Helena Nimbratt

My triathlon stories

Like a girl

bild-21

– Vad driver dig Helena? Den frågan ställde en kollega på jobbet igår när hon hörde att jag genomfört ett medeldistanstriathlon. – Varför vill du plåga dig? Vill du vara snygg på stranden?

 

Hon skrattade när hon uttalade frågan, eftersom hon skämtade.
Och det var okej. Jag skrattade också.
Den här tjejen vet nämligen en hel del om att träna hårt och satsa.
Hon har varit med i Finnkampen i friidrott. I dag nöjer hon sig med att träna lite lagom tre gånger i veckan. Hon valde bort det hårt inrutade livet med smärtsam träning, trots att hon var en talang. Det var inte värt det för henne.
– Jag vill ta det lugnt på min fritid, brukar hon säga när vi pratar om det.

Med andra ord så svarade jag så gott jag kunde på frågan varför jag vill utmana mig och genomföra lopp som anses vara lite tuffare.
– Det är så himla kul och socialt.
– Jag gillar att utmana mig själv.
– Jag gillar att bli något som jag inte trodde var möjligt.
– Jag vill ha en stark kropp när jag blir gammal.

Men när jag satt på bussen hem så dök det upp ett YouTube-klipp i mitt flöde som jag klickade på på måfå. Det fångade mitt intresse och rent av berörde mig ganska djupt, vilket känns lite fånigt eftersom det är en kampanjfilm, reklam, från Always.

Det satte fingret rakt på just det som ger mig energi att kämpa vidare. Och det som gör att jag här på bloggen i tid och otid tjatar om hur jag kraftmäter mig mot de som jag kallar för ”hajarna”, dvs de lite hungriga och självsäkra männen kring 35 …

”Like a girl!, som en tjej, tjejkast, tjejskrik, tjejlopp, tjejigt = tramsigt.
Det har under alla år, och framförallt under min uppväxt, gjort mig oerhört förbannad. Jag har känt mig förnedrad.
Jag har försökt så gott jag kunnat och fått höra att jag gör det ”som en tjej”.
Små killar har i skolan rusat fram för att stå riktigt nära när just jag (och alla andra tjejer) ska slå bollen under en brännbollsmatch medan de vrålat ”tjejslag”.
Män har klämt på mina överarmar och med lite pipig röst undrat:
– Finns det någon kräm i de här?

Som 16-åring gick jag med i Lotta-kåren, gjorde allmän militärutbildning och var roesnrasande över att tjejer inte fick göra lumpen.
Jag har predikat mig gul och blå över att tjejer självklart klarar av att göra ett tufft baskerprov som Lapplandsjägare, under de år jag bodde i krokarna kring Kiruna och jag gjorde en hel rad ”jägare” arga genom att skriva en artikel om skidskyttedrottningen Magdalena Forsbergs vinterträning i Kiruna, plåta henne i Försvarsmakatens uniform, snödräkt, skidor med ett vapen och så daskade jag till med en text i stil med ”Sveriges första kvinnliga jägarsoldat?  – Magdalena kan ju både åka skidor och skjuta bättre än de flesta”.
Jag var ung och orädd kan man ju säga …

Där har jag alltså svaret på frågan, vad som driver mig att träna och älska triathlon!
Jag triggas av att ge mig in på en tuff arena och tilltalas av att triathlon inte gör lika stor skillnad mellan män och kvinnor som det traditionellt görs. Visst tycker jag det är buffligt med de här männen som är tyngre och starkare än jag. Men det är otroligt sympatiskt att stå där på startlinjen eller ligga där i vattnet … på lika villkor.

Och jag tycker om att utmana mig själv att klara sporten som är tuff och göra det lika bra som många andra män.

När vi på jobbet hade lite trevlig after work med brännboll sist i en park i Stockholm och motståndarlagets män sprang fram och ställde sig en meter från min näsa och vrålade ”tjejslag” när det var min tur att slå … då brann det i huvudet på mig. Nu är jag ta mig sjutton 40 år!!! Och ändå får jag höra de där orden.
Bära eller brista. Jag laddade allt jag hade för att slå ett ”baseball-slag”, hårt. Tre chanser hade jag ju på mig, jag måste bara träffa … och träffa gjorde jag och sen sprang jag … ”som en tjej”! Jag och min grymma kollega Ulrika som springer marathon på 3.15, vi sprang tillsammans … Gubbarna kunde ju stå där och stirra efter bollen!


Låter det bittert? 
Kanske, jag vet inte men det gör mig fortfarande arg för jag har en dotter som är 15 och det har inte blivit särskilt mycket bättre.
Nu är mitt mål att bli en jäkel på att simma. Snabb ska jag bli! Och ja, jag siktar på att simma om de där hajarna. Och jag gör det lika mycket för min skull som för min dotters.

Första passet efter Vansbro Triathlon blev 11k löpning. Lite trötta ben …

Nu har jag fixat en Svensk Tjejklassiker

IMG_8671

En fantastisk härlig höstmil ute på vackra Lidingö och ta-daa! Jag har nu gjort något helt nytt i mitt liv: En Svensk Tjejklassiker!

Tjej Vasan, Vättern, Vansbro och så i dag: Lidingö tjejlopp.

Jag var galet trött och ilsken under Vasaloppet. Jag trodde att jag var en timme långsammare än vad jag egentligen var. (Jag gick i mål på 03:01) Det var tidernas mest bakhala lopp och jag var helt orutinerad på att tävla.

Lite har jag allt lärt mig sedan dess.

Men kul var det! Det var fantastiskt att få staka sig fram till det välkända målet, äta den ganska geggia men oj så goda maten i matsalstältet. Solen som sken. Folket som hejade!

Tjejvättern var nervöst. Jag sov dåligt natten innan och vaknade hundra gånger, minst, av en häst som gnäggade utanför. Vi starten var jag rädd att cykla omkull i trängseln med fastklickade fötter men ganska snart slappande jag av och njöt av den vackra miljön.

Vansbrosimmet var absolut härligast. Det iskalla vattnet fick alla sinnen att skärpas. Hjärnan kändes glasklar och det var verkligen en härlig syn att se alla tjejer i rosa badmössor kämpa sig fram genom vattnet. När jag skulle ta en bild innan start skakade mina händer, till min stora förvåning, av nervositet. Jag fattade inte att jag var så uppjagad – helt i onödan visade det sig.

I dag var det dags för sista delen – Lidingö Tjejlopp. Efter en hel veckas vilande med ond och öm hals begav jag mig till starten. Kroppen kändes inte helt hundra. Men jag kände mig inte heller sjuk.
Planen var att ta det försiktigt och känna hur pulsen skulle reagera. Jag ägnande inte en tanke åt att sätta upp ett tidsmål. Jag la den mesta energin på att hålla glädjen uppe, trots att formen inte var hundra procent.

Det blev ett vackert höstlopp. Det var kul att få uppleva en del av den berömda banan. Jag attackerade Aborrbacken med entusiasm och stor upptäckarglädje och konstaterade att den lär ju vara rätt seg om man redan har en dryga två mil i benen.

Starten var trång. Jag kunde inte komma upp i mer än dryga 7:00 tempo under den första kilometern. Många gick i den första backen och det gick inte att ta sig förbi.

Men när det väl lossnade okade jag farten. Det kändes bra. Jag höll vänsterspår och njöt av att få röra på mig för första gången på över en vecka. Backarna var självklart tuffa, men det gick bra. Jag höll stadigt tempo, lät kroppen rulla ner för backarna och pressade inte mer än att jag kände att jag hade marginal. Sista kilometern tog jag en bra bit under 5 minuter och gick i mål på 55:17.

Solen sken. Bananen smakade gudomligt och jag sög i mig tre muggar vatten.

Lidingöloppet är verkligen ett riktigt trevlig lopp. Kul med en massa kringarrangemang. Jag shoppade lite i expot. Snackade med en Playitaskille och blev grymt sugen att ta en träningsresa i vinter. Musiken peppade. Goodiebagen var trevlig och stämningen skyhög!

Jag är grymt glad över att ha genomfört Tjejklassikern! Det känns fantastiskt att få upptäcka de klassiska träningsformerna Cykla, simma, springa och skidor. Det är lite back-to-basic. Det handlar om fantastiska naturupplevelser och ren styrka. Jag, ett par löpardojor, en cykel eller att par skidor och så ren och skär vilja! Jag älskar det!

Galet många som springer det här Lidingöloppet! Kul!

Järnet in i mål och glatt överraskad att ha lite support i publiken!
De fyra medaljerna måste självklart fotas!

© Allt material tillhör Helena Nimbratt. Citera gärna om du uppger källan. Sidan är skapad av Johan Eklöf.