Helena Nimbratt

My triathlon stories

Det smartaste jag kan

Mitt mål i Kalmar är inte att köra det snabbaste jag kan, utan det smartaste jag kan, för att komma i mål. Och det är så jag försöker lägga upp träningen överlag för att vara så väl förberedd som det går i augusti.





På ett sätt är jag överraskad över hur bra det går att träna med små barn och efter att kroppen presterat och gått igenom ett av livets tuffaste lopp. Men det gäller att träna smart, undvika skador och låta kroppen återhämta.
Sömnbristen har gjort det svårt för mig att få till riktiga kvalitetspass. Jag tvekar helt enkelt att ta i för mycket med respekt för kroppen.

Men nu har det tänts ett hopp om att jag är inne i en period med bättre sömn. Min tjej väcker mig fortfarande många gånger per natt men jag somnar om bums och sjunker rakt ned i djupsömn verkar det som. Det är en så stor skillnad! Jag är inte lika tömd på energi när jag vaknar och jag får mer utväxling när jag tränar.

Torsdagen blev bara pannkaka, både träningsmässigt och rent allmänt. Jag vaknade trött och omotiverad. Ostimulerad!
Visst är det underbart med barn och familj men jag vet att jag är en person som tillslut klättrar på väggarna under mammaledighet. Jag älskar att jobba! Jag älskar att vara kreativ!
När jag efter en trist dag tillslut klev upp på trainern kl 20:00 så strulade tekniken. (Stort minus med det här wattmätandet). Och så var Edith inte så glad och korvade efter mamman så jag … klev av cykeln!

Jag var ombytt. Jag hade fyllt flaskan med vatten. Jag hade haft en skitdag och jag kliver av när jag precis börjat! Innan jag börjat!
Det har aldrig hänt. Jag trodde inte det kunde hända.
När det varit så segt hela dagen och tekniken när inte ville så näe … detta är inte träningsglädje. Jag drar av mig cykelbyxorna och träningstoppen, byter dem mot mjukisbyxor och sätter mig i soffan med men bebis i famnen och myser. DET känns mycket bättre. Jag klandrar mig inte en sekund att jag hoppade över träningen just den här dagen. Det var ett smart drag av mig.

I dag känns allt mycket bättre. Det är fredag. Jag har världens underbaraste man. Matbordet är rent från prylar, kaffet är gott och jag har en ljudbok att lyssna på under barnvagnspromenaden.
I dag får cykeln en ny chans.

 

Blogghumor!! Så klockren!!!

 

Målet är kontinuitet

blogger-image-2043995759

Hur motiverad är du att flytta fram gränsen för det obehag som du kan tänka dig att tolerera för att utvecklas i din träning?

Stängt för allmänheten och BARA frisim i alla banor. Härlig stämning!

I går lyssnade jag på ett inspirerande poddavsnitt från Träningsglädje talks med skidåkerskan Charlotte Kalla. De pratade om motivation, talang och förmåga att pressa sig under träningens gång. Kalla berättade att hon jobbat en hel del mentalt att se på smärtan som något positivt, något som tar henne framåt i utvecklingen.

Jag må vara bra på att få träningen gjord, pina mig i dåligt väder och jag ställer sällan in inplanerad träning. Men jag är inte alltid lika bra på att utmana mig själv när det gäller kraft, fart, explosivitet. Vissa dagar tänker jag:
– Äh! Bara gör! Spring, lyft, cykla, ha skoj och bli trött så blir det bra.

Och visst, jag är inte elit, så att ha kul räcker långt men så minns jag att jag har ägnat mig åt löpning i flera år utan att bli ett dugg bättre och snabbare och framförallt, jag blev aldrig av med den där tunga känslan, slitet förrän jag …. började utmana mig själv och verkligen pressa mig under några pass då och då.

I bland är jag dock för bra på att ta i … så att det sedan gör ont i benen efter intervallerna …. Det är en konst att träna smart och de som lyckas imponerar på mig. De är inte bara duktiga på att få träningen gjord, de kan till och med diciplinera sig själva att hålla i bromsen, gasa lagom och vid rätt tillfälle pressa sig som tusan när det är meningen. Det är ungefär som att lyckas att ha skafferiet fullt av favoritchokladen, äta en lagom och naggande god bit till fredagskaffet och sedan lägga tillbaka chokladen tills nästa helg … den utmaningen klarar INTE jag!

I morse simmade jag återigen med Täby Sim. Kursen Avancerad Frisim startade, den som kanske kommer resultera i att triathlet Nimbratt lär sig voltvända …. och därmed ger mig möjligheten att börja simma masters …. Om det inte blir några voltvändningar så blir det åtminstone många drillar och ett gäng hårda pass tillsammans med andra simmare som jagar en i banan.

Köpa nya större paddlar fick jag order om att göra och det är klart, jag har inte ens tänkt tanken, att större paddlar = mer motstånd och utvecklar såklart mer styrka i draget.

Jag var nervös inför dagens pass. Trots att simglasögonen tog in vattnet, jag fick hjärtat i halsgropen när voltvändningar kom på tal och att jag sov ganska illa i natt så är jag nöjd med min insats. Jag samlade mig, simmade med vatten i glasögonen och fick upp ångan efter ca 1000 m. Jag är som vanligt inte snabbast men konditionen och uthålligheten är det inget fel på men … det kanske är rimligt att jag är stark där med tanke på att jag trots allt tränar för en Ironman.

Hård träning höjer motivationen

bild-20-kopia-2

Neggoattityd till träningen? Kör ett hårt jäkla pass och pressa dig själv. Tillfredsställelsen att prestera är den bästa motivationsboosten. Det funkar för mig. Därför beslöt jag mig för att köra årets första brickpass idag.

Vackraste löpturen. Man vill ju inte sluta.

Efter helgens sega känsla under klungkörningen bestämde jag mig för att plocka ut cykeln och satsa på intervaller. Jag har en lagom vardagskvällsrunda på 37 km, där går det att få till i alla fall tre 10-minutersintervaller.

Kruxet är bara att jag är dålig på att ta det lugnt = Jag körde stenhårt från start tills krafterna började sina ungefär halvvägs.
Nåja.

Belåtet kikade jag ner på Garmin och såg att de första 16 km höll jag drygt 29 km/h. Det är minsann rekord här på kuperade Värmdö. Under resten av turen sjönk tempot så snittet landade strax under 27 km/h. Men det är jag också nöjd med.

Kroppen kändes pigg men benen var stumma. Solen var fortfarande långt uppe på himlen när jag var tillbaka och började färgas röd. De avgjorde saken. Vem vill gå in när vädret är så fint? Årets första brickpass var ett faktum.


Snabbt på med skorna. Ut. De tänkta 3km förvandlades nästan direkt till min vanliga kortrunda på 5,7km. Även den grymt kuperad.

Och hur kändes det? Låååångt mycket bättre än jag vågat hoppas. Så här kändes det inte förra året. Benen var helt klart trötta men kroppen hade hur mycket krafter kvar som helst. Pulsen var ju redan lugn så jag hade nästan problem med att springa mig varm efter den kalla cykelturen. Första kilometern gick i 5:00 så där bara. Jisses! Jag fick hejda mig själv med omtanke om benet.

Och jag behövde verkligen få känna mig lite bra och duktig. Med skadat
ben som hindrar löpningen att utvecklas och allmän motvind i cykelmotivationen så har humöret sjunkit inombords och lite tvivel har försökt slå rot: triathlon är det för mig? Och klart det är för mig! Triathlon är för alla som vill!!!

Men nu undrar jag: Finns det några knep att få igång de stumma cykelbenen under löpningen? Jag testade att springa med lite högre knän några steg, det kändes som en bra idé. Någon som har tips och trix att dela med sig av?

Open-water-längtan

bild-3

Nu längtar jag efter utesim. I går införskaffades två badtermometrar, en till lilla Kvarndammen och en till bryggan här i viken. Nu har vi stenkoll på vattentemperaturerna.

Jag har en fantastisk påskhelg. Oväntat nog med lite mindre träning än tänkt från början. Men det gör inget. Jag har pysslat massor hemma och tagit hand om hemmet som alltid kommer ikläm när träningen prioriteras.

Men igår blev det en cykeltur med Fredrikshof här hemma i Värmdö. Jag gjorde mitt bästa för att tagga till men jag har inte riktigt hittat den där starka glädjen i klungkörning. Cykeln har inte riktigt nått ända in i hjärtat. Men så får det vara. När jag väl är ute så har jag kul och jag njuter.

Efter att ha kämpat med motivationen så anslöt jag till cykelgänget nere i hamnen och kände mig taggad. Det var otroligt mycket folk som ville cykla i solen, 30-40 cyklister. Vi delade upp oss i tre grupper och jag valde den lugnare mellangruppen men det visade sig vara helt fel val.

Efter förra helgens kaos och trippel-punka-tur så surrade tankarna i huvudet när jag gav mig iväg. Dessutom var vägarna proppfulla av ilskna påskgäster. Det tutades, gasades och var riktigt läskigt på sina håll så jag fick kämpa med lugnet. Dessutom visade det sig att alla i gruppen ville visa sig på styva linan så tempot trissades upp och låg i överkant. Efter dryga timmen valde jag att släppa. Det gick för fort för mig eller så var jag bara inte tillräckligt motiverad. Dessutom så är det inte min grej att hålla på att tampas med folk som vill spänna musklerna.
Jag vill ha trevligt.

Jag fortsatte på egen hand och var ute i totalt tre timmar. Lite besviken, men jag övertalade mig själv att jag inte hade något att klaga på. Jag hade fått en fin dos mil i benen, kring 6,5 mil och god fika i solen.

Jag ser ju grymt taggad ut men det blev lite för tufft tempo för mig just idag.
Trevligt fikasällskap. Omgiven av två Ironmen.
Lilla Kvarndammen har +11 grader … lite mer sol så …

Episk morgonlöpning

bild-19-kopia-2

Jag avskyr det. Egentligen. Men inte idag. I nu när löpningen inte längre är självklar i mitt liv. I morse stack jag ut på en morgonlöptur, helt enkelt för att jag längtade så mycket och inte kunde vänta ända till kvällen.

Gryning. En magisk tid på dygnet.

Jag vaknade faktiskt före klockan: 05:35. Det var redan ljust och jag kände mig hyfsat utvilad. Det avgjorde saken. Minuten efter lämnade jag den varma sängen, smet tyst ner för trappen för att inte väcka resten av huset och dök in i badrummet.

Den här tiden på dygnet spelar det ingen roll om kläderna matchar, det är ändå ingen som ser. Jag drog fram de plagg som fanns till hands och medan kaffebryggaren puttrade klädde jag mig snabbt.
Det var en frostnupen morgon. Vattenpölarna var blankfrusna. Kylan kändes härligt frisk mot ansiktet.

Med favoritmusiken i lurarna lämnade jag den ännu sovande och tysta gata bakom mig. Just den här torsdagsmorgonen visade sig vara den klaraste och vackraste på länge. Kroppen jublade över rörelsen. Stegen var lätta. I lugnt kontrollerat tempo passerade jag busshållplatser med sömniga, tysta människor.
Jag njöt av att se solen gå upp.
Jag njöt av det blanka vattnet.
Jag njöt över att måsarna var fler än bilarna på gatan.

I löparskor på tomma gator och ja, morgonlöpning, jag kan definitivt lära mig att älska morgonlöpning!

5,2 kilometer i 5:22 tempo = en pigg, glad kropp och klart, skärpt medvetnade redo för årets viktigaste affärsmöte!

Bättre start är svårt att tänka sig.

Konsten att njuta av träningen

bild-17-kopia-3

Njuter du när du tränar? Eller njuter du enbart av resultaten då får av din träning? 

Grymma Sanna bjöd på hembakad kaka efter sitt spinnpass i går! Mums!

Tricket att bli en tränande människa på helt tid, som aldrig lägger av, är att hitta in i den där känslan av att njuta av den fysiska aktiviteten medan den pågår. Det är jag starkt övertygad om. Att njuta så där fantastiskt mycket varje dag, det är omöjligt, men att förvandla motivationen i grunden så att den verkligen blir en inre motivation det är hela hemligheten som alla som lever ett aktivt liv, bär på.

För 10 år sedan hade jag bara skakat på huvudet åt de här orden och inte förstått innebörden. Men du som verkligen vill förändra sig själv och ditt liv (jag vet att jag har några sådana läsare här. Kram till er!!!)  har god hjälp att fundera ett varv på vad det skulle behövas för att just du ska känna att ”åh vad härligt det var att träna idag”.

Mitt tips är att lyfta blicken.
Spring ute och se dig omkring! Det är inte bara kallt och grått ute just nu. Det bruna nyanserna i skogen är supervackra, det doftar gott och starkt av gran, tystnaden är välgörande och knastret du hör under fötterna är kvittot på att du är ute och rör på dig! Heja dig!

På mitt gym: Underbara Body Joy, har någon skrivit en klok text som säger allt:
Lev inte det liv du har lärt dig att leva. Lev det liv du vill leva.

Ungefär så.

Och gårdagens spinninginstruktör Sanna hon har också helt uppenbart funderat över vad som kan få människor att tycka det känns lite, lite härligare att gå på hennes pass:
I går efter 45 min hård spinning intervall och 5 km löpning, som brickpass på cyklingen, njöt jag av världens godaste kaka proppfull med blåbär och en gnutta vit choklad, bakad av Sanna! Hur mysigt som helst att sitta i vid ett bord omgiven av helgglada människor som är fulla av endorfiner.

Så himla fiffigt! En kaka och hela spinningsalen taggar till och gör ännu lite bättre ifrån sig, om inte för kakans skull så kanske för den engagerade och omtäksamma instruktörens skull.

Spinning är inte min starka sida. Därför är bra instruktörer viktigt för mig.

Att träna som eliten

mp2013-06-omslag-webb

”Att träna som eliten” är ett fenomen som Friskis & Svettis före detta generalsekreterare Anna Iwarsson satte fingret på förra hösten. I morse uppmärksammade Metro trenden och tidskriften Modern Psykologi har i senaste numret publicerat en artikel skriven av mig, i just det ämnet. 

 
Läs min artikel i Modern Psykologi.

Stämmer det som rubriken säger? Är vi elitister eller låter vi oss bara inspireras av eliten när vi tränar?
Att sätta upp tuffa mål, tävla och mäta resultat har blivit allt mer populärt. Och just de ingredienserna har tagit mig till en ny, mer utmanande nivå som träningsmänniska och jag trivs som fisken. Från början när jag fick idén till den här artikeln (som ni får läsa om ni köper tidskriften) så ville jag reda ut vad som motiverar en blivande Ironman.

Slutversionen av artikeln blev lite annorlunda än grundidén. Här nedan bjuder jag på lite intressant bonusinformation som jag snubblade på under min research. Det här kan ge lite tips till dig som vill börja träna men som har svårt att komma igång:

Att träna och må bra är en önskan hos de flesta av oss. Varför lyckas
vissa övervinna sig själv att ta steget att starta ett nytt liv med nya
val och varför står andra kvar på ett ben? Det är en fråga som Karin
Weman-Josefsson, doktorand och adjunkt i psykologi på Halmstad
Universitet, har klurat på. Hon arbetar just nu med en avhandling i
ämnet motivation kopplat till motion.

– Det är ju inte
omedelbart belönande att börja träna. De flesta som
börjar träna slutar efter tre till sex månader och de som hoppar av har
svårt att prioritera och säger att de ska börja sina nya liv på måndag,
eller vid årsskiftet, säger Karin Weman-Josefsson. 

Tre råd som hjälper dig att komma igång

1. Identifiera de högrisksituationer som du vet med dig kan bidra till att äventyra din beslutsamhet.
Brukar
dina ambitioner falla på att du inte har tid? Att du får ont i knäna
eller att du hittar på ursäkter för att inte få dagens pass gjort?
Planera hur du ska ta dig igenom de här kritiska situationerna.

2.
Har du svårt att hitta tid? Boka om din kalender och skriv in träning
en eller två dagar i veckan. Skaffa en barnvakt, strunta i ett
tv-program i veckan. Onda knän går att undvika med skonsam träning där
just de lederna inte belastas. Skaffa en träningskompis som drar dig ut
så är det svårare att smita undan.

3. Sätt sedan upp
små, små kortsiktiga och realistiska mål. När du når dem kommer din
motivation stärkas, besvikelserna kommer att minimeras och resultaten
kommer äntligen att bli verkliga.

Läs mer i augustinumret av Modern Psykologi.

Så blir löpturen en sommarhit!

bild-15-kopia-4-2

Mitt i sommarens värsta (härligaste) värmebölja. I skuggan av skogen sprang jag min första mil på tre månader. Känslan? Som en glad skogssnigel!

Snabbsnören på! Nästan som ett triathlonproffs!

Springa första milen i stekande hetta i plågsamt kupperad terräng, efter tre månaders uppehåll, vad behövs då? En hel bunt beslutsamhet, ödmjukhet och en härlig belöning att se framemot.
När de första tunga kilometrarna var avklarade lovade jag mig själv att avsluta löpturen med ett sommarbad från bryggan.

Jösses vilken hit! En riktigt härlig sommarhit! Telefon och skor lämnade jag på land och sen var det bara att plumsa i!

Känslan efteråt var helt oslagbar. Visst kände jag mig långsam, visst kändes det tungt i benen. Jag tänkte till och med att jag aldrig kommer klara den där ”dumma tritahlon-tävlingen”, eftersom kroppen kändes sjukt tung och jag kan knappt fatta att jag i våras sprang 20 km med hundra gånger lättare känsla. (Tank att man tappar så mycket så fort.)

Men efter sju kilometer gick plötsligt pulsen ner. Kroppen kändes trött men det var precis som om poletten trillade ner och den tänkta: ”A-ha, det här kan jag ju.” Jag hittade in i ett bra tempo och likt en häst som känner att stallet närmar sig, så ökade jag en smula den sista kilometern.
Totalt blev det 11,4 km på 1:02.

Allt detta utspelade sig i söndags. I går måndag var jag tvungen att akutjobba, trots semester, men väl hemma igen blev det 1000 meter sim och jag klarade runda min lilla vita boj utan att stanna upp och hämta andan.

Extra roligt var det att ha sällskap av min dotter och hennes kompis som njöt av vattnet som nästan börjar bli för varmt för våtdräkt. När fick vi uppleva det sist?

Vattnet börjar nästa bli ljummet och svalkade knappt alls.

Simningen i öppet vatten har höjt hela upplevelsen av årets sommar. Love it!!

Försöker inspirera min dotter … Lisa Nordén var ju 16 när hon började … 🙂

Min oas bland hantlar och svett

svett3

Fartlek rekommenderas ju varmt när det handlar om löpträning. I dag tänkte jag ”viktlek” och beslutade mig för att dagens pass i gymmet skulle vara ett snäpp tyngre än någonsin, i alla övningar …

 

Glad trots att jag precis lagat en tand. Belöningen blev ett gympass.

Inte springa. Inte cykla. Jag fortsätter att vila mina ben som  äntligen börjar kännas bättre. Tipset att stretcha vaderna verkar vara nyckeln så jag fortsätter att vila och stretcha ytterligare någon dag och håller tummarna.

Hej hej roddmaskin! Löpbandet får vänta.

Det är galet. Jag som aldrig riktigt gillat morgonträning har börjat längta efter att testa att ge mig ut i morgonsolen 30 minuter innan frukost. I tanken låter det ju så bra, men jag har aldrig riktigt lyckats njuta av att röra mig tidigt på morgonen men kanske … Det är så mycket som känns annorlunda nu. I kroppen. I mitt huvud, min inställning. Och jag älskar den förändringen.

Träning som i så många år känts lite motigt, kul absolut men ändå … jag har kämpat med att grabba den där träningsväskan när jag kommit hem från jobbet, sovit en snutt på bussen coh egentligen bara velat slänga mig i soffan.
Nu känns det annorlunda.

Har det varit svårt att få tid till träning förr så är det svårt att få tid för vila nu!

Min relation till rörelse har genomgått en förvandling under det senaste året. Nu är träning och aktivitet en naturlig del av mitt liv. Och det känns underbart. Jag tänkte faktiskt efter jag sprungit loppet Kungsholen Runt:
– Var det verkligen värt att springa ett lopp och satsa så hårt eftersom det kräver återhämtning och vila efter? Det vill säga, ingen rolig löpning på flera dagar.

Ju mer jag sätter mig in i filosofin kring triathlon. Ju hårdare faller jag. Jag tilltalas av idén att träna regelbundet, gärna flera gånger om dagen, med fokus på uthållighet. Och hela grejen med Ironman, att alla tävlar efter sin egen förmåga, och att kampen och resan dit är det viktigaste och att kämpa, kämpa utan att ge upp. DET är verkligen min grej!

I kväll njöt jag av 70 min tungt pass bland hantlarna. Jag värmde upp med 10 min hård rodd och sedan satte jag igång med min viktlek. Jag greppade 16 kiloshanteln istället för den som väger 14 kilo när jag körde hantelrodd. Det blev 55 kilo i maskinen för rodd, 40 istället för 35 i lastdrag osv … Och inte helt oväntat – det gick lika bra med de tunga vikterna. Det är aldeles för lätt att fega.
Jag körde lugnt, fokuserat på teknik.

Balans på pilatesboll är en av övningarna jag återkommer till ofta. Supernyttigt.

I morgon blir det ett simpass med min simcoach Trotte. Är grymt sugen på att lära mig något nytt och få fler uppgifter att jobba med på egen hand. Klicka på den här länken och njut:

Simning som vacker konstform

Är det fult att vara nöjd?

mål

Nöjd. 

Är det ett positivt laddat ord eller är det kanske negativt?

Från och med nu ska jag satta av tid för att vara nöjd och njuta av att jag nått ett mål.

Att vara nöjd låter i mina öron ganska behagligt. Lugnt. Avslappnat. Tryggt. Jag önskar att jag kunde vara lite nöjdare, lite oftare, med mig själv, met det jag gör. Resultatet. Jag är sällan nöjd. För mig betyder ordet nöjd; klar, färdigutvecklad. Resan är slut. Mätt.

När jag körde Tjej Vasan nu i februari så var målbilderna som mina nära och kära knäppte på mig där i Mora ingen munter syn. Inga segergester, inga glada miner bara en butter och uppgiven hållning. Just då var jag verkligen inte nöjd. (Jag var ju inte nöjd när jag gick i mål i helgen efter att ha sprungit min första halvmara.)

Det hade varit riktigt bakhalt i spåret, legendariskt bakhalt vad jag förstod, och det var få som hade haft något fäste alls. Jag gick i mål på ganska precis 3 timmar och det var ju dessutom min första säsong på skidor på drygt 20 år så jo … när jag sitter här så är jag ganska nöjd ändå. Jag är i alla fall GLAD över att jag genomförde loppet och fick uppleva atmosfären och hela jippot i Mora.

Många inklusive jag själv ser nöjdhet som något passivt. Nöjda är de som inte har några ambitioner och inte siktar på att utvecklas. Det är naturligtvis bara dumt och trångsynt att se det så.

Från och med nu ska jag hela tiden sträva framåt, se till att utvecklas men jag ska öva på att stanna upp och njuta längs vägen. Jag ska ta små, små steg mot mina uppsatta mål. Jag ska våga känna mig nöjd med min insats, njuta och ladda sedan om igen och satsa mot nya mål.

Hur låter det?

© Allt material tillhör Helena Nimbratt. Citera gärna om du uppger källan. Sidan är skapad av Johan Eklöf.