Helena Nimbratt

My triathlon stories

Varvar simträning med strong mama-övningar

I går var jag på SATS Strong mama-pass och avslutade dagen med open water-sim. Känner mig helt nyförälskad i simmet igen. Hur är det möjligt att bli helt euforisk av lite plaskande i en sjö?!

Total simlycka. Perfekt att kombinera träning med familjens aktiviteter.

Okej, jag ser det mest som en social aktivitet. SATS pass som heter Strong Mama lärde mig inget nytt eller erbjöd inget som jag inte kan göra själv här hemma på gräsmattan. Möjligen då att övningarna som jag tycker är ganska ostimulerande, blir gjorda.

Jag bytte kommun och flyttade från Värmdö till Täby i juni. Det betyder att alla mina kompisar finns på andra sidan stan och jag behöver jobba upp lite nya bekantskaper i min nya hemkommun. (skicka gärna ett mail om du är sugen att ses. Jag skulle bli jätteglad. Jag är inte bara social på internet, jag är en sådan där som  även gillar att träffa folk IRL.

Passets upplägg bjöd inte på några nyheter för mig. Synd. Dessutom så kände jag ett starkt tryck att hålla mig på nivå 1 av de olika nivåerna som erbjöds eftersom min bebis bara är 11 veckor och det kontrollerades noga … dock så känner jag att jag åtminstone klarar att göra armhävningar på knä … Men nåja … det var kul att se alla fina bebisar. Min tjej såg ju till att börja gråta direkt och drog igång hela gänget … ooops … sedan sov hon sött resten av passet …

När pappa Roger dök upp efter jobbet så kastade vi snabbt ned våtdräkt, badkläder, grill och så sladdade vi förbi Willys och köpte helt enkelt ett stort paket korv, bara för att få njuta av sommaren lite, lite extra och slippa stå hemma och laga mat.

Det blev mitt andra simpass i sjön och känslan, den känslan!!! Jag är i sjunde himlen och jag har drabbats av en andra omgång förälskelse i simningen.

Ni som följt mig ett tag känner till min vattenrädsla. Den är helt gone!! Borta! Så känns det just nu. Trots att jag inte har simmat på flera månader så känns det som simmet har mognat.
Jag kliver i vattnet (nix dyker absolut inte) och borrar ned mig djupt under ytan utan att tänka. I mitt huvud checkar jag av minneslistan:

Neutral nacke. Ned med höften, spänn rumpan. Axelbreda armtag. Slappna av med handen. Glid på tagen. Och så vidare.

Just där och så skulle jag vilja ha ett slipat ögat som ser vad jag gör för fel. Känslan jag har är så bra!
Plötsligt simmar jag rakt. Jag har inga problem att kika upp över ytan med bara glasögonen.
Desto djupare jag klarar att ligga under ytan och ändå sippa efter luft desto härligare känsla!
Nu se jag framemot en vinter där jag kan utveckla simningen ytterligare. Jag ska gå från känslan att jogga i vattnet till att klara av att springa i bra distanstempo.

 

Upp ur vattnet full av simglädje.

 

Ensam i sjön ger bästa känslan.

Snabbare med Täby Sim

IMG_1028

Tomma gator, en spegelblank 50-metersbana, soluppgång. Morgonsim kan helt klart vara lika vackert som poesi. I morse hade jag date med Täby Sim med syfte att slipa på teknik och äntligen få till lite fart.

 

I tisdags spontanshoppade jag en simkurs.

Mål
100 meter crawl med god teknik och fart samt voltvändning.

I dag torsdag 06:00 började jag och fick en plats i en liten trevlig grupp med två andra tjejer och en triathlet som tränat för samma ledare sedan förra hösten.
Jag tycker att det är dags att jag åtminstone får testa att köra grunderna och fylla i de kunskapsluckor jag har. Jag vill ha inspiration till att köra effektiva pass och så vill jag förstå vad som krävs av mig att bli en snabbare simmare.

När jag fick berätta för gruppen om min nuvarande kunskaper så måste jag medge att det lät lite rörigt:
– Jag har aldrig riktigt lärt mig grunderna. Jag tog ett par privatlektioner och så har jag gått en Total Immersionkurs om sammanlagt fem pass. Jag är här för att slipa på tekniken och bli snabbare.

– Åh Total Immersion, det var det det var. Det syntes! Utbrast en av deltagarna.

Coachen ville bara att jag skulle hoppa i vattnet och visa vad jag kunde och sedan körde vi igång.

Första övningen blev benspark med armarna i ”11”. Det vill säga neutral nacke. Armarna framåt, ovan öronen som man håller i en platta, alltså inte ihop händerna i stream line.
Därefter enarms crawl om en serie enligt följande:

4 x 25 m benspark armar i ”11” + 25 m benspark enarmscrawl höger + 25 m benspark och enarmscrawl vänster + 25 sammansatt crawl

Phu! Flåset, jag säger bara flåset … Och så några kallsupar men sista varvet om 100 m kändes riktigt bra.
Därefter jobbade vi med fenor, platta sedan paddlar och dolme och jag simmade järnet. Hade varken tid eller lust att stå att flåsa vid kaklet. Jag tog tillfället i akt att träna. Armarna värkte och benen brann verkligen och jag lyssnade på alla instruktioner jag fick.

Jag fick tre värdefulla korrigeringar som verkligen gjorde skillnad. Och så fick jag BERÖM. Hör ni!! Jag fick beröm och gillande nickar.
– Det kommer bli bra det här. Du har väldigt bra och naturligt vattenläge. Men du måste träna mer en 60 min per vecka för att utveckla bättre simkondition, styrka och fart. Men det kommer bli bra, sa coachen och känslan i min kropp stämde ganska väl överens med det han sa.

– Aj, aj! Självklart ska jag träna!!

Med en kaffe i handen på väg till simhallen. jag har bara några meter att gå.

Långpass i snöslask lättare än magträning

Jag avskyr magträning. Har aldrig lagt tid eller energi på det någonsin. Men jag vet och tvingas känna av ibland att en stark core och en stabil bål är nyckeln till skadefri och uthållig kropp.

 

Sidplanka med rotation. Tuff.

 

För inte så länge sedan var jag hård och stabil runt midjan och ländryggen. Marklyft och diverse plankor, kombiövningar med kettlebell på ett ben och timmar av styrketräning med fria vikter i gymmet hade resulterat i en hyfsat stark core som både orkar tunga lyft i vardagen och såg till att jag fick bra flytläge i vattnet.

Den känslan ska jag tillbaka till och det innebär att jag måste träna djupa magmuskler, små, små fina muskler långt inne vid ryggraden, till leda för att nå dit. Gärna varje dag. Jag har aldrig tränat mage eller core varje dag. Inte ens inför strandsäsongen. Endast i nödfall när jag varit tvungen att stärka upp för att tex ligga stabilare i bockstyret på cykeln eller orka staka mer under Vasaloppet.

Nu är ett sådant läge. Jag behöver få tillbaka stabiliteten för att kunna öka belastningen i gymmet och springa mer på allvar under hösten.

Och så var det detta med den sablans bäckenbotten. Det är ett sååå tråkigt måste. Men jag känner direkt om jag slarvat under några dagar. Då blir hela bäckenbotten slappare och mycket mer känsligt för belastning. Hur ska jag hålla mig motiverad?

De senaste tre dagarna har jag lyckats få till 30 min riktigt högpuls-pass på crossen + alla möjliga övningar för den djupa bålmuskulaturen och de sneda magmusklerna.
Kniper gör jag hela tiden under dygnet: När jag ammar på natten och ligger på sidan. När jag sitter och ammar, när jag står och borstar tänderna. När jag promenerar raskt till ICA, just NU osv, osv.
Jag tycker det är så svårt att få till det där lyftet uppåt som tydligen är det man ska sträva efter.
Några tips? Kan ni?

 

Vanlig enkel balans sittandes är svårt med svaga uttänjda magmuskler.
Höftlyft.

 

Svanken tätt i golvet. Sneda crunches.

 

Upp med magen tätt mot ryggraden, knip och gå på stället.

Midsommarsim & mammamage-träning

Duggregn, en stilla sjö och en helt tom strand. Det är precis så jag vill ha det när jag simmar. Varför se det blöta midsommarvädret som något negativt. I själva verket är det ju helt magsikt. I alla fall tillsammans med en våtdräkt, i en spegelbank sjö.

 

10 dagar har gått sedan vår dotter föddes.
Medan jag pysslar på med Mammamageappen och tränar på nivå 1 så gör Roger sittbästa för att fokusera på Ironmanträningen. Det går väl si så där skulle man kunna säga men det är ju så det ser ut i livet. En del av träningen är att behärska konsten att låta det gå upp och ned.

I går kväll hängde jag med till sjön under ett simpass. Jag njöt lika mycket på bryggan med lillbebis som jag skulle ha gjort i vattnet tror jag. Det var ett underbart skönt avslut på kvällen.

Toppformen sitter inte kvar permanent när den väl uppenbarat sig. Och har man väl fått känna på sötman att besitta en stark, snabb kropp där all stämmer då krävs det dubbelstyrka att inte ge upp, tappa motivationen när den försvinner och benen känns tunga och maskineriet gnisslar.

Den där pendeln, den svänger med all säkerhet hundratals gånger under livet.
Den som klarar att hålla modet uppe och fortästter harva är den som får uppleva god form fler en än gång i livet.

Och nu tänker jag inte bara på Roger som kämpar på med formen just nu. Han har ju varit lika mycket gravid, flyttat och grejat som jag. Jag börjar rikta in blicken på min debut i post-baby-träning.

Jag längtar efter att få tassa iväg och med löparskorna. Jag bävar för den tunga känslan som jag vet kommer att infinna sig …

10 dagar efter förlossningen känner jag mig fortfarande tagen. Jag har varit väldigt kraftlös och energifattig. Det var en bra förlossning. Kontrollerad och fokuserad och inte långdragen. Och kanske just därför känner jag mig hel dränerad. Det slet mentalt att håla smärtan i schack i huvudet, dessutom är jag inte 20 längre ….

Jag höll ett enormt fokus. Jag släppte inte kontrollen för en sekund utan arbetade mig igenom varje värk och tvingade mig själv att hålla ihop. Jag la ingen prestige i att föda barn utan bedövning, absolut inte. Strategin var att ta en värk i taget, så det gjorde jag och det tog mig närmre slutet, steg för steg. 29 min innan min underbara dotter anlände till världen tog jag lustgas när barnmorskan föreslog det. Jag tror att det lindrade. Jag är inte säker.

Ska jag vara helt ärlig så tycker jag att det är fruktansvärt jobbigt att titta på kroppen så här efteråt. Jag kan inte känna att jag är stolt och tacksam över att den byggt vår fina dotter … I samma veva som hon är född så förlorar kroppen sin glory och istället är den en urvriden kasserad disktrasa … i mina ögon. Omoget tänkt jag vet. Inte alls smickrande eller klokt resonerat som det anstår en 40-årig mogen dam …

Så nu jobbar jag försiktigt med mammamageträning. Jag ser inte ut att vara i 5:e månaden längre och jag hittar faktiskt både knipet och magstödet redan nu. Det gör mig stolt.


Hitta del 2 i min förlossningsberättelse här

 

 

 

 

© Allt material tillhör Helena Nimbratt. Citera gärna om du uppger källan. Sidan är skapad av Johan Eklöf.