Helena Nimbratt

My triathlon stories

En Svensk Klassiker – check

orka

En Svensk Klassiker. Jag kan knappt fatta att jag gjort den här resan. Jag har gjort en sjuhelsickes resa sedan Vasaloppsstarten i februari fram till lördagens Lidingölopp.

 

Det var grymt tufft att köra Tjejvasan förra året. I synnerhet mentalt och så var det så länge sedan jag stod på ett par skidor med någon slags seriösare tanke.
När jag sedan satt och fingrade på datorn och plötsligt hade anmält mig till Öppet spår så låtsades jag mest att jag visste vad jag gav mig in på.

Är man anmäld då är det lika bra att träna. Eller hur? Och har man startat så är det ju lika bra att komma i mål … det är min logik.

Förra året var 3 mil skidor det längsta jag någonsin åkt. I går på Lidingöloppet var 3 mil löpning ”bara 3 mil löpning”, jag hade ju varken cyklat 18 mil innan eller simmat en stund, kroppen var ju helt utvilad och fräsch vid start. Tänk vad mycket kan förändras mentalt under bara en säsong.

Allt sitter i huvudet. Bilden av vad du själv klarar av har bara du makten över att påverka. Jag menar då är det ju lätt: – Sig själv har man 100 procent kontroll över. Att påverka andra är kan däremot vara helt omöjligt i vissa lägen.

För ett par veckor sedan gick min 18-åriga son upp på Sveriges högsta berg Kebnekaise. Fantastiskt roligt och spännande tyckte jag som mor. Men så slog det mig att Simons erfarenheter av tufft fysiskt arbete är ganska så ringa och jag drabbades av ett sting oro … Som en liten hint fick jag ett sms med den här bilden och fick mig ett gott skratt.

Han är lik mig min son. Har man bestämt sig så har man och det är fantastiskt att upptäcka att beslutsamhet och övning är som att kasta bensin på en eld. Det händer grejer.

Klart den här killen klarar en tur upp på Keb. Foto Henrik Blomqvist 

Lidingöloppet var soligt och rakt av galet!!! Hela Lindingön svämmar ju ta mig tusan över av folk och det är människor av alla sorter som startar.  Jag hade en sen starttid och en struligt morgon så jag hann inte äta den lunch jag planerat och så glömde jag klockan hemma.

Men väl vid startlinjen sköt jag undan all dålig energi. Jag blundade, tog några djupa andetag och bestämde mig för att det är här och nu som gäller. Ingen klocka = löpning på känsla. Vacker ö och sol = en underbar höstdag med det bästa som finns – dvs löpning!

Jag sprang och det kändes ofantligt lätt. Jag tänkte på Ironmanstrategin och bestämde mig för att nu ska jag som vanligt ta en liten tur på 10km, ingen match. När den lilla turen var gjord så ja, då tänkte jag att nu ska jag ta en till liten runda … och sen var det ju bara milen kvar och den klarar man ju när som helst.

Jag höll huvudet fräscht. Jag kände mig stark i backarna. Jag tog en klunk sportdryck vid varje station och jag sprang på. Vid 27 km så sa det pang i benen och plötsligt gjorde de otroligt ont. Tempot sjönk och nedförsbackarna var en plåga. Uppför gjorde det ingen skillnad i ansträngning om jag gick, så jag joggade på. 3:14 blev min sluttid! Och jag är grymt nöjd. Framförallt med känslan i kroppen, benen, de hade gärna kunnat få några mer mil löpning i träning innan … Men det tar jag ett annat år!

Som vanligt ser jag ju lite sliten ut …

Den här fina presenten kom från ett gång riktigt goda vänner!

Laddar löparbenen med mil

bild-22

Just det ja! Jag håller ju på med en Svensk Klassiker i år också! Inte att förakta men en smula bortglömd satsning mitt i allt swimrunande och all Ironmanrus. Lidingöloppet närmar sig.

 

Nej, detta är inte lilla sjöjungfrun!

Löpningen ja. Min älskade löpning som haltar en smula och har liksom kommit av sig på grund av smärta, trötta vader, nedfallna fotvalv och annat joxs som har krävt en del arbete. Jag har löptränat väldigt lite i år, och förra året också. Det har blivit ett pass när det har känts okej i kroppen och ganska mycket vila däremellan.

Vilan har gjort nytta. Och förhoppningsvis den specifika stärkande styrketräningen också. Det har i allra högsta grad rört om i grytan.  Jag får inte ont i vaderna, men väl känns det i knän och runt vrister och i fötterna …
I dag drog jag igång min laddning inför Lidningöloppet. Planen är att få några långpass i kroppen innan det är dags, gärna med fartökningar i mitten och däremellan lite trapp- och backträning, vi snackar ju Lidningöloppet med alla tuffa backar.

Jag började helgen med ett underbart simpass. Det är september och fullt badbart det går ju bara inte att missa chansen. I lilla sjön Kvarndammen så hittade jag en annan triathlet i vattnet, till min förtjusning och blev så himla glad. Förtrollningen sprider sig, nu är jag inte ensam i min sjö längre, Tyvärr fick jag inte tillfälle att varken heja eller spana in simmaren lite närmre. Kanske nästa gång!

I dag blev det löpning. Långpass.

Jag har en hat/favorit-runda som är dryga 14 km med omkring 10 rejäla backar. Den går längs vattnet, förbi vackra skärgårdshus med punschverandor, genom ett nybyggt villa område och sedan ut på Ingarö förbi hästhagar och ännu större skärgårdsvillor. Vissa backar är så tunga att det enbart går att trippa med små, små steg och avslutningen är så brutal knäckande med en lång, lång dammig sträcka som lutar svagt uppför i lite mer en 1 km för att sedan övergå till ett deppigt stenbrott med en massa stora maskiner och stenhögar. Grym övning för pannbenet. Och när solen gasar som idag blir det väldigt varmt.

Väl hemma igen känner jag mig alltid lika nöjd. Kroppen är trött, trött, trött och så genomarbetad.

Kolla! En okänd triathlet i min sjö!!!

© Allt material tillhör Helena Nimbratt. Citera gärna om du uppger källan. Sidan är skapad av Johan Eklöf.