Helena Nimbratt

My triathlon stories

Årets sista pass och omstart

Årets sista pass blev långt och ett kärt återseende med välbekanta skogsvägar och blöt grönska. När det gått länge mellan ensamma löpturer utanför bebyggt område så är det så tydligt för mig att jag behöver balansera upp sinnet med vackra synintryck, lugn, grönska och syrerik luft. Huvudet jublar av åsynen av raka trädstammar och vackert mörkgrön mossa.

 

Grått och trist? Nej, lungt stilla och syrerikt.
Grått och trist? Nej, lungt stilla och syrerikt.

Och jag måste skrocka åt mig själv, jag är precis lika knasig som min gamla farmor. Hon som alltid tvingade oss barn att verkligen titta på den vackra utsikten vart vi än kom. Härjedalens fjäll, Dalarnas blå mjukt böljande berg eller midsommarens blomstrande ängar. Hon brukade stega ut i snön när vi firade Påsk i fjällen, sätta sig på en upp och nedvänd hink, skjuta upp mössan från pannan och rikta ansiktet mot solen och bara sucka; — Känner du Helena? Känner du solen?

Min farmor har lärt mig att njuta av naturen och det är jag alltid lika tacksam över. Jag brukar tänka på hur viktigt det är att vi inspirerar våra barn att se, att titta på stillheten. Även om de lyssnar med ett halvt öra så hjälper vi dem att bygga en vana att uppskatta naturen. Det behövs i den tid vi lever i, tror jag.

På nyårsafton tog jag sikte på 20 km långt distanspass, för lugnet och för variationen till mina hårda intervaller. Kroppen kändes lätt och pigg utan vagn. Jag hade med vatten i löparväst och en banan som jag åt för återhämtningensskull mer än för att jag behövde energin.

Nu funderar jag på hur första delen av året ska se ut träningsmässigt. Jag har jobbat min första dag och tillbringat min första kväll med middag och läggning och konstaterat att nej, det går inte att träna efter en hel dag på jobbet så länge lillan är vaken. Jag vill för den delen även träffa övriga familjen även om de klarar sig lite bättre utan min närvaro.

Kanske blir det lite längre långpass på helgerna och korta kvalitetspass lunchtid som basträning? Jag får pröva mig fram helt enkelt. Den här veckan ligger fokus på att komma igång att jobba, träningen får stå tillbaka lite. Och titta … Det går att blogga på väg till jobbet! Allt går om man vill!

 

Promenad i solen, också energigivande.
Promenad i solen, också energigivande.

Långpasss mellan Lidingö och Täby

Springa från punkt A till B är ju långt mycket mer äventyrligt än att springa i en rundbana. Sedan länge hade jag ett långpass inplanerat med swimrungänget jag höstsimmade med i slutet av oktober. Jag såg framemot passet med förhoppning att det skulle bli cirka 20 km.

Jag vaknade upp till en morgon med +4 grader och solchanser, istället för fredagens spöregn tack och lov. Jag klädde mig för vinterlöpning, dvs att jag valde ull på fötter och överkroppen + en tjockare vindtät cykeltröja som har en ryggficka som är praktiskt även under löpning. Det hela toppade jag med väntar och pannband. Frukosten blev ett ägg och ostsmörgåsar bredda på vitt formbröd, vatten och kaffe.

 

15128606_10207560865402286_1538319081_n

 

Planen gick ut på att samlas vid slutstationen för vår löprunda, Viggbyholmsstationscafé 08:00, lämna en bil vid kafét och sedan åka gemensamt i en annan bil hem till Bertil på Lindingö där vi skulle starta.

Obekymrat hoppade jag in i vår transportbil, nöjd med att jag klätt mig väl och ganska nöjd med att jag inte hade varken vätska eller någon energi med mig. Två mil går alltid att springa utan, resonerar jag men insåg snart att ingen av oss var särskilt säkra på exakt hur vi skulle springa eller hur långt det verkligen skulle bli. Jag började ångra mitt beslut.

Men det visade sig att herrarna i vår lilla löpargrupp var riktiga gentlemen, jag fick bo i en av deras ryggsäckar med en vattenflaska som jag fick låna av Bertil. Dessutom offrade Jacob hälften av sitt bananförråd till den där tjejen utan eget huvud.

När all packning var avklarad så var det inte mycket mer att snacka om. Vi rullade igång. Elin och jag tyckte nog att 6:00-tempo var lagom. De rutinerade marathonlöparna hade en helt annan långpassfart i kroppen. Det var uppenbart. Första delen gick kanske i 5:40 och de sista gick lite långsammare än 6:00 så totalen blev perfekt.

Det blev en tur i sol, blåst, längs vägar, i skog, förbi vackra bostadsområden och längs havet. 26 km med ett stadigt fika hägrandes vid slutstationen. I bland stannade vi till för att dricka eller ta en bild och det höll benen fräscha. Humöret steg ju mer kilometrarna tickade förbi. Jag kände mig kanske inte i toppform men jag var grymt nöjd med uthålligheten. Energinivån höll sig fint, liksom humöret.

Fikat efteråt var ljuvligt. Kaffet svepte jag i några få stora klunkar, mackan smälte på tungan och fick kroppen att jubla. Härligt pass att bokföra på kontot.

 

15126144_10153905942611402_1402430224_o
Mitt trevliga sällskap under lördagen. Elin, Jacob och Bertil.

 

Time to brösta upp sig

”Jag står på stranden intill Vanån. Jag är på plats i god tid och jag har hunnit simma in 400 meter. I går på eftermiddagen bekantade jag mig med ån, vattnet och stranden. Som vanligt var det fantastiskt härligt att simma i Vansbro. Jag känner hur tävlingstämningen förtätas bland mina medtävlare men jag fokuserar bara inåt och på min egen känsla. Jag är fokuserad. Lugn och målmedveten.”

Jag visualiserar starten i Vansbro om två veckor. Det är dags att brösta upp sig och hitta in i självförtroendet. Jag vet att mentala bilder tränar den psykologiska styrkan. Jag har haft hjälp av tankens kraft under många viktiga tillfällen i mitt liv. Tyvärr har de negativa tankarna haft ännu större effekt ännu fler gånger så desto större anledning att mota undan dem i god tid.

I dag står det 150 km cykling på schemat. Distansen är inte bara tänkt att stärka benen utan framförallt huvudet. Jag behöver det för att övertyga mig om att jag har koll på läget. Jag behöver cykla riktigt långt för att ta udden av respekten för långa cyklingar. Jag behöver öva på att ha tråkigt, längta till mål osv. Cyklar jag 15 mil idag så kommer ju Vansbros 9 mil kännas som en lagom liten runda. Med lite tur kommer jag att hinna cykla 30 mil under den närmaste veckan. Det kommer sitta fint i kroppen och i huvudet.

 

_MG_0858
Stolt, rak och stark! That’s me!

Trevlig söndag!

Vansinnesfärd till Drömkåken

Alltså DEN känslan i bastun! När jag och min nyfunna cykelvän Hanna äntligen landade in i bastun igår kväll kring sjutiden efter 6 timmars cyklande (och någon timmes fika) i stormvindar och regn då stormnjöt vi och skrattade gått åt den galnaste cykelturen på länge. Ångrade vi oss? No way!!!

Äntligen var det dags för att långpass på cykeln för min del. Efter två veckors förkylning som härjat i huset och drabbat oss alla och både 50-årsfirande och 40-årskalas så såg det ut att klaffa. Dessutom skulle jag få cykelsällskap av Hanna som just nu tränar inför att genomföra Vätternrundan för första gången.

– Jag vill cykla till cafét Drömkåken. Jag har aldrig varit där, deklarerade jag bestämt för Hanna. Och hon var inte sen att haka på, trots att det är just dit hon cyklat under de senaste veckorna. Jag själv som ligger efter med cyklingen har inte fått ihop en enda tur längre än ca 4,3 km så jag såg framför mig 11 slitsamma mil, men ändå helt genomförbara. Jag tyckte att 10 mil, drygt, var en god idé.

 

IMG_4608
Snygga cyklister!

 

Det började bra.

Vi visste att det skulle blåsa rejält och Hanna hade kollat upp att vi skulle få rak nordlig vind så att motvinden skulle vara tuff under de sista 10 km fram till cafét. Men vindarna var ljumma och vi frös inte det minsta. Tvärtom. Vi jobbade upp ordentlig värme i motvinden.

Jag funderade i mitt stilla inre hur min form skulle yttra sig efter en veckas riktigt usel sömn och antydan till mjölstockning i ena bröstet. Som ni förstår är jag en smula stressad över att jag inte hunnit cykla så mycket eftersom jag tyckte att dessa förutsättningar var goda nog för en långpass …. äh …. harkel …. Just den här helgen kände jag så. Dessutom var det extra kul att få chansen att cykla med Hanna och den villa jag inte missa.

Första tre milen kändes kanon. Hanna visade mig nya vägar med mycket fint att titta på. Vackra gårdar med snickarglädje, hästar, får, en sjö. Massor av grönska och massor av motvind. Vi turades om att dra. När vi hade två mil kvar tyckte jag att det var lika bra att ta energi. Jag kände hur orken dippade och jag har lärt mig att amningen gör att jag inte har lika fulladdade depåer. Några tuggor Powerbar och vi var på rull och känslan steg till topp igen. När jag cyklat 5o km och det återstod 10 fram till vår destination var jag tvungen att flagga för Hanna att jag var trött så hon ställde upp och drog mig i motvinden från hell rent ut sagt. Fy sören vilken blåst. Vi kom knappt framåt.

Gissa om att vi var glada när vi framme vid mysiga Drömkåken kunde beställa både varsin matig macka OCH en rejäl paj med vaniljsås som fika. Jag sköljde ned rubbet med två rejäla byttor kaffe och njöt av stämningen, de levande ljusen och värmen där inne medan vi insåg att vinden tilltog och att det börjat regna.

 

IMG_4611

 

– Hur känns det tjejer, undrade killen som verkade äga stället. Ni är de enda cyklisterna som har varit här idag, det är lite ruggigt väder va? Orkar ni cykla hem?

– Äh, nu har vi ju medvind. Nu kan vi segla hem, sa jag så hurtigt jag förmådde.

Tack och lov för medvind men regnet tilltog och kylan gjorde sig märkbar. Hanna frågade flera gånger om vi skulle stanna och ringa efter skjuts hem och jag  sa nej, det ska gå men blev allt mer tveksam ju längre vi harvade på. Jag frös. Jag var blöt överallt. Jag fick inte upp värmen och tanken på att stanna för att äta och dricka kändes motbjudande och då insåg jag att jag var en bra bit ned i den berömda källaren och grävde mentalt…. nästan nära det där tillstånden när allt kan gå åt skogen.

Men när jag väl hade övertalat mig själv att det var en god idé att ge upp så var det bara 5 km kvar och då sa Hanna blankt nej.

– Vi kommer hinna frysa ihjäl innan vi sitter i bilen och då skulle vi redan vara hemma i bastun om vi fortsätter att cykla.

Hon hade såklart rätt. Jag ville bara inte inse det där och då. Jag ville bara stanna, vila, bli varm!

– Ja, fast jag fryser faktiskt skitmycket nu … det känns inte bra, sa jag ynkligt men tog mig samman och lyssnade på Hanna som konstaterade att jag kunde växla och prata så då var det inte kris …. och precis då inser vi att de sista 5 km måste vi kriga i motvind och det var just vinden som kylde så förbaskat.

5 km är väldigt kort. Och ibland är till och med två sega uppförsbackar, trots svidande lår, en blessing. Lite, lite värme smög sig in i musklerna. Kylan gav vika en smula, vi trampade på. Låg vi i motvinden nu? Regnade det? Allt kändes bara jämnblött och jämnkallalt. Vi stretade förbi en löpare i shorts och t-shirt och skrek ”heja, heja” och fick ”30 km” som svar.

– 10 mil, skrek Hanna och just då var vi nog båda så förbannat nöjda att vi inte bröt. Det var bara ett vanligt träningspass, ett viktigt pass, där pannbenet fick sig en rejäl kamp.

Plötsligt stod vi skakandes i Hannas badrum och skalade av oss de dygnsyra plaggen och skrattade åt vätan. Värmen i duschen sved på huden och den uppvärmda bastun fick stopp på både skakningar och tandhackningar.

Tack Hanna! Du är grym! Det var jättekul att cykla med dig men nästa gång tar vi det i solsken va?

 

IMG_4621
Grymt tjej den här Hanna!

IMG_4622

 

IMG_4613

En halvmara efter frukost

Halvmaran kom spontant idag. Det var inte särskilt bra väder, rundan var inte heller spektakulär på något sätt, ändå kändes super att vara ute på vägarna och tuffa på i skön långpassfart.

Lillfamiljen ute på långpass.

 

– Ska vi satsa på ett lite längre pass idag? Mer än 15 km men kanske inte så mycket längre än 2 mil, resonerade jag med Roger innan vi gav oss ut på söndagslångpass.
Det är en liten chansning och svårt att veta exakt hur länge Edith vill sitta i vagnen. Det händer att hon ledsnar eller så sover hon gott under hela rundan och en stund till när vi väl är hemma.
Planen blev att springa längs Roslagsbanan 20 km och sedan ta tåget tillbaka. Om Edith vaknar och blir ledsen kan vi avbryta närsomhelst och åka hem. Närmaste tågstation kommer aldrig vara särskilt långt borta.
En vattentät plan!
Roger packade vagnen med förstärkningströjor, två kexchokladkakor och en flaska vatten. Edith klädde vi lite extra noggrant för att vara säker på att hon skulle hålla värmen utomhus i drygt två timmar. Sedan tuffade vi iväg.
Jag som oftast springer med vagnen framför mig njöt lite extra av friheten att bara hålla koll på mig själv. Vagnen rullade dessutom lättare än på flera veckor tack vare att vägarna var hyfsat snö och isfria. Roger sköt på och såg relativt opåverkad ut av den extra tyngden.
Starten kändes kanon och tempot blev av bara farten lite för högt. Det åtgärdades efter några kilometer och vi landade in på 5:50.
Sedan vi fick bebis så uppskattar jag än mer löpningen tillsammans med Roger. Det blir vår egentid och att Edith är med är inget hinder. Bara bonus!

Plankhundringar och vårigt långpass

18 km i lerig, blöt och härligt mustig skog. Våren, ska den komma så här tidigt eller är det bara en retsam teaser? Härlig löpning var temat under gårdagens långpass.

 

Först måste jag kolla:
Vet du vad plankhundringar är? Kan du gissa?
Om du är elitsimmare så har du garanterat simmat plankhundringar mängder av gånger.
–  Jag är ju van att träna elitsimmare men ni klarade ungefär 75 procent av passet, sa coach Victor efter fredagens simning i Tibblehallen.
Vid det laget låg hela fredagsgruppen på kakelgolvet och flämtade. Möra, utan energi.
Vi hade simmat plankhundringar som galningar efter en tuff styrketeknikserie som uppvärmning.

Plankhundringar går ut på att man först simmar 100 meter, häver sig upp ur bassängen och kör bålövningar, den ena tufars än den andra i antingen 60-90 sek. sedan hoppar man i igen, kör 100 meter F4 och upp igen, så många repetitioner som  det står på programmet.

I vårt fall var det 12 x 100 m planka med följande bålövningar x 2 varv:

1. Planka 90 sek
2. Sittande benspark 90 sek
3. Vindrutetorkare (pendla med benen från sida till sida) 90 sek
4. Ryggresningar
5. Höftresningar
6. Sit-ups

Jag gillade det här passet. Jag gissar att mina kamrater i gruppen hellre hade velat simma vanliga serier men jag tycker det är kul att testa nya upplägg och få idéer till träningen. När man väl har tekniken i simningen så måste man kötta lite för att det ska hända något. Perfekt för mig!
Jag slet verkligen, glad över att jag hoppade över det inplanerade styrkepasset kvällen innan.  Och jag slet med att hålla kontroll över magen under passets gång. På slutet modifierade jag övningarna lite för att inte tappa. Det kändes bra.

I går sprang jag långpass. Distansrekord efter graviditeten: 18 km. Med sol och isfria skogsvägar vart varje kilometer en njutning. Löpningen känns bra nu. Men jag löper med större respekt än tidigare. 18 km är inte snutet ur näsan. det är ätt att glömma när man tar det förgivet. Det krävs träning. det krävs styrka. Det krävs vilja och motivation.

Jag övade på att bara vara i den obekväma känslan på slutet när kroppen ville stanna.
Så här, precis så här kommer det att kännas under många timmar på banan i Kalmar i augusti.

 

 

Snabbdistans i snön

blogger-image-926022238

Planen att springa kring 17 km i 6:00 tempo reviderades till 12 km i betydligt snabbare takt för att hålla värmen i kylan.

En bild tagen snabbt så att vi inte hann bli kalla … fanns inte tid att kolla resultatet ….

I dag blev det löpning i snöfall och – 6 grader. 
Vi blev lite överrumplade av kylan. När vintern mest har varit mild och varm så blir några ynka grader under noll riktigt kallt.

Jag har lite dåligt med bra kläder för vinterlöpning. Det blir liksom att jag tager vad jag haver och i dag klarade jag mig tack vare att jag packat med mig min Power Houdini som förstärkningsplagg. Den åkte på redan efter första kilometern. Trots att vi gick ut i mycket högre tempo än planerat (kring 5:00) var det svårt att få upp värmen, men tillslut så.

Under de senaste veckorna har jag och Roger långpassat tillsammans. Det innebär att vi måste hålla oss till asfalterade gångvägar och jag har varit orolig för att det hårda underlaget ska slita på benen. Men det har gått bra.

Det är otroligt trevligt att springa med sin partner. Både jag och Roger trivs med träning som ett sätt att umgås och jag ska säga att det är riktigt helande under spädbarnstider. Vi har det så trevligt.

I dag blev det 12 km i lite högre tempo än lånpasstenpo och det var riktigt kul. Jag var otroligt nöjd med känslan. Pulsen var låg och fin, benen lätta och det landskapet helt vitt. Det kändes bra hela distansen men när jag stannade slog tröttheten till och jag insåg att min kropp hade fått jobba på bra för att hålla farten. Men lite vila på det här så blev det ett kanonbra kvalitetspass.

Lätt känsla att springa långpass med sällskap

blogger-image-692998800

Långpass med trevligt sällskap och långpass utan någon att prata med. Som natt och dag. Det ÄR mycket trevligare med sociallöpning. Kilometrarna flyger förbi.

När vi har flyttat till vårt nya hus kommer detta bli nya standardrundan.

I går morse vaknade vi här hemma och hade en fulltecknad dag framför oss och med utmaningen att att både jag och Roger skulle hinna med träningen. Men så kastades planerna omkull och plötsligt hade vi hela dagen utan större måsten än att handla en och annan julklapp och dessutom sken solen.

– Vi springer, föreslog jag. Vi tar vagnen och springer tillsammans. Det kommer pigga upp.

Roger var egentligen inställd på cykel och var en smula ovillig, så jag var tvungen att retas lite och fråga om han hellre ville softa i soffan för att få honom att dra på sig löpkläderna som bevis att han minsann inte bangar lite fysisk aktivitet. Ett trick som alltid sätter fart på min älskling!

Väl ute så förkunnade jag:

– Vi ska springa långt! Bara så du vet.

Så det gjorde vi, långpass står ju ändå på schemat för oss båda under helgen och som vanlig piggnade Roger till efter cirka 10 km. Solen sken och vi improviserade fram en runda som gick ut på att vi skulle springa förbi bygget av vårt hus som ska vara inflyttningsklart den 22 mars.
Att springa är ett fantastiskt bra sätt att se och uppleva ett område. Det kändes extra kul att se vårt nya hem och verkligen känna känslan till fots i omgivningarna kring husen som snart är färdigställda.

Älskar att springa nära vatten. Här simmar man och springer med gott resultat.

Vi höll försiktiga 6:00 tempo. Det kändes bra med tanke på att underlaget övervägande var asfalt (jag har otrolig respekt för asfalt och känner noga så jag inte river upp gamla benskador) för att vagnen skulle rulla så mjukt som möjligt. Det var mycket folk ute och rörde på sig i skiftande fart. Vi stannade till vid vattnet och njöt av den spegelblanka ytan och Edith hon hann både somna, vakna och vaggas till sömns en andra gång innan vi var hemma och stoppade klockan på ganska prick 16 km. Vi det laget var jag vrålhungrig. Vi testade att grädda våfflor på bovetemjöl, vilket var en flopp. Resultatet smakade mest gräs och var väldigt torrt. Men jag idisslade i mig gräsvofflorna med skivad banan och lite tunt ringlad sirap, så de slank ned.

Decembervädret behöver väl inte kommenteras ytterligare. Varmt och gott.

Det var verkligen mysigt att springa med Roger och det är fantastiskt att Edith trivs så bra i vagnen. det är ju ingen självklarhet. Vi är båda fortfarande grymt nöjda med Bugaboorunner och nu har vi testat den på fler underlag än enbart asfalt. Väldigt lättkörd.

Det är bara att hoppas att det fryser på snart.

Första långpasset på ett år

FullSizeRenderkopia13

För ett år sedan sprang jag och Roger Österlen Maraton. En liten tävling i total mörker, med reflexväst och pannlampa. Då var jag i vecka 8 och det blev den sista riktigt långa löpningen fram tills igår!

 

Liten bebis väntar på mamma hemma.

Det kändes riktigt, riktigt bra. Både igår och nu så här efteråt. Älskar känslan av att kroppen jobbar med att återhämta sig efter en ordentlig genomkörare. Och jag älskar känslan av att först förbereda med optimal klädsel för dagens väder, ladda med något inspirerande i lurarna och sedan tassa iväg i vetskapen om att här har jag en bra stund framför mig i löparskorna. Och stunden är bara min.

Jag har skjutit upp det här första riktiga långpasset i flera veckor. Både av osäkerhet på om jag är redo och på grund av tidsbrist. Men nu ville jag inte vänta längre. Trots att det stod 10-års kalas på schemat och jag hade planerat bullbak på morgonen så skulle jag iväg. (Bullar blev det och kalaset hanns med.)

Ut i skogen!

Jag kände inte regnet. Jag var bara förväntansfull. Och jag tror att jag nu även var redo mentalt. Självförtroendet börjar krypa tillbaka i mitt huvud, efter graviditeten. Jo då! Visst kan jag det här med löpning. Visst kan jag det här med styrketräning. Och jag kan ta mig tusan simma också. Lördagens simpass bjöd på riktig trängsel men jag lät inte det hindra mig. Jag rättade bara in mig i ledet och simmade med strömmen. Tog till paddlar för att inte tappa i fart och fick ett rejält armpass på 60 min.

13,4 km blev saldot under premiärlångpasset. 5:55 tempo i snitt precis enligt plan. Lungt och fint.
Jag har hunnit träna så pass mycket nu att jag också verkligen fick känna att det gick lugnt och lätt i början. Mot slutet lite mer kämpigt, men jag var bara glad. Inga känningar i benen. Ingen oväntad smärta. Och inget lufsande.


I am ta mig tusan back!!! 
Nu kan jag börja träna på allvar.

En bana och fullproppat. Inte så lätt att följa sin planerade agenda.

Långpass i mörker

IMG_2355

Min definition av en perfekt söndag: långfrukost, långmys i soffan och sedan långpass löpning. Vad mer behöver man prestera en mörk oktobersöndag?

Möjligen skriva två inlägg på bloggen under samma dag. Det händer inte så ofta. (Jag läste någonstans att Blondinbella gör 8 inlägg om dagen riktade mot 8 olika målgrupper, för att lyckas med att driva riktigt mycket trafik. Smart tänkt!)

Jag kan konstatera att jag har fått in rutinen ett långpass i veckan igen efter skador och sommarens tävlingar.

Jag startade lite omvänt med Lidingöloppets 3 mil och har sedan backat ned till 15 km. Förra helgen sprang jag terräng i Hellas friluftsområde i Nacka med min väninna Irmi. 15 km kuperat tar lång tid att avverka konstaterade vi. Men desto bättre, vi hann prata om både det ena och det andra.

I dag blev det pannlampslöp i sällskap med min älskling. Pannlampsskenet gör hela löpupplevelsen mer äventyrlig. En härlig känsla att springa genom tyst skog inbäddad i mörker och som i dag i mild, nästan lite för varm, temperatur. Handskarna var överflödiga och mössan hade kunnat få stanna hemma.

Tempot var lugnt och enbart behagligt. Sällskapet var gott och kroppen kändes glad. Jag hade kunnat fortsätta i det tempot hur länge som helst.

© Allt material tillhör Helena Nimbratt. Citera gärna om du uppger källan. Sidan är skapad av Johan Eklöf.