Helena Nimbratt

My triathlon stories

Årets bästa swimrun! Tufft, långt och hett i vackra Loftahammar

Loftahammar Endurance Day – en 46 km lång hyllning till swimrun och en kärleksförklaring till Tjust skärgård.

Foto: Loftahammar Endurance Day
Foto: Loftahammar Endurance Day

Solen sken som vanligt denna galna sommar 2018. Loftahammars sommarskrud var helt oemotståndlig där på morgonen timmen innan start. Havet glittrade. Luften var lagom ljum och stämningen skyhög bland deltagarna. Vi vet vad som väntade – ett av swimrun-sveriges mest välarrangerade lopp där varje detalj sitter där den ska. Inte undra på att mitt humör var på topp. Jag kände mig utvilad och nöjd med att vara rustad med bättre utrustning. Och jag var sugen på start.

Roger och jag hejade på flera kända ansikten, tog det bara lugnt, kontrollerade att allt det viktiga var med och inväntade startskottet.

Pang!

Glädje! Nu kör vi.

Första löpningen är 7,9 km. Först asfalt genom Loftahammar och sedan in i skogen på stigar och så ut en bit längs grusväg. Det var bara att flyta med och lägga sig i ett vettigt tempo. Inte för fort men ändå trycka på lite. I år hade jag bestämt mig för att ha lite mer tempo i löpningen, titta lite mer på klockan.

Vi njöt av att temperaturen fortfarande var behaglig. Benen kändes lätta. Plötsligt kom en brant uppförsbacke och jag fnissade lite åt att jag inte alls mindes den som så tidigt i loppet. Vi krönet böjde sig en kille dubbelvikt och kräktes. Stackarn. Redan!

Vi lät pulsen sjunka lite, fick en mugg vatten och rullade vidare. Och så fick vi klättra.

– Det här kommer jag inte ihåg från förra året, säger jag till Roger medan vi trixar oss upp.

Vattnet skymtar mellan träden. Pulsen ökar. Jag blir alltid lite pirrig inför den första simningen under alla swimrunlopp och längtar tills den är över och man kommit in i lunken på allvar. Växlingen går oväntat smidigt trots att vi sprungit ned cabbat. Mössa, glasögon, lina, paddlar, dolme – allt på plats och sedan fokus att inte låta linan bli för spänd och bromsa Roger och inte hacka honom i hälarna med paddlarna. Det sistnämnda är svårast att undvika. Jag får simma i slowmotion för att inte simma upp på ryggen på honom.

– Fasiken vad svårt det var att hitta  flyt i simningen, säger Roger oväntat när vi kliver upp på stranden. Så här dåligt har jag aldrig siktat och han fick medhåll om att det var svårt vinden av Bästa Team Hartzell som dök upp på stranden.

Vi fortsatte. Nästa simning gick bättre och sedan blev vi bjudna på lite vattenmelon och jag sög i mig sportdryck med tanke på värmen och att få i mig elektrolyter.

Vi tuggade på. Jag jublade över att vi höll fin fart.

Stämningen fortsatte att vara hög. Vi skojade och skrattade med medtävlande och började känna igen vissa ryggar. Nr 41 sprang om oss jag vet inte hur många gånger. Och kära Team Hartzell låg tryggt framför.

Men så började mitt huvud mola illavarslande. Ett uns av illamående sköljde över mig och jag såg till att fylla på med en extra mycket vatten och för säkerhetskul; mer sportdryck. En gel på det och så vid nästa station fyra muggar vätska totalt. Jag hulkade. Andades genom näsan och motade bort känslorna.

I tanken tänkte jag

”snälla, snälla huvud sluta värka”

Jag hoppades innerligt att vätskan skulle hjälpa.

Jag började känna mig yr och fick problem att få växlingarna att flyta. Mössan är ett jäkla problem att få på bra när huvudet är blött av svett och den där jäkla tofsen bak i nacken. Så skönt att få av allt när simningen är över. Det spänner så hårt.

Jag försöker tänka på annat. Vi springer i en bullerby med kanske världens gulligaste funktionärer. Under ett parasoll står leende  människor och bjuder på något så ljuvligt som äppelpaj och vaniljsås. Vi äter och tackar och springer vidare till peppande applåder. Landskapet är lantligt. Ängar, hagar, skönt skuggande lövträd. Människor hejar från sina solstolar i trädgårdarna. Våra leenden etablerar sig permanent i i ansiktet.

Trots allt det fantastiska lyckas jag inte häva det oundvikliga. Jag mår dåligt och plötsligt …

— Shit var är mina glasögon?!! Nej, jag har tappat dem.

Jag börjar gå tillbaka upp i skogen, söker med blicken över marken. De MÅSTE ligga här.

— Hur hittar man ens tillbaka längs banan. Var är markeringarna? Har vi sprungit här?

Jag är handfallen. Besvikelsen slår till med all kraft. Minutrarna tickar och jag varken fattar ett beslut att leta eller fortsätta utan. Det går väl inte att simma utan? Jag har ju linser.

Tre lag passerar. Alla tre har olika versioner var de sett glasögonen. För de har sett dem. Ingen tänkte på att ta med dem.

— Jag kör utan, bestämmer jag plötsligt. Jag testar.

Två simningar. Det går hyfsat skitdåligt – men det går.

— Förvånansvärt bra, säger Roger men jag tänker att det här kommer ta all min energi.

När vi kliver upp på stranden för att påbörja loppets längsta löpning 9 km på Hasselö sticker Roger en öppnad gel under min näsa och jag vänder mig blixtsnabbt om och kaskadkräker. Massor. Länge.

Jag är besviken på mig själv och ilskna tårar dyker upp mitt i eländet.

— F-n vad dålig jag är, skäller jag på mig själv.

Vi skulle ju göra bättre resultat den här gången.

— Vi går lite nu, säger Roger och klappar mig vänligt.

Jag börjar trotsigt ta några löpsteg.

— Nä nu springer vi, säger jag.

Munnen är snustorr. Jag längtar efter vatten och inser att med tanke på allt jag fick upp kommer det bli tufft fram till nästa vätskestation.

Jag tänker inte. Jag manar kroppen framåt så får det hålla så länge det går. Det är vansinnigt hett.

– Du ska se att Mattias har tänkt till och att det finns ett par glasögon du kan få vid vätskestationen. Annars kanske du kan låna av någon som gått i mål på Hasselö.

Min Roger är alltid full av lösningar. Mattias Evald är mannen med känsla för detaljer. Loppet är perfekt arrangerat, inget felar – han har bergis tänkt på att man kan fippla bort sina glasögon.

Och det hade han!

Jublande tog jag emot ett par Orca-glasögon och bröt ivrigt förpackningen. Så smart tänkt av Roger och arrangörena. Tack! Tack! Nu kändes det bättre. Nu gällde det bara att få i sig vätska och något uns energi för att fortsätta.

– Jag måste ladda om. Jag behöver tid, säger jag bestämt till Roger och mumsar försiktigt på en saltgurka. Och så en till. Lite chips. Det söta vill kroppen inte ens inta med ögonen … Tre muggar vatten och så försiktigt iväg.

Vid Tättö Camping får vi peppa av bästa barnen.
Vid Tättö Camping får vi peppa av bästa barnen.

Därefter hämtar vi hem krafter och glädje för varje löpsträcka och varje simning vi lägger bakom oss. Kanske är vi sist. Men vi ökar farten och jag piggnar till.

Blir glad igen och pekar och tjoar över allt det vackra. Vid Rågö förstår vi att cut off-tiden var nära men att det är många lag bakom och att flera lag menat att banan tagit upp till en timme längre än förra året på grund av värme och den tuffare terrängen.

– Många har varit väldigt trötta när de passerat, säger de.

Vi tuggar på i bättre fart nu och siktar flera lag framför oss och det ger energi. Jag äter gels och får behålla dem. Vi går om ett lag och berömmer oss själva. Jag ligger på minus men njuter nu av all simning vi får uppleva – 10 km allt som allt. Så sjukt mycket.

När vi kliver upp ur vattnet efter näst sista simningen måste vi skratta. Det blåser upp, precis som förra året när vi närmade oss. Roger hojtar upphetsat och pekar mot vattnet där vi ska simma. Rak motvind, havet piskas upp av vinden. Det börjar regna. Himlen är magiskt mörk. Lång borta förstår vi att det åskar och blixtar.

Vi kommer fram till vattnet och det ser precis ut som förra året så vi tvekar inte. En båt ligger en bit bort och betraktar oss och vinkar och applåderar när vi går i. Vi ser ett lag som ligger en bit ut och bröstsimmar. Det råder någon slags förvirring eller osäkerhet. Vi väljer att fokusera på vårt.

Roger är grym. Stadigt tar han oss mot mål och anpassar rytmen till vågorna. Jag kikar upp och märker att det tar tid. Målet närmar sig ytterst långsamt. Men så lugnar sig vädergudarna. Lika snabbt som vattnet rörts upp blir det lugnt. När vi vänder oss om över axeln och tittar tillbaka mot dagens äventyr möts vi av en hänförande syn – granitblått vatten helt stilla, en mörk dramatisk himmel och så solen som bryter fram. Naturen hade oss som i en liten ask hela dagen – vi fick böja oss för värmen och vinden. Men vi gav inte upp!

Stort tack till Mattias Evald och hans crew! Stort tack till alla skärgårdsinvånare och markägare för er gästfrihet.

15AA2D02-C999-455B-A141-F7AD19E84A54

 

Middag men swimrunvänner smakar extra gott.
Middag men swimrunvänner smakar extra gott.

© Allt material tillhör Helena Nimbratt. Citera gärna om du uppger källan. Sidan är skapad av Johan Eklöf.