Helena Nimbratt

My triathlon stories

Vasaloppet öppet spår 2015

FullSizeRender-1kopia5

Jag tror att människans har ett grundläggande behov att få kämpa
då och då i livet. Kämpa och uppleva motstånd. En del av oss kanske
gillar den känslan mer än andra. Och det är i jakten på den som ligger bakom Rogers Vasaloppsstart i år.

 

Som vanligt riktigt mycket folk vid starten.

04:30, jag blir genast klarvaken medan Roger som verkligen ska köra Vasaloppet fortsätter att sova hårt vid min sida.

– Stäng av de där ljudet, hör jag honom muttra faktiskt lite surt långt under täcket. (Den mannen är väldigt, väldigt sällan sur och på dåligt humör)
– Älskling, det är redan dags att vakna nu, viskar jag i hans öra.

I år blir det inget Öppet spår eller Vasaloppet för mig. Och jag har ingen aning om när  jag kommer att köra det igen. Men en sak är säker. Trots tätt snöfall, blåst, mörker och nio förmodligen tunga mil så hade jag gärna gjort min älskling sällskap i dag.

Men faktum är att trots att jag inte själv för köra så njuter jag också av stämningen och det känns bra att peppa Roger och stötta honom längs vägen.

Jag tror att människans har ett grundläggande behov att få kämpa då och då i livet. Kämpa och uppleva motstånd. En del av oss kanske gillar den känslan mer än andra.

När jag såg Roger står där vid starten tidigt i morse så förstår jag att det är det där behovet av motstånd som ligger bakom den hastigt påkomna idén att han skulle köra Öppet spår i år också, utan någon specifik träning och fast planen var att avstå i år. Vi är ju gravida – båda två! Just nu ligger inte fokus på hård träning. Vi bygger vår framtid, målar, säljer hus, fixar och donar och det tar en hel del tid i anspråk kan jag lova.

Jag är i alla fall jätteglad över att få vara i Sälen. Jag är lite nervös för hur tufft det kommer bli för Roger idag. Hela resan började på värsta tänkbara sätt med att vi landade i Mora, plockade ut startpaket och fick plötsligt ett meddelande om att vårt tilltänkta boende var dubbelbokat och vi hade ingen stans att ta vägen.

Ett läge där starkt pannben och en lösningsorienterad inställning är ganska så användbar och slutade med att jag nu sitter jag i ett kök, i ett stort hus fullproppad med våningssängar någonstans  i närheten av starten. Som sällskap har jag två jättetrevliga tjejer som körde Tjejvasan igår och som precis som jag skjutsat sina män till Öppet spår-starten nu på morgonen

Vi snackar teknik, mental inställning och så svarar jag på nyfikna frågor om triathlon. Ute har det ljusnat, det snöar fortfarande och köerna ringlar sig långa. Snart ska jag ut och heja längs spåret.

Starten 05:50 i morse. Redan mycket folk på plats och hög stämning.

Nu är jag en riktig kändis

bild-19-2

Tänk – jag åker Vasaloppet och blir hyllad som en hjälte! En helsida i Sveriges största veckotidning Land.

Klicka på bilden så kan du läsa om mig på Lands webb.

Det är en fantastisk kraft i den högt älskade veckotidningen Land som har funnits i drygt 50 år. När mina kolleger på redaktionen fick höra att jag satsar på att göra en klassiker blev jag genast indragen i att ställa upp på en liten artikelserie om min utmaning. Självklart ställer jag upp på det och visst är det kul om det går att inspirera någon enstaka själ där ute att fatta modet till sig och tänka: Kan den där Helena, så kan jag!

I dag fick jag ett otroligt trevligt spontanmail från en man som läst om mig i Land och bjöd in mig att delta i Götakanalsimmet och Göta kanals triathlon! Så fantastiskt trevligt. Jag blev helt varm.

Jag upplever en spännande typ av power i kölvattnet av Vasaloppet. Det här är ett av våra finaste och säkerligen mest välkanda lopp som många respekterar, det är tydligt. Alla på jobbet har varit så nyfikna och snälla och grattat mig i mängder. Det är ju hur kul som helst och jag kan bara konstatera att jag verkligen förändrat bilden av mig själv … I april förra årets skrev jag det här inlägget

Det har helt klart hunnit rinna en hel del vatten under broarna sedan dess och jag har utvecklats mängder på det mentala planet, ritat om bilden av mig själv, inte enbart inför min omgivning, i synnerhet inför mig själv. Vilken resa …. kanske inte helt nödvändig men för mig har det betytt oerhört mycket:

Träningen, och den nivå jag ligger på nu, kommer rakt från hjärtat. Jag trivs, njuter, mår bra, känner mig stark och kompetent (bitivs) och jag älskar att ha något att streta mot. Kampen, längtan, vägen mot målet, den resan gör mig lycklig. Jag har kommit i mål några gånger i livet och då går plötsligt luften ur mig. Inte konstigt att jag trivs med triathlon – det är en oändlig källa till strävan och förbättring.

I dag hade jag en superkväll med min älskling på gymmet.  Vi studsade lite snabbt hemma, dök in på gymmet, körde 55 min activio spinning och 30 min core. En skön dusch, bastu och sedan unnade vi oss lite hämtmat. En perfekt vardagskväll. Jag njuter och känner mig så privilligierad.

Kroppen känns bra efter  Öppet Spår för en vecka sedan. Jag har spunnit 3 snälla pass och fått till två pass core. Nästa vecka ska jag köra lite hårdare igen.

I världens finaste mål!

Skärmavbild-2014-02-25-kl.-09.56.19

När jag efter 10 timmars ont slit i blöta spår med snö som sög fast skidorna, så jublade jag när jag äntligen skidade över sista krönet och såg målet i Mora! En klassisk, fantastiskt underbar syn! Det där målet måste vara det finaste mål som finns.

– Var är publiken älskling? Titta nu har ju nästan alla hunnit gå hem!
Jag ironiserade och galghumorn flödade fritt under de sista milen under mitt allra första Vasalopp igår. Det tog ju så himla mycket längre tid än jag önskat mig och hoppats på: 10:06. Hur kunde jag ens tro att jag skulle kunna fixa 9 timmar och i hjärtat hoppas på att klockan skulle stanna på 8-någonting.

Och nu är det ju lite synd att jag skriver om en massa obetydliga siffror istället för att beskriva det fantastiska arrangemang Vasaloppets vintervecka är. För här snackar vi folkfest, förväntan, ångest, glädje, tårar, besvikelse och segrar för tusentals människor!

Jag var förväntansfull och glad hela vägen till starten. Studsade upp kl 04.30 som en ärta och laddade på med en stor portion gröt med blåbär och jordnötssmör och ett ägg.
Natten var okej men nervositet och oro över stormen som slet i husknutarna framkallade en del mardrömmar. Vädret var verkligen sämsta tänkbara när vi anlände till Sälen: +5 grader, storm och regn. Bara tanken på att stå en timme vid starten i den blåsten var väldigt obehaglig.

Men på morgonen hade vinden avtagit en del. Men inte helt. Och det regnade inte.

Första timmen gick uppför. Rogers vallning var perfekt. Många hade bakhalt och tömdes på energi snabbt. Vi kunde gå avslappnat men hade inte toppglid under den första milen. Men det visade sig kanske inte enbart bero på ett lager för mycket klister. Snön var tung och blöt och sträckor som normalt var stakbara krävde diagonalåkning. Rejäl motvind på det och resultatet blev riktigt, riktigt tungt.
Stavarna sög fast i snön och rykte i handen så jag plötsligt hade ont i vänster handled ända upp till axeln. Därmed förlorade jag kraften att staka ordentligt. Handen gjorde grymt ont. När staven sög fast och armen fick sig ett ryck var det nära att tårarna steg i ögonen.

I uppförsbackarna var jag stark. Tog mig om mängder av folk. Men jag blev ändå frånåkt av många på plan mark. Jag fick satsa på den mycket långsammare diagonalåkningen tack vare handen.

Varje servicekontroll: Smågan, Oxberg, Risberg, Evertesberg, Eldris och allt vad de nu heter, var som ett himmelrike. Människorna vara underbara, snälla hjälpsamma, peppande och glada. Ljummet vatten, enkel vetebulle, blåbärssoppa och buljong smakade himmelskt och var precis vad kroppen skrek efter. Jag proppade munnen full av energibollar (de som jag använder istället för gel), en bit bulle och så sköljde jag ner allt med buljong. Kroppen sög i sig sältan. Och vid varje kontroll var jag helt tömd på energi, helt slut. Och varje påfyllning höll kanske 5 km sen kom det surmulna humöret tillbaka, jag tystnade och skidade på så fort kroppen tillät.

Roger fanns med mig hela tiden. Jag var så imponerad att han som kör Vasan på under 7 timmar harvade på vid min sida och svarade tålmodigt på mitt mutter om att jag kände mig som vanligt som en långsam snigel, att jag lika gärna kan lägga ner allt som har med träning att göra eftersom jag är så långsam …

Nu i efterhand vet jag bättre. ALLA hade det tufft och 2014 var inte året som erbjöd några rekord. Vasaloppet kräver träning på snö och det är svårt att vara snabb när banan är fylld med vatten.

Och det var en fantastisk känsla att uppleva målgången! Så klassiskt svensk, så fint och vi blev hyllade som hjältar kanske också tack vare att klockan visade 10 timmar. Roger sken som en sol, jag sken, vi kramades och skrattade, jublade och firade och vips … alla mörka tankar vara som bortblåsta!

Jag gjorde det! Jag genomförde Öppet Spår trots de usla förutsättningarna. När kroppen var trött och hade ont så malde jag på: tysta där i spåret, omgiven av tysta fokuserade medlöpare, med Roger alldeles i närheten. Ett steg i taget och visst ja:
– Tänk på tekniken, stora tag, glid, glid, glid.

Hur känns det? Jag fick svara på den klassiska sportfrågan precis som Kalla!!!

Härligt med energipåfyllning.

Jag var långt ifrån ensam där i spåret. 8000 startande.

Bästa energikällan hade jag vid min sida.

Här kom vinnarkänslorna!

Djupt inne i träningsbubblan

HelenaKlassiker3

Det sägs att det är bra att ha kört 50 mil skidor innan Öppet Spår. Jag har lyckats skrapa ihop ett saldo på 15 mil. Är jag orolig, nervös, skraj? Nej. Inte än.

Härligt att lämna regnet och landa mitt i ett snölandskap.

 
Skidor, simning, skidor, spinning, simning, löpning, styrka. Och väldigt lite bloggande.
Jag har haft väldigt lite kraft och utrymme kvar för att blogga under de senaste dagarna. Och ja, jag har tagit någon extra vilodag. I går kväll fick jag till ett långpass löpning, 15 km, i morse blev det härligt morgonsim 1000 m och i lördags fick jag några mil skidor i kroppen.

Jag är lite trött. Men på ett bra sätt.
I helgen så var det obligatorisk skidträning inför Öppet Spår. Inte helt lätt att åstadkomma när till och med regnet härjade ända uppe i Säfsen i Dalarna ditt vi planerat att åka över helgen.

Det fick bli Sundsvall istället. Jag hittade information om nypreppade spår på Södra Berget på nätet på lördagsmorgonen, vädret såg ok så vad är 40 kör mil i förhållande till en dag på skidor?? Inget. Dessutom bodde vi på fint och mysigt hotell. Kändes hur lyxigt som helst.

Skidåkningen avverkades under 3 mil i ganska lösa spår. Det var kul, trevligt. Jobbigt visst, men det fick mig att bara känna ännu mer förväntan inför starten i Sälen.
Roger, han bara skrockar.
– Darling, 9 mil är långt. Det kommer bli en lång dag och det kommer att göra ont.

Ja??!!! Det ska ju bli kul!!

Sundsvall visade sig ha jättefina spår med kafé, omklädningsrum, vallabodar.
Till och med lite, lite sol fick vi.

I Rastastugan fick vi kaffe och renklämma för 35 kr.

Lite Mellomys med ett glas rött på hotellet.

Tränande människor – generösare än andra

bild-19

Det är nåt särskilt med människor som älskar att träna. De är generösa, fulla av iver att inspirera och öppna och jäkligt trevliga människor. Precis sån är Emma. I dag bjöd Emma mig på ett grymt teknikpass på Stockholm Stadions nypreppade slingor skidspår.

 

Wohoo!! Härligt med skidor.

Det kunde inte komma mer lägligt. En timmes grymt teknikpass med massor av tips och nya kunskap är precis vad jag behöver och kanske det absolut smartaset att för mig att satsa på inför min Öppet spår-utmaning.

Emma träffade jag förra veckan på min simkurs. Och som alltid är det kul att lära känna nytt folk som brinner och har samma intressen. Snacka om att jag blev glad när jag fick ett facebookmeddelande med en fråga om jag ville haka på och åka lite skidor (kan man tänka att Emma läst mitt söndagsinlägg och sett en högst tveksam skidåkare på bild … hehe.)

Emma är alltså inte bara en grym simmare (hon var en av de där snabbtjejerna och har kört swimruntävlingen Amfibiemannen ) hon kan dessutom åka skidor och är en duktig löpare och är en av dem som driver löpgruppen City Runners.
Förra året körde Emma Tjejvasan och hon är dalkulla från början = född på skidor.

Att skidor är ett naturligt inslag i Emmas liv rådde det ingen tvekan om. Hon greppade vant mina skidor och vips hade jag fått lite fästvalla. Sedan började vi passet som erbjöd en hel del a-ha upplevelser. (Ni vet hur mycket jag älskar det! Jag log från öra till öra)
Jag har trots allt åkt några mil i mina dar men oj vad kul det var att lära sig hur man gör rätt.
Hur stakar man med magen? Var är det korrekt att sätta stavarna? Hur åker man på energisnålast sätt.

Och staka fick jag göra, 6 km totalt, runt runt. Metodiskt, med magen jepp och så hela hemligheten: hjälpa till med höften och låta kroppen skjutsa fram sig själv. Och tyngdpunkten på skidorna, en justering där gjorde massor.

Stakning med frånskjut övade vi också. Att få in höftens rörelse här var svårare för mig som har svårt att hålla koll på armar och ben men med lite övning så.
och sist körde vi diagonal åkning, först utan stavar 1 km för att öva förflyttning av tyngdpunkten och att glida långt på varje skida och sedan med stavarna, vilket var lite trassligare.

Det var ett grymt pass som kändes i core och rygg, Jag tror det är ett tecken på att jag har gjort rätt. Stockholmshimlen var nattsvart. Stadions belysning lös upp spåren och folk stakade sig runt varv efter varv. Nybörjare, ett och annat litet barn och en hel del med vasaloppsångets i blicken.
– 10 grader. Mina fingrar domande bort och låren var stela av köld, men jag ville inte sluta. 25 varv eller var det 20 jag fick ihop innan jag hoppade av spåren.

Jag hoppas jag får träffa Emma flera gånger! Vilken generös och duktig skidåkare!

Strax före 18.00 var det fortfarande lugnt på Stadion. Kring 19.00 vad det fullt.

Bra ställe för teknikträning.

© Allt material tillhör Helena Nimbratt. Citera gärna om du uppger källan. Sidan är skapad av Johan Eklöf.