Helena Nimbratt

My triathlon stories

Septembersim och traildrömmar

Det har varit lugna veckor träningsmässigt sedan Ironman Kalmar. Kroppen har varit trött, en smula förkyld och allmänt urladdad och samtidigt väldig GLAD och nöjd. Vi har passat på att göra sådant som har nedprioriterat under framförallt sommaren när all ledig tid har gått åt träning. Först jag, sedan Roger. Eller först Roger och sedan jag.

Cykla, springa, simma, cykla, cykla, cykla och springa. Simma.

Repeat!

Hela juni, juli och de första veckorna i augusti. Intensivt. Fokuserat. Insnöat eller målmedvetet. Välj själv.

Nu har vi fixat hemma, träffat vänner, pratat med varandra, druckit champagne. Grillat. Städat. Och bara suttit rakt upp och ned och undrat vad man gör av tiden när man inte tränar.

Lite träning har det blivit. Jag har cyklat och spunnit och jag har löpt höstens första trailpass. Jag har fått skogslöpning på hjärnan. Jag googlar och tänker på fjäll och marathon i någon slags skrämmande kombination. Jag vill springa på ojämn mark och stärka kroppen. Jag vill springa/gå vertikalt.

Den här veckan har sommarvärmen återvänt till stockholmsområdet. Trots det fina vädret har jag ändå inte tränat utan istället haft fokus på att sluta nattamma min guldklimp. Under hela sommaren har jag tänk: ”Efter ironman”. Jag har inte vågat göra den satsningen före med rädsla för att ställa nattsömnen ännu mer på ända. Men nu var det dags. Och operation ”Sluta amma på natten” går över förväntan men lite extra nattvak och tröstande har det blivit så idag när jag fick ett tillfälle att smita iväg till sjön här intill så njöt jag till fullo.

 

img_6560

 

Hallå! Det är september! Solen gassar och sjön har nått badvänligt temperaturer för andra gången i år. Jag hoppade i vattnet och glömde först glasögonen … lite knackigt kändes det men hela passet slutade i total magi! Jag fick in ett sådant skönt flow. Jag simmade med hela kroppen. Jag tröck på.

Solen glittrade i vattnet, Jag borrade ned mig djupt och kikade med bara ena ögat ovan vattenytan, sippade efter luft i mungipan. Fokuserade ett tag på kicken. Jag har en tendensen att kicka passgång, när det blev rätt så blev det jackpott. Vilken fart!

Underbart! På bryggan satt ett äldre par och log.

– Vi undrade om det var en tjej eller en kille som var där ute. Skorna som står här är så små och smala men simningen var så kraftfull att vi ändå trodde att det var en man där ute, sa de.

Det tar jag som en grym komplimang!

Älskade förbannade simning

– Är du sjuk idag Helena? 

Jag minns en dag i vintras under ett av simpassen med Täby Sim och coachen smög fram till kanten och ställde frågan medan jag lotsatsfipplade med glasögonen för att få någon minuts andrum och liksom tvinga ihop något som liknade ett fokus.

– Njae … harkel … host, host … jag kanske inte har sovit hundra, svarade jag svävande. Du vet jag har ju en bebis hemma, och sedan kastade jag mig iväg för att besegra nästa 50:a, viftande, vevande, frustande.

Verkanslös eld. Elda får kråkorna. Ibland, ganska ofta, håller jag inte ihop mentalt i vattnet. Jag vevar på duktigt men armtagen, mina strokes, blir alltför korta och icke effektiva. Jag behöver en bra stund för att vänja mig vid vattnet och tävlingsmomentet för att känna mig trygg och börja lita på min förmåga. Vissa dagar så är det mer påtagligt än annars och man kan ju undra om jag är sjuk eller nåt eftersom hastigheten blir katastrofalt långsam.

 

IMG_4657
Tänk powerwoman!

 

Precis det hände i går när jag och mitt simsällskap Tove skulle testa att simma i större vatten med mer vågor och en smula svalare temperatur. Under de första 400-500 metrarna hade jag fullt upp med att brottas med demoner och just där och då så kändes det oviktigt hur snabbt eller rätt jag tog mig fram. Det kanske inte är så riktigt illa så att det handlar om överlevnadstankar men jag fightas med rytmen, huvudet som skriker ”neeeej”, någon form av desorientering och allmänt tunnelseende. Låter jobbigt eller hur? Det är det! Simningen blir självklart inge vidare.

När jag har sprattlat en stund, tar en kort paus, ser mig om och och ser till att jag har koll på vart jag ska och vad jag ska sikta på så faller bitarna på plats. Jag växer i huvudet. Viljan att simma kommer tillbaka och jag skäller alltid ut mig själv att jag har sumpat chansen att simma bra den första biten.

Detta onödiga förvirringsmoment i simningen hoppas jag kunna undvika genom insim innan starten på lördag. Jag har aldrig testat det förut. Det ska bli spännande att se om det hjälper.

Simningen igår blev ca 1200 m. Tiden blev usel och jag funderar på att provsimma en vända med min gamla 2XU-våtdräkt. Det är något med den nya Xterra som inte lirar.

 

IMG_4662

 

IMG_4656

Ny våtdräkt

Som att simma med extra glid. Det var inte bara fantastiskt att få kasta sig i havet i slutet av januari, det kändes rent av som fusk att simma i min nya Xterra våtdräkt.

Xterra är Rogers favoritmärke. Jag förstår varför.

 

 

Kanske bidrog saltvattnet en del, eller inte. Det var grymt stor skillnad mellan min lite tunnare X2U-dräkt och den nya Xterra-dräkten som jag testade för ett par veckor sedan i Spanien.
Det kändes nästan som fusk att guppa uppe på ytan medan vågorna gjorde sitt bästa för att kasta mig hit och dit. Xterra dräkten är ett par millimeter tjockare och det märks. Massor.

Vattenläget verkar vara en av mina starkaste sidor som simmare, även utan våtdräkt. Jag får ofta beröm av simtränare Victor under fredagspassen, för mitt vattenläge.
– Det är nästintill perfekt, brukar han säga.

När jag har testat swimrun så har jag simmat utan dolme och det har gått hur bra som helst för mig att behålla vattenläget, trots skor. Jag körde hela Amfibiemannen utan dolme utan problem.

Att våtdräkten Xterra ger extra flytkraft bidrog under min testsimning till att själva simningen kändes väldigt vilsam. Det bådar gott inför kommande trithlonsimningar när energin ska räcka både till en cykling och löpning. Den sitter bekvämt, den känns inte skavig eller för tight någonstans. Perfekt!

Dagens simpass utfördes i simhallen som vanligt och utan våtdräkt. Känslan var den bästa på mycket länge. Det känns som jag vet vad jag håller på med just nu. Vi körde en skön serie som alla kunde ta i egen takt. Jag gjorde mitt bästa för att utmana mig själv.

Dagens lärdom: Sparka mer med platta! Sparka mycket med platta. Sparka varje pass med platta.

Midsommarsim & mammamage-träning

Duggregn, en stilla sjö och en helt tom strand. Det är precis så jag vill ha det när jag simmar. Varför se det blöta midsommarvädret som något negativt. I själva verket är det ju helt magsikt. I alla fall tillsammans med en våtdräkt, i en spegelbank sjö.

 

10 dagar har gått sedan vår dotter föddes.
Medan jag pysslar på med Mammamageappen och tränar på nivå 1 så gör Roger sittbästa för att fokusera på Ironmanträningen. Det går väl si så där skulle man kunna säga men det är ju så det ser ut i livet. En del av träningen är att behärska konsten att låta det gå upp och ned.

I går kväll hängde jag med till sjön under ett simpass. Jag njöt lika mycket på bryggan med lillbebis som jag skulle ha gjort i vattnet tror jag. Det var ett underbart skönt avslut på kvällen.

Toppformen sitter inte kvar permanent när den väl uppenbarat sig. Och har man väl fått känna på sötman att besitta en stark, snabb kropp där all stämmer då krävs det dubbelstyrka att inte ge upp, tappa motivationen när den försvinner och benen känns tunga och maskineriet gnisslar.

Den där pendeln, den svänger med all säkerhet hundratals gånger under livet.
Den som klarar att hålla modet uppe och fortästter harva är den som får uppleva god form fler en än gång i livet.

Och nu tänker jag inte bara på Roger som kämpar på med formen just nu. Han har ju varit lika mycket gravid, flyttat och grejat som jag. Jag börjar rikta in blicken på min debut i post-baby-träning.

Jag längtar efter att få tassa iväg och med löparskorna. Jag bävar för den tunga känslan som jag vet kommer att infinna sig …

10 dagar efter förlossningen känner jag mig fortfarande tagen. Jag har varit väldigt kraftlös och energifattig. Det var en bra förlossning. Kontrollerad och fokuserad och inte långdragen. Och kanske just därför känner jag mig hel dränerad. Det slet mentalt att håla smärtan i schack i huvudet, dessutom är jag inte 20 längre ….

Jag höll ett enormt fokus. Jag släppte inte kontrollen för en sekund utan arbetade mig igenom varje värk och tvingade mig själv att hålla ihop. Jag la ingen prestige i att föda barn utan bedövning, absolut inte. Strategin var att ta en värk i taget, så det gjorde jag och det tog mig närmre slutet, steg för steg. 29 min innan min underbara dotter anlände till världen tog jag lustgas när barnmorskan föreslog det. Jag tror att det lindrade. Jag är inte säker.

Ska jag vara helt ärlig så tycker jag att det är fruktansvärt jobbigt att titta på kroppen så här efteråt. Jag kan inte känna att jag är stolt och tacksam över att den byggt vår fina dotter … I samma veva som hon är född så förlorar kroppen sin glory och istället är den en urvriden kasserad disktrasa … i mina ögon. Omoget tänkt jag vet. Inte alls smickrande eller klokt resonerat som det anstår en 40-årig mogen dam …

Så nu jobbar jag försiktigt med mammamageträning. Jag ser inte ut att vara i 5:e månaden längre och jag hittar faktiskt både knipet och magstödet redan nu. Det gör mig stolt.


Hitta del 2 i min förlossningsberättelse här

 

 

 

 

Open water-träning med bästa utsikten

IMG_0324

Inget går upp mot open water-sim. Hemma kan det bli ganska tråkigt att ligga och stirra ned i sörjan här är det helt omöjligt att bli uttråkad. Dagens sim gick ut på fart och navigering ackompanjerat till magisk utsikt och sötaste sköldpaddan.

OW-pass med bästa utsikten.

I går var vattnet långt ifrån lugnt här kring Puerto Galera, Filippinerna. Vi gav oss ut tidigt på morgonen för att spana efter delfiner, helt förgäves visade det sig, för det gick rejäl sjögång och vågarna växte i storlek ju längre vi var ute. En tyfon hade tydligen härjat kring området Palawan och påverkade sjövädret trots att det ligger lång härifrån. (12 timmar med båt enligt vår ”fixar-kille”.)

I morse sken solen från molnfri himmel och havet låg lugnt och fridfullt och inspirerade till sim.

Jag kände mig som ett litet lätt spektakel när jag klev ut i vattnet och drog på mig rosa badmössa för att dels vara synlig i vattnet och dels för att hålla håret ur ögonen. Just den outfiten verkar inte höra till den vanligaste här i dykmeckat men som triathlet så är man ju van vid att folk tycker att man är lite halvknäpp.

Jag var bara så sugen på att simma, ett perfekt sätt att ta i med kroppen utan att dö av värmeslag här i hettan.

I går snorklade jag och Roger vid ett korallrev som kallas Coral garden och trots det lite stökiga vädret och att det var en bit att simma från båten så avböjde vi att bli bogserade av en mindre båt, som alla andra turister. Med snorkel och cyklop var det bara att veva på och jösses vilken härlig känsla. Det var en hel del motstånd i vattnet och jag tog i så överarmarna värkte. Dessutom kändes det som en klockren övning att skippa strulet med anding och rotation och lägga fokus helt på vattenläge, stabilitet och att få tag i vattnet. Ljuvligt och flåsigt!

I dag fick jag sällskap av en söt sköldpadda som jag fick syn på nere på botten. Jag menar hallå!! Hur fantastiskt är inte det? Återigen känner jag bara djup tacksamhet över hur utomhusträningen skänker så mycket mervärde i form av magiska naturupplevelser. Koraller, fiskar … hela landskap av varelser som ser lite utomjordiska ut.

Roger dök upp med en undervattenskamera som han lånat av dive mastern Conan. Förutom fina bilder så filmade Roger en snutt när jag simmade och jag kan bara konstatera att jag har bra mycket att öva på … suck. Blev lite besviken på mig själv faktiskt. Trodde att det skulle se bättre ut.

Nu är det dags för några PT-timmar i sim. Jag har svårt att hålla kroppen spänd. Jag ser på tok för slapp ut och det ser ut som jag simmar enbart med armarna, vilket verkar rätt onödigt jobbigt. Ja det är en hel del som kan justeras helt enkelt så det tänker jag försöka ta mig an.

Det gäller att hålla koll på korallerna så att man inte skadar dem eller sig själv.
Det finns mycket att slipa på teknikmässigt. Svårt med kroppskännedom.
Triathlon är ju inte allt här i livet …

Vinterns första morgonsim

IMG_9634

Det kändes lite instabilt de första tagen i bassängen. Höfterna låg inte still. Men så spände jag kroppen, sänkte huvudet. Andades ut. Jag tömde lungorna på luft och tog tag i vattnet och jublade inombords – tekniken finns där, lite oslipat och samtidigt mycket mer självklar!

 

Inomhussäsongens första morgonsim var ljuvligt. När klockan ringde 05.40 var jag inte riktigt med på noterna, men det gick snabbt att övertyga mig själv. Just då var jag trött men jag visste att så fort jag klivit ur sängen så finns det inget jag hellre vill än att simma.

Jag tog inte Ironmansimmössan idag. Jag visste inte hur jag skulle klara mig i vattnet utan våtdräkt och det var lite instabilt de första tagen, sedan blev känslan bara bättre och bättre för varje längd.

Jag vet inte hur det har gått till men two beat kicken sitter där. Inte helt automatiskt men det är inte långt borta nu. Och jag känner hur jag slipper slösa energi på att tänka lika mycket på att jag är i vattnet … och vissa stunder så glömmer jag det helt och jag lyckas flytta hela mitt medvetandet under ytan och jag förvandlas till en simmande varelse. Och jag vet att ju mer jag övar desto längre blir de där stunderna när allt klaffar, styrkan i dragen, den spända kroppen, ballerinafötterna, neutrala nacken och det perfekta vattenläget … Magi, lycka och viljan att bara fortsätta simma!

Och så efteråt: En snabb dusch, några få värdefulla minuter i bastun, en stor kopp hett kaffe och så iväg till jobbet – proppfull med energi!

Längtar redan efter att få se hur mycket bättre jag kan bli till nästa år!

Våtdräkten är den finaste present jag fått.

Simmar och njuter

bild-22kopia2

Jag var helt sänkt efter jobbet idag: tungt huvud, låg i sinnet, trött av att ha suttit fokuserad och arbetat intensivt med för få pauser och sen lunch. Efter 1400 m sim i spegelblankt vatten så var energidepåerna proppfulla och humöret på topp.

 

Jag och sjön, helt ensamma.

Att jag föll så handlöst för simningen i öppet vatten för drygt ett år sedan handlar inte bara om den fysiska aktiviteten. För mig är det så mycket mer än så. Det är som att jag går till gymmet för att öka  min styrka och uthållighet i att vara medvetet närvarande.

Jag behöver det extra mycket efter sådana här intensiva dagar på jobbet där huvudet tvingas att hantera hundratals detaljer och driva mängder av projekt samtidigt.
Jag älskar ritualen att komma hem, packa våtdräkten och snabbt gå ned till vattnet. Nu lyser solen med höstmatta strålar snart kommer det vara helt mörkt innan jag hunnit hem från jobbet. I dag var luften sommarvarm men vattnet svalt, fast klart och inte så grumligt som det varma sommarvattnet.

Jag simmade 1400 m och klev upp ur sjön efter 30 min, lite frusen med en enorm känsla av välbehag. En kort stund satt jag bara insvept i ett stort varmt badlakan och tänkte: det här är ett sätt för mig att försöka vara i världen och sätta alla tankar som skapar stress, i rätt perspektiv och bara frigöra mig från att lida av dem i onödan.

30 min simpass gör mig till en bättre redaktionschef, en bättre mamma, en bättre partner och det gör mig mycket mer tolerant och snäll mot mig själv.

Swimrun i Hellas & sim

bild1-5kopia10

På torsdagar arrangerar Erika Rosenbaun träningskvällar i swimrun vid Hellasgården i Nacka. Roger har deltagit många gånger och nu blev det äntligen min tur.

Snart är det slut. Vill njuta av de sista simmen för i år.

Veckan har varit nästintill träningsfri, förutom ett kort swimrunpass i torsdags vid Hellasgården.
Jag var egentligen inte taggad. I synnerhet inte taggad på att tävla mer just nu. Jag längtar efter att få tuffa på med min vanliga träning och njuta av att bocka av en bra vecka men jag vill ge kroppen tid att återhämta efter Kalmar.

Men i torsdags var det årets sista swimrunträning vid Hellasgården i Erika Rosenbauns regi och jag ville testa.
Som vanligt var det skön stämning i och kring friluftsområdet, solen sken och det var en vacker kväll.

Till Erikas träningskvällar så kommer det få nybörjare och de som är på plats är alla i bra form och vet vad de sysslar med. Jag räknade med att hamna i sista led redan vid start och så blev det. Det gjorde inte så mycket och jag kände noll tävlingsinstinkt och fokuserade på att göra min grej.

Banan är upplagd i två varv där ett varv innehåller 1000 m sim delat på två simningar och 3 km löpning i brant terräng.

Den här gången fick jag testa att börja simma med ordentligt hög puls efter en hård och kort löpning. Det kändes helt hysteriskt att kasta sig i vattnet med hjärtat som bultade hårt i kroppen och med flåsig andning. Jag fick pressa mig själv att simma trots att huvudet bara skrek av protest och hellre ville se till att få ordenligt med syre istället för att köra ned ansiktet under vattnet. Här har den som är vältränad stor fördel eftersom man vill få ner pulsen så fort de bara går, och i mitt fall dröjde det inte jättelänge.

Jag var upp ur vattnet med tre bakom mig som jag sedan sällskapade med under andra simningen. Där kände jag hur kroppen bara dog. Batteriet tog slut och det var en ganska olustig känsla mitt på sjön. Jag konstaterade att kraften efter Ironman Kalmar inte kommit tillbaka och att det bara får vara så. Jag nöjde mig med ett varv, drack två koppar varmt kaffe, pratade lite tritahlon och swimrun medan jag tittade på övriga deltagare som gick i mål.

I går lördag startade jag och Roger dagen med ett simpass med paddlar i en sjö i Täby. Vattnet var svalt och fräscht och överraskande kallt efter den här galet varma sommaren med höga vattentemperaturer. Det gällde att simma på för att hålla sig varm. Jag höll bra fart ett långt tag (tänk om jag kunde simma så bar under tävling) och sedan dog kroppen så där igen så jag sänkte farten, njöt lite extra av att ha naturen så tätt inpå huden och alla sinnen och sedan klev jag upp och tog en varm bastu.

Det kändes bra i axlar, triceps och rygg efter simmet.

Bara så underbart!!!

Ironman Kalmar 2014 race report – simningen

bild1

När jag gick i mål i lördags kväll efter att ha simmat 3,8 km, cyklat 18 mil och joggat 42,2 km så kändes det som att det hade passerat en hel vecka sedan starten – minst! Under ett Ironman hinner det hända så ofantligt mycket, du hinner möta så många människor, få så mycket intryck och gå igenom hela känsloregistret.

Dagen innan vid Vågbrytarbadet.

De sista två nätterna innan start var fyllda av känslor. Jag sov oerhört oroligt. Men jag sov. Natten efter pre-racemötet så vaknade jag i någon slags häftig ångest-skräck-panik-attack som varade i några sekunder och fick mig att skratta. Jag hade känt mig lugn hela dagen men det är under nattens vargtimmar, där kring fyra, fem-snåret, som man är som skörast. Jag upplevde ta mig tusan ren och skär ångest.

– Ja du darling. Ett Ironman är inget man skojar bort, skrockade Roger när vi satt och åt frukost. Och han älskade att uttala de orden!

Natten innan racet var kroppen uppe i varv och helt blossande het. Jag sov, vaknade, sov men var ändå nöjd med känslan när klockan ringde 04.20. Jag vaknade, slog på datorn och möttes av nästan hundra lycka till på Facebook!! Vilken värme och vilken känsla. Det gav styrka på riktigt!!

Resten av morgonen gick ut på att bara andas, hålla ihop och fixa det sista som skulle fixas: Ta av regnskyddet på cykeln, placera fyllda vattenflaskor på cykeln, stoppa ned en liten flaska vatten och en macka med leverpastej i den blå växlingspåsen med tanken att en och annan tugga på den inte kan skada innan cyklingen, jag som inte är kompis med gels ännu.

Jag var nöjd med mina förmåga att hålla i nerverna. Jag märkte hur Roger blev en smula tvär och fokuserad. Han jobbade snabbt med sitt, hjälpte mig med luft i däcken och så gick vi mot simstarten i hamnen.

När vi klev ut ur växlingsområdet var det svårt att komma fram och förbi alla anhöriga och publik som stod och trängdes utanför. Kunde de inte hjälpa de tävlande att ta sig fram, muttrade vi och fick pressa oss fram.

Vid hamnen var stämningen god. Det var ju en härlig dag:  Ironman-dagen och sol från en klarblå himmel. Tävlingsledningen hade avslöjat att de trodde på rekordtider. Förhållanden inför tävlingen var perfekta, menade de och jag kände mig tacksam över att havet var lugnt.


Plötsligt hör vi att påsarna med kläder som man vill ha efter racet ska lämnas nära målgången. Men … vi frågade en kille som väldigt övertygat hävdat att påsar kunde lämnas nära start. Nu blev vi stressade.

Vi skyndade oss att preppa oss med vaselin där vi vet att skavsår lätt uppstår och sedan fick vi gå-springa till rätt plats och göra oss av med påsen.
– Det är sånt här som ingår. Det måste ju bli lite spännande, sa jag till Roger när vi skyndade oss fram medan jag tyst för mig själv rabblade: vi hinner, vi hinner.

Simstarten var tänkt att vara rullande och pågå mellan 07.00 och 07.15. Man skulle välja i vilken grupp man skulle stå utifrån hur snabb simmare man är.
Min kalkyl var 1:30. Roger trodde mer på att jag skulle simma på 1:40. Jag ställde mig i gruppen 1:25 efter att ha hört flera i 1:35-gruppen prata om bröstsim. Mitt mål var ju att crawla, även om jag inte är supersnabb. Har jag då bröstsimmare runt mig … ja, då blir det knepigt.

På avstånd hörde vi Nationalsången och sedan startskottet. Stämningen var lugn och hög. Folk pysslade med sin utrustning och hjälpte varandra med dragkedjor. När startfältet väl började rinna mot vattnet gick det fort. I farten grabbade jag en vattenflaska och sköljde mina nya simglasögon. Jag såg till att de satt på plats och så fördes jag framåt, framåt, framåt och närmre vattnet.

Publiken var galen. Övertänd.
Jag tittade upp och blev förskräckt över det täta folkmassorna som intensivt iakttog triathleterna som var på väg ned i vattnet. Jag riktade blicken ned i backen, fokuserade innåt och plötsligt var jag i vattnet.
Jag hämtade andan och började simma.

De första 10 minuterna var tuffa. Jag försökte hålla koll på folk runt mig men det var simmare överallt. Alla såg adrenalinstinna ut, en del målinriktade som maskiner. Vissa simmade helt i i fel riktning och andra skulle bara fram – vilket är den mest framgångsrika taktiken.

Är man inte så snabb på simmet så hamnar man tyvärr bland andra som inte behärskar det hela särskilt väl heller. Paniken ligger ganska nära och det blir extra stökigt. En man tog tag i min vrist och använde mig för att dra sig framåt. Jag hamnade under ytan men ögonblicket senare simmade jag igen.
Ett tag var jag rädd att bli helt mosad bland ett stim män som fightades med jag simmade på och de skingrades.

Att simma i över en timme är en lång tid. Att simma strax över 1:30 är väldigt länge. Min sluttid blev (nu har jag fått mina tider) 1:34 och jag är ändå förvånad över att jag inte får till simmet bättre under tävling. Jag vevar ju på …
Jag kan inte säga att jag hade en härlig känsla i vattnet men jag är otroligt nöjd över att det gick så bra.
Jag hanterade alla situationer och jo förresten … jag njöt lite också:
Jag påminnde mig själv om att :
– NU – Nu simmar du Ironmansimmet Helena. Du gör det faktiskt på riktigt!


Och när jag simmade in i kanalen och såg uppstigningrampen så jublade jag inombords. Jag kunde knappt fatta att jag var på väg mot cyklingen – redan och det var bara en liten bit kvar.

Mina sinnen skärptes och jag fick ordning på kroppen. Genom simglasögonen kunde jag se publiken på strandkanten och tänket att nu när de tittar ska jag simma fint och starkt. De sista metrarna var bara härliga!!

I växlingsområdet väntade cyklarna under natten.

 

Full aktivitet. Det gäller att ha koll på alla prylar.
Lugnet innan starten.

 

Vi skojade om att nu skulle vi bara hoppa i och njuta av lite härligt morgonsim.

 

Nu vill jag bara simma

IMG_9575

Amfibiemannen har tagit min simteknik. 5,4 km sim under en och samma dag med bitvis slarvig teknik har satt sina spår i muskelminnet. Nu gör jag mitt bästa för att hitta tillbaka och ändå behålla farten.

 

Underbara sim. Så här trivs jag!

En sak har jag lärt mig under det här året: att sätta ett rejält distansmål kan ge ett rejält lyft både när det gäller fart, uthållighet och teknik. Det säger sig självt. Ju fler timmar man tränar desto bättre blir man.
Jag blev en grymt mycket bättre cyklist efter Vätternrundan.
Jag känner mig ordentlig mycket starkare och bitvis snabbare som simmare efter Amfibiemannens 5,4k men hallå … Vad hände med tekniken?

I lördags tog jag ett pass inomhus i bassäng med baddräkt för att verkligen lägga fokus på tekniken. En timme senare kändes det lite bättre men jag vet inte vad det är. Just nu känns det mest som jag bara vevar. Det känns löjligt lätt utan paddlar men det känns som jag hafsar.

Jag önskar verkligen att jag hade grymma Anna-Karin Lundin, simcoachen i samma stad. Jag skulle göra vad som helst för någon PT-timme med henne för att få en diagnos och hjälp tillbaka till den underbara TI-känlsan.

I dag efter jobbet packade jag badkorgen och traksade ner till bryggan som ligger precis intill mitt område. Solen var på väg ned. Jag var inte ensam men stämningen bland alla badglada människor var ljuvlig att supa i sig. Som alla njuter nu av den här galna sommaren!

Det kändes egentligen för varmt med våtdräkt och när jag tog i och pressade mig själv att simma så hårt jag bara kunde som blev jag nästan överhettad. Det var länge sedan jag var på gymmet så jag njöt verkligen av att jobba med hela kroppen. Jag såg till att koppla på coren och mata mig fram med hela överkroppens styrka. Underbart men hafsigt … kändes det.
Eller så är det bara jag som inbillar mig.
Jag vet att jag åtminstone simmade riktigt snabbt!

Kvällssim är magiskt.

Roger tog ett svalkande dopp efter sin löprunda. Nu gäller det att njuta.

© Allt material tillhör Helena Nimbratt. Citera gärna om du uppger källan. Sidan är skapad av Johan Eklöf.