Helena Nimbratt

My triathlon stories

När löpningen känns tung

För det mesta känner jag mig lycklig. Jag jublar över den träning jag får till och jag skattar mig oerhört lycklig som för njuta av min livsbonus, min baby Edith som är så ljuvlig. Men i bland, när kroppen känns extra tung, så blir jag frustrerad över hur den påverkats av att alstra ett nytt barn.

Älskade skogslöpning.

Okoordinerad kropp. 
Tunga ben.
Ålig hållning.
Ihopsjunken.
Jag är ta mig tusan ingen powerwoman och långt ifrån en ironman och trots att jag vet varför så blir jag lite arg och ledsen.

Jag är ute i skogen och jag har en hel härlig mil framför mig i sol och i klar men mild höstluft. Mossan är tokgrön mellan träden. Det doftar sjukt gott av fuktig jord och gran. Parkeringen vid spåret är full och glada motionärer skymtar i grönskan. Det är söndag och det känns kring hela Enstaspåret som på vardagar och tidiga mornar ligger betydligt mer öde. Folk är pigga efter helgens sovmornar och vill vara ute och springa. Jag älskar när träningsglädjen känns i luften men trots det så infinner den sig inte i mitt hjärta, inte just idag.

Jag vill så gärna få känna mig lite stark. Jag längtar efter att känna igen mig själv. Tightsen glider ned. De sitter för trångt. Alla träningskläder är lite, lite obekväma för att de helt enkelt inte passar lika bra som innan men jag är för snål för att köpa ett helt nytt kit. Spellistan i mobilen känns gammal och tråkig. Klädernas passform får mig lite surmulen och jag börjar min löptur på fel fot – sur.
Surhet är långt ifrån bästa bränslet när man ska springa. Möjligen funkar ilska men surhet … nix, pix, det förgiftar hela systemet.
Och så blir det just den här dagen. I söndags.

Jag springer 10 km och sneglar på klockan. Först 5 km så håller jag 5:40 i snitt. Det är inte så pjåkigt i den backiga terrängen. Men sedan blir det tungt. Jag stannar till en halv minut för att låta benen få lite, lite återhämtning. Det har jag läst som tips och metod i Runner’s world och det funkar. Jag lyckas höja tempot som sjunkit till 6:10 ner till 5:45 en eller två kilometer till. Den sista kilomtern tassar jag i närmre 7:00 tempo.

Hallå vad är det som händer? Ska det inte vända nu? Ska jag inte få lite bättre belöning för den träning jag lagt ned under de senaste veckorna?

Många löpare förtränger tröttheten och försöker istället springa bort
den i hopp om att den envisa träningen i motgång ska göra dem starkare. Jag är en av dem. Kanske är det så att jag underskattar hur slitsamt det är att ha en liten bebis som ska tas om hand dygnet runt och helammas. Kanske är det precis som vanligt att jag inte riktigt själv lyckas se helheten när jag är mitt uppe i det utan kommer till insikt först efteråt?!

 

Ett lopp kan vara vägen till ditt nya liv

bild-15kopia48

Vinnaren har alltid en handlingsplan. Förloraren har alltid en ursäkt. 

 

Jag har vägrat att se mig som en förlorare när det gäller simning. Jag har alltid laddat om.

I bland tycker jag att det kan vara på sin plats att uttrycka sig tydligt. Men ovanstående meningar är inte så jättetrevliga. Men det illustrerar att det mesta i våra liv sitter i våra huvuden.

När ordet ”träningshets” dyker upp (nyss i en artikel och i en annan blogg) så reagerar jag starkt. Inte helt underligt med tanke på att jag gärna tränar mer än vad som behövs för att leva ett hälsosamt liv. Det är ett val jag har gjort och är jag är väl medveten om att det finns risker som träningsberoende osv. Att överdriva och hamna i destruktivt beteende är självklart inget som någon strävar efter.

Med det sagt så vill jag protestera mot uttrycks som till exempel ”det är inget fel på att vara överviktig”. Uttryck som ofta uttalas stödjande till de som är överviktiga och inte riktigt får till en livstilsförändring.

Orden uttrycks i all välmening men effekten är förödande och befäster föreställningen att det är helt okej att fortsätta på samma spår. Sorgligast är det när det kommer till barn. Vi vuxna måste hjälpa våra barn att etablera goda vanor. Och o nej, det är inte lätt.
Min dotter har alltid varit en sockerråtta och har under åren haft de mest kreativa gömställen för sina godisförråd.

De flesta av oss vill inte såra andra människor men är sanningen i det här fallet verkligen så hemsk att höra? Enligt mig så ser sanningen ut ungefär så här:

– Du är värd att känna dig stark och frisk och du är värd att unna dig själv omtanke, tid och kärlek och ändra din livsstil. Du är värd att må bra!!

Jag är uppväxt mitt i en familj och släkt med helt andra vanor än de jag har idag. Jag vet hur alla de kämpar och hur gärna de vill leva annorlunda. Jag vet att problemet övervikt är komplext och ofta svårt att komma tillrätta med. Att se den äldre generationen drabbas av vällevnadssjukdomar, orörlighet och smärta … det motiverar mig än mer att fortsätta leva som jag nu gör.

Man behöver inte ens vara överviktig för att ha liknande tankemönster som hindrar handlingskraften att komma igång med träningen.

Jag har ett par väninnor som jag vet har börjat så smått, i det tysta, att tänka annorlunda om sig själva. Långsamt håller de på att förändra sin självbild som icketränande till tränande och starka människor. Bara genom att tänka annorlunda kring vad som är träning verkar de kunna påverka sin hälsa.
Det är så härligt att se. Heja er!!!

Jag tror att en tanke föder en känsla, som i sin tur föder en handling. Det finns mängder av studier som
visar att det du säger till dig själv påverkar ditt beteende. Det i
sin tur påverkar ditt humör och din hälsa. Både psykiskt och
fysiskt. Och ibland kanske man inte ens ska lyssna på sina närmaste, om de säger något annat om dig själv än det du själv vet, innerst inne …

I bland kan början till något helt nytt vara en startplats till ett trevligt lopp! 

Vasaloppet öppet spår 2015

FullSizeRender-1kopia5

Jag tror att människans har ett grundläggande behov att få kämpa
då och då i livet. Kämpa och uppleva motstånd. En del av oss kanske
gillar den känslan mer än andra. Och det är i jakten på den som ligger bakom Rogers Vasaloppsstart i år.

 

Som vanligt riktigt mycket folk vid starten.

04:30, jag blir genast klarvaken medan Roger som verkligen ska köra Vasaloppet fortsätter att sova hårt vid min sida.

– Stäng av de där ljudet, hör jag honom muttra faktiskt lite surt långt under täcket. (Den mannen är väldigt, väldigt sällan sur och på dåligt humör)
– Älskling, det är redan dags att vakna nu, viskar jag i hans öra.

I år blir det inget Öppet spår eller Vasaloppet för mig. Och jag har ingen aning om när  jag kommer att köra det igen. Men en sak är säker. Trots tätt snöfall, blåst, mörker och nio förmodligen tunga mil så hade jag gärna gjort min älskling sällskap i dag.

Men faktum är att trots att jag inte själv för köra så njuter jag också av stämningen och det känns bra att peppa Roger och stötta honom längs vägen.

Jag tror att människans har ett grundläggande behov att få kämpa då och då i livet. Kämpa och uppleva motstånd. En del av oss kanske gillar den känslan mer än andra.

När jag såg Roger står där vid starten tidigt i morse så förstår jag att det är det där behovet av motstånd som ligger bakom den hastigt påkomna idén att han skulle köra Öppet spår i år också, utan någon specifik träning och fast planen var att avstå i år. Vi är ju gravida – båda två! Just nu ligger inte fokus på hård träning. Vi bygger vår framtid, målar, säljer hus, fixar och donar och det tar en hel del tid i anspråk kan jag lova.

Jag är i alla fall jätteglad över att få vara i Sälen. Jag är lite nervös för hur tufft det kommer bli för Roger idag. Hela resan började på värsta tänkbara sätt med att vi landade i Mora, plockade ut startpaket och fick plötsligt ett meddelande om att vårt tilltänkta boende var dubbelbokat och vi hade ingen stans att ta vägen.

Ett läge där starkt pannben och en lösningsorienterad inställning är ganska så användbar och slutade med att jag nu sitter jag i ett kök, i ett stort hus fullproppad med våningssängar någonstans  i närheten av starten. Som sällskap har jag två jättetrevliga tjejer som körde Tjejvasan igår och som precis som jag skjutsat sina män till Öppet spår-starten nu på morgonen

Vi snackar teknik, mental inställning och så svarar jag på nyfikna frågor om triathlon. Ute har det ljusnat, det snöar fortfarande och köerna ringlar sig långa. Snart ska jag ut och heja längs spåret.

Starten 05:50 i morse. Redan mycket folk på plats och hög stämning.

Kämpar med nya förutsättningar

FullSizeRender-1kopia4

Tredje dagen i rad med träning. Det borde väl inte vara några konstigheter men jag känner tydligt hur alla tidigare spelregler har satts ur spel. Lite drygt halvvägs in i graviditeten så känns allt annorlunda.

Bara det här med att få på sig träningskläderna är en utmaning.

I dag blev det styrketräning som inplanerat. Jag tog en motionscykel istället för crossen som uppvärmning. Magen kändes ivägen när jag skulle trampa. Jag fick inte till det men tvingade mig att köra mina 10 minuters obligatorisk uppvärmning.

Sedan tog jag en övning i sänder. Rygg, axlar lite armar med extra lång vila mellan. En del övningar fick jag skippa och tänka om. Hantelrodd mot bänk kändes plötsligt obekvämt. Andra övningar fungerade klockrent. Men jag känner mig svag. Kroppen blir trött snabbt trots att jag sett till att äta ordentligt mellanmål innan gymmet.

Jag antar att allt är bättre än inget och att det förmodligen är ganska så naturligt att känna sig svag! Acceptans på den!!

Jag använder dem när jag kör knäböj för att få lite extra vikt.

Vad händer med träningen nu?

IMG_8626

Träningen då? Vad händer nu? Jag har berättat att jag väntar barn men hur tänker jag kring träningen? Jag tänker massor. Hela tiden faktiskt och jag rör på mig en hel del. Träning är en del av mitt liv, den kommer bara se lite annorlunda ut under det närmaste året.

Lika bra att låtsats att man är vältränad och på topp!!

Är man van att träna mycket, länge och att pressa sig så krävs det en ordentlig omställning i huvudet för att inse att förutsättningarna har ändrats i kroppen. Under en graviditet är det inte rätt tillfälle att ta i ännu lite mer. Det har jag insett. Till slut. Och jag har hittat några knep.

1. Motion. Numera går min träning under begreppet ”motion”. Jag motionerar och det signalerar därmed att min fysiska aktivitet inte handlar om att maxa utan enbart att bibehålla en del styrka, må bra och få lite endorfinpåslag.


2. Hej då till Garmin. Min superträningsklocka som talar om för mig och hur snabbt jag springer och hur pulsen ligger har fått semester. Den ligger oladdad i lådan och väntar på bättre tider. Springer gör jag förmodligen hiskiligt långsamt, hur långt jag springer det vet jag och när pulsen skenar så tar jag några gå-steg.

3. Lägre vikt. Det är såååå svart att lägga på mindre vikt i gymmet. Men det får bli 15 reps istället för sex och marklyften känns inte som rätt övning just nu. I övrigt kör jag igenom kroppen och tar lite längre pauser och gråter lite, lite inombords när jag tänker på hur lång tid det kommer ta tills jag orkar lasta på lika mycket på stången nästa gång. (handen på hjärtat nu)

4. Kortare löprundor. Jag springer en hel del. Varje dag om det går. Men inte så långt. 5-6 km gör mig trött och löpningen känns som något helt annat än vad den gjort de senaste två åren. Fast för mig är ändå den tunga flåsiga känslan ganska bekant … Den har jag levt med under större delan av mitt liv. Det är ljuvligt ändå och varje löppass ser jag som en bonus.

5. Tillfälligt avbrott. Inställningen är viktig för mig. Jag märker hur min omgivning (inklusive min kära Roger, barnafadern) ser lite ömt på mig och de undrar lite hur det blir nu med min träning som betytt så mycket för mig under de senaste åren. ”Nu är det kört” verkar de säga och visst, jag vet, jag har två barn som båda tagit oändligt med tid … men jag håller ändå fast vid tanken att jag ska fortsätta med triathlonlivet, passen får blir kortare och hårdare och huvudet flexibelt och uppfiningsrikt. Ta tillfället i akt, får bli nya mottot.

I dag har jag sprungit, tassat, flåsat, njutit. Solen har varit intensiv och ljuvlig. I morgon ska jag satsa på en längre tur. Kanske en hel mil som på julaftonsmorgon!!! Längtar redan!!

En Svensk Klassiker – check

orka

En Svensk Klassiker. Jag kan knappt fatta att jag gjort den här resan. Jag har gjort en sjuhelsickes resa sedan Vasaloppsstarten i februari fram till lördagens Lidingölopp.

 

Det var grymt tufft att köra Tjejvasan förra året. I synnerhet mentalt och så var det så länge sedan jag stod på ett par skidor med någon slags seriösare tanke.
När jag sedan satt och fingrade på datorn och plötsligt hade anmält mig till Öppet spår så låtsades jag mest att jag visste vad jag gav mig in på.

Är man anmäld då är det lika bra att träna. Eller hur? Och har man startat så är det ju lika bra att komma i mål … det är min logik.

Förra året var 3 mil skidor det längsta jag någonsin åkt. I går på Lidingöloppet var 3 mil löpning ”bara 3 mil löpning”, jag hade ju varken cyklat 18 mil innan eller simmat en stund, kroppen var ju helt utvilad och fräsch vid start. Tänk vad mycket kan förändras mentalt under bara en säsong.

Allt sitter i huvudet. Bilden av vad du själv klarar av har bara du makten över att påverka. Jag menar då är det ju lätt: – Sig själv har man 100 procent kontroll över. Att påverka andra är kan däremot vara helt omöjligt i vissa lägen.

För ett par veckor sedan gick min 18-åriga son upp på Sveriges högsta berg Kebnekaise. Fantastiskt roligt och spännande tyckte jag som mor. Men så slog det mig att Simons erfarenheter av tufft fysiskt arbete är ganska så ringa och jag drabbades av ett sting oro … Som en liten hint fick jag ett sms med den här bilden och fick mig ett gott skratt.

Han är lik mig min son. Har man bestämt sig så har man och det är fantastiskt att upptäcka att beslutsamhet och övning är som att kasta bensin på en eld. Det händer grejer.

Klart den här killen klarar en tur upp på Keb. Foto Henrik Blomqvist 

Lidingöloppet var soligt och rakt av galet!!! Hela Lindingön svämmar ju ta mig tusan över av folk och det är människor av alla sorter som startar.  Jag hade en sen starttid och en struligt morgon så jag hann inte äta den lunch jag planerat och så glömde jag klockan hemma.

Men väl vid startlinjen sköt jag undan all dålig energi. Jag blundade, tog några djupa andetag och bestämde mig för att det är här och nu som gäller. Ingen klocka = löpning på känsla. Vacker ö och sol = en underbar höstdag med det bästa som finns – dvs löpning!

Jag sprang och det kändes ofantligt lätt. Jag tänkte på Ironmanstrategin och bestämde mig för att nu ska jag som vanligt ta en liten tur på 10km, ingen match. När den lilla turen var gjord så ja, då tänkte jag att nu ska jag ta en till liten runda … och sen var det ju bara milen kvar och den klarar man ju när som helst.

Jag höll huvudet fräscht. Jag kände mig stark i backarna. Jag tog en klunk sportdryck vid varje station och jag sprang på. Vid 27 km så sa det pang i benen och plötsligt gjorde de otroligt ont. Tempot sjönk och nedförsbackarna var en plåga. Uppför gjorde det ingen skillnad i ansträngning om jag gick, så jag joggade på. 3:14 blev min sluttid! Och jag är grymt nöjd. Framförallt med känslan i kroppen, benen, de hade gärna kunnat få några mer mil löpning i träning innan … Men det tar jag ett annat år!

Som vanligt ser jag ju lite sliten ut …

Den här fina presenten kom från ett gång riktigt goda vänner!

Vägen mot Ironman

IMG_8519

Nu är jag på väg till Kalmar! Vi är på väg! Jag och Roger sitter i bilen och lyssnar på låten ”I dag är jag stark” med Kenta på högst volym. För ett och ett halvt år sedan började jag min simträning helt från scratch på botten i Eriksdalsbadets bassäng där jag kokade kaffe. Nu är jag på väg och ska genomföra en Ironman.

Den här bilden tog jag under förra årets IM-simning i Kalmar. Nu laddar jag!

Men hur tänker jag nu då, undrar ni!
Hur blev det egentligen så här nu, att jag ska starta i Kalmar och sikta på att genomföra en Ironman? Jag har ju inte riktigt dragit den historien hur jag gick från att säga ”nej det är för långt” till att en vecka innan start bli bergfast besluten och tacka ja till en startplats.

Det startade redan i vintras. Roger började skoja om att jag tränade
som om att jag skulle köra Ironman. Sedan började jag själv dra samma
skämt och till och med påpeka att jag tränade mer än Roger som anmälde
sig redan i Kalmar efter banketten dagen efter tävlingsdagen.

När
jag efter Amfibiemannen
kände mig tom och mållös och började muttra om att jag minsann inte behöver tokträna längre, jag ska ju inte ens köra
Ironman, som om jag någonstans under våren och sommarens alla träningspass
och klassikerlopp börjat visualisera mig själv på banan i Kalmar …

När jag för ett par veckor sedan fick frågan under triathlonträningen vid Sjöhistoriska:
– Helena, vilket är ditt nästa race? Är det Kalmar nu om ett par veckor eller??

… precis DÅ kände jag att vad sjutton. Folk tror på fullaste allvar
att jag ska köra Ironman och varför tusan är svaret på den frågan är NEJ.
– Fast man kan ju tro det, skrattade jag. Jag har ju Ironmantränat hela året.

Just orden ”nej jag kan inte” har aldrig funnits i mitt hjärta. Vill man så kan man och så har jag resonerat  hela mitt liv ända från den dagen när jag lycklig stod med en liten bebis i famnen, blott 21 år och hade hoppat av universitet … (det är en annan historia och på en helt annan blogg)

Så varför tror jag att jag ska kunna klara att genomföra ett av världens tuffaste lopp?
1. Jag har levt med sporten triathlon i huvudet dygnet runt i åtminstone 1,5 år och följt och varit delaktig i Rogers Ironmanträning och mentala förberedelser på ett väldigt nära håll.
2. JAG har tränat väldigt många timmar hela året för klassikerloppen både förra året och det här året. Jag har genomfört en medeldistans och klarat Vättern och Amfibiemannen på ett sätt som jag aldrig trodde var möjligt.
3. Jag har aldrig sviktat i min träningsmotiovation! Jag ÄLSKAR det här livet. Jag har njutit av tidiga vintermorgonar när jag ensam nött längder i simhallen. Jag har sett framemot långa långpass i snön, i mörkret med efterföljande bastu. Jag har envist kämpat för att bli modigare i vattnet, för att hitta cykelglädjen och jublat när jag äntligen fått lite cykelben.

Och det är egentligen där, i punkt nummer tre, som jag hittar mitt främsta svar till varför jag vågar och vill ta chansen. Jag tycker allt detta är så underbart kul! Triathlon är ett av det bästa som hänt mig i livet. Dessutom har jag övat på motgångar i livet. Jag vet att är det något som jag är bra på så är det att kämpa mot alla odds, bita ihop, mobilisera nya krafter och ta mig framåt även när det gör riktigt ont!
Så varför inte utnyttja det i ett Ironman!

På väg till Kalmar.

Mental träning och fokus inför Ironmandebuten

IMG_9619

Ironman handlar inte bara om fysisk träning och att trampa mil efter mil på cykeln eller simma hundratals varv i simhallen under tidiga vintermornar. Att göra en Ironman handlar lika mycket om att göra en ordentlig mental plan, en plan för vila, sömn och mat veckan innan race. Och det är det jag fokuserar på just nu.

 

Fokus. Att simma i det iskalla vattnet i Nordnorge ni sommar var bra träning.

Jag sitter hemma i soffan för att varva ned.
I natt ska jag sova gott, hårt och länge.
Jag har släkt ned en smula i rummet, tv:n är på och jag har inte gjort något annat ikväll än att laga en rejäl laddning med spagetti, köttfärssås med en spenatsallad dränkt i lime. Sen begav jag mig ut på rödbetsjuicejakt. (jag har köpt den kampanjen med hull och hår, rödbetor gör mig stark!) Jag tog ett stort glas direkt när jag kom hem.

När jag tänker på den utmaning som ligger framför mig så är det den mentala träningen under simningen som jag klurar mest på och hur jag ska tackla energifrågan.

Jag läste någonstans att Ironmandebutanter ofta glömmer att de tar sig an världens svåraste uthållighetslopp.
De orden sätter lite lagom respekt i kroppen.

Jag har erfarenhet av att misslyckas med energin helt och fixa det till 100 procent. Vätternrundan blev hundra gånger lättare än jag vågat drömma om, tack vare att jag hade en strikt energiplan som jag höll mig till oavsett vad huvudet ville.
Under Vansbro Triathlon misslyckades jag en smula med ätandet och halkade efter energimässigt när jag cyklade hårdare än beräknat och helt enkelt fick problem med att tugga bars med hög puls … Vem kunde ana att jag skulle få supermankrafter och trampa på ett sätt som jag aldrig gjort tidigare?

Till en början så ser jag till att äta gott, ordentligt, varierat och lite extra nu under veckan. Jag är noga med att få i mig vatten, kolhydrater och framåt onsdag tänker jag enbart satsa på fisk och lättare proteinkällor för att känna mig så lätt som möjligt i magen på lördag.

Mentalt jobbar jag hårt med att hålla mig lugn och inte stressa.
Jag lyssnar inåt. Jag lyssnar på mig själv och just den här veckan så är alla bekymmer undanstoppade långt in i en garderob. De får vänta.
Just nu betraktar jag livet enbart från den ljusa sidan.

I går var jag tvungen att dammsuga hela huset och få undan lite surdegar så att jag slipper släpa på den stenen under racet. Nu ikväll ringde jag mamma. Jag har redan packat det mesta och läst allt jag kan komma över som handlar om att göra en Ironman. Och wow vad många härliga, humoristiska, sporrande och inspirerande berättelser det finns om den allra första Ironmandistansen, den 9:e, den andra eller tredje.

Tack vare bloggar och andra texter har jag nu kunnat börja forma en plan och bild av hur marathonlöpningen kan bli. Och plötsligt ser jag på den biten av racet med tillförsikt och hopp. Jag kommer inte springa hela vägen, det är omöjligt och naivt att tro det som debutant, men jag ska försöka vara så smart som möjligt och se till att ha en gå-spring-plan klar innan starten så jag kan hålla fast vid den när jag tycker att allt är skit och bara vill lägga mig under en sten och ge upp.

Triathlonträning på Sjöhistoriska

bild-2-6-kopia-2

World Triathlon Stockholm närmar sig och det var fullsatt med träningssugna på Sjöhistoriska i går kväll. Stämningen var hög, jag fick några grymma löptips och utmanade mig genom att lägga mig mitt i tvättmaskinen under simstarten …

 

Prylarna på plats i växlingsområdet.

Sommaren bara fortsätter och jag konstaterar att jag hinner laga god, nyttig mat och håller just nu på att upptäcka hur fantastiskt lätt, gott och härligt det är med gröna smooties.
Jag har proppat kyl och frys full med babyspenat, avocado, jordgubbar, blåbär, färsk ingefära och broccoli och så får kann-mixern gå varm. Underbart. Kroppen jublar!

I går fick vi dessutom till ett superpass tillsammans, jag och Roger. Vi började med att cykla till stranden, bada och äta glass.
Sedan packade vi varsin ryggsäck men våtdräkt, löparskor, simglasögon och en handduk och siktade på en cykeltur från Gustavsberg in till Djurgården och Sjöhistoriska där vi skulle köra ett litet triathlon 400 m sim, 7,4km cykel och 2,5k löp.

Min stora inspiratör Lina brukar ofta skriva om cykelglädje, cykellycka och cykelbubbla. Igår var det något som hände och wow vilken känsla jag fick till. Vi flög fram på vägarna i ett jämt tempo med mycket driv i benen. Äntligen känner jag mig stark i benen, jag känner att jag kan generera kraft och att jag får upp fart. Underbart!

Turen på 2,5 mil (mentalt känns det grymt mycket längre. 2,5 mil vad är det för en triathlontränad galning men att cykla in till stan … den tanken har känts helt galen och omöjlig så länge jag kan minnas men nu ….)  in till Stockholm gick smärtfritt. (En liten punka bara.) Och när vi kom fram var det redan mängder av folk på plats som fixade med utrustning och gjorde sig redo för lite race.

– Vad mycket folk och vad många ansikten som vi aldrig har sett, konstaterade jag och Roger.
Under de här kvällarna blir det så tydligt hur snabbt sporten triathlon växer.

Förra året deltog jag i mängder av triathlonträningar på Sjöhistoriska och lärde mig massor. Det här var den första i år.
Min bästa tid förra året var 43 min och dåligt resultat på simmet. Nu var jag spänd på hur det skulle gå.

Ca 300 startande i Djurgårdskanalen … det är upplagt för paniksim. Men jag kände mig lugn.
Jag började med att lyssna på Fredrik Zillén från Team Snabbare som på ett underhållande sätt gav några grymma tips, sedan blev det bråttom ned i vattnet.

I sista stund tog jag ett snabbt beslut och simmade längst fram i startfälten och placerade mig bredvid Roger som tittade förskräckt och förvånat på mig.
– Nu skulle jag öva tvättmaskin, tänkte jag bestämt och tvättmaskin blev det.
Det kändes som att jag inte kom någon vart där i kaoset och bland bubblor och virvlarna. Jag blev klämde från alla håll och kanter och det tog ett litet tag innan det kändes som jag simmade, trots det kom jag fram till vändpunkten på ett ögonblick. Kring bojen var folk lite stökiga. Jag blev inte rädd för vattnet men lite rädd för de dubbelt så stora männen som såg stressade ut och som fanns överallt runt mig. En av dem krokade sin långa arm runt min nacke vid ett armtag och tryckte ned mig under ytan. Men jag hanterade det, vilket jag är grymt nöjd med.

På väg tillbaka efter rundningen blev det lite glesare i vattnet och jag kunde simma. Det kändes så lätt och skönt att simma utan paddlar. Jag tog sikte mot bryggan och fick in ett skönt flyt.
Triumferande tog jag mig upp ur vattnet – jag är ju en amfibiemann tänkte jag och sedan var jag iväg på cykeln.
Löpningen gick bra och jag gick i mål på 37 min. 6 min snabbare än förra året.
Vad roligt det kändes.

Team Nimbratt tränar ihop.

Roger kommer upp från simningen.

Skön sommarkväll på Djurgården.

53 cykelmil på en vecka

bild-20-kopia

I torsdags blev det fiasko. Energin tog slut under långpasset på cykeln och humöret var uselt. I dag ville jag ha revansch. Fokus låg på att öva ta energi, hålla humöret på anständig nivå och hålla ytterligare 17 mil.

 

Pigg och glad det var dagens mål.

Jag tog en chansning i dag när jag packade in cykeln i bilen för att satsa på långpass 3 på en och samma vecka. I dag stod 17 mil på schemat igen och jag hade gjort allt under lördagen för att vila och återhämta mig. Men skulle jag orka? Benen molade lite djupt där inne i lårmuskulaturen och kroppen kändes allmänt trött.

Jag visste att söndagen skulle bjuda på snällare väder utan vind och rent av sol. Nu har jag bättre koll på vad ett långpass innebär för utmaningar för mig och jag har gjort en liten lista i huvudet på vad jag kan göra för att ha det bekvämare under långpassen. Syftet i dag var att få till ett pass cykling som skulle höja mitt självförtroende som cyklist och dessutom påminna mig om att cykling kan vara riktigt trevligt. Jag hade nästan glömt det efter alla kalla, blöta, blåsiga och slitsamma turer under april och maj. Men då måste allt klaffa.


Så här såg min kravlista på mig själv ut:

1. Få till en stressfri morgon och anlända till startplatsen väl förberedd med genomgången utrustning och nypumpade däck.
2. Sportdryck i båda flaskorna, bentoboxen full av Snickers samt extra energi i ryggfickan.
3. Lugn i sinnet utan onödig oro för vindar och svåra trafiksituationer.
4. Börja tidigt, redan vid 2-3 mil, att lyfta dig från sadeln, dricka och äta.
5. Sitt avslappnat, häng inte på styret.
6. Var lite självisk och ta bra positioner i klungan när tillfälle ges.
7. Fokusera och ligg på hjulet framför, hela tiden.
8. Våga utnyttja gratisfart och fortsätt ligga på hjulet framför.
9. Drick och ät längst bak i klungan i farten.

Med 36 mil i kroppen på bara några dagar. Skulle jag orka?
Men kroppen överraskade mig. Jag kände mig trött men stark som en oxe. Äntligen fick jag i mig tillräckligt med energi och kände mig klar och skarp i huvudet istället för seg och vimsig.
Jag höll bra tempo, var starkast i alla tuffa backar och sa inte ett pip om att jag var trött. Jag såg till att visa gänget att även om jag var ensam kvinna i klungan så var i alla fall inte jag den svagaste. Det behövde jag just idag. Nu känner jag mig mer redo för Vättern och framförallt inför Vansbro Triathlon.

Första snabbpausen efter 5 mil.

Lunch ger nya krafter. Här är dagens tappra cyklister.

Vacker tur med färja söder om Södertälje.

Punka. Jag passade på att knapra i mig en Snickers i gräset.

PS. Verkar texten lite osammanhängande??? Jag är verkligen jättetrött … Den här veckan har jag totalt cyklat 53 mil.

© Allt material tillhör Helena Nimbratt. Citera gärna om du uppger källan. Sidan är skapad av Johan Eklöf.