Helena Nimbratt

My triathlon stories

Cykel- & löphög

IMG_2297

Hööög musik strömmar ur högtalarna. Jag lagar en mastodontladdning köttfärsås efter konstens alla regler. Det är bra att ha i kylen i veckan när familjen ska hinna träna och jobb och läxor ska skötas. Handla, plocka, fixa, blogga – allt går så lätt när hjärnan är endorfinhög.

 

På upptäcktsfärd längs en outforskad skogsslinga!

Jag älskar att ställa väckarklockan tidigt på söndagsmornar. Att kliva upp tidigt, njuta av morgonen som gryr och äta en god frukost och sedan dra fram cykelkläderna, det slår sovmornar och sega soffhäng tusen gånger om.

Jag har inte trivts i mitt eget skinn under de senaste veckorna när jag inte haft rutin på träningen. Trött. Sur. Seg. Allmänt neggo har jag känt mig.

Glädjen har runnti tillbaka in i hjärtat i samma takt som jag har styrt upp en plan för träningen:
Styrketräning, morgonsim, yoga, lunchlöpning.

Helgen började jag med att satsa på att träffa vänner, en vända på konstutställning och så i morse ställde jag klockan på sju och vaknade med ett leende på läpparna. Det var så länge sedan jag cyklade på allvar och det är så synd att låta hela den här milda fina hösten försvinna utan att få till några härliga rundor.

Jag har inte gruppcyklat sedan Vättern. Jag kände mig spänd och nervös under de första två milen. Helst hade jag bara velat fly och cykla en vända på egen hand. Jag trampade tyst och fokuserade på trafik, fart, hjulet framför och på att hänga med. Att cykla med en grupp på höstkanten, som tränat en hel säsong, det utmanar. Alla var galet pigga, drog iväg med starka ben och fick upp farten långt över 30 km/h efter några minuter. Jag slet, pulsen slog i taket och jag surnande till. Men efter ett par intervaller med fri fart och lite backträning så fick jag hjälp av endorfinpåslaget och jag sneglade nöjt på klockan och log åt farten. 35 km/h är siffror som inte är allt för vanliga på min klocka.

Min min skvallrar om mitt humör … men jag fick rätsida på det så småningom.

Och så körde vi belgisk kedja i 1,2 mil och tjihuu!!!! Så härligt. Gruppen fokuserade och vi flög fram i jämt tempo. Backarna krömp till små kullar. Detta, just detta älskar jag! Farten får mig att växa inombords. Jag känner mig som en grym cyklist, stark som en oxe och glad!!

Efter cykelturen som avslutades med spurt, och som vanligt kastade sig de starkaste iväg och försvann på några sekunder, blev det fika. 30 cyklister invaderade fiket nere i Gustavsbergshamn och plockade brickorna fulla av mackor, smoothies och kaffe. Härligt!

Efter cykelturen pustade jag och Roger en smula och sedan bestämde vi oss för att springa terräng. Vi möttes av en mustig höstskog full av knallgula löv och mörkgrön fuktig mossa. Jag höll blicken stadigt fäst vid backen och trixade mig förbi och över stenar, rötter, hål, diken, nedfallna träd. Då och då höjde jag blicken för att bara insupa lugnet, låta ögonen vila på den vackra grönskan.
Humöret steg.
Endorfinerna kickade in, sedan var det bara att åka hem och köra järnet med alla förberedelser inför veckan som väntar!

Känns gott i kroppen efter allt skuttande i skogen.

Är man fotograf så får man offra sig för konsten …

Open-water-längtan

bild-3

Nu längtar jag efter utesim. I går införskaffades två badtermometrar, en till lilla Kvarndammen och en till bryggan här i viken. Nu har vi stenkoll på vattentemperaturerna.

Jag har en fantastisk påskhelg. Oväntat nog med lite mindre träning än tänkt från början. Men det gör inget. Jag har pysslat massor hemma och tagit hand om hemmet som alltid kommer ikläm när träningen prioriteras.

Men igår blev det en cykeltur med Fredrikshof här hemma i Värmdö. Jag gjorde mitt bästa för att tagga till men jag har inte riktigt hittat den där starka glädjen i klungkörning. Cykeln har inte riktigt nått ända in i hjärtat. Men så får det vara. När jag väl är ute så har jag kul och jag njuter.

Efter att ha kämpat med motivationen så anslöt jag till cykelgänget nere i hamnen och kände mig taggad. Det var otroligt mycket folk som ville cykla i solen, 30-40 cyklister. Vi delade upp oss i tre grupper och jag valde den lugnare mellangruppen men det visade sig vara helt fel val.

Efter förra helgens kaos och trippel-punka-tur så surrade tankarna i huvudet när jag gav mig iväg. Dessutom var vägarna proppfulla av ilskna påskgäster. Det tutades, gasades och var riktigt läskigt på sina håll så jag fick kämpa med lugnet. Dessutom visade det sig att alla i gruppen ville visa sig på styva linan så tempot trissades upp och låg i överkant. Efter dryga timmen valde jag att släppa. Det gick för fort för mig eller så var jag bara inte tillräckligt motiverad. Dessutom så är det inte min grej att hålla på att tampas med folk som vill spänna musklerna.
Jag vill ha trevligt.

Jag fortsatte på egen hand och var ute i totalt tre timmar. Lite besviken, men jag övertalade mig själv att jag inte hade något att klaga på. Jag hade fått en fin dos mil i benen, kring 6,5 mil och god fika i solen.

Jag ser ju grymt taggad ut men det blev lite för tufft tempo för mig just idag.
Trevligt fikasällskap. Omgiven av två Ironmen.
Lilla Kvarndammen har +11 grader … lite mer sol så …

Tankar om meningen med träning

10013439_10152088083766247_4290186404289367056_o

Upp tidigt. Kallt och grått ute. 3 punkor på en och samma runda. Dåligt samvete och tappat fokus. Läskigt trixiga väggar med hål, lera, grus och starka kastvindar och så en och annan ilsken tutande bilist …

Härlig och glad känsla efter dagens kaoscykling!

Dagens cykelträning var en mental utmaning men självklart är inte världen svart eller vit. De var även väldigt vackert med alla hästhagar, lantliga miljöer. Och supporten jag fick när tredje punkan var ett faktum var oslagbart varm och vänlig. För att inte tala om alla glada miner när vi väl avverkat våra 10 mil och skämten om rekord i punkteringar, jobbig motvind och extra många minutrar i sadeln, det var ju hur trevligt som helst.

Men dagens tur satte igång tanker om mål och mening och funderingar till vad jag vill ha ut av min träning egentligen. Jag satt där i sadeln med värkande och trött kropp och grävde djupt efter kraft inne i mig själv. Åh vad jag önskade att de där tio milen bara ville ta slut. Efter dryga kilometern fick jag första punkteringen och blev en smula stressad och tappade fokus. Kroppen kändes plötsligt trött och seg. Motvinden var riktigt jäklig.
När det var tre mil kvar så konstaterade jag för mig själv att pressa mig till max, både tidsmässigt och kraftmässigt för att slita som ett djur (och stå ut med en del hets), det är inte vad jag vill få ut av min träning framöver.

Nu vill jag göra Klassikern så fine. Jag måste cykla massor och pressa mig till en hel del obehag. Men i framtiden? Nix!!! Jag vill njuta. Jag vill göra det jag känner för. Jag vill ut mer i skogen, uppleva naturen och jag vill gärna träna med prestigelöst folk. Och just nu kan jag inte tänka mig en bättre person (självklart kan jag komma på mängder av annat trevligt folk) än min Roger. Han som så gärna vill att jag ska köra Amfibiemannen med honom trots att han kan välja någon som är mycket starkare och snabbare. Han säger bara:
– Älskling! Jag vill ha en trevlig dag i skärgården med dig!

Det är där jag hittar själen, kärnan, ”the spirit” i det aktiva livet som jag älskar. Det är där jag ska befinna mig framöver och gärna löpning, tritahlon, swimrun och cykling! Men njutningen och lusten ska gå först.

PS. Jag har fått jättefiffiga rehabövningar av en grymt sympatisk sjukgymnast. Hon hittade en del svaga länkar som jag jobbat på under några dagar bland annat knas med mina fotvalv. Jag får återkomma om det och igår …. sprang jag 13 km!! Känner inte ett uns i benet idag!!!

Vårkänslor i klungan mitt i september

bild-16-kopia-5-1

Ett fullblods sommardag, som startade 07.30 med klungkörning med cykelklubben, en stor hemlagad glass på Söder, en tupplur i solen, 1200 m sim och sen en brakgrillmiddag med familjen. Trala, la, la la! Kan en söndag bli bättre?!

Magin fortsätter. Vattnet är en smula svalare och nästan klart.

Jag har inte ens hunnit dricka efter-maten-kaffet eller sätta tänderna i den nygräddade mjuka pepparkakan som ska avsluta kvällens grillmiddag.
Jag vill sova! Min kropp är galet slut och så nöjd efter en helt fantastisk dag som varvats med hård fysisk träning och softande i vår underbara sensommarvärme.

I dag cyklade jag med cykelklubben Fredrikshof  och uppslutningen var imponerande. 20 personer, precis som en riktigt vårklunga när alla jagar mil inför Vättern, kvittrade några av cyklisterna som jag hakade på.

– I dag har vi bara två grupper, en snabb och en medel och det är inga problem för dig att köra i medelgruppen, deklarerade cykelentusiasten Anders som höll i nybörjarkursen förra helgen.

Det fanns inget utrymme att protestera. Och som vanligt så tar jag gärna en utmaning när den dyker upp. Jag hann inte ens tänka tanken klart så hade klungan runnit iväg, ut ur hamnen och upp för backen genom Gustavsberg centrum. Jupp … jag fick pinna på ganska så ordentligt för att täppa igen luckan som uppstod på tre sekunder och sen hade jag två och en halv timmar slit framför mig.

Galet jobbigt och väldigt kul. Under den första halvtimmen tänkte jag att det gick för fort och att jag aldrig kommer orka hålla tempot hela turen. När en av de riktigt trevliga cykeltjejerna drog ner på tempot, hämtade upp mig och drog mig fram till klungan, och undrade om hon och jag skulle köra ensamma så sa jag nej … jag vill testa lite till. Och det gick. Men jag slet, trampade, utmanade mig i kurvor och kopplade på pannbenet i backarna. 

Jag lärde mig att skrika ”lucka”(blev väldigt bra på det faktiskt …hehe), att snabbt dricka och tugga i mig en bit av en bar under de snabba stoppen och så fick jag trevliga pratstunder med alla klungmedlemmar. Jag hittade flera triathleter i gänget, en tjej som kört Ironman och en som kände igen mig från Stockholm Triathlon, en annan undrade om jag ville köra halvättern och så fick jag mängder av tips, råd och välkommen draghjälp under de sista kilometrarna när mina ben dog nästan helt och jag hamnade sist. Två killar plockade upp mig och sa att de också varit i samma läge en gång och nu var det ”pay back time”! Och det fick mig att kämpa ännu lite hårdare! Gissa om att kaffet och frallan smakade ljuvligt under fikat i Gustavsberg.

6,7 mil. 30,8 km/h i snitt! Wohoo!!! Vilket rekord! Och det tack vare det här supertrevliga gänget. Nästa gång kommer jag ju att ta i ännu mer! För deras skull.

Och trots att jag var mer än nöjd med dagens träning så var jag bara tvungen att simma. Hur många helger i september får man uppleva en sådan här värme. Och nu har Roger slutat att gulla med mig i vattnet. Nu kör han lite mer hårda bandage och kommenderade mig att köra med stora paddlar. Både igår och idag siktade vi på en boj ännu lite längre ut och med paddlarna sa det bara vips, så var vi framme och vips så var armar och axlar helt slut.

Och paddlarna var en riktigt bra idé. Jag tvingades att sträcka mig ännu lite längre fram vid varje simtag och när de låg på bryggan igen for jag iväg som ett skott genom vattnet. Jag gled på tagen, simmade med kraft och pang var jag vid den där bojen igen!
Jag bara jublar! Nästa triathlonsäsong … då sjutton blir det revansch i vattnet!

Massor med trevligt folk i Fredrikshof  cykelklubb.

Fullt med cyklar utanför fiket i hamnen.
Jo, den här bilden här nedan gillar jag … fast jag har ju ingen mjölk … !!! 😉

Premiärcykling med Fredrikshof

bild-15-kopia-20

Lördag. Klockan ringer 05.50. Drygt en timme senare står jag förväntansfull i Gustavsberg hamn och träffar för första gången gänget i Fredrikshof cykelklubb, som tränar i Nacka/Värmdö. Nu ska jag lära mig klungkörning och bygga på relationen till min cykel.

Jag trivdes riktigt bra med cykelgänget. Kul att det är så socialt.

Det är nästan som lite parterapi. Första förälskelsen är över. Jag gnetat på ganska många mil under våren och sommaren och så uppstod krisen under tävlingen: Jag insåg att det gnisslar en hel del mellan mig och cykeln. Jag har ganska dålig koll på cykeltekniken både rent mekaniskt och tekniskt, hur en cykel fungerar och hur man hanterar cykeln när banan är utmanande i form av skarpa kurvor och annat.

Förutom det känner jag mig redo att lära mig ligga på rulle.

I lördags morse klaffade äntligen tidschemat så att jag kunde få göra mitt första försök att cykla med Fredrikshof. Regnet hade öst ner hela natten och prognosen var högst osäker. Effekten blev att de flesta cyklister valde att somna om istället för att ge sig ut på blöta vägbanor. Och de rutinerade som hade tagit sig ut såg högst tveksamma ut när de såg den klena uppslutning.

Vi fyra nybörjare som tagit oss dit var proppfulla med motivation trots eventuellt regn. Och det blev tre riktigt härliga timmar. Anders som helt tydligt både är gruppledare och en stor cykelentusiast förklarade att han skulle göra sitt bästa för att hålla kurs för oss fyra. Mig lovade han särskilt att han skulle minsann se till att göra en cyklist av mig och garanterade jag han kommer hålla både mekarkurser i vinter och se till att vi alla skulle puscha oss att testa gränserna så att vi utvecklas i lagom takt.

Nybörjarna och Anders längst till vänster. Vilken lyx med så fin lektion.

Efter lite uppvärmning fick vi känna på att cykla på två led. Anders instruerade hur vi skulle hålla jämnt tempo, se till att hela gruppen hänger med och hur man växlar i täten. Vi cyklade i uppförsbackar, ha ville att vi skulle stå, släppa styret med en hand, vi körde i belgisk kedja och testade att spurta om varandra, mest för att det var kul.

När lektionen var slut hade vi cyklat kring 3 mil, kroppen var varm och glad av all ny cykelinspiration. Gänget hade hunnit tina upp, stämningen var hög och skratten många. Anders gav oss fin, fina betyg och menade att vi utan problem kunde skippa lugna gruppen och att han ansåg att vi var tillräckligt starka att köra med medelgruppen nästa helg. Vi hade snittat 27 km/timme utan problem.

På väg hem, tillbaka till hamnen där fikat väntade, fick jag uppgiften att dra. Jag hade kul och konstaterade att med ett helt band cyklister bakom sig så är det lätt att puscha sig lite extra och trampa på. Därmed kände jag att morgonens terapi hade haft fin effekt.

Jag och cykeln är allt vänner ändå och jag tänker hålla fast vid relationen och se till att den utvecklas.

Fika i hamnen med hela gånget som trotsade vädret. Vi fick en kanonmorgon.

© Allt material tillhör Helena Nimbratt. Citera gärna om du uppger källan. Sidan är skapad av Johan Eklöf.