? Nej! Och jag kände ju att jag höll.
Jag sprang om trötta och insåg att jag helt utan planering
skulle springa mitt livs snabbaste halvmara just den här dagen!
När klockan pep 21 km, stannade jag, trots att catcherbilen
inte var där. Nu ville jag inte utmana ödet. 1:49, 2 minuter snabbare än
Kungsholmen Runt för precis ett år sedan.
Det kändes bara så himla gott!
Innan start. (ibland är det inte lätt att ta en vettig selfie ..)

Kalmar är så trevligt. Härlig stämning.
Pastasallad till alla efter loppet.

Här är bilen som skulle undvikas.

© Allt material tillhör Helena Nimbratt. Citera gärna om du uppger källan. Sidan är skapad av Johan Eklöf.