Helena Nimbratt

My triathlon stories

Simmagi bland fjällen

IMG_9849

Strax innan gränsen mellan Sverige och Norge, på norska sidan
längs E12 fick vi syn på den perfekta sjön för att glida fram och TI-simma med
kraftfulla tag.  

 

En vecka med simcoachen.se i januari och något inom mig
förändrades för alltid. För ett år sedan var en sjö, en sjö. Och betydde inget
mer än en vacker utsikt och möjligen ett snabbt dopp. Men nu … nu blir jag helt
upprymd så fort jag ser öppet vatten. Och jag visste inte att åsynen av en
spegelblank fjällsjö omgiven av snöklädda toppar var helt oemotståndlig och att
det kunde väcka ett starkt ”ha begär”.
Vi var på väg hem från vårt paddeläventyr och hade
egentligen bråttom när sjön dök upp vid sidan av vägen.
– Åh titta TI-sjön, utbrast jag och måste ha sett helt
betagen ut för Roger sa genast.
– Ska jag stanna? Vill du simma?
– Äsch … det behövs inte, vi måste ju hem … fast, hm, det
går ju ganska fort att dra på sig våtdräkten.
Nästa sekund hade Roger svängt in på en parkeringsficka och
jag slet ut våtdräkten ur bakluckan och skrattade lite åt hur hysteriskt det
kändes. Vad har simningen gjort med mig?!
De var en galen känsla. Vindstilla, +30 grader mitt uppe på
fjället. Vattnet vid stranden var ljummet. Botten var helt orörd utan spår av
mänskliga fötter.
Fjällen som reflekterades i ytan fick oss att stå andlösa
och helt tysta en stund. Sedan lät jag kroppen omslutas av vattnet och jag gled
fram med allt fokus på teknik i ett försök att inte störa den blanka
vattenytan.
Det var inte kallt. Vattnet var det renaste man kan
föreställa sig. Under de första metrarna såg jag botten. Sedan blev det svart.
Här och nu. Mindfulness och total immersionmagi.

Nu får det vara nog med vila

bild-2-3-kopia-9

Tre och en halv dag vila efter Vätterna … det låter inte så mycket men jag kände idag att det räckte. Försiktigt kontrollerade jag statusen i kroppen med sim och lite underbar löpning!! Äntligen!

 

Ensamsim igen … lite läskigt är det för en vättenrädd.

Nu händer det grejer. 
Jag gjorde ett litet tidstest på simmet idag för att ha någon slags uppfattning om hur lång tid det kommer att ta för mig att simma 1900m under Vansbro Triathlon på lördag om exakt 10 dagar.
Jag älskar verkligen simningen mer och mer. Jag reflekterar inte över temperaturen i vattnet, mer konstaterar att idag var det kallare än sist. Vattenrädslan kan hugga tag i mig men jag övermannar den och ju längre jag simmar desto större blir njutningen.

I dag siktade jag på 2000 meter men det var en smula för kallt så jag stannade vid 1400, kände hur vaden krampade och ensam mitt ute på sjön så känns det inte helt klockrent … Vid 1000 meter infann sig flowet, den härliga känslan och jag kunde ta i lite mer. När jag väl kommit igång så flyter det bara på med andningen och sinnena skärps. Det är underbart! Under de två senaste simmet har jag experimenterat med armtagstakten och upptäckt att jag klarar hålla en högre takt att jag får en ett helt nytt flyt.

I dag ökade jag ordentligt de sista 300 metrarna och blev superglad över att titta på klockan och se att jag hann 1390m på 30,5 minuter! Det är jag nöjd med!

Efter simmet blev det 10k löpning. Först försiktigt och sedan när jag konstaterade att kroppen är visserligen inte i löpform, eftersom jag inte tränat löpning på ett tag, men jag känner mig helt återhämtad efter Vättern, jag kan springa, det gör inte ont och jag har saknat det såå mycket. Nu ska jag vara så jäkla försiktig med benet. Inga mer skador nu!

Halvmaran i Vansbro kommer inte bli min snabbaste … men jag kommer säkerligen inte sörja det särskilt mycket bara jag får uppleva målgången.

Jag är otroligt glad över att jag inte är superlångsam längre när jag simmar.

Tid för sista senssommarsimmet

bild-16-kopia-2-3

… och så simmade jag in i solnedgången …

Nej, jag ville verkligen inte sluta, trots att solen gick ner,

De sista skälvande sensommardagarna passerar just nu. När jag kände den ljumma eftermiddagsluften på väg hem från jobbet, bestämde jag mig. Snabbt rafsade jag ihop simprylarna och pep ner till min brygga.

Numera drar jag på mig våtdräkten snabbt och vant, badmössan, glasögonen och bara några minuter senare klöv jag den helt spegelblanka ytan och kände det kalla vattnet mot ansiktet.

Lycklig över att vara i vattnet ännu en gång under den här sommaren simmade jag mot min vita boj. I kväll ville jag verkligen försöka tänka på allt jag lärt mig, samtidigt, och inte nöja mig med att bara ta mig fram.
Jag vill att det ska kännas bra och bara härligt.
Inte läskigt.
Jag vill känna att jag får fart. Att jag har kontroll, att jag får tag i vattnet.

1200 meter simmar jag, ända tills solen försvinner ner bakom trädtopparna och den värmen som finns försvinner nästan helt. Och just då, när jag simmar sista vändan får jag min belöning. Jag fokuserar på att glida mer på tagen och sedan lägga kraften under ytan. Jag känner hur farten ökar, att jag får till rotationen ett snäpp bättre och summan blir lite, lite vassare!

Jag är helt galet såld på att simma! Jag känner mig så levande och är helt och hållet i nuet. I öppet vatten blir känslan nästintill overklig. Nu önskar jag mig mest av allt en kurs i simtekniken TI – Total Immersion. Sen kan jag leva lycklig i alla min dar …!!!

Och där tar jag tag i vattnet utan att dra sönder det, för att få fart.

Älskade sommarsim!

bild-15-kopia-3

Luften är lite kyligare nu. Morgontimmarna är blekare och kvällarna kortare. I dag skyndade jag mig genom Stockholm, ner i tunnelbanan för att fort, fort komma hem – ut till Gustavsberg och hålla fast sommaren en liten stund genom att ta ett simpass nere i viken.

Jag älskar de där dagarna när jag får komma hem från jobbet, låta ytterdörren stå öppen och jag kan sätta mig utanför huset, kolla posten och njuta en stund av de fortfarande ljumma kvällarna. Just nu. När kroppen är fullpumpad med solljus, värme och ledighet går det nästan inte att föreställa sig att dagarna ska bli kortare, kallare och att jag snart kommer stå vid busshållplatsen, i blåst, med snö upp till knäna (om vi får ha sån tur i år igen!! Älskade skidor!!) och bara längta efter att få logga ut direkt och kliva tillbaka till sängen.

Men nu är det SOMMAR! Och jag vill verkligen suga på den karamellen så länge det bara går. Därför plockade jag raskt ihop min våtdräkt, badmössa och simglasögon, knep en handduk i farten och så kilade jag iväg ner till vattnet.

På väg ner till vattnet …
… och vid bryggan fick jag många frågor om våtdräkt och simträning.

Simmet har verkligen bidragit till ett riktig skön sommarkänsla i år! Vattnet, näckrosorna, den förbaskade sjögräset! Allt har känts så underbart.

Jag är däremot inte riktigt nöjd med min känsla i vattnet. Nacken känns lite stel och jag har svår att ta luft åt ena hållet, jag får in vatten i munnen, hostar, sväljer och spottar.

Jag övar att simma med olika fokus som vanligt. Just idag satsade jag på det här:

  • Breda armtag. Tänk; jag paddlar mig fram på en surfingbräda.
  • Tvåtaktsandning på både höger och vänster sida.
  • Simma det snabbaste jag har.
  • Tvinga den vänstra armen att göra rätt trots att den blir trött.
  • Lägga på kick.
  • Strukturerad intervall 4×150 m + 4×75 m. 

 
Och jag kämpar hårt med gripa tag i alla positiva tankar jag kan komma på inför söndag. Innerst inne är jag rädd för tävlingssimmet i den ganska så busiga Riddarfjärden, men DET vägrar jag att acceptera!!

Vattenkrig i Kalmar i morse

IMG_8519

Ironman 2013, 3,8 km simning. 19 grader i vattnet och solen sprack igenom molnen under nationalsången. Mäktigt.

Just nu håller Ironman på som bäst. Det är fest i Kalmar, musik, applåder, hög stämning. Jag har sett Roger svischa förbi tre gånger under loppet och han ser så glad ut! Efter cyklingen stannade han två sekunder och pussade mig hårt! Och jag blev alldeles knäsvag av nervositet, glädje och en massa andra orsaker!

Jag blir galet känslosam! För Rogers skull och för alla de som kämpar. Det är ett fantastiskt lopp. Här delar jag med mig av några bilder jag tog i morse!
Nu ska jag fortsätta heja och hålla tummarna!!
Ironmansimningen är tuff säger alla som har varit med.
Atletherna är på väg ut i vattnet, Stämningen stiger.
Banan ligger så att publiken får se simmarna passera två gånger.
Vi de trånga passagerna blir det riktigt stökigt.

Träning med Ironmanstämning

bild-15-kopia-25

7 km i 5:00 tempo, utan att sacka. Nu har jag varit hård mot mig själv i två dagar i ett försök att boosta mitt tappade flås så mycket det går innan tävlingen nästa helg. I dag avslutade jag med sim i Kalmarsund. Perfekt!

 

Kalmarsund. På andra sidan går Ironmanstarten om två dagar.

Öland sjuder. Ironmanflaggor vajar lite här och var och överallt syns atlether på cykel, i löparskor, i typsik trathlonmundering. De ser grymt starka ut, härdade av många, många mil på asfalt och i sol. Nu är det två dagar kvar till Ironman och det märks överallt. Det är grymt inspirerande.

I går och i dag satsade jag på löpträning i en slags förhoppning att förbättra flåset och få upp lite fart i benen efter mina tre långa skademånader.
Det känns bra i benet, men det är en balansgång. Nu har jag sprungit två dagar i rad och tryckt på på asfalt. I morgon får det inte bli löpning. Jag måste vara försiktigt med benet. Skynda långsamt.

Men jag är grymt nöjd med kilometrarna som jag har avverkat. För två veckor sedan kändes 5 km i 5:30 tempo sjukt tungt. För dryga veckan sedan sprang jag första milen på tre månader och först efter 7 km började kroppen fatta galoppen. I dag var pulsen låg och fin genom hela passet men löpstyrkan lyser med sin frånvaro. Kroppen blir trött och jag fick ta i för att lyckas med målet för dagens träning att hålla 5:00 tempo hela sträckan. Det gick, men jag var sjukt trött efteråt.

Om drygt en vecka ska jag klara 10 km löpning efter att ha simmat och cyklat.

Men precis då, när jag låg i gräset och pustade ut bland mängder av söta Tusenskönor sprack himlen upp och solen lyste från klarblå himmel. (Vädret växlar otroligt hastigt på Öland) Jag har inte simmat på hela veckan så nu blev jag grymt sugen.

Jag grabbade simpinalerna och promenerade närmaste väg ner till vattnet och hittade en brygga. Jag hoppade i Kalmarsund ungefär mitt emot Ironmanstarten och började brottas med vågor och fick ett pass där jag fick öva att andas på bara ena sidan för att slippa få in en hel våg i munnen. Nyttigt och trixigt. Jag fick kämpa en del för att hålla borta vattenrädslan.

Underbar sensommarkväll. Sol, sol, sol!!!
Det är inte stora vågor men utmanande ändå.

Jag bestämde mig för att låta vågarna skvalpa runt mig och så gjorde jag mitt bästa för att simma och inte sluta trots att tång virade sig runt min hals, sjögräs fastnade mellan mina fingrar och slajmiga odefinierbara grejer nuddade mina bara fötter … 

Vattnet var kallt men jag har upptäckt att jag har en märklig böjelse och trivs mycket bättre med lägre temperaturen som 16-18 grader. Jag blir glad. Pigg!! Och så klart väldigt kall, men känslan efteråt när jag står och huttrar med handduken hårt virad runt kroppen är oslagbar!

Och är det en sensommarkväll som denna så kan man inte annat än att vara ödmjuk, tacksam och känna sig priviligierad.

 

Hela familjen gillar att vara aktiv. Olivia har upptäckt golf.
Simon som tränar på gym utmanar sig med akrobatiska trick.

Snyggaste armbandet! Min älskling är ringmärkt inför Ironman …

Så blir löpturen en sommarhit!

bild-15-kopia-4-2

Mitt i sommarens värsta (härligaste) värmebölja. I skuggan av skogen sprang jag min första mil på tre månader. Känslan? Som en glad skogssnigel!

Snabbsnören på! Nästan som ett triathlonproffs!

Springa första milen i stekande hetta i plågsamt kupperad terräng, efter tre månaders uppehåll, vad behövs då? En hel bunt beslutsamhet, ödmjukhet och en härlig belöning att se framemot.
När de första tunga kilometrarna var avklarade lovade jag mig själv att avsluta löpturen med ett sommarbad från bryggan.

Jösses vilken hit! En riktigt härlig sommarhit! Telefon och skor lämnade jag på land och sen var det bara att plumsa i!

Känslan efteråt var helt oslagbar. Visst kände jag mig långsam, visst kändes det tungt i benen. Jag tänkte till och med att jag aldrig kommer klara den där ”dumma tritahlon-tävlingen”, eftersom kroppen kändes sjukt tung och jag kan knappt fatta att jag i våras sprang 20 km med hundra gånger lättare känsla. (Tank att man tappar så mycket så fort.)

Men efter sju kilometer gick plötsligt pulsen ner. Kroppen kändes trött men det var precis som om poletten trillade ner och den tänkta: ”A-ha, det här kan jag ju.” Jag hittade in i ett bra tempo och likt en häst som känner att stallet närmar sig, så ökade jag en smula den sista kilometern.
Totalt blev det 11,4 km på 1:02.

Allt detta utspelade sig i söndags. I går måndag var jag tvungen att akutjobba, trots semester, men väl hemma igen blev det 1000 meter sim och jag klarade runda min lilla vita boj utan att stanna upp och hämta andan.

Extra roligt var det att ha sällskap av min dotter och hennes kompis som njöt av vattnet som nästan börjar bli för varmt för våtdräkt. När fick vi uppleva det sist?

Vattnet börjar nästa bli ljummet och svalkade knappt alls.

Simningen i öppet vatten har höjt hela upplevelsen av årets sommar. Love it!!

Försöker inspirera min dotter … Lisa Nordén var ju 16 när hon började … 🙂

Dubbelpass av bara farten

bild-15

Medan min andra hälft slet under den tuffa tävlingen Amfibiemannen ägnade jag dagen åt att picknick, strandhäng och trevligt mys med goda vänner – allt med barnfokus. Och av bara farten fick jag till ett litet nätt dubbelpass. 

De här fötterna fick jobba lite i skogen. Underbart!!! Vilken gåva!

Klockan var ställd tidigt i morse och vi dukade fram en minst sagt rejäl frukost. I vardagsrummet låg all nödvändig utrustning, våtdräkt, skor, visselpipa, karta och annat jox som krävs för att klara ett lopp som går både genom hav och över öar. Nej, det var inte jag som skulle köra Amfibiemannen i dag, utan Roger.

Min uppgift var att stanna hemma, ta hand om barn och ta det lugnt men … Det här med att hitta lite träningstid det handlar ju väldigt mycket om att klämma in passen mellan allt annat som behöver göras under dagen och att i bland nöja sig med en snabbis i löpspåret, några övningar hemma i vardagsrummet, eller ett kort stopp på gymmet.

Med hjälp av lite trolleri lyckades jag få till löpning i dag igen. 5 km, smärtfritt men ben och kropp känns annorlunda. Efter tre månader uppehåll är jag dessutom en väldigt ödmjuk löpare. Och en väldigt långsam löpare … pust …!! Ödmjuk och tacksam över att ha en kropp att träna med. Ödmjuk och tacksam över att benen gör som jag vill och att jag får svettas och känna hur kroppen jobbar. Nu gäller det bara att lyckas plocka upp löpformen igen utan att riva upp den otäcka skadan! Så jag håller mig själv i korta tyglar. Gläds åt de kilometrar jag faktiskt springer, stretchar, gör tåhävningar och vilar …

Gör flitigt mina tåhävningar med förhoppning att förebygga framtida problem.

Lite senare under dagen njöt jag tillsammans med en av mina bästa väninnor och hennes familj av vår fantastiska sommar på stranden med barnen och lite god mat nerpackad i picknickkorgen …  som av en händelse hade jag med våtdräkten … För att inte skrämma de små barnen på stranden med min konstiga klädsel … så smet jag iväg till en ensam klippa och simmade på ordentligt och fick till en riktigt skön känsla!!! Tjohoo!!!

Snabb som en vessla slank jag i våtdräkten.

Det finns många fina sjöar i Stockholm. Den här ligger i Trångsund.

Salt sim i Kivikshamn

bild-13-kopia-13

Morgonsim i vackra Kivik. Underbar start på en ny sommardag.

Lagom kaxig och redo att utmana vattnet. Våtdräkten ger lite extra power.

Direkt ur sängen, utan frukost grabbade jag och Roger våra våtdräkter och en handduk och och kvistade ner till vattnet och längst ut på piren i Kiviks hamn. Innanför den kraftiga betonghamnen är vattnet betydligt lugnare än utanför och perfekt för ett salt sommarsimpass.

Som vanligt när jag ger mig i kast med öppet vattensimning så blir jag full av glädje som blandas med jävlar-anamma och en del frustration. Jag känner mig som en liten, liten prick där i det stora havet. Vattnet är så stort och jag är så liten och när jag tänker på det måste jag genast upp och flämta efter luft.

Men vissa stunder glömmer jag allt det där och bara simmar, njuter av att jag kommer ihåg alla moment och hur jag tar tag i vattnet … och så bara måste jag ta i av ren och skär glädje. Vad händer då? Jo jag bli anfådd … och måsta gå upp och flämta efter luft. Hehe …

 Men visst blir jag bättre och i dag sa min älskling:

– Du vevar ju på riktigt bra nu!

Vilken fin komplimang! Eller hur!? 😉

Kiviks hamn. Tidig förmiddag.

Långt bättre än vilken simhall som helst.

Roger körde härd intervall.

På Österlen blir det nästan aldrig varmare än 15 grader.

Vi var i alla fall ganska så ensamma om man säger så …

Brottningsmatch med vågorna

bild-8-kopia-6

En somrig klänning i chiffong med prickar i olika pasteller och min fina 2XU-våtdräkt stuvades ned i midsommarpackningen sida vid sida. En helg ute i skärgården måste bara toppas med sommarsim!

 

Midsommarafton började i iskallt vatten. Man blir på så gott humör.

Midsommar, Roslagen och oslagbart vackert väder. Midsommarhelgen blev
extra lyckat tack vare våtdräkten, närheten till vattnet och att jag
just nu lägger mitt fokus på simmet. I bilen på väg ut från stan blev jag påmind om att Vansbrosimningen ligger inom räckhåll. Bara två veckor kvar och jag får peppande mail och nyheter från arrangörerna.

Jag ska simma tjejsimmet och vet inte alls om det kommer kännas lätt eftersom det är relativt kort eller hemskt, på grund av trängsel och vattenrädsla. Med andra ord: dags att öva intensivt och få lite fart på simatleten inom mig som jag hoppas kunna plocka fram.

Midsommaraftons morgon började med härlig frukost i solen och sen gick vi de få stegen ner till vattnet för att inleda dagen med simning. Mitt fokus låg på att få till en sådan positiv upplevelse som möjligt utan att känna press att prestera.

Kallaste vattnet hittills som jag hoppat i. Fötterna domnade lite lätt.

Ner med huvudet och högre armbågar behöver jag öva på.

Riktigt, riktigt kallt vatten, slajmigt sjöjox som slog i ansiktet, frisk vind och en mild brottning med vågor som kom från oväntade håll. Jag blev utmanad både på det ena och andra sättet men just den här dagen spelade det ingen roll.

Jag simmade, fram och tillbaka, fram igen, hit och dit. Tekniken är inte toppen. Men det är tiden under vattnet jag räknar och armtagen innan jag måste ge upp och vila.
Och jag känner tydligt när jag gör rätt. Belöningen kommer direkt. Jag känner mig som en hal tvål i vattnet som bara glider fram! Underbar känsla.

Även midsommardagen förgylldes med ett simpass. Den här gången i mer stilla vatten och ännu kallare. Jag tog det säkra för det osäkra, simmade lite kortare och klev upp efter att avverkat en del bröstsim. (Bra att övade musklerna också). Det gäller att tänka på säkerheten när man är ute och simmar. Ensam med ett par svanar, långt från stranden i iskallt vatten … Man får inte vara dumdristig.

Det blev bästa midsommaren ever! Tack vare min våtdräkt, skärgården och underbart trevligt sällskap!

Midsommardagen. Solen bröt fram och värmde när jag klev upp ur vattnet.

Vackraste simträningsmiljön! Stomnarö i Roslagen.

© Allt material tillhör Helena Nimbratt. Citera gärna om du uppger källan. Sidan är skapad av Johan Eklöf.